Om jag kritiserar något fenomen, tex den fria aborten, borde jag då inte också handla, som en konsekvens av det?
Jag skulle gärna vilja höra era åsikter!
---
Jag citerar ur kommentarer på Emanuel Karlstens resp. Stefan Swärds blogg:
"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"
"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"
Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.
Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.
Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"
"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"
På MROs egen hemsida finns en "Frågor och svar"- sida.
På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:
På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:
"Frågan förutsätter att man måste vilja och kunna ta hand om alla oönskade barn för att ha rätt att kritisera abort. En sådan utgångspunkt är absurd. Måste man kunna ta hand om alla misshandlade kvinnor innan man kritiserar kvinnomisshandel? Måste man själv kunna ta hand om alla barnhemsbarn för att få kritisera vanvård i barnhem?"
Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Att kritisera något utan att bidra med något för att förbättra situationen, det är väl egentligen helt galet.
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Om jag hävdar att skolan är usel, men inte heller där engagerar mig, det är väl också fel?
Om jag tycker att invandrare inte vill integrera sig, men inte hjälper dem med integrationen på ett konstruktivt sätt, vad har jag då att klaga på?
Och för att sväva ut ännu mer; jag tycker att min kyrka inte är en missionerande kyrka, och jag inte gör något själv för att nå andra med evangelium...
... då handlar jag väl fel?
Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.
Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.
Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
Rätta mig om jag har fel, ge gärna exempel.
Skulle jag ha en närstående som överväger abort (har inte hänt hittills, så jag är oerfaren), men är osäker, så skulle jag försöka göra allt för att få den personen att föda barnet.
Men om jag efter födelsen inte gör något mer för att stötta den personen, och barnet, då handlar jag väl fel?
I rimlighetens namn måste också jag, i min kritik av MROs metoder, speciellt det de gjorde i Jönköping, göra något nyttigt, för att få ned abortsiffrorna, eller för att stötta en blivande mamma som har beslutat att föda sitt barn efter att ha övervägt abort.
Men slutligen, nu är det ju så här att ingen av oss är perfekta. Vi vill så mycket men klarar inte av det.
Jag menar inte att vi inte ska ha rätt att kritisera om vi inte först har agerat.
I princip har vi alltid rätt att kritisera, säga vad vi tycker.
Reagera! Säj vad ni tycker!
Vad tycker ni om MROs svar här ovan?
Är jag ute och cyklar?
Du är inte ute och cyklar!
SvaraRaderaPå det nära planet, skulle jag säga - berätta vilket stöd du skulle behöva för att inte göra abort och troligen ge det generella löftet: "Jag ställer upp." (Det har faktiskt funkat i andra frågor än abort.)
När det gäller på det samhälleliga planet blir det mer komplicerat. De senaste 40 åren skulle jag varit tvungen att varje dag konstatera, att jag pratat mycket och gjort för lite. Tror inte att jag psykiskt skulle klarat av det.
Jag har valt att påtala, kritisera och ibland skrika ut min frustration, trots att jag insett att det inte är tillräckligt och att jag varit vidöppen för kritik.
Jag undrar om vi inte lite till mans pratar hellre än agerar.
SvaraRaderaHelt enkelt för att det är så mycket enklare.
Jag har fått vara med att stötta en släkting att föda och fostra sitt barn som ensamstående. Det är ingen lätt uppgift att vara ensamstående idag och genom att finns lite på avstånd kan jag vara med att ge goda argument vid val av dagis, skola etc och kanhända barnpassning någon gång. Ensamstående verkar framförallt ha brist på någon att prata med om barns välbefinnande, beslut och gränsdragningar.
SvaraRaderaEn annan aspekt, som kanske inte är kopplat till detta, är om man tror att en anti-abort demonstration utanför pingstkyrkan gör besökarna till denna kyrka mer negativt inställda till aborter?
Jag har också funderat på det där sista du skrev.
SvaraRaderaMin erfarenhet, men knappast vetenskapligt beprövad :) , är att de flesta som gör aborter inte hittas bland aktiva kyrkobesökare, speciellt inte frikyrkorna.
Har rört mig i kyrkliga miljöer under många år och i olika länder och det är ju ofta där man hittar stora familjer, oplanerade men välkomna sladdbarn osv.
Mindre sällan ogifta mödrar och om ogifta par blir gravida går de oftast och gifter sig ganska omedelbart.
Inte heller stöter man på att folk har tillfälliga sexuella kontakter så ofta.
Helt enkelt, barn bli till i sammanhang där de är välkomna.
Enligt min mening är det därför ganska onödigt att demonstrera på liknande sätt som MRO utanför en frikyrka.
Nu finns det kanske ett mörkertal, om något gör abort i kyrkliga sammanhang, är det kanske något man helst inte talar om.
Jag har inte haft någon i min närhet som jag har hjälpt, som du berättar om, det beror säkert på vad jag ovan skriver om.
Det säger ju inte att det inte skulle kunna hända i framtiden.
Fast MROs aktion riktade sig vad jag förstod inte mot församlingsborna i allmänhet utan dess ledning och att dess ledning har medlemmar som utför aborter.
Det är ju också därför många har reagerat (inte bara för de små barnens skull) utan också för att aktionen verkar missriktad.
Det är väldigt lätt att hävda att en ofrivilligt gravid till varje pris ska föda barnet om man själv aldrig har hamnat i den situationen, och aldrig kommer att göra det. Det är lätt att ge andra sk "goda råd" och förslag på lösningar på problem man själv inte har, än att själv befinna sig i den svåra situationen!! Det är trots allt den som har dilemmat som får ta konsekvenserna av beslutet, inte den som ger råden...
SvaraRaderaDessutom är det nog inte så enkelt att den ofrivilliga gravida ska gå graviditeten ut med ett barn som av olika anledningar inte är önskat ("kvinnan" kanske är tonåring och går på högstadiet, kvinnan kanske har blivit våldtagen, mannen vill absolut inte ha barnet,kvinnan och mannen kanske båda är missbrukare, kvinnan kanske har varit otrogen, kvinnan kanske har 5 andra barn varav något är ett barn med särskilda behov).
Som sagt, det kan vara lätt att tala om för en annan människa vilket beslut den ska ta...
Vad skulle det göra med en 15-årig högstadietjej t ex som blivit våldtagen av en jämnårig pojke, att fullfölja graviditeten i 9 månader - att bära på ett barn som blivit till genom våldtäkt och genomgå en förlossning, för att sedan adoptera bort barnet?? Hennes föräldrar kanske betraktar henne som lösaktig och anklagar flickan för det som skedde? Vad ska flickan säga till klasskamraterna om hur graviditeten kom till och vem som är pappan? Vad gör det med flickan psykiskt? Vad händer med barnet, om det när det blir vuxen tar reda på vilka som är dess biologiska föräldrar? När det får reda på att det inte kom till genom en kärlekshandling, utan genom ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt? Hur mår den personen då?
Jag vet två personer i en mindre ort, där mamman och pappan var missbrukare båda två (gravt). Mannen utnyttjade kvinnan så mycket han kunde på alla möjliga områden, och misshandlade henne regelbundet och slog sönder lägenhet efter lägenhet. Mannen hade ett digert brottsregister, han hade gjort flera överfallsvåldtäkter på andra kvinnor, utnyttjat en förståndshandikappad flicka sexuellt med vars mamma han också haft ett "förhållande" med. Hotat andra kvinnor. Begått andra brott. Kvinnan ,som jag nämnde först, och mannen som båda var grava missbrukare, blev gravida.
Kvinnan hade sedan tidigare två barn som hon ej klarade av att ta hand om. De fick leva i missbruk och se sin mamma bli misshandlad av våldtäktsmannen som naturligtvis suttit i fängelse för sina dåd. Barnet föddes iallafall, men var mycket svagt och ev. född med alkoholskador. Mamman är nu död i sitt missbruk. Jag tänker ibland på detta barn, vad händer om det tar reda på sin bakgrund när det blir vuxen? Att få reda på att föräldrarna var missbrukare båda två, som troligen givit barnet skador, och att fadern var en dömd överfallsvåldtäktsman som också misshandlat och hotat mamman. Är det etiskt riktigt att råda en kvinna i en sådan situation att fullfölja graviditeten? Är verkligen ALLA aborter fel? Kan man i förväg fördöma ALLA aborter, utan att reflektera över att varje kvinna har sina personliga skäl till det beslut hon fattar? Att det enbart är kvinnan som har överblick över den situation hon befinner sig i, och att det är HON som ska ta konsekvenserna av beslutet? Mannen kan rymma från alltihop om han vill, men det kan inte kvinnan.
Jag är övertygad om att det är MYCKET svårt för en flicka/kvinna att fullfölja en graviditet i 9 månader för att sedan adoptera bort barnet. Och särskilt i en situation där mannen, föräldrarna, klasskamraterna osv inte vill eller har förmåga att stötta utan kanske tvärtom tar avstånd. Hur skulle det bli för en kvinna som lever i ett förhållande/äktenskap där mannen absolut inte vill ha barnet? Tänk att gå gravid 9 månader i det...
Nej, många situationer i livet är jättesvåra! Tror inte att det finns enkla svar på precis alla dilemman. Därför tycker jag att abortfrågan är något man måste närma sig med ödmjukhet och förståelse för hur komplicerat det kan vara för vissa kvinnor.
Jag tror inte att det skulle fungera för alla kvinnor som inte vill behålla barnet, att fullfölja graviditeten och sedan adoptera bort barnet! För en del, kanske, men inte alla. För de som vill, går det? Godtar myndigheterna att en förälder avsäger sig föräldraskapet på BB? Godtas bortadoptioner så lätt?
/Anna
Jag tror att många abortmotståndare tar väldigt lätt på det där med att adoptera bort ett barn. Jag tror aldrig det är lätt att adoptera bort ett barn.
SvaraRaderaExemplen du ger ovan illustrerar menar när jag talar om abort som nödvändigt ont.
Som socionom skulle jag gissa att adoptioner direkt från BB knappast godtas så snabbt. Nog försöker man först se till att mamman har noga övervägt sitt beslut, och det är knappast något man kan göra direkt efter födseln när alla hormoner far runt i kroppen.
Tiden då barnet togs från modern utan att hon fick se det är lyckligtvis långt tillbaka i vår historia.
Jag brukar säga att det är inte abortstatistiken vi ska få ner, utan de oplanerade graviditeterna. Andra länder har mycket lägre aborttal än Sverige, men samma födelsestatistik och samma abortlagar, då måste det väl ändå finnas något att göra?
Ett tag uppmärksammade media att många kvinnor, och även unga sådana, fick blodpropp av p-piller. Kommer ihåg att unga tjejer berättade om det i media.
SvaraRaderaTror att många som såg det blev mer rädda för att använda just p-piller, och att förskrivningen minskade om jag inte minns fel.
Jag har också för mig att jag läst någonstans att man inte haft den diskussionen om att p-piller kan vara farliga ur hälsosynpunkt i de övriga nordiska länderna, och att det kan vara en bidragande orsak till ökade aborttal just bland unga tjejer i Sverige.
Det finns naturligtvis andra preventivmedel, som vi alla vet, men kanske ett visst antal som tidigare använt p -piller blev skrämda av rapporerna om hälsoriskerna med dem, och sedan inte hittade ett alternativ som fungerade för dem?
Det bästa för alla, är naturligtvis att aldrig hamna i en situation där man blir oplanerat gravid, och slipper göra jobbiga överväganden om graviditeten ska fullföljas eller inte.
Frågan är varför ungdomar slarvar med preventivmedlen? Om slarvet ökat och vad det beror på? Kanske enda sättet att få reda på det är att fråga dem själva. Kanske behövs ökad sexualupplysning med mer information om olika preventivmedel, och att öka tillgängligheten för dessa? Samt mer upplysning om könssjukdomar och kondomers fördelar för att skydda mot dem?
/Anna