Vad är nu svårast i min relation till Gud? Själva tron på honom eller tron på kyrkan?
En rättelse måste givetvis genast infinna sig: Man tror inte på Kyrkan. Man kan vara en del av den, men inte tro på den.
I princip kan man väl vara kristen utan att vara med i en kyrka?
I princip alltså.
Problemet är bara att som ensam kristen är man just: Ensam.
Man söker naturligtvis gärna de som tycker lika.
Genom åren har jag träffat på många som generellt inte har problem med Gud, speciellt inte med Jesus, han är ju schysst, liksom… Reko kille.
Men kyrkan?! Präster? Självgoda kristna?...
Nej tack! Nej tack, inte för mig…
Jag tvivlar givetvis på Gud. Det gör väl alla ibland.
Men jag måste säga att min relation med Gud har utvecklats ganska konstant genom åren.
Han har egentligen aldrig svikit.
Har alltid hittat på något nytt. Öppnat nya vägar.
Ibland är vi lite oense. Och jag är otålig. Gud har fantastiskt tålamod med mig. Han har mycket överseende med min otålighet, melankoli, mitt närmast patologiskt dåliga självförtroende och min nästan paniska rädsla för att göra andra människor upprörda.
Just nu är vi extra mycket oense. Andra skulle kalla det efterdyningar av kulturkrock. Post–flytt–deppighet. Som jag sade till en god vän häromdagen: Här sitter jag med tolv års upplevelser, en udda social kompetens, erfarenheter som andra inte har och dessutom: lägg till den ännu mer udda mamma–hemma–kompetensen. Vad gör jag med detta? Hur skriver jag in det i ett CV? ”Har ej jobbat på tolv år, men tror mig veta varför libaneserna inte tycker om Syrien och varför syrierna inte tycker om Israel… Bland annat.”
Vad gör Gud med detta?
Parantes var detta. Nu går vi vidare…
För att sammanfatta: Jag litar på Gud. Han har tålamod i det oändliga med mig.
Min relation till Hans Kyrka är något mer komplicerad. Ibland tycker jag att den skymmer Gud. Och jag är ju som kristen egentligen automatiskt del av kyrkan, så jag är medskyldig. Jag skymmer också Gud. Det är oundvikligt. Det ligger liksom i vår mänskliga natur: Att sätta oss själva framför Gud och se till, omedvetet eller medvetet, att andra människor inte ser Honom, eller ser Honom dåligt… Lite som den stora sälgen på vår stugtomt som har växt sig så stor de senaste åren att den nu skymmer solen på eftermiddagen, speciellt i augusti. Man bara hoppas att den ska blåsa ned i nästa Gudrun eller Per, eller vad var det den hette, stormen i januari, som har gett oss en fantastisk havsutsikt… (Eller så tar man till den minst lika våldsamma men kanske mer effektiva kombinationen bättre hälft samt sjuttiofemåring pappa utrustade med var sin motorsåg. På jullovet ska de också ha något att göra.)
I alla fall, det är nog en del av arvsynden, det där att skymma Gud, eller?...
Ingen kyrka är mer rätt än andra. Kyrkotillhörigheten avgör ju inte, lyckligtvis, hur bra kristen man är, eller om man är kristen överhuvudtaget. Kyrkor kan ha fel, men om de har fel, diskvalificerar det då också deras medlemmars tro?
Att jag har svårt för Kyrkan, i allmänhet, har nog mycket med detta att göra. Olika kyrkor är ständigt upptagna med vad som är rätt. Bibliskt rätt, politiskt rätt, mänskligt rätt…
Och Kyrkan är ständigt sysselsatt med att tala om när andra har fel. Och om de har fel, så har de inte i Kyrkan att göra. Platser liksom inte.
Inget nytt under solen. Kyrkan har alltid varit sysselsatt med detta. I stället för att predika Jesus. Inget nytt under solen, bara frågorna växlar. (Nej, suck, jag ligger hellre på stranden tillsammans med en bok av Brian McLaren än att jag går i kyrkan.)
Missförstå mig inte, jag vill gärna ha svar på svåra frågor, det vill väl alla, oavsett om man tror på en högre makt eller inte?
Men ibland tror jag att det är svårt att få svar. Jag måste ibland kapitulera och erkänna att frågetecknet kommer att leva med mig resten av mitt liv, väldigt nära inpå mig, som en trogen sängkamrat.
Eller så inser jag att även om jag tycker att jag har fått svar, så betyder det inte att alla andra har fått svar. Eller de har rentav kommit till en helt annan slutsats!
Faktum är att förmågan att ge svar/få svar på mina frågor inte är avgörande för hur min relation till Gud ser ut. Om Gud kunde ge svar på allt och Han själv var fullt möjlig att förstå, då vore han väl inte Gud?...
Back to the beginning…
Jag litar på Gud. En ganska bra grund i en ständigt utvecklande kärleksrelation. Tyvärr litar jag inte alltid på Kyrkan. Och samtidigt älskar jag den. En upprivande, passionerad kärlek. Det gör ont att inte kunna lita på någon man älskar…
--------------------------
Bild 1: Deir Mar Elisha, kloster i Qadishadalen i Libanon (deir är kloster på arabiska). Ett marontiskt (katolskt) kloster, som även var säte för det maronitiske biskopen. Det antas att klostret anlades redan på 1000-talet.
Bild 2. Beit Olsson-Kolkman, Bohuslän (Beit är arabiska för hus). Utsikt från köksfönstret. När vi köpte huset kunde vi inte se havet alls...
Bra inlägg!
SvaraRaderaOch himla tjusig bild - var har du tagit den?
"I princip kan man väl vara kristen utan att vara med i en kyrka?"
-Ja, man kan vara kristen utan att vara med i ett samfund/församling, men hur mycket man än ogillar det så är man ju med i Kristi Kropp tillsammans med en massa andra jobbiga systrar och bröder.
Och det är nog inte bara du utan alla kristna som har problem med Kyrkan - eftersom det finns andra jobbiga människor där. Och dessa jobbiga syskon skall vi dela evigheten med... :)
Men alternativet till Kyrkan är värre tycker jag. Tänk om jag vore den enda kristna människan i universum. Då skulle jag nog längta efter jobbiga syskon att dela tron med.
Även de tolv apostlarna bråkade ju ordentligt och gick varandra på nerverna. Inte så konstigt då kanske att även vi gräsrötter gör det.
Monica & Johan: Ni är så fantastiskt positiva och sköna typer. Ni kan ställa frågorna. Ni analyserar. Ja, och utan frågor får man ju heller aldrug nåra svar.
SvaraRadera.
Sven, en annan god vän, fick följande fråga typ/slutet 80-talet:
"Du, Sven, är det inte jobbigt med alla mina frågor?", varpå han skickade ett vykort från Mölndal med texten: "Du, Dag, den som aldrig frågar är död."
.
Mina frågor om kyrkan, Kyrkan och Den svenska kristenheten etc etc är många. Min fråga till er som tycks ha sånt stort mått av perspektiv och kunnande: "Har ni inga problem med att kyrkan/kyrkorna genom historien skaffat sig så mycket barlast som egentligen är människopåfund och blir till hinder för levande lärjungar idag?"
...
(Givetvis har jag ett par mycket visa svar på denna fråga...) VAD SÄGER ni vänner?
Tack för dina tankar! Man kan ju också fråga sig vad vi menar med Kyrkan. För att göra det lätt för sig kan vi säga att vi alla är kyrkan, alla som tillhör den. Vi är Kyrkan, Kristi kropp. Men det kanske blir att släta över kritiken mot Kyrkan (som jag håller med om). Alla och ingen blir liksom ansvariga.
SvaraRaderaMen vad gör man när man håller med om kritiken och ofta är innerligt trött på Kyrkan, och samtidigt är en del av den. Jag själv jobbar nu som stiftsdiakon och måste ju uppfattas som väldigt mycket del i organisationen, institutionen Kyrkan. Lika fullt kan jag vara trött på Kyrkan, och kritisk.
Kan inte låta bli att tänka på vår förre ärkebiskop, KG Hammar, som jag kan sakna som ledare. Inget ont om Anders Wejryd, han är mycket bra som ärkebiskop. Men det var något väldigt fräscht med en kyrkans ledare som var så ärlig med sin tro, sina tvivel och sin kyrkokritik. En del provocerades av honom, men jag kände en särskild stolthet att tillhöra en Kyrka med en sådan ärkebiskop.
Jag har nog större problem med religionen än med kyrkan. Ibland vill jag bara kasta Bibeln ifrån mig och vara fri att följa Jesus. Att bara få möta människor i just deras problem och "lösa" det som tynger här och nu. Inser givetvis att klara sådana möten behöver jag Bibeln, men vete katten om jag behöver religionen.
SvaraRaderaJag instämmer helt med LeoH. Hade knappt vågat säga det själv. Men är det då egentligen religionen man har problem med? Kanske snarare att man inte ser att det inte är tron på kyrkan eller Gud som fallerar utan snarare tron på en själv. (detta var det första jag tänkte på när jag såg titeln på inlägget) Låter ju flummigt men det är faktiskt vad jag hävdar. All falsk ödmjukhet bottnar väl i detta att man inte har bottnat i vem man är i Guds ögon och då gör man inte heller mycket nytta för någon annan heller, inte på djupet i alla fall.
SvaraRaderaIbland undrar jag varför vi inte börjar från början istället, från NOLL. Är man nödvändigtvis så mogen som kristen i Sverige med vårt samhällsklimat fastän man vuxit upp med tron och lever ytligt sett helt enligt de kristna social spelreglerna? Allt tal om väckelse verkar ju ständigt handla "om de andra".
Jag våndas varje gång jag besöker en gudstjänst när jag inte vill ge mig helt till Gud, vågar inte och tänker på vad andra ska säga om jag börjar leva efter vad Anden uppenbarat för mig sedan länge. Förvandlingen skulle ju gå emot hela kulturen i kyrkan och motarbetas och man blir ställd utanför. Lätt då att skylla på religionen och kyrkan när det är mitt eget jag som står ivägen!! guds vilja hindras av mig och inte av andra.
Tack alla för era reaktioner. Det har gett mig en del att tänka på. Jag återkommer.
SvaraRaderaOch jag hör gärna mer från andra...
Jag måste ju svara på era kommentarer, men det har tvingat mig att tänka länge.
SvaraRaderaJohan!
Alternativet till kyrkan är värre.
Jo, det är faktiskt sant.
Vi kan ju trots allt dela mycket med varandra!
Dag!
Det där med barlast är ett problem för mig, speciellt om jag inte vet om det är människopåfund, eller något som verkligen är "bibliskt" riktigt.
Som Leo sade: egentligen har man mer problem med religionen.
Det är då jag frågar mig, vad skulle Jesus ha gjort?
Ja, jag vet, ett något slitet uttryck.
Samtidigt har alla kristna traditioner/samfund/kyrkor/rörelser etc. något att ge. Vi kan alla lära oss något av varandra. Tänk bara vad vår "ekumeniska bloggvärld" har gett oss och ger oss hela tiden!
Håkan!
Vi är alla Kyrkan, så vi är medskyldiga. Det är bra att du är kritisk mot kyrkan, även om du i högsta grad tillhör organistionen.
Jag har varit så djupt rotad i Svenska Kyrkan i många år, jag vet hur du känner. Nu har jag ryckt upp rötterna lite och fått mer perspektiv.
Du nämner Hammar. Givetvis ska han ha heder av att han vågade tala om tvivel. Tyvärr hör jag väl till dem som provoceras av honom. Jag borde kanske inte uttala mig, Svenska Kyrkans "Hammartid" har jag egentligen missat (nu har jag ju Internet och hänger bättre med). Jag har bara läst Ecce Homo, och boken var en besvikelse. Jag tycker det känns som om han inte tar folks tvivel på allvar när han säger att man egentligen inte behöver tro på det som är svårt i Bibeln, tex jungfrufödsel, mirakel etc. Jag upplever att hans framställan av Jesus som människa (som han egentligen förmedlar bra) står i motsats till Jesus som Gud. För mig är det ingen motsats.Så tolkar i alla fall jag Hammar. För mig är en Jesus som inte är Gud och Människa samtidigt, inte intressant. Då kan jag lika gärna tro på något annat.
Men som sagt, jag är ingen Hammar-expert, jag kanske har missuppfattat honom.
Leo!
Kasta bort Bibeln vill jag inte, men kanske allt som säger sig veta vad Bibeln vill säga, dvs religionen.
Brian McLaren går i sin bok Generös Radikalitet så långt att han frågar sig om Jesus skulle ha varit kristen.
Eva-Maria!
Jag tvivlar på mig själv. Hela tiden! Det är det som jag har mest problem med.Jag våndas hela tiden över att jag inte vågar ge mig "helt till Gud", vad det nu egentligen betyder för mig.
Så du har rätt. Väckelsen börjar alltid hos en själv först.
Men när väckelsen sprider sig visar det sig ofta att institutionen Kyrkan hotas och därför motarbetas väckelsen. Så har det alltid varit.
Monica, angående Gud och Kyrkan...
SvaraRaderaJag läser just nu B16:s senaste bok "Jesus från Nasaret". Där skriver B16 att Guds rike, som Jesus så ofta talade om, har tre dimensioner. Guds rike har redan kommit och:
1. Guds rike är Jesus.
2. Guds rike finns inom oss.
3. Guds rike är Kyrkan.
Att tro på Gud men tvivla på Kyrkan är m.a.o. inte helt okomplicerat.
Men om man inte är katolik så behöver man naturligtvis inte hålla med honom... :)
Johan!
SvaraRaderaTack för boktipset! Nu vet jag vad jag ska ge min man i födelsedagspresent... Kan alltid läsa den själv också.
Spontan reaktion:
Skulle inte säga att Guds rike ÄR kyrkan. Men att Guds rike finns inom oss håller jag med om , och pga vi ÄR kyrkan, så skulle jag säga:
3. Guds rike finns inom kyrkan.
Här sitter jag och ifrågasätter B16...
Nåja, borde nog läsa boken först.
Snubblade in på den här bloggen och måste säga att det var ett intressant inlägg.
SvaraRaderaJag har nog inbillat mig att alla kristna går hand i hand med kyrkan.
Personligen så tror jag gud, men inte på nån religion eller kyrkan. Och skulle jag tro på kristendomen så skulle jag nog mest vara intresserad av de gamla skrifterna, den ursprungliga tron, för är det inte så att kyrkan genom sina tider har mixrat med skrifter, religionen, förvrängt och förminskat osv osv? Om man ska ta självmord tex, så står det ju inte alls mycket om självmord i bibeln, men kyrkan har gjort det till något oförlåtligt. Helt enkelt så lär dom ut en massa rätt och fel, som inte ens kan återfinnas i skrifterna.
Mvh
Zelda
Zelda!
SvaraRaderaJag tycker det är bra om du går tillbaka till ursprunget, men ibland kan det givetvis vara lite svårt och man behöver hjälp på vägen.
Men visst har kyrkan och religionen samlat på sig en hel del som inte hör dit...
Självmord är ett exempel som jag inte har tänkt på mycket, Judas tog livet av sig, men annars kan jag inte komma på någon mer, så där på rak arm. Fördöms det någonstans i Gamla Testamentet, är det någon annan som vet?
Det är inte alltid lätt att veta vad som är människans regler och vad som Gud ursprungligen har sagt.
Självmord är ju den yttersta konsekvensen av självfördömelse och faktiskt en form av egentillräcklighet, en oförmåga att ge sig själv det man behöver.
SvaraRaderaVisserligen finns nog flera orsaker till självmord men självhat som kommit ur brist på kärlek och därmed brist till självtillit är nog den vanligaste orsaken. Undrar verkligen om självmordsbenägna får sådana sanningar presenterde för sig eller om det daltas med deras bakgrund osv så att de inte blir hjälpta i grunden till ett ansvarsfullt liv som börjar med förlåtelse. Vad jag vet av en vänninna som varit psykiatriskt patient ssedan barndomen så kan man i det oändliga fortsätta skylla på dåliga omständigheter. Ett offerbeteende är det ju uppenbart om man inte kan älska sig själv att man har driften kvar att vilja leva.
Jag tror inte att Gud nödvändigtvis skickar en självmördare utanför paradiset. Anden kan ju ha liv även om själen är i obalans. Annars går ju många sjuka till helvetet oavsett om de är kristna eller ej då många sjukdomar uppenbarligen har psykosomatiska orsaker dvs beror på felaktig livsstil och felaktiga val och oförsonade relationer (självdestruktivitet alltså, början till självmord). Det vet ju många läkare men det är ju inte vetenskapligt och det sätter ju ansvar på patienten. Sådant ansvar vill den moderna människan inte ha utan lämnar åt läkarna att försöka bota dem.