Varför är det tabu att ställa frågor?

Inom en stor del av den konservativa kristenheten är det tabu att ställa frågor om svåra delar av den kristna tron. Som himmel och helvete, vem blir frälst, varför måste Jesus dö på korset, osv.
Allra tydligast är det inom den sk. kristna högern, eller den konservativa kristenheten, i USA.
Det är säkert därför Love Wins av Rob Bell skapar sådan kontrovers, redan innan den är publicerad. Det är nu Rob Bell som får ta emot de mentala örfilar som den konservativa motståndarna utdelar. Tidigare var det Brian McLaren. Båda ställer frågor. Båda undrar om man inte kan tänka på något annat sätt. Båda får stämpeln liberalkristen, vilket är en genväg ut för motståndarna, eftersom en liberalkristen egentligen inte räknas som kristen och därför inte nödvändigtvis måste diskuteras med.
Sverige är ganska annorlunda. Men alla som har ena eller båda fötterna förankrade i konservativkristen mylla, eller har haft det, känner nog igen sig.

När man tar upp liknande frågor som Rob Bell tar upp, tex. om helvetet, i den sk. kristna bloggosfären så delas de mentala och virtuella örfilarna ut höger och vänster. Villolärare är en populärt epitet som används. Det är också en genväg ut, kallar man någon villolärare undviker man den personens frågor och behöver inte svara.

Jag har alltid funderat på varför det är tabu att ställa frågor?
Är det för att tvivel (som kan ge upphov till frågor) är så skrämmande för många?
Varför är det legalt att ge sig på någon som blottar sig och ställer frågor? Speciellt på en blogg, där man kan vara anonym. I verkliga livet skulle man nog akta sig för att vara så burdus, ja, rentav elak.

Några av mest lästa sk. kristna bloggarna i dag fokuserar på att dela ut virtuella örfilar (gärna till katoliker) eller att lägga fram vad de tycker är den "rätta läran". Det senare har jag egentligen inget problem med, men jag tycker att den där omedvetna självgodheten gör att helhetsintrycket inte blir trovärdigt. Aldrig blotta sitt innersta, inte ens lite; bara skriva om vad som är klassisk kristen tro, vad man gör för banbrytande evangeliserande arbete i sin församling osv. Gärna lägger man till något att det är församlingarna som står för en "klassisk kristen tro" som växer (och man skulle aldrig fundera på hur många människor liknande kyrkor har skrämt bort från kyrkan).
Aldrig något om tvivel.
Kommentarerna kommer i stora klasar där många tackar bloggaren för att han/hon (den är oftast en han...) lägger korten på bordet och tar itu med villoläror (eller villolärarna). Försöker man komma in med lite frågor eller ifrågasättande bland kommentarerna så får man oftast en virtuell örfil av någon annan, eller man ignoreras totalt.
Varför är det så?


En av orsakerna till att jag slutade blogga för en halvår sedan var att  det inte verkade finns plats för någon som ställde frågor. Ingen hade intresse i det.
Jag slutade upprörd, och besviken. Det var kanske ogenomtänkt. Med uppehållet har varit nödvändigt.
Jag fick en del reaktioner på att jag slutade. Jag hade misstagit mig. Det finns intresse, men många läser i tystnad. Ger sig inte in i debatter.
Jag hoppas att jag ska kunna ge röst åt alla dessa som känner samma behov som jag.
Behov att fråga. Ifrågasätta. Våga ställa de svåra frågorna.
Utan att riskera bli kallad villolärare.
Varför?
Hur?
Vem? 
Vad?

Jag var (är) själv rädd för att blotta mig. En sak som jag var rädd för var; vad ska den som är sökare säga om mitt tvivel? Den som jag kanske har försökt övertyga. Om jag blottar mig; skrämmer jag inte iväg den andre från kristen tro då?

Eller är det kanske tvärtom? Blir det mer trovärdigt?

I mitt i allt; Gud var står Du i det här? Vad vill Du med mig?


--------------


Ps. I sin recension av Love Wins i Dagen tackar Carl-Henric Jaktlund Rob Bell för att han ställer frågor.
Jag har bara hunnit till de första kapitlen, där frågorna ställs. De slog an hos mig, måste jag erkänna. Ordentligt. Som om de hade varit min egna.
Jag läser vidare, med stor iver. Återkommer om Love Wins