torsdagen den 30:e oktober 2008

Läckberg och Prosapolisen

Hon är illa ute, den väna bästsäljande Camilla Läckberg, i takt med att det finns allt färre att ha ihjäl i lilla Fjällbacka. Den byn är väl ungefär lika tom på levande själar som engelska Midsomer.

Prosapolisen är ute efter Läckberg. Och brottet är grovt, jag saxar:
"Vi går vidare till romanen "Predikanten" och dess första sida, på vilken redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:

"Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall."

Vi anser det överdrivna brukandet av kommatering vara en mindre förseelse, men kan inte låta det faktum passera att författaren här grammatiskt låter Oscar II smyga i skuggorna med ett träsvärd."

Genast blir jag misstänksam. Hur kan en sådan kommatering undslippa bokförlagets lektörer, redaktörer och korrekturläsare, eller vem som nu borde ha upptäckt felet?
Utan att slå mig för mycket på bröstet (jag måste gå igenom mitt eget kommaterande noga emellanåt), men att undvika för många komma, det lärde jag mig i skolan (blev det för många komma nu?). Att skriva som ovanstående citat visar är inte annat än ett grovt övertramp. Men bokförlaget är lika skyldigt som Läckberg.
Och då har jag inte ens gett mig in på syftningsfelet.

Vet redan nu vilket förlag jag inte ska skicka in mitt manus till.
När det någon gång blir färdigt.

onsdagen den 29:e oktober 2008

Kasta bränsle på den sekteristiska brasan i Mellanöstern

Hur förhåller sig Västvärldens kristna till Mellanöstern?
Jag har varit inne på detta många gånger förut, men som sagt, jag tenderar att upprepa mig just nu.

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skriver idag ett läsvärt blogginlägg från Libanon, där hon bland annat talar om mötet med en ung amerikansk missionär från amerikanska mellanvästern:
"Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.
Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter".
Hammargren skriver inte om något svar från amerikanskan, bara att hon inte tror att muslimer och kristna har samma Gud. Det tror däremot Libanons kristna. De säger också att islam ska garantera dem och judar skydd, eftersom de är "Bokens Folk".
Samma uttalanden om "Bokens folk" har jag stött på i Mellanöstern. Av muslimer. Kristna och judar ska behandlas med respekt därför att de är "Bokens folk".

Mellanösterns kristna lider av den militanta och extrema islamtolkning som fått spridning under de senaste årtiondena.

Hammargren fortsätter:
"Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer. Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet - ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.
De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

- Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut."

Hon säger också att en importerad annorlunda teologi från fundamentalistiska Mellanvästern kan bli extra bränsle för den sekteristiska brasan. Liksom saudisk teologiimport är dålig för svenska muslimer är amerikansk fundamentalism från Mellanvästern dålig för Mellanösterns kristna.

Jag reagerar också över den bristande respekt som många fundamentalistiska eller den sk. kristna högern har för Mellanösterns kristna. Både ortodoxa och katolska kyrkor anser sig ha sitt ursprung i den första kristna kyrkan. En kyrka som har överlevt tills nu, genom 2000 år.
Är inte det värt respekt? Borde inte missionen bedrivas annorlunda?

Mellanösterns kyrkor verkar rentav bortglömda ibland. Jag vet av egen erfarenhet, många jag talar med i Sverige och Holland vet inte att det finns så många kristna i Mellanöstern, om några alls.
Kanske vet de att det finns kristna i Libanon. Men den svåra situation som Iraks kristna befinner sig i kom som en mindre chock för många.
Varför bryr sig inte Mellanösterns kristna syskon mer?

Personligen tror jag inte att USAs närvaro i Irak har gjort mycket för den Irakiska kyrkan.
Saddam Hussein var självklart en tyrann, ej att ursäkta på något sätt, men när hans makt försvann, tog andra chansen. Andra som är minst lika tyranniska som han.
Självklart är inte USA och allierade ansvariga för det våld som muslimska extremister utför mot kristna.Men jag tror att dess närvaro har underblåst "amerikahatet" och det lider de kristna av, enbart för att de tillhör samma religion som amerikanarna.
Kristna i Gaza och Västbanken, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten känner av samma sak.

Nu är det ju inte så att alla muslimer hatar USA, snarare tvärtom; största drömmen för de flesta i Mellanöstern, kristna eller muslimer, är att få ett sk Green Card. Men oviljan är stor också bland "normala" muslimer mot USAs inblandning. Mind your own business-känslan är stark. Och glöm inte att korstågen fortfarande är något som klingar extremt illa i muslimers öron.
Och i bakhuvudet finns givetvis hela tiden att det är bara en sak USA och västvärlden är intresserade av; oljan.
Denna ovilja är ingen nytt som kom i och med Irakkriget, men kan härledas längre tillbaka i tiden, kolonialtid och korstågstid inberäknad. De senaste årens händelser har dock gett bränsle till brasan.
Lägg märke till att jag inte i en enda mening har nämnt Israel. Israel är värt ett kapitel för sig, men det ska jag inte gå in på nu, om ni ursäktar. Jag har valt att koncentrera mig på Mellanösterns kristna, därför att så fort man tar upp Israel så svänger diskussionens vindflöjel och de kristna kommer i skuggan. Igen.

För den lilla extrema grupp av muslimer, som står för en mycket mer oförsonlig tolkning av islam (inget tal om "Bokens Folk" givetvis) så har Irakkriget varit just vad Hammargren säger; en sockerbit. Som de har fått mycket energi från.

Att amerikanerna skickar unga naiva missionärer till Libanon, där de sekteristiska bålen flammar upp med jämna mellanrum, för att missionera för muslimer, är inte bara ogenomtänkt, det visar på bristande respekt. Samtidigt som det missioneras för muslimer, minskar den kristna befolkningen snabbt. Borde Västvärldens kristna inte oroa sig för det i stället? Fundera på hur kyrkorna i Mellanöstern kan få stöd på bästa sätt?
Är en omprioritering av missionsmedel kanske att föredra? Och ett annat tänkande måste till.

Jag vill gärna höra era tankar om detta.
---------
Uppdatering: Ledare i Göteborgsposten uppmärksammar detta.


Kyrkoruin på bysantisk tid, norra Syrien

söndagen den 26:e oktober 2008

Polariseringsproblemet

Så fort svåra frågor diskuteras så polariserar sig många debattörer.
Abortfrågan, som nu åter är aktuell, är bara ett exempel. 

En annan typisk fråga där polarisering är ett ännu större problem är Israel-Palestina frågan.
Jag påpekade det på en blogg häromdagen, och fick medhåll. Maria skriver också bra om problemet.
Nu menar jag inte att man ska sträva ett total neutralitet, det är nämligen helt omöjligt att vara neutral i många svåra frågor.
Jag är inte neutral, jag är präglad av mina upplevelser. Som alla andra.

Bloggosfären, som är ett fantastiskt medium, har också en baksida, en ganska mörk sådan. Men på sätt och vis präglar den ju verkligheten, så lite får man väl ta.
När jag ibland har gett mig in på bloggar och diskuterat Mellanösternfrågor (med den ganska naiva inställningen att jag kanske har något att bidra med, jag som har bott sju år i Mellanöstern), så har jag chockats över hur rå och oförlåtande tonen ofta är. Inte sällan från sk. troende människor, och oftast är de anonyma.
Jag har ofta upplevt att det är totalt omöjligt att föra en vettig, öppen diskussion. Jag tycker också att många är rädda för att diskutera, mig själv inräknad. Man orkar inte med den råa tonen i längden.
Men sedan inser jag att då har de med en råa, svartvita och oförlåtande tonen faktiskt vunnit. De har nått sitt mål, att tysta oss med en annan mening.

Polariseringen är ofta total. Helt svartvitt. Antingen pro-Israel eller pro-Palestina. Man kan per definition inte vara både ock.
I sökandet efter sanning ifrågasätts i princip allting, statistisk, lagar, domslut, FN-resolutioner och även personliga vittnesmål.
Man har grävt sig så djupt ned i sin egen skyttegrav att man aldrig tar sig upp, och aldrig ser sin motståndare i ögonen. Och det gäller kombatanter på bägge sidor.

Och jag frågar mig; om vi i våra virtuella och verbala ordkrig inte kan diskutera sansat och öppet, med en vilja att förstå den andra partern (det vill säga; inte nödvändigtvis hålla med), hur ska vi då rimligtvis kunna hoppas på en lösning i den fysiska, våldsamma konflikt som är verklighet i Mellanöstern?

Hur ska vi ens kunna börja hoppas, om vi själva, vi här hemma på fredlig mark, inte ens kan föra en saklig debatt?
Genesarets sjö sedd från Jordaniens nordöstra gräns, Golanhöjderna lite åt höger på bilden, Yarmukdalen skär bilden mer eller mindre horisontellt mitt itu.

fredagen den 24:e oktober 2008

Överlevt barnkalaset...

Jo, det är faktiskt så det känns. Födelsedagskalas för sjuåringen. Med bistånd av tioåringen och tolvåringen. Storasyskon är bra att ha. Även för mamma. Men storebror klagade faktiskt på ljudvolumen som lillebror och anhang lyckades uppbringa.

Fast så farligt var det inte. Egentligen.
Jag konstaterar bara att jag är ganska värdelös med en grupp ungar. Undantaget mina egna, med det är annorlunda med dem.

Jag skulle aldrig kunna bli lärare. I alla fall inte lågstadielärare.  Jag har provat på att jobba med barn och ungdomar, speciellt inom kyrkan, men det är bara att erkänna: Jag har ingen talang på det området. Ingen alls. En del kan man väl lära sig, kanske.
Nu är jag modig nog att säga nej om någon vill att jag ska hjälpa till i någon barngrupp.
Det är bäst så. För barnen och för mig.

Jag känner en omåttlig beundran för lärare (talangfulla och passionerade lärare, alltså, inte de tråkiga man råkade ut för på högstadiet och gymnasiet). De har något jag inte har.
Min äldste son har nu en suverän lärare, som utan problem håller ordning på en klass på 25 elever, och det med stor glädje. Hon har inte ens fyllt 30.
Ännu mer beundran känner jag för den lärare min yngste son hade förra året. Hon är över 50 och har jobbat en massa år med sexåringar. Fortfarande med stor entusiasm.

Det är guld värda, de duktiga lärarna. Tänk så mycket de betyder för våra barn. 
Hoppas de är medvetna om hur mycket vi älskar dem.

onsdagen den 22:e oktober 2008

Blinded by the light...

Känner inte alls för att vara seriös just nu.

Vet bara att jag skulle ha kunnat sälja min själ för att ha fått vara med på den här konserten (fick jag alla tempus rätt där?):

Nästan i alla fall. Och den som lade in eftertexterna just i det här klippet skulle ha en rejäl näsbränna.

But Mama, that´s where the fun is,
liksom... ( ca 4.20 in i videon)

Tidernas bästa version av Kyrkans barntimmars stora megahit Det lilla Ljus jag har finns också med i denna konsert. Jag har haft med den förut på bloggen, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg, jag har så lite att säga just nu att jag börjar upprepa mig.


Jo, en sak till, den där Katrin Zytomierska, skulle också ha en rejäl näsbränna. Får jag säga så på en så här from blogg?
Jo, jag fattar att folk har problem och separerar. Men när hon ger folk som kämpar sig igenom sjuårskriser och tioårskrister och tjugofemårskriser och jag vet inte vad... en sådan rejäl spark i mellangärdet, då kan jag väl få ge henne en rejäl...
Nåja, detta inlägg får etiketten oseriöst, det missar ni väl inte?
En liten näsbränna till Expressen också. Ge inte en person som just har separerat så mycket utrymme. Det fattar ju alla att hon går igenom en kris och inte tror på långa förhållanden just nu. Fullt mänskligt!
Och så tycker jag lite synd om henne. För att hon inte vet att sexet blir bättre ju äldre man blir och ju längre man har varit ihop. Men det tar ett tag att upptäcka det. 
Oj, där blev jag kanske lite för personlig...




tisdagen den 21:e oktober 2008

Jag antar inte utmaningar...

... men jag har inget emot att berätta lite om mig själv, för omväxlings skull.
Charlotte-Therese har utmanat mig, men eftersom jag är emot den här lite kedjebrevsliknande trenden i bloggosfären, så antar jag den bara halvt. Jag har inget emot att säga lite om mig själv, men jag skickar inte vidare. Vill inte besvära andra. Dessutom brukar lämpliga "kandidater" att utmana redan vara tagna...

Jag har skrivit lite om mig förut, förutom det som ni kan hitta inbäddat i olika inlägg. Här är lite till.

Lite mer om mig:
  1. Jag har alltid drömt om att bli författare. Alltid. Från det jag kunde skriva själv. Har dessutom nästan alltid skrivit, förutom under vissa hektiska perioder (med andra ord; när barnen var riktigt små). Nu sitter jag och jobbar med att revidera första utkastet till en roman som ni kan läsa mer om här. Drömmen lever kvar, jag har inte gett upp än. Men det är enormt mycket arbete bakom en roman. Och vånda.
  2. Jag började skriva på allvar igen för ett par år sedan, jag var nämligen rädd för att jag höll på att tappa min förmåga att skriva på svenska. Bloggen startade jag av samma orsak, men jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.
  3. Jag har inte jobbat sedan 1995. Det vågar jag nästan inte säga till svenskar. De flesta tycker jag inte är riktigt klok. "Men vad gör du hela dagarna?" Nu har jag börjat våga säga att jag tycker att barnen (tre stycken mellan 7 och 12) behöver min tid, men också att jag håller mig sysselsatt med skrivandet. Det vågade jag knappt säga förut.
  4. Jag har bott på ett antal udda ställen på jorden. Lowestoft, östra England, fattigt och fullt av tonårsmödrar och arbetslösa. Till Lowestofts försvar måste jag säga att när vi kom tillbaka efter över tio år i somras, hade staden ryckt upp sig. Dessutom har de en av de bästa församlingarna som jag har varit med i, Christ Church Lowestoft (Church of England). Gamba, Gabon. Ett okänt land på Afrikas västkust, mitt på ekvatorn. Mest djungel och bara drygt 1 miljon invånare. Vi bodde i en litet ort på kusten, dit man bara kunde ta sig med flyg eller båt. En helt unik plats, som nu har börjat uppmärksammas, bla av National Geografic.  Muscat, Oman. En av arabvärldens glömda pärlor. Fortfarande väldigt traditionellt och med en speciellt variant av islam, ibadi, som är betydligt tolerantare än Saudiarabiens wahabism. Vill du ha en mjukstart i arabvärlden, res dit. Naturscenerierna är fantastiska. Öknar och 3000 m höga berg och fantastiska stränder, fortfarande ganska orört utanför huvudstaden. Damaskus, Syrien. Världens äldsta huvudstad. En annan mjukstart till arabvärlden, men lite mer i hetluften än Oman. Den absoluta höjdpunkten av alla mina utlandsvistelser. Varför? Det finns så mycket att se (och inga turister), så mycket att lära, och folk är väldigt gästfria. Och visst påverkar det en att bo på gränsen till den Heliga Landet, i bland kändes det som om att allt cirkulerade runt denna delen av världen. Nu bor jag i Nederländerna, med det är inte så udda. Stortrivs gör jag dock, trots trängseln och trots att det är så vansinnigt platt här. Vad som gör livet lättare här? Det är lugnt (relativt), jag förstår vad folk säger på gatan (det gjorde jag varken i Gabon eller Mellanöstern), det är nära till allt (jag älskar min cykel!) och Nederländerna är med ett enda sammanfattande ord; gezellig (mysigt).
  5. Även om jag trivs hemma, så älskar jag att resa. Europa har jag sett ganska lite av, så jag hoppas att det ska bli lite mer av det nu.
Apamea, ruiner efter romersk stad, Syrien
Nederländerna är egentligen inget annat än ett stort reglerat träsk. Bild från Reeuwijkse Plassen, nära GoudaApropå resande, Sevilla var en hit. I denna tapasbar skrevs vår räkning upp på bardisken


fredagen den 17:e oktober 2008

Vad ingen önskar sig

Det är med blandade känslor jag läser Anna Ekelunds artikel Jag vill ha ett barn med Downs Syndrom.

Jag kan förstå hur hon resonerar. Jag har också avstått från alla tester under mina graviditeter, av den enkla anledningen att jag inte ville veta. En handikappat barn skulle ha varit lika välkommet som ett icke handikappat. Ett friskt lika välkommet som ett sjukt.
Och precis lika älskat.

Jag motsätter mig bestämt strävan efter perfektionism. Vem bestämmer vem som har rätt att leva? Handikappade ifrågasätts med andra ord. Men om vi genom test skulle se att vårt barn bär på anlag för mentalsjukdom, skulle vi då också abortera? Eller andra svåra, kanske dödliga sjukdomar?
Likaså berörs jag illa när jag läser bloggar om hur handikappade "belastar samhället". Men svårt sjuka belastar också samhället. Och sådana som "går in väggen". Våra gamla och dementa belastar samhället. Exempeln på för samhället belastande individer är oräkerliga.
Ingen är perfekt.
Vad är egentligen den perfekta människan? Har bara den perfekta människan människovärde?
Så fort man börjar sträva efter den perfekta människan, den som inte belastar någon, så börjar det lukta rasbiologi.

Men...

Jag tror så gott som ingen önskar sig ett handikappat eller svårt sjukt barn. De flesta önskar nog ett "friskt". I den mån man kan definiera "friskt". Det är nog ganska mänskligt att önska sig ett barn som inte är handikappat eller svårt sjukt. 
På samma sätt som jag önskar att jag och min man ska hålla oss friska så att vi får leva länge tillsammans och förhoppningsvis uppleva ankomsten av barnbarn. Ingen av oss önskar att den andre ska få sluta sina dagar alltför tidigt, eller som dement.

Så, jag kan på sätt och vis förstå dem som överväger abort när de får ett besked som säger att barnet är svårt handikappat. Jag kan förstå, även om jag tycker det är fel att göra abort.
Förstår ni hur jag tänker?

Utan att riktigt veta Anna Ekelunds bakgrund (mer än att hennes två barn är friska), så vill jag bestämt påstå att den som inte själv har ett handikappat eller sjukt barn (eller syskon) har ingen aning om vad de talar om. 
Faktiskt ingen aning.

-----
Uppdatering:
Jag har varit inne på detta förut (vad var det jag sade, jag upprepar mig...):
Läs också Birgers inlägg från förra året. Ett måste i detta sammanhang.

Marockofödd borgmästare i lejongropen Rotterdam


Lite så står det i holländska tidningar idag. Rotterdams kommunfullmäktige vill ha Ahmed Aboutaleb, socialdemokrat, marockofödd och muslim, som borgmästare. 
Att bli borgmästare i Rotterdam och heta Ahmed Aboutaleb, är som att hoppa i en lejongrop, menar man. Rotterdam, som länge haft stora integrationsproblem, är Leefbaar Rotterdams hemvist. Detta högerpopulistiska parti, i Pim Fortuyns anda, är de andra största partiet i Rotterdam (har varit det största, men förlorade en hel del i förra valet). 
Pim Fortuyn var utanför Holland känd som en högerpopulistisk, islamkritisk och homosexuell politiker. Han mördades 2002 av en djurrättsaktivivist. Hans parti är nationellt sätt numera ganska svagt, men i Rotterdam, Fortuyns hemstad, lever det kvar.
Även om jag inte har mycket till övers för högerpopulism, så måste jag erkänna att Fortuyn var en av de mer intressanta. Han stod ganska långt ifrån Le Pen och Haider. Han vågade säga saker som inte andra vågade. Och har därmed gjort diskussionen om integrationspolitiken mer öppen.

Aboutaleb är enligt min mening en av de mer intressanta politiska ledarna med invandrarbakgrund i Holland. I och med mordet på filmaren Theo Van Gogh, då Aboutaleb var kommunalråd i Amsterdam, gav han prov på goda ledaregenskaper. Inte sällan är han tuff mot sin egen befolkningsgrupp (och då lyssnar man, hellre om det är en inhemsk holländare som kritiserar).
Själv är han också ett exempel på framgång. Inflyttad från den fattiga bergsbygden i Marocko på 70-talet, han har jobbat sig upp, visat sig vara en duglig ledare och politiker. Min svåger jobbade ganska många år i Amsterdams kommun och ansåg att Aboutaleb var en av de bästa kommunalråden.
Dessutom tillhör han den yngre generationen politiker (född 61), vilket också är en fördel, tror jag. (Den gamla supertoleranta generationen är holländarna i allmänhet ganska trötta på).

Nu återstår att se hur han ska vinna Rotterdambornas hjärtan. Det ska bli intressant att följa. 
Min hemstad ligger 2 mil från Rotterdam och har också en stor marockansk befolkningsgrupp, så här följer man  gärna vad som händer i den stora grannstaden.
------
Foto från Parool.nl

onsdagen den 15:e oktober 2008

Grund och mål för kristen tro

Jag har just suttit och jämfört två kyrkors svar på sina hemsidor på frågorna Vad är kristen tro? respektive Vad betyder det att vara kristen? 

Church of England inleder så här: 

Christian life is lived in relationship with God through Jesus Christ, and in common with other Christians in the church seeking to deepen that relationship and to follow the way that Jesus taught.

Svenska Kyrkan
så här: 

Kärlek är grund och mål för kristen tro. All äkta kärlek kommer från Gud. Det är kärleken som ger liv.

Jag tycker det är ganska stor skillnad. Det är klart att Svenska Kyrkan har rätt, på sätt och vis, för Gud är kärlek. Men att säga att det är grund och mål? Är inte Jesus grunden? Och målet ett liv i gemenskap med Gud?
Om man säger att grunden är kärlek så skulle man ju i princip kunna säga att vem som helst skulle kunna vara kristen, utan att fördenskull tro på Jesus Kristus, bara man har kärlek?
Det finns ju många, för att inte säga de flesta, icketroende som har kärlek, det vore ju förmätet att påstå något annat.

Om man fortsätter så finner man att Church of England talar att Gud är känd som Fader, Son och Helig Ande.
Svenska Kyrkan nämner inte ens den helige Ande.

Vad är detta, ett försök till extrem lågtrösklighet?
Att framställa det som om kristet liv inte är så annorlunda än övrigt liv?

Om kyrkans tro inte skiljer sig något nämnvärt från livet i övrigt, vad är det då för mening att bli kristen?
 
Jag bara undrar;
Varför är man rädd för att tala om det som är unikt med kristendomen, nämligen tron på Jesus Kristus?

Det är lite tyst...

... på denna blogg och det ber jag om ursäkt för.
Den där manusångesten som jag skrev om i förra inlägget verkar har smittat av sig till bloggen.
Nej, det är inte hela sanningen.

Jag har kommit igång med mitt romanmanus igen, och det känns ganska befriande.
Fast besluten om att göra mitt manus så bra som möjligt, med den hjälp som kan tänkas behövas.
Mina försökskaniner, de som har läst (och läser) har varit jätteviktiga och är förtjänta av ett stort tack!
Energin har kommit tillbaka, men det går ut över bloggen.
Dessutom har jag inte hittat något som jag tycker det är värt att blogga om. Får känslan av att jag lägger näsan i blöt i allting, och undrar om det alltid är så vettigt. Jag får också ibland känslan av att jag har sagt allt jag vill säga, och när jag nu säger något, så upprepar jag mig bara. Tjatigt med andra ord.
Men jag vet av erfarenhet att det snart kommer att skrivas eller sägas något som jag bara måste kommentera!

Barnen har höstlov och det tvingar bort mig från datorn. Ganska nyttigt, faktiskt. Igår lekte vi turister, tog tåget till Haag (tjugo minuter bort, detta land är litet!), åkte till stranden i Scheveningen och vandrade genom Haags vackra regerings- och parlamentskvarter.
Idag förbereder vi oss för det i barnens ögon stora inköpet; två undulater ska få förstärka familjen, förhoppningsvis redan i morgon.

Jag har aldrig riktigt tyckt om hösten. Har alltid känt att det faktum att sommaren är över gör mig lite vemodig. Men jag har bott i över tio år i länder som egentligen inte har någon höst, i alla fall inte höstfärger. Har faktist saknat det.
Så jag har njutit de sista dagarna av brittsommaren (nästan 20 grader i Holland) och alla fantastiska färger på träden. De senaste dagarna har jag suttit med manuset och kaffekoppen i det hörn av trädgården som fortfarande har sol. Härligt!

tisdagen den 7:e oktober 2008

Handfast hjälp mot manusångesten

När jag på Facebook klagade över min manusångest (jag klarar inte av att läsa mitt eget manus, inte ens att öppna pärmen utskriften sitter i), så fick jag följande Youtube-klipp skickat till mig av en skrivarkurskompis:




Jag kanske behöver Ansgars IT Professional också.

En otextad version för alla som inte har något problem med originalspråket finns här. En fullständig version där slutet med manualen också finns med.

måndagen den 6:e oktober 2008

Kristen till höger eller vänster-eller bara snurrig?

Någon gång i den denna bloggs späda ungdom kallade jag mig själv mittenfårekristen. Eller nåt liknande. Jag inser att inte mycket har förändrats sedan jag skrev det.
Det här med kristen höger eller vänster har aktualiserats igen i och med Broderskapsrörelsens manifest.

Begreppen är alldeles för generella för mig, kraftigt förenklat har man två diken, den flummiga till vänster och den strikt moraliska till höger. Den vänstra är flummig därför att den ganska ofta ifrågasätter för mig grundläggande kristna sanningar och den högra moralistisk därför att den ser allt så svartvitt.
Ser jag på mig själv så gör vissa saker jag står för att jag hamnar till vänster och andra att jag hamnar till höger. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i någon av lägren. Det gör att jag ibland känner mig så vilsen. Visst "tröst" har jag funnit i den sk. Emergent konversationen, men eftersom den numera har stämplats som vänster, så känner jag igen att jag är lite hemlös.

Kanske beror denna känsla av hemlöshet på en längtan att vi alla ska vara ett. Ekumenik ( i den mening att alla kristna har något gemensamt; tron på Jesus Kristus) är ett ord som det spottas på i bland och kristna skräder inte på orden där de slår Bibeln i huvudet på varandra. I bloggosfären har det varit tydligt också, något som gör mig vansinnigt deppad och har gjort att jag har slutat läsa vissa välbesökta kristna bloggar.

Snurrig är kanske rätta ordet?
Snurrig på grund av alla stämplar andra försöker sätta på mig, samtidigt som de säger till mig att jag är feg, rentav skenhelig, därför att jag inte tar ställning för det ena mot det andra, eller tvärtom.

Jag kan inte annat än att sträcka mig efter Honom som säger:
Jag vill.

Luk. 5:13


fredagen den 3:e oktober 2008

Fördomar om troende

Jag trodde i min enfald att det ska vara en persons meriter som avgjorde om han eller hon fick ett jobb.
Inte om personen tillhör en kyrka eller inte.
Men när man läser om kritiken om tillsättandet av en person som tillhör en kristen frikyrka, på en viktig universitetspost, då undrar man om det är fördomarna som styr. (Sydsvenskan)
Valet av nye rektorn kritiseras. Inte på grund av Per Erikssons meriter, utan på grund av att han är kristen.

Fördomarna haglar. Vad säger ni om:
"Rektorn får tro vad han vill och vara med i vilket parti han vill. Men som representant för Universitetet känns det inte seriöst", säger universitetslektorn i biokemi, Cecilia Hägerhäll.
Eller denna, där Per Eriksson dras över samma kam som Åke Green, bara för att han har varit medlem av samma frikyrka:
"Han tillhörde en rörelse där man menar att bibeln är Guds ord, punkt. Och pingstpastorn Åke Green säger att homosexualitet är en synd. Det är inte en sådan person som passar att vara rektor. Pingstkyrkan är ju en rätt extrem vetenskapsfientlig rörelse. Hade han varit buddhist hade det varit mycket mer okontroversiellt."
Kontentan är följande: Bara för att man inte till hör den mer liberala lågtröskliga och högtakade Svenska Kyrkan, så antas man ha åsikter som är ovetenskapliga och som inte hör hemma på ett modernt universitet.
Jag tycker åsikterna är skrämmande. Ännu mer skrämmande är det att välutbildade människor har dessa fördomsfulla åsikter.
Men det är kanske så att de inte känner några kristna, och bildar sig en uppfattning över vad de har läst i media. Då kan det ju gå illa.

Påminner mig om det Pastor Astor skrev om att inte bli godkänd som familjehem, på grund av att hans familj är aktivt kristen. Läs: Vår familj har en allvarlig defekt.

Snart tas man väl inte in på socionomutbildningen därför att man är kristen. Eller läkarutbildningen. Eller någon naturvetenskaplig utbildning.
Liknar rena häxjakten.

Nåja, agerandet av några representanter från naturvetenskapliga fakulteten får mothugg av samhällsvetenskapliga. Sune Sunesson, dekan säger:
"Det vi ska och måste kunna utgå ifrån är att rektorn ställer upp på universitetets strategiska plan, den värdegrund som finns där, och att han inte gör förändringar som strider mot dess värderingar, säger Sune Sunesson."
Fler bloggare uppmärksammar. Här är en till.
Uppdatering: Sedan finns det bloggare som tycker att man spelar offer därför att man tycker att man ska bedömas efter lämplighet och inte livsåskådning. Det är inte skrämmande, bara löjligt.

Uppdatering 4 oktober:
Universitetsstyrelsens ordförande Allan Larsson ger svar på tal i dagens Sydsvenskan:
"Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör."
Det borde vara svar nog, tycker jag. Om man anställer någon utan att ta reda på om den personen står för de efterfrågade värderingarna och stategierna, då gör man ju ett stort misstag och agerar inkompetent.
Så verkar inte vara fallet.
--------
Uppdatering 6 oktober och därmed får det vara slut på uppdateringar:
"Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet."

onsdagen den 1:e oktober 2008

Kristna vårdcentraler

Jag minns en gång för många år sedan när prästen i vår församling i sydvästa Göteborg drömde lite om att starta ett äldreboende på kristen grund. Där hela människan togs om hand, inte bara den utslitna kroppen.

Idéen som Råda församling har om en vårdcentral på kristen grund låter intressant. Människan är en andlig varelse, men den delen tas sällan om hand i vårdkarusellen.
Att eventuell vinst skulle komma församlingen till godo ser jag inte som fel, det är väl bättre än att de hamnar i privata fickor (som vinst från andra privata vårdalternativ kanske gör)

Socialdemokraten Carina Hägg kritiserar direkt och en del av hennes påpekanden är värda att fundera på. Ökar "religiösa" vårdcentraler segregationen? Kanske.
Men jag undrar om inte ett beslut om fritt vårdval i sig ökar segregationen? Fria val har ofta den effekten, se bara på hur ungdomar väljer gymnasieskolor i Göteborg. Du hittar inte en Hovåsbo på ett gymnasium i nordöstra stadsdelarna.

Andra åsikter från Hägg vittnar bara om hennes okunskap om kristendom. Det låter som om hon är rädd för extremhögerkristna yttringar. 
Att Rådaprästen Lars T Gåreberg inte står för dem borde hon veta. 

"Jag oroar mig för vad som händer när abortfrågan och frågor om preventivmedel kommer upp. Jag är rädd att unga tjejer förlorar på det här i slutändan, säger Hägg. Vidare:
"Jag är inte rädd för att människor möter präster och diakoner utan är positiv till religion, men jag vill ha en sekulär stat. Inte så sällan i Bibeln är kvinnan underordnad mannen, och det kan färga av sig i terapisamtalen på vårdcentralen."

Vad är det hon oroar sig för? Att preventivmedel inte ska erbjudas till unga tjejer? Att abort inte ska komma på fråga? På vilket sätt skulle det färga av sig i terapisamtalen? Skulle terapeuten/prästen sitta och pusha för att kvinnan ska tillbaka till spisen och lyda sin man i allt under terapisamtal?
Låter absurt, och vittnar som sagt om att Hägg inte vet vad hon talar om. Vet hon överhuvudtaget något om professionell själavård inom kyrkan? Vet hon något om kyrkans diakonala arbete som koncentrerar på tjänande? Antagligen inte.

Egentligen tror jag att hon är rädd för valfriheten. Om en vårdcentral på kristen grund erbjuder bra vård kommer folk att söka sig dit, oavsett personlig tro. Och det på bekostnad av den statliga vården.
Kanske finns det en rädsla för den valfrihet, eller den valfrihet som borde finnas, i fråga om en abort. Idag är det tabu att tala om alternativ till abort. Det är också tabu att tala om den livsstil som leder till oplanerade graviditeter.
Att det i ett modernt och rikt samhälle inte skulle finnas plats för en vårdcentral som eventuellt skulle erbjuda sina patienter ett alternativ till det som annars är norm (tex abort vid oönskade graviditeter) tycker jag är skrämmande.
Och som sagt, med fritt vårdval, kan man välja fritt. Har man bestämt sig för abort går man nog inte till en vårdcentral som ber en tänka efter och fundera på alternativ. Men som det är idag finns ju inte det alternativet.

Gåreberg avslutar; 
"den kristna inriktningen går endast ut på att vårdcentralen inte bara fokuserar på kroppen, utan även på själen."
Så Hägg borde vara lugn, i alla fall i Rådafallet. Ingen ska pracka på någon religion mot deras vilja. Bara erbjuda lite helhetssyn. Det finns många som har behov av det och de hittar den sällan inom den vanliga primärvården.
----

Uppdatering:
Leo Holtter skriver mer... och reder ut begreppen.