MIN BLOGG FYLLER 1 (ETT) ÅR!!

Jo, faktiskt.
Har svårt att tro det själv.

De första månaderna i bloggosfären var det förhållandevis tyst. Trodde jag. Jag hade egentligen inte koll på vem som läste, jag skrev mest för mig själv. Och jag hade ingen aning om hur man betedde sig.

Varför började jag blogga egentligen? Jo, en av orsakerna var att vårda min svenska. Bor man utomlands och talar ett annat språk (eller två, som det har varit för mig i många år) då är det lätt att svenskan tar stryk.

Dessutom hade jag behov av att reflektera. Över min tro, alla mina år i Afrika och Mellanöstern, föräldraskapet, politik, kärlek, författardrömmar och många andra saker.

Visst har jag lyckats med det första. Att kämpa med formuleringar och ordval så gott som varje dag är nyttigt och kul. Och ännu roligare är den positiva responsen över mitt språk som jag har fått. Värmande.

Att reflektera över svåra ämnen har varit givande, men också svårt. Jag har gått på en del smällar, och kanske då mer utanför min egen blogg. Jag trodde att jag i min enfald kunde tillföra något. Jag har ju trots allt en del kött på benen. En del av er tycker säkert att jag har gjort det. Men själv känner jag att när man skriver om ämnen som personligen berör en djupt är det svårt att vara objektiv och svårt att inte bli upprörd. Speciellt om man är en känslig person.
Dessutom finns det alltid någon som vet bättre och det måste man vara ödmjuk inför.
Och Gud vare tack för enfaldiga människor, de har gett mig mycket genom åren.

Bloggosfären är ett öppet forum och det har sina för och nackdelar. Det döljer sig mycket människoförakt, förakt mot personlig tro, rasism och annat otäckt därute. Jag blir nästan rädd men framför allt ledsen.
Tack och lov finns det mycket kärlek, ord om försoning och fred också. Mötet med denna nya värld har givit mersmak, hjälp, det låter som om jag har bott isolerad någonstans och inte alls hängt med. Kanske har det varit så ändå, vi har bara haft bredband i ett år i alla fall, haha!

Största behållningen?
Jo, alla jag har lärt känna genom bloggandet. Det var något som jag inte alls hade förväntat mig. Lite oförberedd var jag också. Det är lite som om man har fått en hel drös brevvänner på en gång. Och kommunikationen är snabb, så man lär känna varandra ganska fort, och ingående. Det har varit både skratt och tårar. Fantastiskt roligt och givande har det varit. Tack alla! Jag har en dröm om att träffa er allihop I Verkliga Livet, alla på en gång, helst, det skulle vara en höjdare.
------
Det är antagligen förmätet att tala om det man är mest stolt över.
Får man ha egna favoriter?
En del har jag i alla fall, och jag listar dem här. Inkluderat är även de inlägg som uppmärksammades mest, via andra media, andra bloggare eller genom mycket kommentarer. Här kommer några toppar (eller eventuellt bottennapp...):

Norska ambassaden brinner i Damaskus. Jo, jag var ju ögonvittne till detta, och skrev om det. Och blev totalchockad över besökssiffrorna på bloggen och länken från en ledarskribent.

Svenska Kyrkans vigselrätt (länk från SVTs Agenda) och missuppfattningen att Svenska Kyrkan är skyldig att stå till buds med "ritualer" när människor längtar efter det. Fick mig att reflektera en hel del över äktenskap och vigsel.

Blodig helig mark, en mycket personlig reflektion över Israel-Palestina konflikten, som "urbloggades" på Dagens sista sista, och som nog är det inlägg som det var mest smärtsammast att skriva (och jag skulle antagligen aldrig skriva något liknande igen).

Mina inlägg om abort tror jag att jag står för till 100% fortfarande. Fortfarande är jag för fri abort, men mot det ansvarslösa synsättet på sex, som dominerar idag. Man är två om att ha sex, liksom man är två om att få barn, är mitt motto. Lite hårddraget tycker jag att man inte ska ha sex med någon, som man inte kan tänka sig att bilda familj med, men har man det ändå bör man skydda sig både en och två gånger, för abort är den allra sämsta utvägen. Minska
aborterna genom att minska graviditeterna. Ursäkta min minipredikan, jag går vidare till C S Lewis...

Mitt försvar för C S Lewis fick en konsekvens som jag absolut inte hade räknat med; jag hittade i och med detta en av mina favoritbloggar och fick en ny bloggvän och diskussionspartner på köpet. Jo, jag har stor respekt för denne troende ateist, som inte har något emot att jag slår Bibeln i huvudet på honom emellanåt. Tackar ödmjukast, Birger, för att du är gett mig en hel del att fundera på (och vice versa, hoppas jag) och bör väl tillägga att jag står fortfarande för vad jag skrev om C S Lewis...

Göran Skytte fick sig sina slängar han också, och jag fick en diskussion med honom med, fast över email. 100% mot dödsstraff är jag fortfarande, och jag tycker fortfarande att Skytte är lysande när han skriver om livsåskådningsfrågor, men tröttsam när han blir så där gnälligt politiskt blåkonservativ.

Lite feminism smyger sig in i min kristna själ ibland, av den enkla anledningen att jag tycker den hör hemma där (den bibelförankrade feminismen alltså!) och det fick mig också att kommentera Paulus och Skapelseberättelsen, något naivt, jag hade kanske skrivit lite om Paulus idag. Jag fortsätter att efterlysa kristna kvinnliga förebilder inom olika områden, och då även bloggosfären. Mer tjejer! MER TJEJER!

Jag gick in i bloggväggen med en rejäl smäll någonstans i oktober och november 2007, det var något chockerande och lite svårt att ta sig ur. Jag samlade i alla fall så mycket kraft att jag gav mig in i en ikon och Peter Halldorf-debatt, och den debatten var givande och höll i sig ett tag.

Kristna och miljöfrågor, ja, från den mer konservativa och evangelikala sidan har det genom åren var ganska dött. "Jesus kommer snart - who cares", liksom. Skrev en del om detta också.

Det något tumultartade mötet med begreppet Emergent Church har jag också skrivit om. Först var det Brian McLaren som fick mitt hjärta att klappa fortare. Sedan har jag upptäckt mer, och allt har jag inte svalt med hull och hår. En hel del håller jag fortfarande på och lär mig om. Det finns så mycket att läsa och lyssna till som har sitt ursprung i EC-konversationen.
Engelske Biskopen Tom Wright har blivit en favorit.

Och vad det gäller alla skrivarkrämpor och skrivarexperiment på den intilliggande bloggen, TACK, Birger, Johan, Dag, Leo, Egon, Z, Inga-Lina mfl, för alla uppmuntrande ord. Det värmer oändligt mycket, jag vill bara att ni ska veta det! Stor kram!
--------------
Vad vill jag egentligen med bloggen? Jag vet inte riktigt.
Någon slags naiv förhoppning om att vara salt och ljus
kanske.

U2, mitt eget husband, sätter
väldigt bra ord på hur det är att längta efter att
få vara ett redskap för vår Herre, Yahweh.
"Take these hands
Teach them what to carry
Take these hands
Don’t make a fist
Take this mouth
So quick
to criticise
Take this mouth
Give it a kiss"