Pastorsotillräcklighet

Det är nog många som uppfattar att pastor Tommy Liljas insändare i Dagen osar självtillräcklighet:
"Jag tror på kallelsen, min arbetsgivare är Jesus. Jag arbetar personligen minst 60 timmar i veckan, har aldrig tagit ut full semester, predikar 50 av årets 52 veckor och mår utmärkt."

Själv vill jag dock först tillägga att jag litar på att pastor Lilja är fullkomligt ärlig när han säger att han "mår utmärkt".
Det är ju bra om det är så.

Det är intressant att följa bloggdebatten i kölvattnet av denna insändare.
Pastor Joachim sätter genast upp sina prioriteringar:
1. Gud
2. Familjen
3. Resten

Och jag konstaterar att jag tror han har rätt. Det är svårt att ta hand om familjen om man jobbar mer än 60 timmar per vecka och aldrig tar ut full semester.
Vad jag förstår är det också bibliskt att först ta hand om sin familj och sedan församlingen.

Insändaren väcker också frågan vad som är idealet för en församling?
En pastor som jobbar så mycket?

Jag frågar mig också; vad gör en sådan pastor när han inte kan jobba mer än 60 timmar i veckan längre?
Kanske blir man själv sjuk, en anhörig blir svårt sjuk, man får ett handikappat barn, gamla mamma behöver mer omsorg.
Du kan inte be församlingsborna ta hand om din gamla mamma eller ditt handikappade barn. Eller rättare sagt; du vill inte det. Det vill du göra själv.
Allt annat i din pastorsroll kan dock andra göra; predika, undervisa, själavårda. Som pastor är du inte oumbärlig.
Men du är oumbärlig som maka/make, barn, förälder. Där kan ingen ta din plats.
Hänger du upp för mycket på dig själv? Skulle församlingen kollapsa som ett korthus om du skulle falla ifrån eller flytta på dig?
Det är viktiga frågor för varje pastor och varje församling.

Nu är inte arbetsnarkomaner en unik företeelse bara inom den kristna pastors/prästkåren. De finns överallt. Kanske speciellt inom egenföretagarna. Det finns många barn till egenföretagare som sett väldigt lite av sin förälder under uppväxtåren.
Kanske är en pastor lite som en egenföretagare. Jag måste göra allt!
Listan av pastorer som gått i väggen kan göras lång.
Någon kommenterar Joachims inlägg :
"En fredagmorgon satt jag hos min läkare och grät och ville aldrig gå tillbaka till jobbet igen, vilket jag heller aldrig gjorde.
När jag läser åsikter som Liljas börjar jag gråta igen. Att lägga sådana krav på pastor kommer att ta död på den redan krympande pastorskåren."

Och jag gråter nästan att jag läser en sådant vittnesmål. Där har kyrkan förlorat en tjänare, enbart för att kraven för för höga, omänskliga helt enkelt.

Om nu facket är lösningen för pastorsotillräcklighet vet jag inte. Att pastorsrollen och kraven behöver ses över står dock utom allt tvivel.