lördag 19 mars 2011

Varför är det tabu att ställa frågor?

Inom en stor del av den konservativa kristenheten är det tabu att ställa frågor om svåra delar av den kristna tron. Som himmel och helvete, vem blir frälst, varför måste Jesus dö på korset, osv.
Allra tydligast är det inom den sk. kristna högern, eller den konservativa kristenheten, i USA.
Det är säkert därför Love Wins av Rob Bell skapar sådan kontrovers, redan innan den är publicerad. Det är nu Rob Bell som får ta emot de mentala örfilar som den konservativa motståndarna utdelar. Tidigare var det Brian McLaren. Båda ställer frågor. Båda undrar om man inte kan tänka på något annat sätt. Båda får stämpeln liberalkristen, vilket är en genväg ut för motståndarna, eftersom en liberalkristen egentligen inte räknas som kristen och därför inte nödvändigtvis måste diskuteras med.
Sverige är ganska annorlunda. Men alla som har ena eller båda fötterna förankrade i konservativkristen mylla, eller har haft det, känner nog igen sig.

När man tar upp liknande frågor som Rob Bell tar upp, tex. om helvetet, i den sk. kristna bloggosfären så delas de mentala och virtuella örfilarna ut höger och vänster. Villolärare är en populärt epitet som används. Det är också en genväg ut, kallar man någon villolärare undviker man den personens frågor och behöver inte svara.

Jag har alltid funderat på varför det är tabu att ställa frågor?
Är det för att tvivel (som kan ge upphov till frågor) är så skrämmande för många?
Varför är det legalt att ge sig på någon som blottar sig och ställer frågor? Speciellt på en blogg, där man kan vara anonym. I verkliga livet skulle man nog akta sig för att vara så burdus, ja, rentav elak.

Några av mest lästa sk. kristna bloggarna i dag fokuserar på att dela ut virtuella örfilar (gärna till katoliker) eller att lägga fram vad de tycker är den "rätta läran". Det senare har jag egentligen inget problem med, men jag tycker att den där omedvetna självgodheten gör att helhetsintrycket inte blir trovärdigt. Aldrig blotta sitt innersta, inte ens lite; bara skriva om vad som är klassisk kristen tro, vad man gör för banbrytande evangeliserande arbete i sin församling osv. Gärna lägger man till något att det är församlingarna som står för en "klassisk kristen tro" som växer (och man skulle aldrig fundera på hur många människor liknande kyrkor har skrämt bort från kyrkan).
Aldrig något om tvivel.
Kommentarerna kommer i stora klasar där många tackar bloggaren för att han/hon (den är oftast en han...) lägger korten på bordet och tar itu med villoläror (eller villolärarna). Försöker man komma in med lite frågor eller ifrågasättande bland kommentarerna så får man oftast en virtuell örfil av någon annan, eller man ignoreras totalt.
Varför är det så?


En av orsakerna till att jag slutade blogga för en halvår sedan var att  det inte verkade finns plats för någon som ställde frågor. Ingen hade intresse i det.
Jag slutade upprörd, och besviken. Det var kanske ogenomtänkt. Med uppehållet har varit nödvändigt.
Jag fick en del reaktioner på att jag slutade. Jag hade misstagit mig. Det finns intresse, men många läser i tystnad. Ger sig inte in i debatter.
Jag hoppas att jag ska kunna ge röst åt alla dessa som känner samma behov som jag.
Behov att fråga. Ifrågasätta. Våga ställa de svåra frågorna.
Utan att riskera bli kallad villolärare.
Varför?
Hur?
Vem? 
Vad?

Jag var (är) själv rädd för att blotta mig. En sak som jag var rädd för var; vad ska den som är sökare säga om mitt tvivel? Den som jag kanske har försökt övertyga. Om jag blottar mig; skrämmer jag inte iväg den andre från kristen tro då?

Eller är det kanske tvärtom? Blir det mer trovärdigt?

I mitt i allt; Gud var står Du i det här? Vad vill Du med mig?


--------------


Ps. I sin recension av Love Wins i Dagen tackar Carl-Henric Jaktlund Rob Bell för att han ställer frågor.
Jag har bara hunnit till de första kapitlen, där frågorna ställs. De slog an hos mig, måste jag erkänna. Ordentligt. Som om de hade varit min egna.
Jag läser vidare, med stor iver. Återkommer om Love Wins

12 kommentarer:

  1. Du har rätt frågor måste få ställas, men betyder det inte också att man måste få försöka ge svar på frågorna?

    SvaraRadera
  2. Robert, där har du alldeles rätt! Självklart!

    Men min upplevelse var att var jag än ställde frågor så kom bara tystnad. Eller den där virtuella örfilen; "att du bara vågar..." typ... Lite tillspetsat, men...

    Och ofta kom svaret i form av bibelverser. Och ifrågasatte man då tolkningen av den bibelversen, ja, då blev det ännu värre.

    SvaraRadera
  3. Att ställa frågor och fundera är givetvis alltid o.k. Men när "frågorna" blir dogm får man se upp!

    Faktum är att många i den "Liberala" grenen är MINST lika "inskränkta" som i den "konservativa" delen.

    Ta te x Rob Bell... Det sätt som han argumenterar på gör ju motståndarna till "inte riktiga kristna för de lever inte som de lär".

    Men hur vet han det?

    Fakta i målet är att den konservativa delen av kristendomen i USA ger mer pengar och viktigare, mera tid till välgörenhet.

    I Sverige har vi två diken, på senare tid, Stefan Svärd och Kolportören (kommer inte ihåg hans namn), som på ett sätt representerar två extrema syner.

    Stefan konservativ och drar ut i krig mot de oliktänkande.

    Kolportoren likaså, fast på ett bedrägligare sätt. hur? Vissa formuleringar är inte bara kränkande utan rent av förolämpande mot de som har en avikande åsikt, se när en som inte håller med kommer in i samtalet... Genast tar han upp exempel som är horribla.

    Själv skulle jag vilja ligga i mitten mellan dessa två.... Ett öppet samtal utan att skriva någon på näsan.

    Går det?

    Jag hoppas det... Annars får vi det svårt i evigheten....

    /Bilbo

    SvaraRadera
  4. Jag håller med dig Monika. Frågor måste få ställas och frågor på svaren.

    Vi är alla olika och har olika bakgrund och därmed något att ge.

    "Högerkristna" av amerikansk typ, samt romerska katoliker skrämmer bort mig genom sin kategoriska tvärsäkerhet. Svenska kyrkan har jag gått ur efter den för mig sista droppen vigsel av homosexuella. De är den andra polen som tolkar in precis vilken modenyck som helst i Guds Ord..

    Samtliga upplever jag som nedlåtande mot oss som inte är så tvärsäkra på att ha patent på sanningen med stort S. Det enda jag vet med säkerhet är att Jesus är Messias. Därmed behöver jag inte förneka min judiska bakgrund.

    Ärliga frågor kräver ärliga svar utan "von oben-attityd"

    SvaraRadera
  5. Bilbo;
    För mig är Swärd den alldeles för tvärsäkra och både han och hans "anhängare" delar gärna ut det Monica kallar Virtuella örfilarna och det finns mycket Besserwisser attityder på den bloggen.
    Kolportören är i mina ögon betydligt ödmjukare. Han påpekar ju ständigt att han själv inte är färdig med svaren i de frågeställningar han har även om han ibland ger en del saftiga exempel men det får en att tänka till.
    Monica: heja på dig!!! Du är en röst som behövs och jag blir glad när jag ser dina kommentarer på diverse bloggar. Där det är tabu att ha frågoroch funderingar vågar du ha det. Mer sånt om du orkar.
    Jag kommenterar sällan på bloggar men jag blir ofta ledsen över tonen som många, oftast män, har , men det finns även några få kvinnor. Själv har jag ingen tillhörighet då jag lämnat ett smmanhang som är mycket sektbetonat och där människor farit illa genom åren, där ett antal har fått olika psykiska diagnoser. Jag tvivlar ibland på Gud och det är härligt när någon vågar sätta ord på tvivel för jag tror att även den mest "bokstavstorgne" har sina tvivel men han/hon skulle aldrig våga erkänna det.
    "en annan Monica"

    SvaraRadera
  6. @Bilbo, jag håller med om att "liberala" kristna kan vara lika inskränkta som "konservativa". De kan i princip vara väldigt konservativa, de också.
    Däremot är jag inte så säker på att jag räknar Rob Bell till det liberala diket, inte heller att han är inskränkt. Jag har ännu inte läst färdigt Love Wins, så jag reserverar mig lite.

    Men då kommer vi till det där med frågor. Att ställa frågor är ju att indirekt, eller direkt, kritisera. Det kommer man inte ifrån. Ibland är kritiken berättigad, ibland inte.

    För övrigt håller jag med "en annan Monica", Joachim på Kolportören är ödmjukare i sin framtoning, och jag upplever honom inte alls som att han drar ut i krig med oliktänkande.
    Jag har följt hans blogg sedan starten och tycker att få bloggar har så öppna och tillåtande diskussioner som hans (något som Stefan Swärd tyvärr inte lyckas med).
    Stefan Swärd å andra sidan har väl goda intentioner, men det är snarare i kommentarsfälten som det bedrivs krig mot oliksinnade.

    Annars håller jag med och ställer samma fråga; hur ska man göra för att hålla sig "i mitten" och ha öppna samtal utan att skriva någon på näsan? Går det?
    Jag hoppas det också!

    SvaraRadera
  7. @Anneli, viktigt det där du säger om att vi är olika och har alla något att ge.
    Olikheterna kan vara en styrka!
    Om man kan enas att det som vi har gemensamt är att Jesus är Messias, då kan man mötas.

    @Monica, tack för uppmuntrande ord! Det är glädjande att höra att min röst behövs. Det ger en kick att fortsätta.

    Jag tror som du att alla tvivlar någon gång, på något sätt. Men för en del är det svårare att erkänna än för andra.
    Jag tycker själv att det är jättesvårt att erkänna, och innan jag gjorde det innan min bloggpaus i höstas tänkte jag efter länge. Skulle jag verkligen säga det? Varför jag blotta mig så och säga det?
    Men av reaktionerna att döma var det bra att jag gjorde det.

    SvaraRadera
  8. Jag följer inte så många bloggar, mest pga tidsbrist. Men genom din blogg, Monica, får jag en aning om ett och annat. Jag har inte heller tid för den bok du just nu läser och kanske är ute och cyklar när jag ändå dristar mig att kommentera. Naturligtvis måste en levande tro ha utrymme för både frågor och tvivel. Jag har frågat i hela mitt liv och fann ingen anledning att sluta i o m min prästvigning för snart 27 år sedan. I mitt eget fall har tvivlen aldrig handlat om Guds existens utan snarare om hur i all sin dar han kan orka älska en sådan som jag, med alla mina tillkortakommanden... När det gäller himmel och helvete har jag en fundering jag gärna delar med mig av, men vet inte om det är läge här och nu. Ge mig en vink när det är dags...
    Allan Willny

    SvaraRadera
  9. @Allan, jag kommer att ge dig en vink snart...

    SvaraRadera
  10. Tack, Monica. Jag håller helt med. Jag blir så trött på alla som tror att vårt uppdrag att följa sanningen innebär att kategoriskt och hårt tillrättavisa alla som inte inställer sig i ledet av vad som har blivit evangelikalt politiskt korrekt.

    Jag förstår på ett sätt att de icke-protestantiska kyrkorna har en sådan attityd ibland, men att protestanter skulle dogmatiskt hålla fast vid ett antal dogmer som om bara frågan var villolära, är ju i direkt uppror mot tanken att en reformation ens är möjlig.

    Sen är jag helt med på att tillrättavisning och argumentation har sin plats. Men kom ihåg att nåd, kärlek och sanning är ett. Jag tolkar det som att det vi uppfattar som "sant" i princip slutar vara sant när det inte sägs i kärlek.
    Mottagandet av ett budskap är lika viktigt som innehållet. Om innehållet är sant, men formen är arrogans och avsnäsande, förändras innehållet för personen som tar emot.

    SvaraRadera
  11. O, vad kloka tankar som har uttryckt här! Heja er! Jag håller med "en annan Monica" och kan förstå det hon säger om psykiska sjukdomar. Det kan gå väldigt illa om inte individer respekteras.

    SvaraRadera
  12. Någon har sagt att allt vi människor gör, gör vi antingen av kärlek eller rädsla. Och jag tror att dessa personer som försöker tysta ned andras frågor gör det därför att de är rädda. Och för att de så gärna vill tro att det finns ett enda "rätt" svar på varje fråga.

    Jag tror att de är rädda för att deras egen tro ska vackla eller rent av rasa ihop som ett korthus, om de lyssnar till andras frågor och kanske tvivel. Att det kan "smitta" och att de riskerar att förlora sin egen tro.

    Men visst är det otäckt, och inte riktigt sunt, när människor ger tvärsäkra svar på precis allting och nekar till att de aldrig känner osäkerhet eller tvivel. Är det inte Jonas Gardell och kanske fler, som sagt att i frikyrkorna har man givit en massa svar utan att egentligen ställa frågor (det var själva andemeningen, ingen direkt citat)? Det kannske finns en "anda" av att man inte får ställa frågor för då kan omgivningen tro att man känner tvivel, och känna tvivel i sin kristna tro det är något skamfullt nästan tabu? Man måste visa upp en fasad av självsäker tro, för annars känner andra i det kristna sammanhang där man befinner sig, hotade. Tvivel, om det nu handlar om det, kanske smittar, tänker man.

    SvaraRadera