Skrivarfåfänga och författardrömmar

Jag skjuter rygg som en ilsken katt åt den litterära världen och funderar på att stryka en sträck över mitt liv där. Självmord med pennan, om ni så vill.

Faktum är att den vanliga verkliga världen att så mycket lättare att leva i, i alla fall för mig. Världen är inget paradis, men det har väl ingen hävdat. Men i mitt fall, om man investerar emotionellt så brukar det bära frukt. Så småningom. Så jag måste koncentrera mig på familj och vänner och inse att det vanliga livet är ganska trevligt att leva.

Jag borde kanske söka jobb, som alla hävdar att jag skulle. Men vad sjutton ska jag göra? Vem vill ha en utlänning till socionom som inte har jobbat på tolv år? Som själv dessutom inte är speciellt pigg på att jobba som socialsekreterare. Det jobbet är precis lika tufft här som i Sverige.

För att återgå till början: Jag frågar mig, varför skriver man egentligen?
För att det är kul, kanske. Man gillar att formulera sig, berätta en historia, kasta sig över en skrivprojekt. Men någonstans på vägen kommer man så långt att det inte duger att skriva för skrivbordslådan.
Det är då man ger sig ut på sank mark. Det är när man får för sig att kanske skulle någon annan vilja ta del av mitt alster.
Det är också då som den emotionella investeringen äger rum. För någonstans på vägen förlorar man sig i hela projeketet och kan inte ta sig ut. Man börjar brinna och blir passionerad.
I en värld som inte finns.

För att vara ärlig, tusentals skriver och skickar in till förlag varje år. Debutanter som ges ut är promille av dessa.
Så varför skulle just jag vara utvald?
Det är väl det som kallas fåfänga, eller rent av högmod, att tro att just jag skulle ha något som inte andra har.

Jag vet, alla kommer att säga att jag måste rycka upp mig och försöka igen.
Men det är det där med den emotionella investeringen. När man har fått nej tillräckligt många gånger, så är liksom det investerade kapitalet slut, skrivarlusten har kvävts i sin vagga och jag undrar bara, hur ska jag orka börja om? Det går sedan länge mycket trögt och jag har tappat förtroendet i min egen förmåga. Jag kan inte skriva en mening utan att plocka den i småbitar igen. Där jag förut kunde känna att det kändes fel eller kändes rätt, känner jag ingenting längre.

Jag hoppas bloggen överlever.

----------

För den som inte fattar någonting:
Jag har givetvis blivit refuserad igen.

Sådana här inlägg borde givetvis förpassas till den privata sfären och inte en öppen blogg. Jag ber om ursäkt för deppiga rader, men det behövde liksom komma ut...