torsdag 24 mars 2011

Varför är tron att kärleken övervinner allt heretisk för vissa kristna?

Jag fortsätter att ställa frågor som ni ser.

Min första reaktion efter att ha läst Rob Bells Love Wins är; vad är så radikalt/chockerande/heretiskt med denna bok?
Min allra första känsla när jag började läsa var; han ställer precis de frågor som jag alltid har ställt.
Han tar upp precis det som jag alltid har brottats med.

Varför blir en del kristna, främst i USA men också i Sverige, så upprörda och viftar högt med villolärarflaggan?
Har jag varit så förtappad hela mitt kristna liv att jag inte fattar det?

Har Gud skapat miljoner människor genom årtusendens lopp bara för att låta dem pinas i evighet? Hur kan Gud tillåta detta och fortfarande kallas kärlekens Gud?


Vad är nu så heretiskt med detta? För mig är det en totalt relevant fråga.

En av skribenterna på en av de mest lästa kristna bloggarna beskriver sig ungefär så här; att han har en stor sorg därför att majoriteten av de 150 000 som dör varje dag "väller ned i helvetet".(Jag avstår från att länka, jag vill inte ge bloggen den reklamen, den som vill veta vilken det är kan med ganska enkla medel lista ut det själv...)

Väller ned i helvetet? Va? Hur vet han det?
Och är inte det en ganska mörk människosyn? För att inte tala om en mörk gudssyn.

Rob Bell inleder sin bok Love Wins med ungefär samma frågeställning om Gandhi. Någon påpekade att Gandhi var i helvetet och hans respons var; är det någon som vet det? Helt säkert?

Jag har alltid haft föreställningen att vi varken vet vad människor upplever i dödsögonblicket, eller därefter. Vi är inte inne i deras hjärna, kan inte veta vad för dialog den personen har med vår Herre just då.
Bibeln ger flera exempel på att vi får en andra chans, framför allt när Jesus talar om domen.

För jag tror på en rättvis Gud. Oförrätter ska inte bortses ifrån.
Men i princip skulle vi kunna möta en omvänd och förlåten Hitler där "på andra sidan". Eller Stalin. Eller personen som mördade mitt barn. Eller skolkamraten som gjorde min barndom till en litet helvete genom sin mobbning av mig. Eller... Man kan fylla på listan hur länge som helst. (Säkert en chockerande tanke, men med tanke på att inga tårar ska finnas där "på andra sidan", så kommer nog vår Herre att ta hand om den där svåra känslosamma biten av att möta mitt livs fiende).

En annan sak som Rob Bell tar upp är frågan om andras frälsning kan hänga på om jag gör min plikt, följer missionsbefallningen.
Ungefär så här: Tänk om en missionär är på väg till en avlägsen by där en antal "mottagliga" personer finns. De kommer att få det glada budskapet presenterat för sig och några, kanske många, kanske alla, kommer att omvända sig och ta emot Jesus.
Tänk om missionären får punktering på sin bil? En stund senare drabbas byn av en jordbävning och alla dör i jättelik tsunami. Väller alla ned i helvetet då?

Eller tänk om någon fått en felaktig bild av Jesus presenterad för sig och inte tagit emot honom på grund av det Eller så har de nekat bekantskap med Honom på grund av hans efterföljares syndiga och skenheliga leverne.
Tänk på att det antagligen händer varje dag. Ingen av oss är perfekta, helgonlika efterföljare av Jesus.


Är andras frälsning beroende av min otillräcklighet? (Mig veterligen har jag aldrig på ett konkret sätt bidragit till att  någon omvänt sig till Jesus).

Är inte Gud större än så? Nådefullare än så? Är inte det glada budskapet gladare än så (för att grovt översätta näst sista kapitlet i Love Wins)?

Så långt Love Wins. Jag kommer att återkomma till denna bok.
Andra recensioner: Dagen
--------------------

Ps. I morgon kommer ni se ett gästblogginlägg av en bloggpolare. Håll till godo!


5 kommentarer:

  1. Men konsekvensen an denna teologi bli ju att ingen blir kristen...

    VARFÖR ska man bli det?

    I många, många länder får man ett helvete på jorden om man blir kristen...

    Familjer splittras, folk blir torterade...

    Är det då inte enklare att låta bli att bli kristen?

    Jo. Enligt den teologin.

    Ärligt talat... vi kan prata om Gus kärlek som motivation... men räcker verkligen det?

    Om du VET att din familj överger dig, din pappa kommer försöka döda dig... är det värt de om du vet att alla kommer till himlen..

    Nej det är det inte.

    SvaraRadera
  2. http://www.youtube.com/watch?v=rUiGbhueuKA

    /Den riktige kolportoren

    SvaraRadera
  3. Till anonym här ovanför...

    Jag kan naturligtvis inte tala för alla andra på den här jorden, men anledningen att jag försöker följa Jesus (iaf vissa dagar...) är inte att jag ska få komma till "himlen" (vad nu det är) när jag dör utan för att jag vill ha den där Guden jag har mött och på något sätt inte kan släppa. Och jag vet inte om jag fortfarande skulle tycka det om min pappa skulle döda mig för det (eller rättare sagt, om jag skulle gett Honom en chans - once you get into this you´re hooked), men jag har en känsla av att jag skulle kunna ge upp min familj om det behövdes. Så underbar är min Gud. Även utan evig lekstuga efter döden. Även utan hot om evig tortyr efter döden.

    Visst, vissa kanske inte ser poängen med att bli kristen om det inte finns en himmel och ett helvete som väntar efter döden. Jag ser inte poängen med att bli kristen om det enda jag vill uppnå med det är att rädda mitt eget arsle. Jag följer inte Jesus för att jag flyr från Guds dom, jag följer Jesus för att Han är underbar och jag vill - nej, kan - inte leva utan Honom.

    Ärligt talat blir jag ganska bestört över påståendet att Guds kärlek inte skulle räcka. Utan Guds kärlek skulle jag ta livet av mig. Nej, det är inte stora ord jag tar till i stridens hetta för att "bevisa" min poäng. Jag menar det.

    (Observera att jag inte gjort några som helst påståenden om varken himmel eller helvete, bara om att jag inte tycker att ditt argument håller)


    Monica, jag gillar hur du brottas med frågor och jag tycker att du verkar ha en väldigt sund, ödmjuk attityd. Visste inte att du återupptagit den här bloggen, glad överraskning för min del! :)

    Och ursäkta för den här alldeles för långa kommentaren...

    SvaraRadera
  4. Följden av ditt resonemang blir att det Jesus gjorde på korset var och är onödigt. Eftersom du menar att Guds kärlek kan lösa det ändå. JESUS är det yttersta beviset på Guds kärlek.

    SvaraRadera
  5. @Emelie, delar ditt uppfattning.

    @Jimmy, håller inte med (eller du kanske har missuppfattat mig).
    Det Jesus gjorde på korset är förutsättning för allt. Som du säger yttersta beviset på Guds kärlek.
    I och med det återupprättades allt, människans relation med gud, med varandra och med hela skapelsen.
    Det är i alla fall för mig kärleken som övervinner allt.

    SvaraRadera