Vi får de ledare vi förtjänar...

... och inte alltid nödvändigtvis de ledare vi vill.

På Kolportörens fråga "Vilka ledare vill vi ha?" svarar en kommentator att "kyrkorna får de ledare de vill ha".

Min bloggtitel och inledning är en omformulering av något som Birger Schlaug (som har blivit något av ett bollplank för mig...) har sagt, på sin blogg eller i ett mail, jag minns inte vilket:

"Folk får de politiker (eller) ledare de förtjänar.”

Sedan lade han till: ”Inte de man vill ha. De man förtjänar."

Nog stämmer det in på kyrkan också.
Vi vet nog ganska väl vad för ledare vi vill ha i kyrkan.
De får gärna ha mycket utstrålning, ska kunna predika, engagera, själavård, kunna medla i konflikter i församlingen, vara bra arbetsledare, ha koll på ekonomin…
Ja, och så är det ju bra om det har någon slags direktkontakt med vår Herre, gärna profetiska gåvor eller liknande. Listan kan nog göras lång.

I stället får vi de ledare vi förtjänar. Varför?
Vem vill ha ledare som manipulerar, kör över äldstegruppen, inte betalar fakturorna, ber folk skuldsätta sig och ge pengarna till församlingen, ruckar på tystnadsplikten… ?
Ingen antar jag.
Ändå händer det igen. Och igen.
Vi får de ledare vi förtjänar.

Låt mig börja från början.
En eller ett par personer får en vision. Visionen ”prövas” och får stöd av fler. Man kör i gång, tar åtskilliga ”leap of faith” och det rullar på.
Härliga gudstjänster, skön lovsång, givande bibelundervisning. Profetiska budskap, Gud talar, det händer saker…

Men det visionära ledarskap vill inte gå via ett äldsteråd. Det tar tid. Visionerna kan blekna under vägen. Det finns ju alltid någon som opponerar sig. Så man omger sig med en grupp ja–sägare. Hängivna människor, som tycker likadant. Det är viktigare att de säger ja, än att de vet vad de gör. Visionärer uppmuntras, realister körs över.
Någonstans på vägen börjar man spåra ur.

Låt mig först säga att artikelserien om Karismas uppgång och fall var något av det bästa som Dagen har gjort. För sent, eller inte, bättre sent än aldrig.
Man hoppas ju att människor ska varnas och vara på sin vakt, så att det inte händer igen.
Ändå är jag rädd för att det kommer att hända igen.

Människor låter sig alltid manipuleras.
Jag vill inte påstå att Karismas ledare från början var manipulativa. Jag har ingen aning om det var så. Kanske blev de manipulativa under tidens gång. De hade visioner och upplevde Guds tilltal och ville förverkliga visionerna. För att nå dit krävdes det att inte alla regler följdes.
Ändå är det svårt att förstå. De hade visioner om att hjälpa utsatta människor, för att ta ett exempel.
Samtidigt struntade de att betala fakturor till småföretagare som höll på att gå i konkurs som följd. Hur går det ihop?
De ville hjälpa människor i personlig kris och samtidigt började de rucka på tystnadsplikten i samband med själavård.
Hur går det ihop?

Varför låter vi oss manipuleras?

Thomas Österberg säger i sin ledare i Dagen:

”Men mer än en gång i historien har församlingar och organisationer hamnat snett för att ledare, som börjat väl, koncentrerat makten eller omgett sig med bara ja-sägare. Inflytandets berusning behöver alltid balanseras av krafter runtomkring som vågar påtala brister och osunda vägval.”

Jag vet att jag ställer många frågor. Just nu har jag inte svar.
Jag tror dock att vi får de ledare vi förtjänar.

Om vi väljer att inte se varningssignalerna och och är beredda att tillåta att våra ledare koncentrerar makten och omger sig av ja–sägare, inte tillåter insyn, ruckar på tystnadsplikten och så vidare, så kommer de antagligen någon gång att göra just det.
Och då är det försent.

MIN BLOGG FYLLER 1 (ETT) ÅR!!

Jo, faktiskt.
Har svårt att tro det själv.

De första månaderna i bloggosfären var det förhållandevis tyst. Trodde jag. Jag hade egentligen inte koll på vem som läste, jag skrev mest för mig själv. Och jag hade ingen aning om hur man betedde sig.

Varför började jag blogga egentligen? Jo, en av orsakerna var att vårda min svenska. Bor man utomlands och talar ett annat språk (eller två, som det har varit för mig i många år) då är det lätt att svenskan tar stryk.

Dessutom hade jag behov av att reflektera. Över min tro, alla mina år i Afrika och Mellanöstern, föräldraskapet, politik, kärlek, författardrömmar och många andra saker.

Visst har jag lyckats med det första. Att kämpa med formuleringar och ordval så gott som varje dag är nyttigt och kul. Och ännu roligare är den positiva responsen över mitt språk som jag har fått. Värmande.

Att reflektera över svåra ämnen har varit givande, men också svårt. Jag har gått på en del smällar, och kanske då mer utanför min egen blogg. Jag trodde att jag i min enfald kunde tillföra något. Jag har ju trots allt en del kött på benen. En del av er tycker säkert att jag har gjort det. Men själv känner jag att när man skriver om ämnen som personligen berör en djupt är det svårt att vara objektiv och svårt att inte bli upprörd. Speciellt om man är en känslig person.
Dessutom finns det alltid någon som vet bättre och det måste man vara ödmjuk inför.
Och Gud vare tack för enfaldiga människor, de har gett mig mycket genom åren.

Bloggosfären är ett öppet forum och det har sina för och nackdelar. Det döljer sig mycket människoförakt, förakt mot personlig tro, rasism och annat otäckt därute. Jag blir nästan rädd men framför allt ledsen.
Tack och lov finns det mycket kärlek, ord om försoning och fred också. Mötet med denna nya värld har givit mersmak, hjälp, det låter som om jag har bott isolerad någonstans och inte alls hängt med. Kanske har det varit så ändå, vi har bara haft bredband i ett år i alla fall, haha!

Största behållningen?
Jo, alla jag har lärt känna genom bloggandet. Det var något som jag inte alls hade förväntat mig. Lite oförberedd var jag också. Det är lite som om man har fått en hel drös brevvänner på en gång. Och kommunikationen är snabb, så man lär känna varandra ganska fort, och ingående. Det har varit både skratt och tårar. Fantastiskt roligt och givande har det varit. Tack alla! Jag har en dröm om att träffa er allihop I Verkliga Livet, alla på en gång, helst, det skulle vara en höjdare.
------
Det är antagligen förmätet att tala om det man är mest stolt över.
Får man ha egna favoriter?
En del har jag i alla fall, och jag listar dem här. Inkluderat är även de inlägg som uppmärksammades mest, via andra media, andra bloggare eller genom mycket kommentarer. Här kommer några toppar (eller eventuellt bottennapp...):

Norska ambassaden brinner i Damaskus. Jo, jag var ju ögonvittne till detta, och skrev om det. Och blev totalchockad över besökssiffrorna på bloggen och länken från en ledarskribent.

Svenska Kyrkans vigselrätt (länk från SVTs Agenda) och missuppfattningen att Svenska Kyrkan är skyldig att stå till buds med "ritualer" när människor längtar efter det. Fick mig att reflektera en hel del över äktenskap och vigsel.

Blodig helig mark, en mycket personlig reflektion över Israel-Palestina konflikten, som "urbloggades" på Dagens sista sista, och som nog är det inlägg som det var mest smärtsammast att skriva (och jag skulle antagligen aldrig skriva något liknande igen).

Mina inlägg om abort tror jag att jag står för till 100% fortfarande. Fortfarande är jag för fri abort, men mot det ansvarslösa synsättet på sex, som dominerar idag. Man är två om att ha sex, liksom man är två om att få barn, är mitt motto. Lite hårddraget tycker jag att man inte ska ha sex med någon, som man inte kan tänka sig att bilda familj med, men har man det ändå bör man skydda sig både en och två gånger, för abort är den allra sämsta utvägen. Minska
aborterna genom att minska graviditeterna. Ursäkta min minipredikan, jag går vidare till C S Lewis...

Mitt försvar för C S Lewis fick en konsekvens som jag absolut inte hade räknat med; jag hittade i och med detta en av mina favoritbloggar och fick en ny bloggvän och diskussionspartner på köpet. Jo, jag har stor respekt för denne troende ateist, som inte har något emot att jag slår Bibeln i huvudet på honom emellanåt. Tackar ödmjukast, Birger, för att du är gett mig en hel del att fundera på (och vice versa, hoppas jag) och bör väl tillägga att jag står fortfarande för vad jag skrev om C S Lewis...

Göran Skytte fick sig sina slängar han också, och jag fick en diskussion med honom med, fast över email. 100% mot dödsstraff är jag fortfarande, och jag tycker fortfarande att Skytte är lysande när han skriver om livsåskådningsfrågor, men tröttsam när han blir så där gnälligt politiskt blåkonservativ.

Lite feminism smyger sig in i min kristna själ ibland, av den enkla anledningen att jag tycker den hör hemma där (den bibelförankrade feminismen alltså!) och det fick mig också att kommentera Paulus och Skapelseberättelsen, något naivt, jag hade kanske skrivit lite om Paulus idag. Jag fortsätter att efterlysa kristna kvinnliga förebilder inom olika områden, och då även bloggosfären. Mer tjejer! MER TJEJER!

Jag gick in i bloggväggen med en rejäl smäll någonstans i oktober och november 2007, det var något chockerande och lite svårt att ta sig ur. Jag samlade i alla fall så mycket kraft att jag gav mig in i en ikon och Peter Halldorf-debatt, och den debatten var givande och höll i sig ett tag.

Kristna och miljöfrågor, ja, från den mer konservativa och evangelikala sidan har det genom åren var ganska dött. "Jesus kommer snart - who cares", liksom. Skrev en del om detta också.

Det något tumultartade mötet med begreppet Emergent Church har jag också skrivit om. Först var det Brian McLaren som fick mitt hjärta att klappa fortare. Sedan har jag upptäckt mer, och allt har jag inte svalt med hull och hår. En hel del håller jag fortfarande på och lär mig om. Det finns så mycket att läsa och lyssna till som har sitt ursprung i EC-konversationen.
Engelske Biskopen Tom Wright har blivit en favorit.

Och vad det gäller alla skrivarkrämpor och skrivarexperiment på den intilliggande bloggen, TACK, Birger, Johan, Dag, Leo, Egon, Z, Inga-Lina mfl, för alla uppmuntrande ord. Det värmer oändligt mycket, jag vill bara att ni ska veta det! Stor kram!
--------------
Vad vill jag egentligen med bloggen? Jag vet inte riktigt.
Någon slags naiv förhoppning om att vara salt och ljus
kanske.

U2, mitt eget husband, sätter
väldigt bra ord på hur det är att längta efter att
få vara ett redskap för vår Herre, Yahweh.
"Take these hands
Teach them what to carry
Take these hands
Don’t make a fist
Take this mouth
So quick
to criticise
Take this mouth
Give it a kiss"

Den djuriska lustfyllda människan

Jag har funderat på det här ett tag.
Vad är det nu som skiljer människan från djuren?
Eller kanske är det inget som skiljer människan från djuren? Människan är kanske ett djur. I alla fall har människan många egenskaper som de delar med djuren.

Som kristen tror man att människan är skild från djuren, att hon är skapelsens krona.
I alla fall bör man tro det. Jo, jag tror det nog också. Men Gud hade nog humor när han skapade människan så lik djuren. Eller djuren så lik människan. Så många gemensamma gener. För att sätta griller i huvudet på människan, kanske.

Vad skiljer då? Människan har en själ, säger en del. Har djuren ingen själ? Hur vet vi det? Mja, jag är ingen ”får man ta hunden med sig in i himlen”–typ, men annars överlämnar jag denna frågeställning till de som tycker det är värdefullt att ödsla tid på den.
Människan har en själ som längtar efter Gud, säger kanske troende. Äsch, det är bara kemi i hjärnan eller möjligtvis en gudsgen? Kanske. I så fall tror jag att alla har den, inte bara en del. Om vi skulle hitta den, skulle vi hitta den hos djuren också?

Människan älskar. Gör inte djuren det? Hanar uppvaktar honor. Bygger bon för honan. Tar hand om sina ungar. Jo, en del djur gör det i alla fall, och ganska bra dessutom. Även om älgkalven står på benen inom en timme efter födseln, så är den ändå beroende av älgmammans mjölk ett bra tag.
En hel del människor är ganska dåliga på att ta hand om sina ungar. Så att ta hand om sina små är knappast typiskt mänskligt.
Människan älskar även när hon inte ämnar fortplanta sig. Gör inte djuren det? Våra så kallade närmaste släktingar, aporna, har de sex bara för att det är mysigt? Inte vad jag vet i alla fall. Men biolog är jag inte. Om jag har fel, säg till.
Om man nu tror på evolutionen, varför har människan utvecklats till att lämna brunst och lämpliga tider att fortplanta sig bakom sig i evolutionsutvecklingen? Barn föds året om (ja, en hel del barn föds på våren, men det har nog mer med semesterlust året innan att göra än brunst…).
Lust, ja. Har evolutionen sett till att människan har utvecklat lust för att försäkra sig om att hon fortplantar sig?
Har Gud gett människor lust till varandra för att se till att hon fortplantar sig? Så lusten har bara ett syfte, att människan förökar sig och uppfyller jorden?
Kyrkofadern Augustinus trodde att den sexuella lusten var en konsekvens av syndafallet. Han såg det som något nödvändigt ont. Jo, om man inte kände lust kunde man inte producera barn. Ville man inte producera barn, alltså ville man leva i celibat, då var lusten något ont. Tyvärr tror jag att Augustinus har stor skuld i att kyrkan blev så sexfientlig.
Många hävdar att kyrkan inte alls är sexfientlig. Den är endast fientlig mot sex som inte sker inom äktenskapet. Kanske är det så. Men samtidigt tror jag ändå att kyrkan har stor skuld i att synen på speciellt kvinnans sexualitet har varit så snedvriden. En kvinna som kände lust sågs som extra syndfull, medan att tillfredsställa mannens lust var biologiskt nödvändigt (en kvinna kan ju bli med barn utan att känna någon lust alls).

Jag undrar om Augustinus hade föreställningar om hur Adam och Eva hade sex innan syndafallet? Lite som djuren? Sex utan lust? Enbart för att uppfylla jorden? Lite som djuren.
Och vad hände med människokroppen efter syndafallet? Jo, kvinnan fick föda barn med smärta. Det var en skillnad. Men hela den där förmågan att känna lust till en annan människa, var det något som människan fick i och med syndafallet?
Nej, jag tror absolut inte det. Genesis ger inga tydliga svar. Men allt det där med att människan, Adam inte skulle vara ensam, tycker jag tyder på att Gud ville göra två människor, en man och en kvinna, som ville ha varandra. Och inte bara ville ha varandra som hanar och honor, utan som människor.

En kommentar på en Johans blogg talade om sexualiteten som kittet i en relation mellan man och kvinna. Och då inte bara ett kitt som bara handlar om att fortplanta sig. Nej, sex i äktenskapet/relationen är inte bara dess fullbordan utan också dess fulländning.

Men kanske är det bara kemi alltihop ändå. Jag vet inte. Det sägs att förälskelse är en kemisk reaktion. Syftet med mannens orgasm har otvivelaktigt med fortplantning att göra, men också kvinnans. Kvinnans orgasm underlättar befruktning. Biologi och kemi alltihop…
Men vad är det för kemisk reaktion som får mig att falla för X och inte för Y och att X dessutom faller för mig samtidigt? Något med min lukt? Eller hans?
Många djurhonor väljer ut den hane de verkar tycka är den starkaste, den som har bäst gener.
Gör människan det? Det finns ju ett otal exempel på kvinnor som väljer ut totalt olämpliga män (och vice versa). Producera barn kan de flesta, men alla kan inte ta hand om dem så bra.

Så för att sammanfatta alla dessa snurriga tankar; vad tror jag skiljer människan från djuren?

Jag vet att om jag fick förmånen att träffa kyrkofadern Augustinus så skulle jag nog påpeka för honom att jag är övertygad om att det är människans lust som gör henne mänsklig. Den har ingenting med djuriskhet att göra.
Eller?
Det är kanske bara kemi ändå. Och vi beter oss inte annorlunda än djuren. Evolutionens (eller Vår Herres) konstgrepp för att se till att människan fortplantar sig. Djuriskt? Mänskligt?

Men säg mig något djur där hanen och honan kurar ihop sig och kryper in i varandras famn efter avslutad älskog, småpratar och säger att man älskar varandra, för att slutligen somna och sedan vakna tillsammans, flera timmar senare, fortfarande omslingrade. Något?
Människan?

Äsch, det är väl bara kemi.
Förbaskat mysig kemi i så fall...

Om när kristna ser ned på andra kristnas tro

En insändare i Dagen får mig att minnas mina tidigare erfarenheter av pingstvänner. Jag vet inte om insändarskribenterna är pingstvänner, men jag tolkar det så.
Jag hoppas alla läsare som är pingstvänner inte missförstår mig, jag vill inte generalisera. Dessutom tror jag att många kristna från andra (evangeliserande) kyrkor gör sig skyldiga till samma sak:
Man försöker frälsa sina medkristna.

Låt mig börja från början.
Någon gång i livet har alla kristna blivit frälsta, alltså blivit kristna. En del har en stark frälsningupplevelse, för andra har det växt fram.
Om vi inte bokstavligt tar avstånd från vår tro, så behöver vi inte bli frälsta igen.
Däremot behöver vi förnyelse i vår tro regelbundet. Om vi går in på villovägar behöver vi ledas rätt igen. Tidningen Dagen har varit full med exempel den senaste tiden på när det har gått fel.
Vi behöver omvändas från våra synder och vi behöver förlåtelse. Regelbundet.
Men jag tror inte att vi behöver blir frälsta igen om vi en gång har blivit kristna.

Vad har har sagt i den sk. ikon (och Peter Halldorf) debatten kan ni läsa här. Med fortsättning här och även här...

Dagens insändareskribenter (som faktiskt tar upp en hel del som jag håller med om, speciellt detta; jag har personligen svårt för påvens auktoritet, och med detta riskerar jag att stöta mig även med mina katolska läsare, inte bara pingstvännerna!) avslöjar sig genom att slänga ur sig en rejäl kråka på slutet.

"När pingstväckelsen kom till Brasilien genom de svenska missionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren under förra seklet bar de nyfrälsta före detta katolikerna ut sina ikoner på gårdarna och brände upp dem. Detta är exempel på den radikala kristendom vårt land behöver i kontrast till en andlighet som
skapar enhet genom att tiga om sanningen."

(Kursiveringen står jag för)

Notera att jag absolut inte motsätter mig den radikala i att bränna upp ikoner, om det nu var så att katolikerna i Brasilien tillbedde dem som man tillber avgudar.
Nej, det jag reagerar på är termen nyfrälsta, som kan tolkas så som om att människorna (som var katoliker) inte hade varit kristna innan.

När jag var tonåring hade jag vänner som var pingstvänner. Det fanns en tendens hos dem att lägga för mycket vikt på andedopet och då speciellt gåvan att tala i tungor. Om man inte talade i tungor var man inte andedöpt och då egentligen inte riktigt frälst.
Jag i min tur var ganska övertygad om att jag både var frälst och andedöpt, men detta dop hade inte inträffat vid något speciellt tillfälle. Gåvan att tala i tungor fick jag inte och har aldrig fått.Däremot mådde jag ganska dåligt av att mötas av attityden är det som hade skett med mig var inte riktigt tillräckligt. Min tro var inte tillräcklig. Jag hade inte nått ända fram.

Jag måste säga, att jag har sett denna attityd mot andra kristna i många sammanhang. Tyvärr väldigt mycket inom frikyrkan, trosrörelsen och den karismatiska rörelsen.
Som om vi som kristna kan se in i andra kristnas hjärtan och bedöma hur äkta deras tro är. Det kan ju bara Gud!
Nu menar jag inte att vi inte ska tillrättavisa våra syskon om vi tycker att de är ute och cyklar. Men vi ska akta oss väldigt noga för att antyda att våra kristna syskon inte är kristna.

Ännu en sak reagerar jag på i insändaren.

"Kyrkofädernas och andra postapostoliska kyrkliga ledares skrifter och tolkningar av Skriften ges ett utrymme framför den lokala församlingens rätt att under Andens ledning tolka Guds Ord."

Samtidigt använder skribenterna sig av David Wilkersons ord som om de vore sanning, därför att de tycker att hans profetia har uppfyllts.
Varför använder man sig av moderna OCH postapostoliska skrifter som denna utan förbehåll?

Julböcker och lite om var kärleken egentligen tar vägen

Jag hann läsa ytterst lite under jul och nyår. Sysslade med annat...

Dessutom lyckades jag med bedriften att inte köpa en enda bok. Det har nog aldrig hänt när jag har besökt Sverige. Dels på grund av att jag inte hittade något jag ville läsa och dels för att jag ville koncentrera mig på att skriva.
Men jag gick till biblioteket i stället. Biblioteket är fantastiskt, men fungerar dåligt för mig som bara är i Sverige korta perioder. Böckerna jag vill läsa finns sällan inne. Så också denna gång. Jag ville läsa Ylva Eggehorns Duvan och Lejonet, och bloggkollegan Inga-Lina Lindqvists roman Mirakelkuren. Båda var utlånade. Fick med mig Inga-Linas Avdelningen för påhittade föremål och en annan bok av en bloggkollega, Birger Schlaugs Svarta Oliver och gröna drömmar, i stället.

Båda böckerna är självbiografiska. Min första reaktion när jag läste dem var att jag nog aldrig kommer att lyckas skriva en självbiografisk bok. Varken Birger och Inga-Lina värjer sig för att gå in på det mer privata. Det är modigt. Och helt rätt, egentligen.
Nej, jag tror inte att jag skulle ha kunnat skriva självbiografiskt. Kanske när jag blir nittiosex. Jag tycker det är jobbigt som det är på bloggen, jag är ständigt rädd för att vara för självutlämnande och de konsekvenser som det skulle kunna ha för mig och inte minst för dem runtomkring mig. Och samtidigt är bloggar som är lite självutlämnande egentligen de som berör en mest. Håller ni med?
Skriver jag prosa så är jag ständigt rädd för att de som känner mig ska läsa det, om de någon gång får läsa det, och försöker se mig i det jag skriver. Vilket får till följden att jag blir hindrad i mitt skrivande, jag blir rädd för att mina karaktärer ska likna mig för mycket. I min strävan att få dem att bli så olika mig som möjligt blir de i slutändan just precis inte det. Det liknar mig i alla fall. Konstigt, men så är det.

Tillbaka till det jag har läst:

Inga-Lina beskriver sin väg från Vitryssland till Sverige som femtonåring och hur hon lärde sig svenska. Den handlar om språk, förälskelse och passioner. Denna korta välskrivna berättelse har fått mig ännu mer nyfiken på Mirakelkuren. Bättre lycka nästa gång på biblioteket, kanske. Eller kommer den ut i pocket?

Inga-Linas blogg handlar om hur hon skriver om fortsättningen på Mirakelkuren och här finns recensioner för den.
Inga-Lina och jag delar något som vi är ganska ensamma om; en fascination för den engelska författaren Susan Howatchs böcker, och speciellt de som handlar präster och andra i den anglikanska kyrkan. Inga–Lina är så modig att hon vågar säga att hon vill skriva lite i Howatch–stil, något som jag inte skulle våga mig på, Howatch är helt enkelt för bra för att jämföra mig med, men jag har henne definitivt som förebild.

Jag undrar, Inga-Lina, hur ska vi lyckas övertyga något svenskt bokförlag att Howatch böcker är värda att ge ut?

Vad ska jag säga om Birger Schlaugs Svarta oliver och gröna drömmar?
Den har tio år på nacken, men mycket är fortfarande aktuellt. Om man förväntar sig memoarer över Birgers politikerår, så får man endast lite av det. Det är ingen politiskt korrekt självbiografi. En del är som sagt ganska självutlämnande. Den som har koll på Birgers blogg har sett att han har lagt ut delar av boken där. Generellt fortsätter bloggen lite i stil med Svarta Oliver. Och jag som har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna, (har varit borta för länge från Sverige) läser alltså helst de avsnitt som handlar mindre om politik, både i Gröna drömmar och på bloggen. Skrivet på ett sätt som jag aldrig skulle våga skriva. Tror jag. Modigt och läsvärt.

För att avsluta vill jag citera något från båda böckerna, som faktiskt lustigt nog berör varandra.
Inga–Lina citerar Karin Boye: ”Vart går all längtan som når ingenting?” Lite senare frågar hon: ”Är passionen litteraturens opium?”
Birger skriver (något avkortat, och den kosmiska kärleken är något som Harry Martinsson skrev om):
”Var tar all känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? ----- Tar kärlek vägen någonstans? Överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det just det som är Gud?”

Jag tror nog att våra passioner, känslor och minnen ibland försvinner ut i ingenting och ibland kommer de andra till nytta. Speciellt om de kan översättas i ord (eller andra konstformer) som andra kan läsa eller ta del av på andra sätt. Karin Boye var passionerad (och tyvärr även olycklig) och hon kunde omvandla det i ord. Vi har kvar det hon skrev och det ger fortfarande oss något. Inga-Lina beskriver sig som passionerad. Om passionen är litteraturens opium så drar jag gärna ett bloss ut den opiumpipan ibland.
Birger var känd som en pådrivande politiker. Han fick kritik för det och tog illa vid sig. Jag vet inte om han beskriver sig som passionerad ibland, i så fall har jag missat det. Nog är han det. Och passionen som antagligen gjorde honom, och gör honom, pådrivande är ändå fascinerande. Och att han kan säga; var tar kärleken vägen?

Hur använder vi våra passioner? För passionerna handlar ju inte bara om passionerade kärleksförhållanden, utan om livet i stort. En passionerad politiker är ofta någon som får något gjort och som får andra engagerade. En passionerad präst är ofta intressant att lyssna på. Det flesta författare är nog passionerade. Om passionerna, kärleken, känslor och även rädslan inte får ta vägen någonstans, utan försvinner ut i ingenting, det är kanske då som vi börjar må dåligt.
Samtidigt är det ofta de som är passionerade som blir utbrända och går in i väggen. De har höga krav på sig själva, vill för mycket, kan inte säga stopp.
Jag känner igen mig i det där.

Det är ett motsatsförhållande som ger liv åt kreativiteten men tyvärr också det där som ligger och maler och säger att man inte räcker till, att det inte är tillräckligt bra, det där som passionen ger upphov till.

Arn-Tempelriddaren

Så har vi då sett den, och det två dagar efter premiären. Digitala tider, min pappa påpekade att när de var unga kunde det ta två år innan storfilmen hittade till det lilla samhällets biograf.

Arn–filmen har fått väldigt blandad kritik. En del rentav dåliga. Samtidigt är jag ju medveten om att man sällan kan ta recensenter på allvar. Och det tar säkert emot för många att ge en ”Guillou–film” höga betyg.

Vi tog med de två äldsta barnen, fast jag var lite orolig för om de skulle hänga med i alla medeltida politiska svängar. Och den stora frågan; varför i hela världen tvingades Arn bli tempelriddare och Cecilia i kloster, i tjugo år? Och varför fick ingen tala med henne? Dog barnet? Frågorna var många i mina öron under filmens gång, och efteråt, men det första som tolvåringen sade när hon kom ut från bion var att hon ville se del två också.

Jag tycker att den dåliga kritiken är oförtjänt. Det är en saga, inte en Bergmanfilm eller Strindbergdrama.
En saga ska vara vacker, romantisk, dramatisk och lite oförklarlig. Att Guillou smyger in sin version av svensk historia och Mellanösternpolitik må vara hänt, men det är som han säger själv, i första hand en kärlekshistoria. Och den är vacker. Naturscenerierna är vackra, liksom kläderna, hästarna, kyrkorna, till och med stridsscenerna. I en saga är människorna goda, onda, vackra, fula, sluga, kloka, trosvissa, trogna, falska. Arnfilmen har allt det där.
Jag vet, jag är inte en person som faller för vare sig nobelpristagarromaner eller Bergmanfilmer. Jag vill ha en bra berättelse och det gäller både bok och film. Sedan får den gärna innehålla lite "vackert språk", men för mig är en bra bok en bok man inte lägger ifrån sig (och gärna läser om igen) och en bra film en som man inte vill ska ta slut (och som man gärna ser om igen...).

Joakim Nätterqvist är bra som oerfaren, förvirrad tonåring (i den mån man som trettioårig skådespelare minns hur det var att vara tonåring). Arn har växt upp i skyddad miljö bakom klostermurarna, omgiven av snälla munkar, och plötsligt står han ute i verkligheten igen. Han vet lite om de politiska intrigerna och än mindre om kärlek och sex.
Och senare som tempelriddaren är han utmärkt som allvarlig och dyster blond krigare. Som bara väntar på att hans tid ska vara över och han ska få resa hem igen.
Och han kan rida! Nätterqvist har ridit sedan barnsben, hans mamma har ett stuteri, och det syns. Hästen galopperar med väldig fart, men Arn sitter blickstilla på ryggen. Tjusigt!

Sofia Melins Cecilia stämmer väl överens om med mina föreställningar om den levnadsglada men något sköra sjuttonåriga flickan.
Något som jag saknar i filmen är mer om hennes vänskap till Cecilia Blanka, den blivande drottningen. I den andra boken är Blanka en intressant karaktär, trotsig, stolt och hon är kanske i slutändan det som gör att Arns Cecilia överlever sin hemska klostervistelse.
I filmen får Blanka för litet utrymme. Flera karaktärer får för lite utrymme. Men man kan inte ta med allt, jag vet.
Och så tycker jag själv, efter så många år i Mellanöstern, varför kunde man inte hitta en arabisk skådespelare för Saladin? Istället för en berömd indisk stjärna, det måste finnas massor av berömda arabiska skådespelare, som med glädje skulle spela arabernas store hjälte, det är bara att åka till Libanon och Egypten och leta. Nu har man i stället en Saladin som pratar engelska med indisk brytning. Fel… Fel...

Men i alla fall, filmen får godkänt. Och det är definitivt en biograffilm, inte en film som man ska vänta tills den finns att hyra som DVD.

Gott Nytt 2008

Hemma igen!
Lyckades ta oss hem innan blixthalkan slog till i södra Sverige.
Hann även hälsa på goda vänner utanför Köpenhamn.

Julen regnade nästan bort. Men det var kul att fira svensk jul med familjen igen. Jag lyckades också träffa gamla vänner som jag inte har sett på över tio år. De sade att jag var mig precis lik, och jag tyckte att de var precis sig lika också. Tills vi tittade på varandras barn. Deras äldsta är ungefär så gammal nu som vi var då när vi umgicks som mest (alltså som tonåringar). Jaja, tiden går. Håkan är pastor i Landskrona och lärare på SALT i Malmö, Malin har svurit socionomyrket trohet. Det kan man ju inte säga om mig...

Jaha, och det verkar som om man ska ägna sig åt årskrönikor i bloggvärlden. Se tillbaka på 2007 och säga hur det var. Jag återkommer till det om några dagar när min blogg firar 1 år. Jag hade glömt att den var så gammal.

Jag väljer att se framåt nu, i stället. Jag förväntar mig mycket av 2008. Är det förmätet att önska sig själv framgång?
Jag gör det i alla fall. Ni som känner min blogg (mina bloggar) vet vad jag syftar på...

Annat att se fram emot:

• U2 ska enligt uppgift komma med ett nytt album. Yes!
• Liksom Coldplay...
• Uno Svenningsson kommer med ett nytt album. Äntligen!
• Michael Connelly kommer till hösten med ett ny bok. En kombinerad Harry Bosch/Mickey Haller deckare. Yes!

Jag kommer evenuellt att fylla på denna lista allt eftersom jag kommer på mer.

Jonas Helgesson Dagens Årets förebild 2007 + lite annat

Kan inte låta bli att sträcka på mig lite när jag ser att min lille grannpojk (inte så liten längre...) här utnämnts till nr 1 på Dagens 100 bra förebilder 2007 .

Jag har redan (INNAN DAGEN!) uppmärksammat Jonas.

Grattis Jonas! Du slår både Birger Schlaug och Göran Skytte! (Jo, du slår ju alla 99 faktiskt...)

Grattis även till Mackan och Daniel på Tro och Tänk som också letat sig in på listan.

Haggaj på Aletheia tycker att detta blogginlägg var 2007 års bästa. Jag håller med, men så är jag väl också lite partisk, eftersom jag är lite svag för både Emanuel och Birger...

God Jul

Nu blir det definitivt tyst en tag.
Tittar kanske in ibland.

Ha en trevlig Jul och jag önskar er ett Gott Nytt År!
Vi hörs!
--------------














En del har publicerat sin önskelista.
Här är min:

Jag önskar mig:

1. Fred på jorden (måste man väl önska sig).


2. Lugn resa till och från Sverige under jullovet


3. Tid att skriva rent manuset till min bok så att jag kan skicka in den (sista försöket!), jag vill nämligen sätta igång med nästa projekt!


4. Träff med någon/några bloggvänner in real life!

------------
GOD JUL!!

Guillou om kärleken i Arn

Gå in på Arn-filmens hemsida och klicka vidare till video, så kan ni se en intervju med Guillou om kärleken i Arn.

Han säger bland annat:

"Ja, det är en kärlekshistoria, fast av en typ, en sort som aldrig skulle finnas i vår tid, för den här kärleken är inspirerad av Gud, och det kör vi ju liksom inte med nu förtiden."

Lite föraktfullt skrattar han sedan åt denna tro, men tillägger snart att "deras tro blir belönad".

Jag reagerade faktiskt på hans ord, på flera sätt. Och ställer frågor:

Skulle den sortens kärlekshistoria aldrig kunna finnas i vår tid?

Vad menade Guillou egentligen?

En sida av det han säger är naturligtvis det nästan orimliga i att två älskade i vår tid skulle skiljas åt under tjugo år, hålla kärleken vid liv med hjälp av sin tro, och sedan lyckas förenas igen.

Eller?

Måste man lägga en sådan kärlekshistoria i medeltiden för att kunna berätta den?

Tusen tankar far genom huvudet. Hur skulle man berätta en sådan här historia i nutid?

Går det? Hur skulle man göra i så fall? Med hela trosaspekten och allt?

Tror sjutton om Guillou inte har utmanat mig till att... skriva något?

... inspirerad blir jag i alla fall.