Mittenfårans kristna funderar...

Allas vår bloggande diakon "kyrksyster" skriver klokt i sitt senaste inlägg, apropå Ulf Ekmans debattartikel i SvD. (Det rör sig på Svenska Dagbladet, den saken är klar).
Kyrksyster säger bland annat;
"Bibelordet kan inte strykas när det blir obekvämt, men det måste alltid läsas i sitt sammanhang för att vi ska förstå. Kristen etik är en situationsetik inte en regeletik. Kärleken kommer alltid i första hand, därför kan inte lagboken tillämpas utan reflektion först."

Läs hela inlägget i sitt sammanhang, det är mycket bra.

Vidare säger Helle Klein i sin blogg om att Ekmans ekumenik
"mer handlar om likriktning och murbyggeri mot dem som inte "tror rätt" (även mot andra religioner som Islam exempelvis) än om respekt för olikheten och ett bejakande av mångfalden."

Tycka vad man vill om Ekman, han och hans kyrka har jag i allmänhet svårt för, de är helt enkelt för fundamentalistiska för min smak, men jag tycker att Helle Klein borde akta sig för att säga något sådant om en annan kyrkoledare. Hennes ord stämmer nämligen lika bra in på Svenska Kyrkan, tycker jag.
Respekt för olikheten och bejakande av mångfalden är inget som jag tycker att Svenska Kyrkan är speciellt bra på.
Jag har skrivit om det förut, kolla gärna in mina inlägg om Svenska Kyrkan.

Kyrksyster nämner mittenfåran.

Jag är nog en kristen i mittenfåran.
En kristen som inte vågar ta ställning?
En mes?

Jag vill för allt i världen inte vara mesig, utan rakryggad!
Allt jag vill är ju att på något sätt ge min tro ett språk och gestalt som andra kan förstå!

Kanske borde det startas en ny rörelse inom Svenska Kyrkan?
"Mittenfårekristna i Guds kyrka i Sverige".
I så fall vad tror mittenfårekristna på?