torsdagen den 29:e november 2007

Mystisk mysticism?

Debatten om den mystiska mysticismen fortsätter. Jag tycker mig se en viss kantring i debatten, eller att den har gett sig in på ett stickspår.
Det verkar som om de frikyrkliga debattörerna gärna vill tro att kristen (katolsk eller ortodox) mysticism är något som har släppt in österländska, ickekristna, metoder, övningar och trosföreställningar.
Insändarskribenten Kalle Dahlin verkar dra ett likamedstecken mellan djuroffer, vattenbad i Ganges och orakel i Delfi och rökelse, ikoner, och ritualer man kan finna i kristen mysticism.
Låt mig med en gång säga, att om det är det som det handlar om, då är inte heller jag med.
Men nog är det lättare att avfärda den kristna mysticismen om man tror att det är det samma som österländsk ickekristet inflytande.

Men det är inte det vi debatterar, tror jag, det borde i alla fall inte vara det.

Jag tror kanske att det har att göra med en rädsla dels för det okända, dels för att det faktiskt kan vara så att den helige Ande manifesterar sig själv på olika sätt i olika kristna sammanhang, alltså på ett annat sätt än det jag är van vid/tror är det riktiga.
Jag tror att man kan uppleva Andens verkningar i kristen mysticism lika mycket som i ett karismatiskt sammanhang. Jag tror att Anden kan vara närvarande på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att det "kokar". Man kan ju få starka andliga upplevelser också i ett mer kontemplativt sammanhang (inkluderat både tungomålstalande och profetior). Jag har upplevt Andens närvaro bara av att gå in i gamla kyrkor från 300-talet, till och med i kyrkoruiner, under min tid i Mellanöstern, hur förklaras det?

Men om ritualerna och handlingarna blir det viktigaste, då har man naturligtvis hamnat snett. Och Bibeln ska givetvis vara vår urkund, men det betyder inte att vi inte kan läsa och lära oss av vad som har skrivits sedan dess. Ökenfäderna, för att ta ett exempel, har ju mycket att lära oss, men de är givetvis inte felfria och absolut inte sista auktoritet. Lika lite som Luther, Calvin eller Lewi Pethrus.

Jag tror att kristna i alla tider har utvecklat ritualer för sin tillbedjan. Medvetet och omedvetet. Katoliker har en ritual, lutheraner en och pingstvänner en. Jag tror inte att någon kan säga att "vi har inga ritualer i vår kyrka". Frikyrkorörelsen är kanske lika ritualiserad som både katolska och ortodoxa kyrkan, det yttrar sig bara på ett helt annorlunda sätt.

Låt mig avsluta och säga att kanske är det bättre att det "kokar över" än att det inte kokar alls, vad vet jag. Men min erfarenhet är att när det har kokat över för mycket har det också drivit bort människor från Kyrkan, och de har fått sår inombords som därefter hindrar en sund gemenskap med Gud. Karismatisk kristendom kan vara lika osund som kristen mysticism, om vi någonstans på vägen går vilse och inte håller oss till Gud.

I alla kristna sammanhang tycks människor gå vilse, och kanske borde vi alla fråga oss varför.

onsdagen den 28:e november 2007

Kan något egentligen vara heligt?

Det där med att koncentera sig på att bara skriva glada inlägg får sig idag en rejäl törn.
Eller kanske är det så att sätta sig och fundera på vad som är heligt gör en glad, ödmjuk, vad mer?
Två saker har fått mig att överge gladainläggutmaningen, i alla fall tillfälligt.

Först: En god vän ligger svårt sjuk i cancer. Det känns inte rättvist när någon som står mitt i livet står inför hotet att den där andra halvan av livet kanske inte kommer.
Men livet är ju heligt oavsett om det tar slut vid 85 år, 45 år eller 37 timmar.

Och sedan: Ni som läser min blogg börjar snart misstänka mig för att ha ingått någon slags hemlig pakt med Birger, där jag lovar att ständigt länka till honom. Han kommer liksom högre upp på Knuff-listan då.
Men idag, måste ni bara läsa. Och läs SvDs Brännpunkt också.
"Det behövs faktiskt olika sorters människor för att få ett mänskligt samhälle", skriver Svante Linusson, pappa till Ylva, som har Downs Syndrom.

Birger Schlaug återger vad ett antal nobelpristagare har sagt genom åren och det första jag känner när jag läser det är att jag vill springa på toaletten och kräkas.
Vad tycker ni om följande uttalanden?:
"Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar," (Macfarlane Burnet)
"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". (Francis Crick)
"Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..." (James Watson)

Var det någon som trodde att begreppet Rashygien var förlegat? Och varför är det så tyst om gentekniken? Abort debatteras vilt, men är inte detta nog så viktigt?
I ett utdrag från sin bok Svarta Oliver och gröna drömmar, skriver Schlaug:
"Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra."

Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas.

Vad är heligt? Hur ska vi skydda det heliga? Hur ska vi värna om de små, de icke perfekta, de halva, de skamfilade, de allra minsta som Gud älskar?

Birger får ordet igen:
"Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer."

Kan bara konstatera att det är lätt att vara överens med Birger.
Men jag borde kanske tillägga att i den sjuke vännens fall så hoppas jag att det vitrockade prästerskapet gör sitt bästa.
Och det svartrockade? Prästerna?
Vi kristna är väl alla präster? Vi måste att försvara det som är heligt.

En påhittad riddare blir ännu mera verklig


Jag ser fram emot en jul hemma i Sverige, förhoppningsvis med lite vinter. Familj, julgran och julmat och allt. Julbön och julotta.
En sak till hoppas jag innerligt att vi ska hinna med. Filmen om Arn.
Jag är nog inte den enda som med viss bävan ser fram mot filmen. Alla vi som har läst Jan Guillous böcker med fascination undrar nog om filmen håller måttet.

Jag gillar en bra berättelse. Jag vill att språket ska ha flyt och inte vara för tillgjort. Epitet ett vackert språk är ett ganska luddigt uttryck. Jag kan sällan säga om en bok har vackert språk, det överlämnar jag åt andra. Att kunna skriva en bra berättelse eller en bra historia, och ha ett vackert språk är få förunnat. En bra historia är en historia som fängslar läsaren och, om det är en bok, gör att man inte kan lägga den ifrån sig. En film som fängslar kan man se om igen för att upptäcka mer.

Som troende kan jag inte komma undan att Guillou, som säger sig vara ateist, och som jag dessutom uppfattar som ganska bufflig och arrogant, skildar troende på ett trovärdigt sätt. Både Arns och Cecilias tro beskrivs ödmjukt och respektfullt. Någon skrev att porträttet av den troende Cecilia liknar det som Wilhelm Moberg skapade i Christina i Utvandrarna. En människa med en innerlig tro. Skickligt, av båda författarna. Behöver jag tillägga att Mobergs romansvit tillhör mina favoriter, den tål att läsas om igen med jämna mellanrum.
Visst är berättelserna om Arn aktuella på många sätt. Kanske mer än någonsin.

Statyn föreställande Syriens store hjälte, Saladin, utanför Citadellet i Damaskus

söndagen den 25:e november 2007

Skriva glada blogginlägg - utmaning

Jo, jag utmanar till att skriva glada blogginlägg ett tag framåt. Själv ska jag försöka skriva glada blogginlägg fram till jul. Se det som en variant av bloggfasta.

Låter det töntigt? Kanske. Jag hoppas det inte blir alltför mjäkigt.
Utvidga gärna det glada till att skriva om fred och försoning, vänskap, positiva levnadserfarenheter, solskenshistorier...
Julen brukar betecknas som fridens högtid, vi firar ju fridsfurstens födelsedag.

Vad det gäller kommentarsavdelningen ska jag försöka avhålla mig från krigsstigen, vare sig det gäller religion, politik, samhällskritik... Skrälla lite mindre med symbalerna, som Johan uttryckte det.

Jag beslutade för att bara skriva glada blogginlägg, inklusive bara glada kommentarer, i morse, efter det att trycket lättat efter en liten bloggdiskussion på en välkänd blogg (jo, ni kan nog gissa vilken...) igår kväll, där jag plötsligt blev så arg... och fräste till mot vad jag tyckte var en korkad, naiv, och mycket liberal anonym kommentator... I skrivande stund verkar det som om jag fick sista ordet, men...

Det fick mig att fundera; vad tjänar det till egentligen att slänga ur sig sina åsikter till höger och vänster på olika bloggar?
Jag vet inte, ibland känns det som bloggen bara är ett medium där man kan slänga ur sig sina åsikter, utan att lyssna på andra, och utan att lära sig något.
Jag säger inte att jag inte har lärt mig något. Min största behållning av bloggen är faktiskt de människor jag har lärt känna, och de kontakter som har fördjupats utanför bloggen, via email.

Positivt tänkande är inte fel, men inte alltid så enkelt. Men när jag tittar igenom mina egna blogginlägg alltsedan i somras, så är temat genomgående; depression.
Tvivel, trötthet, deppighet, ilska... Även när jag tittar på African Queen, novellen jag skrev på skrivarbloggen, så skiner det igenom. Det är en deppig och sorglig berättelse (men det är upplyftade att läsa de positiva kommentarerna från er läsare!)
Och jag tänker, nej, nu får det vara nog!
Fram till jul: Mindre bloggande, gladare bloggande!

Någon som har lust att hänga på?
------------------

Inlägget igår om holländarnas väldigt glada firande av Sinterklaas, får väl ses som en början till mitt glada bloggande.

lördagen den 24:e november 2007

Sinterklaas - den riktige tomten...


...brukar jag säga.
För att göra en lång historia kort; det vi kallar tomten, det som i andra länder kallas Santa Claus, Father Christmas, Julenissen, har sitt ursprung i en mycket typisk holländsk sed;
Sinterklaas. Ja, rätt ska vara rätt, Sinterklaas firas i några fler länder.

St Nikolaus, det helgon, som ursprungligen firades, var en biskop i Turkiet under 200-talet. Firandet av Sinterklaas lyckades överleva reformationen i Holland och firas idag med stort allvar. Och det sker inte under jul, nej, Sinterklaas firas på sin födelsedag, 6 dec, eller rättare sagt kvällen innan. Då får holländska barn sina "klappar" (alltså inte på jul). Sinterklaas släpper ned presenterna genom skorstenen.
De som inte längre tror på Sinterklaas (jag menar, han var så förfärligt lik min dotters kompis pappa, så jag undrar ju...) ägnar sig åt att göra Surprises, dvs man packar in en present som en surprise, de kreativa ådrorna flödar och presentinpackningen kan se ut precis som helst; en stor penna fick min ene son förra året och min dotter fick en käpphäst.

Men först ska Sinterklaas göra sitt intåg och det sker ofta någon gång i mitten av november. Det är då man har chans att se honom i levande livet.
Det är en glad fest, och inga Sinterklaasfigurer med fula tomtemasker inte; nej, här är Sinterklaas klädd som en biskop, helt i rött och med biskopsmössa och kräkla (stav) och allt. Han kommer med båt från Spanien (bor där av någon anledning, han reser inte från Turkiet...), rider på en vit häst och har också ett antal knektar med sig, Svarte Piets, som kastar pepernoten (pepparnötter, smakar som våra pepparkakor) till åskådarna. Ursprungligen hade Sinterklaas bara en Svarte Piet, som enligt traditionen var St Nikolaus afrikanske tjänare (jag antar att det är han som får åka häst och vagn på mitt lilla videoklipp). Med sig har Sinterklaas också Boken, där det står om barn har varit snälla eller stygga under året (vi känner igen tomtens "finns det några snälla barn").

Holländarna tog med sig Sinterklaasfirandet till Amerika, som gjordes om till Santa Claus och som oss klonades ihop med gårdsnissen, Jenny Nyströms bilder och på den vägen är det. Så kom tomten till.

Av alla typiska holländska sedvänjor så är Sinterklaasfirandet definitivt det som jag lättats har tagit till mig. Varför? Jo, det firas seriöst, pompa och ståt och barnen fullkomligt älskar det. Hela veckan har barnen här sprungit runt i Svarte Piet kläder, och en och annan liten Sinterklaas såg man också. Riktigt små barn brukar vara vettskrämda för de svartsminkade Svarte Piets, som springer runt och kastar godis och lever lite rövare.
Dessutom gör det att man på julen firar den som verkligen ska firas. Här i Holland är julen mer en religiös högtid än i Sverige, så upplever jag det. Men nu försöker handeln införa kerstcadeaus, julpresenter, för att sälja mer, vilket kan få vem som helst att blir utshoppad av rent utmattning. Speciellt jag, som vill "hålla på traditionerna", dvs både de holländska och svenska, i vårt hem. Alltså; jag köper presenter vid två tillfällen... Eller det där med utshoppning kanske bara är något som smittar via Birgers blog...
Jo, jag vet, Sinterklaas har kommersialiserats, handeln har glada dagar. Men ändå, jag gillar Sinterklaas.

Här kommer mer lite smakprov från Sinterklaas intåg i vår stad:


Förtrupperna på en liten filmsnutt: Alla Sinterklaas Svarte Piets använder sig av många olika transportmedel


Sinterklaas på sin vita häst


Sinterklaas välkomnas utanför stadshuset av stadens borgmästare


Denne Svarte Piet har anförtrotts Sinterklaas viktiga bok, där det står om barnen har varit snälla under året som gått eller inte. (Undrar vad svenska Humanisterna hade tyckt om det holländska Sinterklaas-firandet?)

måndagen den 19:e november 2007

Nödvändigheten av en andra bloggfasta...

Apropå ikoner och annat.
Jag ser mig själv som ganska konstnärligt lagd, lite talang för konst har jag, men jag utvecklar den inte längre. Har inte målat på säkert tjugo år. Det finns många orsaker till det. En är att jag i första hand är en som fascineras av den skrivna ordet.
Jag är ingen talare.
Jag skriver.

Bloggen är en del av det. Men den tar tid. Det tar tid att underhålla och fascineras av en debatt om ikoner, här och på andra bloggar, eller om Peter Halldorf, eller kvinnor som kristna ledare, eller miljön eller…
Hela tiden upptäcker man mer, vill veta mer, vill läsa mer... Inspireras att skriva mer, kommentera här, kommentera där, och emellanåt försöka slå Bibeln i huvudet på en grön bloggvän (det senare är givetvis väldigt bildligt uttryckt, mina försök att slå Bibeln i huvudet på min gröne bloggranne är ganska försiktiga, snarare en viruell klapp på axeln...)
Och så vill jag veta mer om Emergent Church, men fastnar alltid i frågor; vad sägs om det och detta och varför berörs inte ditt och datt...

Men tiden räcker inte till.

Sedan jag avbröt min bloggfasta (för tidigt antagligen) har jag inte kommit mycket längre med mitt Manus. (Jo, skyll dig själv, du satte igång att skriva en lång novell för skrivarbloggen i stället!... )

Jag måste nu försöka koncentrera mig lite. Jag ska inte överge bloggen, jag klarar inte riktigt av det, men jag ska försöka att vara lite mindre aktiv. Allt för att prioritera skrivandet.
Ha tålamod med mig!



Frescos från 1300-talet (om jag inte minns fel) i Deir Mar Musa, Syrien

Ikoner, Halldorf, avgudadyrkan och bildförbud

När jag skrev mitt tidigare inlägg hade jag inte riktigt tänkt på att den kunde sätta igång en sådan diskussion. Korkat givetvis, jag skulle inte ha twinglat till Dagen om jag inte ville ha uppmärksamhet. Jag ställer frågor i blogginlägget, och då måste man ju räkna med att folk försöker svara.
Jag skrev inlägget lite i desperation. Jag kände mig frustrerad över att läsa kritik om kyrkliga företrädare som jag tycker är intressanta och vars böcker har gett mig mycket.
Missförstå mig inte, relevant kritik är nödvändig!
Men jag kände irritation över att kritiken antingen var osaklig eller luddig. Jag fick intrycket av att man var övertygad om att Halldorf tillbad en målad trätavla, oberoende av hur mycket han än försökte visa att han inte gjorde det!
Jag visste i några fall inte vad kritikerna talade om. Jag vet att jag kanske missar en del när jag inte bor i Sverige, men idag med webben går det ju ganska bra att hålla koll. Och böcker kan man ju alltid läsa!
Det var bra att Halldorf togs i örat av Kenneth Hermansson sade en bloggare, utan att egentligen säga varför.
På någon annan blogg läste jag om villoläror, och då frågar jag mig genast; villoläror, på vilket sätt? Ge mig lite kött på benen!
Ursäkta att jag inte länkar till allt, jag kommer inte ihåg var jag har läst vad.

Efter att ha följt debatten lite närmare på min blogg, kan jag nu säga att jag ser lite klarare.
Som lutheran, vilken har rört sig ganska länge i högkyrkliga och även anglikanska kretsar, är det kanske lite svårt att sätta sig in i varför just detta med ikoner vållar så mycket huvudbry hos frikyrkliga. Med det menar jag att vi är mer ”katolska” till karaktär, det vill säga, sysslar lite mer med symbolik än traditionella frikyrkor. Jag förstår lite bättre nu, efter ett år i reformerta Holland. Reformerta kyrkan har ju haft en del inflytande på svensk frikyrklighet (bildförbudet är bara ett exempel).
Joachim Elsander (han hänvisar till Öyvind Tholvsens inlägg i Dagen) tar upp ett par viktiga frågor i sin kommentar, och jag spinner vidare; om vi närmar oss katolska och ortodoxa kyrkor, vad händer så med synen på prästämbetet, prästvigda kvinnor med mera?
Jonas Lundström skriver bra och uttrycker något som kanske många känner; egentligen borde jag vara ”bildstormare”, men

Om jag drar några slutsatser av diskussionen kan jag inte låta bli att lägga tyngdvikten vid två frågor:
1.Vad innebär bildförbudet i Tio Guds bud egentligen?
2.Vad betyder friheten i Kristus och är vi bundna vid förbuden i Gamla Testamentet?

Som jag ser det handlar bildförbudet om att Gud förbjöd Israels folk att göra avbilder som sedan tillbads i stället för Gud.
Därför kan jag inte ser några problem med ikoner (eller altartavlor, Mariabilder, helgonbilder, andra konstverk i kyrkan…) så länge man inte tillber dem istället för Gud.

”Vi är inte bundna av lagen eftersom den inte kan frälsa oss. Men vi har genom Kristus tagits ur det gamla livet och inträtt i det nya”, skriver Kyrksyster i en kommentar.
Oavsett hur man tolkar bildförbudet så är frågan, måste vi följa buden i GT? Det finns många konstiga bud i GT, varför har kyrkan behållit de tio?

Jesus sammanfattar lagen i det som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet, Älska Gud över allt annat och din nästa som dig själv, för att förkorta den rejält.
Om vi älskar Gud och vår nästa, så uppfylls lagen, skulle man kanske kunna säga.
I ljuset av det dubbla kärleksbudet tycker jag att frågan om ikonernas vara eller inte vara (och andra saker) blir oviktig.
Om vi älskar ikonen mer än Gud så är den en avgud. Om vi älskar ikonen mer än vår nästa så är den en avgud.
Om lagen är viktigare än Gud, då tar vi ju miste, eller hur? ”Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven.” Rom. 7:6

Så egentligen är det väl ganska enkelt?

”Skulle det vara förräderi att förkunna Kristus för andra sinnen än örat eller uttrycka sin kärlek till honom på annat sätt än med ord? Då får vi nog ta farväl av konsten i alla dess former i kyrkliga miljöer.” Peter Halldorfs replik i Dagen.

Jag slänger ur mig en del frågor igen. Det skulle vara kul om ni kommenterade och säger vad ni tänker om dessa frågor; om lag och frihet och avgudar och…
Ja, ni vet… Man kan spinna vidare på detta i evighet…
-------------
Uppdatering:
Insiderinfo från Bjärka-Säby, Eleonore Gustafsson skriver i Dagen bland annat om hur traditioner står mot varandra, inte Skriften mot traditionen. Läsvärt!
-------------
Uppdatering II:
Jag har haft kontakt med Peter Halldorf och vill gärna avsluta med något han skrev i sitt mail, som jag tycker är viktigt:
"Många av de problem, och schismer, som uppkommer omkring Jesu person, visar sig ofta relatera till att vi inte uthärdar att låta mysteriet vara mysterium."
(Citerat med Peters tillåtelse).



Kappadokien, Turkiet

fredagen den 16:e november 2007

Hur säljer man sig själv?

Ja, en och annan hoppar kanske till inför denna rubrik, men det handlar alltså om att skriva sitt CV och göra sig attraktiv på arbetsmarknaden.
Jag är inte lättanställd. Jag gör mig svåranställd, säger min man. Ja, men...
Äsch, egentligen vill jag kämpa vidare med skrivandet, men inom en ganska snar framtid har jag tre ungar i skolan sisådär 25 timmar på vecka, vad kan man göra med det?
Jag bör kanske tillägga att det finns större möjligheter i Holland att jobba deltid än i Sverige, där heltid verkar vara norm.
Dessutom skriker man efter folk, (enligt min man...).

Enligt min man är min viktigaste kompetens min kulturkompetens. Hur säljer man sin kulturkompetens? Ge gärna tips, speciellt om ni har erfarenhet av att anställa folk!

Egentligen skulle jag vilja få mer kött på benen genom studier, för att utveckla kulturkompetensen. Men att sätta sig på skolbänken igen? Och det är dyrt!

Jag fortsätter att fila på mitt manus. Och mitt CV. (På holländska säger man också CV, men det betyder också centrale verwarming, alltså centralvärme. Vet ni att det fortfarande finns hus här som inte har centralvärme? Bara en gaskamin i vardagsrummet. Sovrummet värms ändå aldrig upp. Jag är så GLAD att jag inte bor i ett gammalt hus!)

onsdagen den 14:e november 2007

Varför är man rädd för Peter Halldorf?

Är det på grund av hans stora hemska skägg?
Är det för att han verkar ha gått i kloster?
Är det för att han traskar runt i öknar?
Är det för att han säger att han kysser ikoner?

Reaktionerna på Halldorfs krönika i Dagen är mycket märklig. Jag ska skriva om det senare, när jag orkar, om jag orkar, men just nu undrar jag, vad håller vi kristna på med egentligen?

Jag undrar om jag håller på att blir lite smått galen. Flera pastorer/predikanter/skribenter som jag genom åren har hittat inspiration hos står under häftig attack.

Brian McLaren kallas heretiker, Peter Halldorf förrädare.
Det är väl bara en tidsfråga innan någon ger Magnus Malm en rejäl känga.

Fattar ni varför jag tappar tron på kyrkan? Jag inkluderar mig själv där, det vet ni väl.
Förlåt detta utbrott av tvivel, jag är väl en heretiker och en förrädare som kysser Jesus med Judas-kyss jag också!


Jag borde kanske inte ta åt mig så, men jag blir så ledsen och deppig och...


Från den by i Kappadokien, Turkiet, där Gregorios av Nazianzos en gång verkade
-----------

Uppdatering: Öyvind Tholvsens inlägg i Dagen bör kanske tas med som motvikt till de mer attackerande inläggen. Sunda tankar, speciellt efter att Joachim belyst en viktig fråga i kommenterarna här nedanför.
-----------
Uppdatering II:

Kan inte låta bli att länka till Charlotte-Therese och hennes ikoner.

måndagen den 12:e november 2007

Linda Skugge/Sigge Eklunds nya giv

Nu till något muntrare än världens ondska och evolutionsmördare...

Ja, lite tråkigt är det också, nämligen världens alla oupptäckta författare.
Nu ska de (jag menar VI) få sin chans!!

Linda Skugge och Sigge Eklund ska nämligen öppna en ny sajt ihop, Vulkan.se.
Den 15 nov är det premiär för sajten där vem som helst ska kunna lägga upp sina skrivna alster, gratis. I slutändan är det köparen som betalar för vad han vill läsa och eventuellt trycka. Prissättningsprocessen är jag inte helt klar över, det verkar som om upphovsmannen själv bestämmer vad det ska kosta. Mer information lär vi få den 15 nov.

DN frågar:
Men är inte risken stor att marknaden svämmar över av ännu fler dåliga böcker?
- Hittills har det fungerat så att svenska förlag bedömer huruvida ett antal hundra personer kommer att tycka att något är väldigt bra. Där har världen förändrats, det räcker med att en liten grupp människor tycker om en bok och då ska de väl få läsa den, säger Sigge Eklund.

Mycket klokt sagt tycker jag. Egentligen liknar det bloggosfären lite, en blogg kan ha femtusen trogna läsare, eller femtio, eller fem.
Vad spelar det för roll, det viktigaste är ju att det finns några som läser och kommenterar.
I första hand är det ju dem man skriver för, eller hur?
Sedan kan man ju ägna sig åt lite Twinglyhoreri emellanåt, för att få upp tittarsiffrorna. Kanske hittar några nya läsare till min blogg...
Det fina med bloggeriet är ju att man läser de bloggar man gillar, och struntar i de dåliga. Det är mitt eget val, inte en förläggares eller redaktörs!

Men om man skulle vilja ge ut en bok den gamla vanliga vägen, så slår majoriteten huvudet i väggen direkt. Endast ett par promille av alla tusentals manus som når de vanliga bokförlagen varje år ges ut. Bokförlagen måste ta hänsyn till om manuset är värt att ge ut (dvs. om det kommer att sälja) vid sidan av kvalitetsgranskning. Denna kombination gör att många intressanta manus aldrig blir lästa av andra än författarens morsa och farsa och bästa kompis och en redaktör på bokförlaget som kanske inte har något personligt intresse i det som manuset handlar om.
Eller man startar eget, som Tro och Tänk.

Så, för att återgå till Vulkan.se; i princip skulle det ju räcka att en (1) person vill köpa min bok, förutom morsan och farsan och bästa kompisen. Vill två köpa så blir jag ännu gladare.

Min fråga är; är någon intresserad? Skulle någon av er som läser detta köpa min bok? Vad är ett rimligt pris? Fem spänn eller femtio, eller en ask Alladin nästa gång jag kommer till Sverige?

Det återstår väl att se om Skugge/Eklund får se ett våldsamt utbrott av lysande manusinskick till sin nya sajt.

-----
Tipstack till Inga-Lina Lindqvist.
-----

Uppdatering:
För den som är ny på min blogg, så kan jag informera att lite prov på mitt skrivande ligger på min skrivarblogg.
Där fick jag med lite reklam också...

Evolutionstroende blir mördare?

Jo, det är geovetaren och biologen Mats Molén antyder det i Dagen.
Han menar att den livssyn som ynglingen bakom skolmassakern i Finland hade "kan vara en underliggande förklaring till hans handlingar".
Andra bloggare talar om ekofascism.

Min reaktion till detta påstående är både ja och nej.
Jovisst, de senaste årens massmord och uppmärksammade mord har utförts av människor med en underliggande livssyn. Från WTC, via bomben i Oklahoma City, skolmassakrer i USA, mordet på filmaren Theo van Gogh och mordet på högerpolitikern Pim Fortuijn i Nederländerna. Det sistnämnde mördaren var förresten av en djurrättsaktivist.
Nu har jag inte ens nämnt på nazisternas dåd (eller Rwanda eller fd. Jugoslavien), de tyckte ju också alla människors liv inte var värda att behålla, som den 18-årige förövaren i Finland lär ha sagt.

Så mitt ja, blir en mja...
Jag tycker också att evolutionsteorin, utan en tro på en skapade makt, kan bli farlig, om man börjar luta sig mot evolutionen och tala om att människor inte har lika värde.
Nu tror inte alla som tror på evolutionen att det är så. Många evolutionstroende tror att livet är heligt, precis som kristna.
Sedan kan man ju tro att Gud ligger bakom evolutionen också, om man vill det...

Men jag säger nej, därför att Mats Moléns teori inte riktigt håller.
Jag tror nämligen att en förvirrad människa, som den unge finländaren, eller Mohammed B. som sköt och skar upp halsen på Theo van Gogh, eller den holländske djuraktivisten, osv, kan hitta stöd i vad som helst för att utföra sina dåd.

Du kan hitta stöd i Bibeln, Koranen, Mein Kampf, Karl Marx skrifter, grön ideologi, evolutionsteorin, i den märklige Pentti Rinkolas åsikter, i en uppsjö romaner (om en copycat härmar en mördare i en deckare, ska då deckarförfattaren straffas?).

Och i botten är det ondskan som får människor att begå förfärliga brott. Kom inte och säg att det inte finns ondska, med hänvisning till ovanstående exempel på skändningar av människovärde och människobrott.

Förvirrade människor, med snedvriden människosyn och med någon slags ideologi i botten, begår förfärliga brott.

Så har det ju alltid varit.
---------------------

Liten uppdatering: Funderade ett tag på varför inte Birger hade kommenterat denna tragiska händelse. Bara för att genast upptäcka att han hunnit före...
Men, min teori kvarstår. Jag tror att förvirrade människor kan begå hemska brott med vilken ideologi/livsåskådning som helst i botten. Även en sund, ickevåldspredikande grön ideologi. Även en sund, kristen tro med tyngdpunkt på kärleken till och omsorg om nästan.
Tyvärr, säger jag och tänker med sorg i hjärtat på de drabbade familjerna i Finland.

torsdagen den 8:e november 2007

Trött, trött, trött...

Ni minns väl Anders Erikssons och Galenskaparnas Säng säng säng? Nu vet väl den där jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött...
Försökte hitta den på Youtube, men icke.
Ni får nöja er med låten som är skriven av Jacques Brels bror Kjell Brel...
En sångform som fortfarande är väldigt populär i Holland (ja, J. Brels sånger alltså...)

Trött, det är jag. Kommer inte igång.
I morgon ska vi iväg på en församlingshelg. Jag ser fram emot det, och ändå inte. Jag ser fram emot att lära känna lite mer folk i kyrkan. Men helst hade jag nog legat hemma i soffan med en god bok...

Jag ska inte klaga, jag har kommit igång lite, med skrivandet alltså. African Queen fick igång mig. Nu har jag i alla fall lyckats ta fram den gamla Manuset och lyckats börja läsa igenom det. Bara för att ändra en hel del, givetvis. Blir aldrig nöjd.
Över till Under en filt i Madrid...(Eller Lovsång till Nödrimmet...)

måndagen den 5:e november 2007

Are we really awake?


Jag försöker bryta min bloggfasta, som ni ser. Lite i alla fall.
Behöver lite hjälp.


"Are we really awake?
Do we really get the good news of Jesus?
Or are we living out another story, using a lot of Jesustalk plastered onto it?" (Brian McLaren, se videon nedan)

fredagen den 2:e november 2007

Fastetest dagen efter...

Jodå, som vanligt är barns sjukhusvistelser mer traumatiska för mamma än för barnet.
Sitter nu, dagen efter, med dageneftermigrän, som jag försöker bota med kaffe och bloggande.

Först onsdagens garv: På väg till barnavdelningen går vi förbi röntgenavdelningen. Sonen utbrister: Kolla, förbjudet för tjocka magar!
Det stod en skylt att gravida först måste fråga om det är ok att gå in. Bild av en överkorsad gravid figur.
Ungar!

Onsdagens pina: Två misslyckade försök att lägga dropp. Sonen skrek (vrålade...) Sedan kom barnläkaren själv (en sån där doktor som vet vad han vill och inte är rädd för att tillrättavisa; "Syster har använt fel nål!") och lade droppet på en sekund, sonen hann nästan inte skrika. Mamma var vid det laget blöt av svett och fick stigmatiskt ont på handryggarna...

Torsdagens fasta: Sonen klagade inte en enda gång, bara undrade sista timmen när han skulle få äta... Blodsockret sjönk till 2,5 sista timmen, mycket bättre än för fyra år sedan, men inte helt ok, vad jag fattar. Men det får vi reda på när alla tester är klara.
Sonen mådde bra hela tiden. En sak är säker, jag hade inte lyckas slå någon i ett sällskapsspel om jag hade en blodsockerhalt på nästan 2,5....

Och så en liten fotnot. Ibland associerar jag väldigt konstigt. Kanske dageneftermigränens fel. Ser en mening och kommer att tänka på något helt annat. En bloggvän erkänner att Anders Pihlblad aldrig har pussat på honom, " men det gör ingenting". ?!?

Påminner mig om (öh??) när ovan nämnde son var alldeles nyfödd och hans pappa kom med syskonen. Storasyster hade länge varit lite trött på lillebror (som nu hade blivit storebror) och hade önskat sig en lillasyster. Första kommentaren från henne var: "Jag hade ju hoppats på en syster. Men det gör ingenting!"
Det där sista sade hon samtidigt som hon lät totalt betagen och förälskad i den lilla knytet som var hennes lillebror nr. 2.
Ungar!
----------------

Ytterligare en fotnot:

African Queen 2 ligger finns att läsa på skrivarbloggen. Om ni nu hade missat det.