Paus i fastan

Jag ska ta en paus i fastan, tre dagar i stället för en (söndag fastar jag inte). Orsaken är en sedan länge inplanerad resa, med maken. Vi tar tåget för att möta våren i en icke obekant stad, ca tre timmars tågresa härifrån. Det råkar vara vår bröllopsdag också. Vi upptäckte nämligen för några månader sedan att vi bara varit borta över natten utan barn tre gånger på femton år. Orsaken till detta är främst att vi har bott i länder där vi inte har velat lämna barnen och resa bort över natten.

Så nu ska det bli av. Inshallah!

För övrigt kan jag rekommendera Joachims recension av Rob Bells Love Wins (för den som inte har tröttnat på den debatten) och Birger Schlaugs inlägg om vad som egentligen krävs (borde krävas av...) den som är medlem i Svenska Kyrkan.

Att vända på ilskan

Igår var jag jätteilsken pga en diskussion om Rob Bells bok Love Wins på Stefan Swärds blogg.
Jag var så arg på alla dessa anonyma (nåja, de skriver under intetsägande signaturer) i kommentatorsraderna som anser sig ha "rätt" att diskutera en bok de aldrig har läst.
Jag var mest arg på mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i diskussionen, och jättebesviken eftersom de anonyma ofta undviker de centrala frågorna (som tex; om det nu är så att Rob Bells skrifter och predikningar hjälpt många till en mer levande tro, är det inte värt att ta på allvar?).
Det är inget fel på Stefan Swärds inlägg i sig, och denna gång gav han faktiskt respons på en av mina kommentarer, det har aldrig hänt förut, trots att jag kommenterat där ganska många gånger. Men jag är säker på en sak; många av de halvanonyma stridmännen, beväpnade till tänderna mot "villolärare", skulle aldrig säga samma sak, och på samma sätt, om de träffade motståndare IRL. De är säkert trevliga och omtänksamma till vardags, och ilskan får de utlopp för genom anonymiteten på diverse bloggar.
Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig mer gå in om kommentera på nämnda blogg (i alla fall inte med folk som inte har läst boken man diskuterar...)

Jag gick och lade mig igår, arg och sur, och framför allt på att jag lät mig själv bli så upprörd.

I morse när jag vaknade och hade sovit på saken såg jag allt något ljusare. Jag frågade mig själv; hur vänder man något liknande till något positivt?
Svaret i mitt fall var givetvis; man lägger det på minnet för att sedan använda det när man skriver. Modellera en karaktär baserad på någon man "möter" på internet.

Så akta er; i framtiden kanske ni dyker upp i en av mina romaner!

Skämt åsido. Jag har länge skissat på en roman om en konservativ svenskkyrklig präst som hamnar i en troskris. Jag skulle kunna tänka mig att han har vissa drag som liknar Stefan Swärds. Alltid på språng för att försvara "klassisk kristen tro".
När han faller, hårt, har han en kollega som ställer upp och stöttar honom genom krisen (trots att han genom sina handling kraschat sitt äktenskap och förlorat sitt jobb). Okej, han skulle kunna ha drag av Joachim Elsander. Alltid lyssnande, respektfull. Andra drag skulle han ha av präster jag mött genom åren som är goda själavårdare.
Huvudpersonen har också en dotter som läser teologi, och chockar sin pappa med att berätta att hon vill bli präst (pappan är givetvis kvinnoprästmotståndare). Hon är väldigt inspirerad av Brian McLaren och Rob Bell.
Någonstans i romanen måste jag ha en karaktär som har drag av Birger Schlaug. Måste ha. Vet bara inte hur. Kanske ska huvudpersonen ha en son som liksom Gustaf Fridolin inspirerades av Birger när han var bara 11 år att bli grön politiker. Eller så ska han vara anarkist och ha drag av Jonas Lundström! Det vore något.
Vad tror ni om detta?
Jag är galen, eller hur?


Jag blev på bättre humör i alla fall. Och mer övertygad om att Gud vill att jag ska ägna mig åt romanskrivandet, i stället för fåniga diskussioner på bloggar.

Gästblogg: Allan Willny om Himmel och Helvete

Den uppmärksamme har sett att Allan Willny flitigt kommenterar på denna blogg. När han inte gör det hinner han med att vara präst i Åker-Länna församling utanför Strängnäs, är författare (Den Stenlagda Vägen och Ulrik och Ludwig) och leder ett eget rockband "Spunk". Dessutom har han sysslat med kyrkoteater och som präst är andlig vägledning ett specialintresse. Han har lång erfarenhet av kristen djupmeditation och leder regelbundet retreater.
Allan säger sig också vara "hjärtligt trött" på den kristna splittringen och kallar sig själv "ortodox katolik av luthersk tradition".
--------------------------------------

Himmel och helvete

   Jag är i stort sett nöjd med översättningen i Bibel 2 000. 

Men en irriterande detalj är att det som tidigare översattes med ordet ”Gehenna” nu konsekvent skrivs ”Helvetet”. Gehenna är bättre eftersom det på Jesu tid var en soptipp utanför Jerusalem där det ständigt brann. Därav kallas det också ibland för ”det brinnande Gehenna”. När Jesus talar om att kastas dit är det som ville han fråga: ”Vill du kasta ditt liv på soptippen?” Alltså kasta bort alla möjligheter du får till omvändelse och därmed viljan att följa mig?

   Idén om ett brinnande helvete med sadistiska smådjävlar som pinar vissa människor i en evighet har mycket svagt stöd i både Bibeln och tidig kristen tradition. Det tar fart på allvar under medeltiden, och jag har en forskningsidé för den som är hågad: I Koranen, som jag läst från pärm till pärm i svensk översättning varnas man om och om igen för att hamna i helvetet om man inte följer och lyder profeten Muhammed. ”Elden är deras arvedel” är en ständigt återkommande refräng apropå mig och alla andra ickemuslimer. Tänk om det är en muslimsk helvetesföreställning som letat sig in i den kristna tankevärlden? På medeltiden hade muslimerna makten i Spanien och fanns alltså geografiskt nära de kristna universiteten i Europa. De hjälpte bland annat européerna att återupptäcka Aristoteles filosofi. Vilka andra idéer följde då med in i den lärda kristna världen? Jag vet inte – men tanken har slagit mig…

   Den som tror att jag nu försöker bortförklara idén om ett helvete på det här viset hugger i sten, och det ordentligt. Visst finns det en plats, eller ett tillstånd utan Gud efter detta livet. För den som vill ha det så. Men vi har ju Bibelns ord på att Gud vill att alla människor ska bli frälsta (eller räddade). Vi är väl inte alltför djärva om vi utgår ifrån att han menar en räddning till full gemenskap med sig själv i himmelriket? Och om han säger alla kan han väl knappast mena något annat än just alla? Vi som dagligen ber Herrens bön bör då tänka särskilt på en av raderna i den bönen: ”Låt din vilja ske.” Varför har en del av oss så svårt att tänka på vidden av den bönen – att vi, kanske omedvetet, ber för alla dem som inte tycks vilja ha med Gud att göra?

   Som en vanlig människa kan jag inte begripa hur det ska gå till att omvända alla dessa människor. Men det är tack och lov Gud som är Gud och inte jag. Varenda dagstidning och nyhetssändning talar ju emot möjligheten av allas räddning – men om nu Jesus kunde gå på vattnet och uppväcka döda är väl miraklet med allas räddning inte omöjligt? Och här blir problemet med alla ”kristna” som envisas med att förpassa sina medmänniskor till helvetet övertydligt. För det första är det Jesus och ingen annan som dömer. Som kristen har jag ingen rätt att hota någon enda medmänniska med helvetet. Än mindre har jag någon rätt att påstå om andra att de kommer att hamna i helvetet. Dels lägger jag mig i den uppgift som tillkommer Jesus ensam. Men jag misslyckas också med att följa honom eftersom jag då väljer bort att följa kärleksbudet.

   Vad är då min uppgift som kristen utöver att själv söka följa Jesus i tanke, ord och handling? Om jag, gråtandes krokodiltårar över alla dem jag tror (eller kanske till och med vill) ska hamna utanför och samtidigt uttrycker rena högfärdstankar om att vi som tycker som jag har vårt på det torra, då förpassar jag mig själv till det brinnande Gehenna och kastar mitt liv på soptippen i något jag skulle vilja kalla andligt högmod. Kom ihåg att högmod är en av de sju dödssynderna enligt klassisk kristen tradition. Jag blir till en farisé som lägger tunga bördor på andra utan att lyfta ett finger för att lätta dem. I fullt medvetande om att det finns en plats utan Gud som vi kallar helvetet blir följaktligen min uppgift att ofta återkomma till denna bön: Gode Gud, låt helvetet vara och förbli tomt!

                        Allan Willny

-------------------------------------------------

Det kristna livet är så mycket mer

"Om teologin inte fokuserar på det som är mänsklighetens just nu största fråga[klimatfrågan], då är teologin irrelevant."

Orden är Magnus P Wåhlins, präst och författare till En annan värld är möjlig (förlag Ordbruket), en bok om ekoteologi som diskuteras i Kunskapskanalens program En bok en författare. (Finns kvar på UrPlay fram till sommaren i alla fall). Intervjuare är Birger Schlaug.
Jag har inte läst boken (ska skaffa den när jag kommer till Sverige i sommar), men intervjun är tankeväckande. Birger Schlaug är stundtals ganska bitsk (han kan givetvis inte låta bli att ta upp sin stötesten CS Lewis, vilket var helt irrelevant i sammanhanget, men i övrigt gör han ett bra jobb), men Magnus Wåhlin har svar på tal.
Jag håller inte med om allt som Wåhlin säger, men jag kan skriva under på nästan allt, speciellt det där med att personlig frälsning inte är hela bilden.

Det får mig att tänka på de diskussioner vi har haft de senaste åren, Birger Schlaug och jag, både på våra bloggar och via mail. Birger håller benhårt fast vid att allt kristendom handlar om är att tror man på Jesus som Guds son så blir man frälst och får komma till himlen. Punkt.
Medan jag hävdar att det är så mycket mer.

Magnus Wåhlin säger ungefär så här: "kristen tro, som Jesus Kristus, Guds son, har presenterat den, handlar om hur vi ska kunna nå Gud, be till Gud och hur vi ska klara av våra medmänskliga relationer och våra relationer med hela skapelsen".

En bra sammanfattning.

Dessutom tror Magnus Wåhlin, precis som jag, att Gud inte har övergett sin skapelse. Jorden kommer inte att gå under. Guds rike kommer att upprättas här. Inte i på en annan plats, kallad "himlen". Himmelriket börjar här och nu. (Jag har skrivit mer om att "föra Himlen till Jorden" på ett gammal blogginlägg)

Och Rob Bell säger i så här sin nya bok Love Wins;

"---when Jesus talked about heaven, he was talking about our present eternal, intense, real experiences of joy, peace, and love in this life, this side of death and the age to come. Heaven for Jesus wasn't just "someday"; it was a present reality. Jesus blurs the lines, inviting [the rich man], and us; into the merging of heaven and earth, the future and present, here and now". (sid 58)

Det kristna livet får ett helt annat perspektiv om man ser det så här. Det är så mycket mer. Vi är skapta av Gud och har kommit till jorden med en uppgift. Och den är inte bara att frälsa själar (det kan för övrigt bara Gud).
Det glada budskapet är gladare än så.

----
Ps. Birger och jag kommer nog att fortsätta att stå i varsin ringhörna med våra två olika uppfattningar om vad kristen tro är. Någon gång hoppas jag dock att han ska inse att han bara har halva sanningen.

Gästblogg: Bitte Assarmo om Fastan

Jag har bjudit in några bloggpolare som för att gästblogga under fastan och först ut är Bitte Assarmo.
Bitte är född och uppvuxen i Karlskoga, men bor numera med familj och hundar i Högdalen, "söder om Söder". Hon jobbar som fri skribent, debattör och bloggare, och ni har säkert stött på  henne i media.
------------------------------------

För sex år konverterade jag till Katolska Kyrkan. Men jag konverterade inte bara till en kyrka. Jag konverterade till en tro. Efter att ha varit mer eller mindre hundraprocentigt övertygad ateist sedan barnsben drabbade Gud mig och ingenting blev sig likt. Men bara för att man har fått tron går det ju inte att slå sig till ro och tro att allt ska bli perfekt. Nej, att tro är att varje dag kämpa för att vara den Kristus vill att man ska vara – att hedra Honom och försöka bli en bättre människa. 

Det är inte det lättaste, precis. Det är snarare bland det svåraste som finns. Men så vist är det ordnat att vi har Fastan till hjälp. Och just under de här fyrtio dagarna innan Påsken får jag, genom Kristus, en möjlighet att fördjupa tron – att helt enkelt vandra ut i öknen tillsammans med Jesus. Dels på ett fysiskt sätt. Mindre mat, inga godsaker, mindre kaffe (jag vet att det kan låta futtigt men kaffet för mig… Jag menar, jag behöver tre muggar för att vakna). Men Fastan är också andlig. Och under de veckor som gått sedan Askonsdagen har jag lärt mig vakna genom bönen istället för med kaffets hjälp.

Den där korta stunden på morgonen gör underverk för resten av dagen. Att bara knäböja i stillhet en stund, med all tanke på Kristus, medan världen fortsätter snurra långt utanför det egna jaget… Det är en sann nåd! Ett försök att i vår stressiga värld försöka slå sig till ro, och bejaka det lilla i livet – det lilla som ju egentligen är det stora. Bön. Kontemplation. Eftertanke. Just i Fastan finner jag tiden jag har så ont om annars. Och livet stannar upp lite igen, i väntan på Påskens stora mysterium. Jesu ökenvandring får mig att minnas vad som är mest betydelsefullt. Vägen, sanningen och livet. Det stora i det lilla. Varje stund och varje dag, i glädje som i sorg. En sådan välsignelse Fastan är!

/Bitte


----------------


Ps. Nästa vecka bjuder jag in en ny gästbloggare. Jag har övertalat (inte så svårt...) flitige kommentatorn på denna blogg, Allan Willny, mångsysslande präst i Svenska Kyrkan, att skriva ett gästbloggsinlägg. Det kommer att handla om Himmel och Helvete. Ganska aktuellt, alltså.
Håll utkik!

Varför är tron att kärleken övervinner allt heretisk för vissa kristna?

Jag fortsätter att ställa frågor som ni ser.

Min första reaktion efter att ha läst Rob Bells Love Wins är; vad är så radikalt/chockerande/heretiskt med denna bok?
Min allra första känsla när jag började läsa var; han ställer precis de frågor som jag alltid har ställt.
Han tar upp precis det som jag alltid har brottats med.

Varför blir en del kristna, främst i USA men också i Sverige, så upprörda och viftar högt med villolärarflaggan?
Har jag varit så förtappad hela mitt kristna liv att jag inte fattar det?

Har Gud skapat miljoner människor genom årtusendens lopp bara för att låta dem pinas i evighet? Hur kan Gud tillåta detta och fortfarande kallas kärlekens Gud?


Vad är nu så heretiskt med detta? För mig är det en totalt relevant fråga.

En av skribenterna på en av de mest lästa kristna bloggarna beskriver sig ungefär så här; att han har en stor sorg därför att majoriteten av de 150 000 som dör varje dag "väller ned i helvetet".(Jag avstår från att länka, jag vill inte ge bloggen den reklamen, den som vill veta vilken det är kan med ganska enkla medel lista ut det själv...)

Väller ned i helvetet? Va? Hur vet han det?
Och är inte det en ganska mörk människosyn? För att inte tala om en mörk gudssyn.

Rob Bell inleder sin bok Love Wins med ungefär samma frågeställning om Gandhi. Någon påpekade att Gandhi var i helvetet och hans respons var; är det någon som vet det? Helt säkert?

Jag har alltid haft föreställningen att vi varken vet vad människor upplever i dödsögonblicket, eller därefter. Vi är inte inne i deras hjärna, kan inte veta vad för dialog den personen har med vår Herre just då.
Bibeln ger flera exempel på att vi får en andra chans, framför allt när Jesus talar om domen.

För jag tror på en rättvis Gud. Oförrätter ska inte bortses ifrån.
Men i princip skulle vi kunna möta en omvänd och förlåten Hitler där "på andra sidan". Eller Stalin. Eller personen som mördade mitt barn. Eller skolkamraten som gjorde min barndom till en litet helvete genom sin mobbning av mig. Eller... Man kan fylla på listan hur länge som helst. (Säkert en chockerande tanke, men med tanke på att inga tårar ska finnas där "på andra sidan", så kommer nog vår Herre att ta hand om den där svåra känslosamma biten av att möta mitt livs fiende).

En annan sak som Rob Bell tar upp är frågan om andras frälsning kan hänga på om jag gör min plikt, följer missionsbefallningen.
Ungefär så här: Tänk om en missionär är på väg till en avlägsen by där en antal "mottagliga" personer finns. De kommer att få det glada budskapet presenterat för sig och några, kanske många, kanske alla, kommer att omvända sig och ta emot Jesus.
Tänk om missionären får punktering på sin bil? En stund senare drabbas byn av en jordbävning och alla dör i jättelik tsunami. Väller alla ned i helvetet då?

Eller tänk om någon fått en felaktig bild av Jesus presenterad för sig och inte tagit emot honom på grund av det Eller så har de nekat bekantskap med Honom på grund av hans efterföljares syndiga och skenheliga leverne.
Tänk på att det antagligen händer varje dag. Ingen av oss är perfekta, helgonlika efterföljare av Jesus.

Är andras frälsning beroende av min otillräcklighet? (Mig veterligen har jag aldrig på ett konkret sätt bidragit till att  någon omvänt sig till Jesus).

Är inte Gud större än så? Nådefullare än så? Är inte det glada budskapet gladare än så (för att grovt översätta näst sista kapitlet i Love Wins)?

Så långt Love Wins. Jag kommer att återkomma till denna bok.
Andra recensioner: Dagen
--------------------

Ps. I morgon kommer ni se ett gästblogginlägg av en bloggpolare. Håll till godo!

Finns det inga "normala" kristna bloggare?

Satt och skrev till ganska sent igår, så jag känner mig ganska seg. Något som ändå slog mig när jag satt och kollade reaktionerna på Rob Bells bok Love Wins var att det finns få "normala" kristna bloggare därute.
Vad man menar med normalt kan givetvis vara väldigt varierande, men ni fattar vad jag menar. Inte de som hysteriskt länkar till alla världens dagstidningar för att bli lästa, ej heller de som ser det som sin livsuppgift att kalla de "normala" bloggarna villolärare.
I ärlighetens namn ska jag tillägga att i den "normala" bloggosfären också finns få normala bloggare, i alla fall de som läses mest. Det handlar mest om unga tjejer som lever lyxliv och opererar in silikon i brösten stup i kvarten.
Hur hittar man de "normala"?
Jag läser en hel del skrivarbloggar och där finns de gott om normala bloggare, måhända har de högtflygande författardrömmar, men i övriga har de vett och sans i behåll.

Jag har hittat en del nya intressanta kristna bloggare, men var är resten? Jag känner hundratals "normala" kristna, vettiga och sansade och fullt medvetna om att den tro de har till stor del är baserad på deras egen personliga tolkning av Bibeln. Ingen som jag känner säger: "Bibelordet talar för sig själv och behöver inte tolkas". De är kristna för att de vill leva i Jesus efterföljd och skulle aldrig drömma om att kalla grannen för villolärare därför att han tolkar Bibeln på ett något annorlunda sätt.
Men de är inte intresserade av bloggeriet.

Så här i Fastan, med jordbävning och tsunami och kärnkraftskatastrof och strider i Libyen i baktankarna, känner jag en stor längtan efter enhet, också i bloggosfären Att kunna enas som kristna. Att kunna glädjas åt att vi är enade som Kristi efterföljare, trots olikheter. Om vi inte kan respektera varandra, hur ska då andra kunna se att vi har något de inte har; en tro på Jesus.
För ickekristna, sökare eller inte, är inte ett dugg intresserade av renlärighet. De är bara intresserade av om huruvida vi lever som vi lär.
Men ser jag på den kristna bloggosfären så tycker jag mig sakna den där enheten, kärleken till syskonen. En del vill inte ens erkänna av vi alla är syskon! Hur ska vi komma vidare med detta? Hur många ska vi skrämma bort från kristen tro genom vårt sätt att behandla varandra i bloggosfären?

När sanning upphör att vara sanning

Jag har hamnat i en skrivar binge, och har svårt att att blogga för tillfället. Mer om mitt skrivande här.

Men en sak dök upp i kommentarerna på Varför är det tabu att ställa frågor?, som  jag vill ta upp. Peter skriver så här:

"Jag tolkar det som att det vi uppfattar som "sant" i princip slutar vara sant när det inte sägs i kärlek.Mottagandet av ett budskap är lika viktigt som innehållet. Om innehållet är sant, men formen är arrogans och avsnäsande, förändras innehållet för personen som tar emot."

Nu är det inte så att jag tror att många blogginlägg och kommentarer som där skribenten vill tillrättavisa "villolärare" inte skrivs i kärlek (men det förekommer nog, jag tror att kärleken ofta svalnar hos den som ger sig på påstådda villolärare).
Däremot om de präglas av arrogans och snäser av den andre (som man ofta inte känner och inte vet vilka behov den har; kanske går motståndaren igenom en troskris tex.) så kan kan effekten av tillrättavisningen bli totalt den motsatta, och budskapet man vill få fram når döva öron.
Formen förändrar innehållet, som Peter säger.

Kloka ord. Värda att fundera på för oss alla.

På Raka Gatan i ett land där inget är självklart

Raka Gatan i Damaskus finns fortfarande, även om den kanske ligger 2 m över den Raka Gata som omnämns i Bibeln. Man har helt enkelt byggt nya hus ovanpå de gamla.

Damaskus är världens äldsta huvudstad och Syrien en av världens äldsta länder, inte så mycket yngre än Egypten, även om gränserna varierat.
Idag är det Mellanösterns kanske mest mångfacetterade land. Här kan du hitta både katolska och ortodoxa kristna (en del talar fortfarande arameiska, det språk Jesus talade), sunnimuslimer, druser och muslimer tillhörande alawiterna.

Det är också en av Mellanöstern starkaste diktaturer, med mycket på sitt samvete. I januari 2003 fick jag och min man en crash course om Syrien av en av Hollands mest kända arabister (som inte är det samma som islamolog, inte alla araber är muslimer) inför flytten till landet. Vi lämnade kursen med en klump i halsen. Vad hade vi gett oss in på?

Det skulle dröja tills maj samma år innan jag äntligen kom dit (Irakkriget kom emellan).
Maj är det vackraste månaden i Syrien, lagom varmt sommarväder och fortfarande grönt efter vinterregnen.
Förälskelsen var omedelbar. I landet och i människorna. Gästfriheten. Mångfalden. Alla historiska minnesmärken. Klimatet.
Och kärleken består. En del av mitt hjärta blev nog kvar där i Syrien när vi flyttade 2006.

Ingenting var självklart i Syrien. Många av mina förutfattade meningar ställdes på ända.

Det var stundtals en komplex känsla att inse att trots att regimen var hatad för sitt förtryck, så fanns det ändå en medvetenhet att förtrycket gav minoriteter en viss trygghet (presidenten och de flesta av makthavarna tillhör minoriteten alawiter).
Det är inte utan oro, och spänning, som jag följer utvecklingen i Mellanöstern och Syrien. Om något land riskerar att bli ett nytt Libanon, där alla stred mot alla i inbördeskriget, så är det Syrien. Folk har levt sida vid sida under långt tid, men också under svårt förtryck. Om viljan att hämnas oförrätter är starkare en viljan att enas inför en demokratisk framtid, där alla minoriteter har en plats, då går Syrien en mycket svår framtid till mötes.

Fåraherde i Norra Syrien, bland en av "Dead Cities"-ruinerna

Jag ber och hoppas för en förändring till det bättre!

Varför är det tabu att ställa frågor?

Inom en stor del av den konservativa kristenheten är det tabu att ställa frågor om svåra delar av den kristna tron. Som himmel och helvete, vem blir frälst, varför måste Jesus dö på korset, osv.
Allra tydligast är det inom den sk. kristna högern, eller den konservativa kristenheten, i USA.
Det är säkert därför Love Wins av Rob Bell skapar sådan kontrovers, redan innan den är publicerad. Det är nu Rob Bell som får ta emot de mentala örfilar som den konservativa motståndarna utdelar. Tidigare var det Brian McLaren. Båda ställer frågor. Båda undrar om man inte kan tänka på något annat sätt. Båda får stämpeln liberalkristen, vilket är en genväg ut för motståndarna, eftersom en liberalkristen egentligen inte räknas som kristen och därför inte nödvändigtvis måste diskuteras med.
Sverige är ganska annorlunda. Men alla som har ena eller båda fötterna förankrade i konservativkristen mylla, eller har haft det, känner nog igen sig.

När man tar upp liknande frågor som Rob Bell tar upp, tex. om helvetet, i den sk. kristna bloggosfären så delas de mentala och virtuella örfilarna ut höger och vänster. Villolärare är en populärt epitet som används. Det är också en genväg ut, kallar man någon villolärare undviker man den personens frågor och behöver inte svara.

Jag har alltid funderat på varför det är tabu att ställa frågor?
Är det för att tvivel (som kan ge upphov till frågor) är så skrämmande för många?
Varför är det legalt att ge sig på någon som blottar sig och ställer frågor? Speciellt på en blogg, där man kan vara anonym. I verkliga livet skulle man nog akta sig för att vara så burdus, ja, rentav elak.

Några av mest lästa sk. kristna bloggarna i dag fokuserar på att dela ut virtuella örfilar (gärna till katoliker) eller att lägga fram vad de tycker är den "rätta läran". Det senare har jag egentligen inget problem med, men jag tycker att den där omedvetna självgodheten gör att helhetsintrycket inte blir trovärdigt. Aldrig blotta sitt innersta, inte ens lite; bara skriva om vad som är klassisk kristen tro, vad man gör för banbrytande evangeliserande arbete i sin församling osv. Gärna lägger man till något att det är församlingarna som står för en "klassisk kristen tro" som växer (och man skulle aldrig fundera på hur många människor liknande kyrkor har skrämt bort från kyrkan).
Aldrig något om tvivel.
Kommentarerna kommer i stora klasar där många tackar bloggaren för att han/hon (den är oftast en han...) lägger korten på bordet och tar itu med villoläror (eller villolärarna). Försöker man komma in med lite frågor eller ifrågasättande bland kommentarerna så får man oftast en virtuell örfil av någon annan, eller man ignoreras totalt.
Varför är det så?


En av orsakerna till att jag slutade blogga för en halvår sedan var att  det inte verkade finns plats för någon som ställde frågor. Ingen hade intresse i det.
Jag slutade upprörd, och besviken. Det var kanske ogenomtänkt. Med uppehållet har varit nödvändigt.
Jag fick en del reaktioner på att jag slutade. Jag hade misstagit mig. Det finns intresse, men många läser i tystnad. Ger sig inte in i debatter.
Jag hoppas att jag ska kunna ge röst åt alla dessa som känner samma behov som jag.
Behov att fråga. Ifrågasätta. Våga ställa de svåra frågorna.
Utan att riskera bli kallad villolärare.
Varför?
Hur?
Vem? 
Vad?

Jag var (är) själv rädd för att blotta mig. En sak som jag var rädd för var; vad ska den som är sökare säga om mitt tvivel? Den som jag kanske har försökt övertyga. Om jag blottar mig; skrämmer jag inte iväg den andre från kristen tro då?

Eller är det kanske tvärtom? Blir det mer trovärdigt?

I mitt i allt; Gud var står Du i det här? Vad vill Du med mig?


--------------


Ps. I sin recension av Love Wins i Dagen tackar Carl-Henric Jaktlund Rob Bell för att han ställer frågor.
Jag har bara hunnit till de första kapitlen, där frågorna ställs. De slog an hos mig, måste jag erkänna. Ordentligt. Som om de hade varit min egna.
Jag läser vidare, med stor iver. Återkommer om Love Wins

Bortflugen kyckling

Måltiden som jag bjöd familjen (äsch, i slutändan åt endast min man och han tyckte det var gott...) på i förrgår var en djupt symbolisk fasterätt.

En gryta av kikärtor och sötpotatis som är vanlig i mellanöstern, en traditionell rätt bland fattiga. I Marokko kallas den ungefär "bortflugen kyckling" eftersom det sägs att barnen tittade ned i gryta och frågade var kycklingbitarna var. Modern i familjen (som inte hade råd med kött) svarade att det fanns en kyckling i grytan, men den flög bort.
Saffran hör till originalreceptet (men jag är ingen fan av saffran, så jag tog bort det...) och eftersom det är en dyr krydda symboliserar det hur djävulen frestade Jesus med all världens rikedom och makt.
Kikärtorna symboliserar stenar och hänvisar givetvis till hur djävulen frestar Jesus att göra bröd av stenar.
Liknande recept är också populära bland sefardiska judar.

När muslimerna fastar är det delvis för att de ska få bättre förståelse för hur fattiga har det. Under Ramadan hör det till att bjuda in fattiga att bryta fastan på kvällen och att ge till välgörande ändamål.

I vår familj vill vi att fastan ska mana till eftertänksamhet och återhållsamhet. Avstå lite från livets goda. Vara tacksam för det man har (som är mycket i jämförelse med många andra).

Sitter här igen och grubblar...

...över jordens vrede och människors lidande. Kommer inte någon vart. Återkommer i morgon.

Parmos Penna i Dagen

Gospel at gunpoint

"---while God desires that all people be saved through faith in Christ out of love, God nevertheless must punish sinners by condemning them to hell or God's justice would be moot. The trouble is, when that's spelled out in plain English -- "God loves you very much, but if you don't believe the right way you're going to suffer eternal torment" -- there's an inescapable contradiction. Karl Barth, arguably the greatest theologian of the twentieth-century, after listening to just such a message by a noted American evangelist, is said to have commented that such logic sounded like the gospel, all right, but at gunpoint."utdrag ur en artikel av David Lose i The Huffington Post, med anledning av kontroversen inför Rob Bells nya bok Love Wins

Inför publiceringen av den så omtalade boken om helvetet (och lite mer...) av Rob Bell; Love Wins, så vill jag bara säga:
Hur kan ett glatt budskap vara ett glatt budskap om jag tar emot det därför att någon har riktat ett vapen mot mitt huvud?
Hur kan Gud skapa miljarder människor genom årtusenden (årmiljoner) och sedan bara välja ut några få och låta resten hamna i helvetet?
För att citera beskrivningen av boken på Adlibris.se; hur kan detta vara good news?


Love Wins (utkommer idag, 15 mars) anländer förhoppningsvis i dagarna från Amazon, och jag är lika nyfiken som alla andra...

Tidens tecken

Jordbävningen i Japan har knappt hunnit inträffa, omfattningen är i alla fall inte klar för oss, innan någon hysteriskt säger i en kommentar på en blogg eller facebook (jag vet inte vilket); att detta är ett tecken på den yttersta tiden, det ska bli fler naturkatastrofer då, sägs det.

Det är bara det att det inte finns några bevis på att det är fler naturkatastrofer nu. Inte jordbävningar i alla fall (man kan diskutera om människoorsakade (?) klimatförändringar påverkar).
Jorden har alltid bävat och spytt ut lava. Det är bara det att nu vet vi om det nästan samma sekund som det inträffar. Och vi kan se omfattningen via media på ett annat sätt.

Jag var tonåring i kalla krigets slutskede. Av ren skräck gick jag med i Svenska Freds i början av åttiotalet och gick i stora fredsmanifestationer. Ända tills jag började fundera på vad Hare Krishna- resp. kommunistdeltagaren intill mig menade med fred.
Minnet av detta ger mig lite kalla rysningar. Speciellt om jag hör Sting sjunga "I hope the Russians love their children too...".

Med bakgrund av den tidens politik var det inte så konstigt att man trodde på en eskatologi
a´ la "som en tjuv om natten". Människan hade själv drivit världen till randens brant och snart skulle Gud rädda sina trogna genom att "rycka upp" dem från detta elände (sedan skulle Jesus komma tillbaka på ett eller annat sätt, men hur det i detalj skulle ske minns jag inte så bra). Jorden skulle gå under och de trogna skulle komma till himlen.

Nu vet jag inte om det är så bättre nu, trots att vi inte har något kallt krig. Titta på detta på UrPlay (Kunskapskanalen) om du vill få lite skrämselhicka.

Dock har jag en annan eskatologisk syn på den yttersta tiden.
Jag tror inte att jorden att kommer att gå under, jag tror att Gud kommer att återupprätta den. Han har inte övergett sin skapelse.
Något uppryckande tror jag inte heller på (väldigt svaga bibliska ord om detta, totalt misstolkade). I stället kommer Jesus att komma tillbaka till oss.
Jag är inte alls säker på att det kommer att ske inom en "snar framtid". I princip tror jag att Jesus kan komma tillbaka idag, i morgon, om tio år, hundra år, eller hundratusen år.

Det är inte upp till oss att spekulera när han kommer. Det är inte heller upp till oss att "vara beredda" (även om jag håller med om att vi ska vara "beredda").
Vår uppgift är att vara Guds kyrka på jorden och verka för hans rike. Med allt vad det innebär.

Low

Det blir inget fastebloggande idag.
Jag är trött, hostig och allmänt low och inte ens härligt vårväder med 14 grader varmt kan pigga upp mig.
Jag fortsätter, liksom i går, att tvivla på om Guds skapelse verkligen är god. Speciellt när omfattningen av jordbävningen och tsunamin i Japan verkar vara värre än de värsta mardrömmarna.

Är Guds skapelse verkligen god?

Låt oss hoppa på de svåra frågorna nu.

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. 1 Mos 1:31

Är Guds skapelse verkligen god ?

Jag är säker på att jag inte är den enda som funderar på det, speciellt en dag som denna när nyheten om en ny massiv jordbävning med efterföljande tsunami drabbar Japan och Stilla Havets länder.
Och om man begrundar mindre delar av Guds skapelse, som den Birger Schlaug berättar om här, så blir man också fundersam.

Med detta som bakgrund skulle man ju kunna säga att Guds skapelse är ond. Eller i alla fall att den har tvivelaktig moral.

Jag har alltid försökt förklara det med att i samband med människans olydnad mot Gud, det som vi kallar syndafallet, så skadades inte bara människans relation med Gud. Också skapelsen drogs med i fallet.

Så när Gud till sist ska återupprätta sitt rike, kommer han då också att ställa allt tillrätta i skapelsen? Se till att inga fler jordbävningar sker och inga vulkaner får utbrott. Att sjukdomar försvinner och inga kometer faller ned från himlen. Att konstiga parasiter inte längre kryper in i myrors hjärnor och gör dem galna?

Vad tror du ?

Tro utan gärningar

Det sk. Påskupproret debatteras livligt bland kristna från olika riktningar.
En del tycker det är en kristen plikt att "göra uppror", (läs tex vad Bitte och Charlotte skriver på Newsmill). Andra tycker att man ska akta sig för att göra politik av kristna värderingar. Gå in på Newsmill och läs mer om ämnet. Jag ska inte kommentera den frågan så mycket, helt enkelt för att det är svårt att hänga med i svängarna från utlandet. Jag kan förstå att man måste göra något åt det höga antalet långtidssjukskrivna. Men jag förstår inte hur svårt sjuka med massvis av sjukintyg kan bedömas som arbetsföra av Försäkringskassan? På något sätt måste man väl kunna hjälpa de som "faller mellan stolarna"?

En av gårdagens bibeltexter för askonsdagen är ytterligt utmanande och svår att undvika.

 "Nej, detta är den fasta jag vill se; att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag.” Jesaja kapitel 58, vers 4 - 9

Det där med att kristna värderingar inte får bli ett partipolitiskt program kan naturligtvis vara vettigt ibland. Speciellt när man inte vet hur vissa bibeltexter ska tolkas.
Men faktum är att när vi agerar med bibeltexter som den ovan i ryggen, då blir det politik. Religion är inget man utför i det privata, så som Humanisterna helst vill. Tro får konsekvenser. Ibland blir de politiska.
Vi som kristna är skyldiga att hjälpa den svage.

Västvärlden verkar leva efter principen: Jag producerar och konsumerar, alltså är jag.

Så säger inte Gud. Varje människa har ett värde i sig själv.

Askonsdag - Vända sig till Herren med uppriktigt hjärta

Min fasta är igång och nu måste jag få struktur på den andliga delen av fastandet. Sneglar lite på Taizés dagliga bibelord:

Nu, säger Herren, ska ni vända er till mig med uppriktigt hjärta. Vänd åter till Herren er Gud. Han är nådig och barmhärtig och rik på kärlek. Joel 2:12-13

Taizé får mig att tänka på ekumenik. För många kristna är det ett skällsord, tex extremkonservativa reformerta i Nederländerna. Andra driver välbesökta "kristna bloggar" i Sverige.
Min man och dotter tog med sig min svärmor på en stor Taizémässa i Rotterdam vid nyår.
Tusentals unga kristna från många olika samfund som firade gudstjänst tillsammans. Min svärmor var väldigt berörd, så berörd att hon två månader senare får tårar i ögonen när hon berättar om det:
"Det hade aldrig kunnat ske när vi var unga. Tänk att vi kan sitta tillsammans och be och sjunga lovsånger, trots att vi kommer från olika kyrkor, är katoliker och protestanter."

Taizémöte i Rotterdam. Bildkälla de Volkskrant

En del kristna tycks vara mer upptagna med att dra gränser om vad som är "rätt tro" än att med uppriktigt hjärta vända sig Gud. Och vad värre är; de tycks helt ha tappat förmågan att tillåta andra kristna vända sig till Gud med uppriktigt hjärta. De tycks till och med tro att de andra inte kan söka Gud med uppriktigt hjärta, eftersom de har "fel tro".

Nu är det där med att bedöma vem som verkligen har ett uppriktigt hjärta något för vår Herre själv. Så egentligen kan jag inte kritisera. Jag vet ju inte om dem jag kritiserar har ett uppriktigt hjärta eller inte. Om de har det, och de handlar fel, så tror jag vår Herre är nådig och full av kärlek, precis som Han är för mig, med mina tillkortakommanden.

UPPDATERING:
Det blir minestronesoppa (vegetarisk) idag. Den som vill följa den matiga delen av fastebloggandet, gå till bloggen
Fastebloggsrecept

Farväl till kött

Karneval firas just ju i många delar av världen, bland den katolska delen av Nederländerna. Fast där spårar det ur en del, ungefär som svenska Lucia och Midsommar, det ska supas så mycket som möjligt, speciellt  bland unga.

För oss innebär det ganska bokstavligen ett farväl till kött.
I morgon börjar vi fasta. 40 dagar fram till påsk, exklusive söndagar, då man inte fastar.
Vi ska INTE hälsofasta, dvs bara dricka. Om någon nu trodde det.
Först var det bara jag och min dotter som skulle fasta, men idag sa min man att han också ville vara med. Grabbarna tror jag inte jag kan övertala.
Förutom inget kött ska vi avhålla oss från sötsaker, godis, coca-cola (gäller dottern), alkohol (gäller min man och mig) och liknande "lyxmat". Jag ska försöka att hålla lite koll på hur mycket pengar vi sparar på att inte äta kött samt sötsaker och alkohol, och det ska senare skickas till någon som behöver det bättre.

Idag har vi firat lite Mardi Gras, Fettisdag, med en smarrig kycklinggryta och semlor, givetvis. Hembakade semlor, med egen mandelmassa (hackad mandel blandat med socker och inkråmet från bullarna).

Min vision är också att vi också ska få en andlig dimension på fastan. Jag kommer att skriva om det på bloggen och det kommer nog att handla ganska mycket om i fall tvivel och ifrågasättande kan bestå samtidigt som man har ett nära förhållande till Jesus.

Följ med på min fasteblogg om du är intresserad.