söndagen den 6:e januari 2008

Julböcker och lite om var kärleken egentligen tar vägen

Jag hann läsa ytterst lite under jul och nyår. Sysslade med annat...

Dessutom lyckades jag med bedriften att inte köpa en enda bok. Det har nog aldrig hänt när jag har besökt Sverige. Dels på grund av att jag inte hittade något jag ville läsa och dels för att jag ville koncentrera mig på att skriva.
Men jag gick till biblioteket i stället. Biblioteket är fantastiskt, men fungerar dåligt för mig som bara är i Sverige korta perioder. Böckerna jag vill läsa finns sällan inne. Så också denna gång. Jag ville läsa Ylva Eggehorns Duvan och Lejonet, och bloggkollegan Inga-Lina Lindqvists roman Mirakelkuren. Båda var utlånade. Fick med mig Inga-Linas Avdelningen för påhittade föremål och en annan bok av en bloggkollega, Birger Schlaugs Svarta Oliver och gröna drömmar, i stället.

Båda böckerna är självbiografiska. Min första reaktion när jag läste dem var att jag nog aldrig kommer att lyckas skriva en självbiografisk bok. Varken Birger och Inga-Lina värjer sig för att gå in på det mer privata. Det är modigt. Och helt rätt, egentligen.
Nej, jag tror inte att jag skulle ha kunnat skriva självbiografiskt. Kanske när jag blir nittiosex. Jag tycker det är jobbigt som det är på bloggen, jag är ständigt rädd för att vara för självutlämnande och de konsekvenser som det skulle kunna ha för mig och inte minst för dem runtomkring mig. Och samtidigt är bloggar som är lite självutlämnande egentligen de som berör en mest. Håller ni med?
Skriver jag prosa så är jag ständigt rädd för att de som känner mig ska läsa det, om de någon gång får läsa det, och försöker se mig i det jag skriver. Vilket får till följden att jag blir hindrad i mitt skrivande, jag blir rädd för att mina karaktärer ska likna mig för mycket. I min strävan att få dem att bli så olika mig som möjligt blir de i slutändan just precis inte det. Det liknar mig i alla fall. Konstigt, men så är det.

Tillbaka till det jag har läst:

Inga-Lina beskriver sin väg från Vitryssland till Sverige som femtonåring och hur hon lärde sig svenska. Den handlar om språk, förälskelse och passioner. Denna korta välskrivna berättelse har fått mig ännu mer nyfiken på Mirakelkuren. Bättre lycka nästa gång på biblioteket, kanske. Eller kommer den ut i pocket?

Inga-Linas blogg handlar om hur hon skriver om fortsättningen på Mirakelkuren och här finns recensioner för den.
Inga-Lina och jag delar något som vi är ganska ensamma om; en fascination för den engelska författaren Susan Howatchs böcker, och speciellt de som handlar präster och andra i den anglikanska kyrkan. Inga–Lina är så modig att hon vågar säga att hon vill skriva lite i Howatch–stil, något som jag inte skulle våga mig på, Howatch är helt enkelt för bra för att jämföra mig med, men jag har henne definitivt som förebild.

Jag undrar, Inga-Lina, hur ska vi lyckas övertyga något svenskt bokförlag att Howatch böcker är värda att ge ut?

Vad ska jag säga om Birger Schlaugs Svarta oliver och gröna drömmar?
Den har tio år på nacken, men mycket är fortfarande aktuellt. Om man förväntar sig memoarer över Birgers politikerår, så får man endast lite av det. Det är ingen politiskt korrekt självbiografi. En del är som sagt ganska självutlämnande. Den som har koll på Birgers blogg har sett att han har lagt ut delar av boken där. Generellt fortsätter bloggen lite i stil med Svarta Oliver. Och jag som har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna, (har varit borta för länge från Sverige) läser alltså helst de avsnitt som handlar mindre om politik, både i Gröna drömmar och på bloggen. Skrivet på ett sätt som jag aldrig skulle våga skriva. Tror jag. Modigt och läsvärt.

För att avsluta vill jag citera något från båda böckerna, som faktiskt lustigt nog berör varandra.
Inga–Lina citerar Karin Boye: Vart går all längtan som når ingenting?” Lite senare frågar hon: ”Är passionen litteraturens opium?”
Birger skriver (något avkortat, och den kosmiska kärleken är något som Harry Martinsson skrev om):
”Var tar all känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? ----- Tar kärlek vägen någonstans? Överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det just det som är Gud?”

Jag tror nog att våra passioner, känslor och minnen ibland försvinner ut i ingenting och ibland kommer de andra till nytta. Speciellt om de kan översättas i ord (eller andra konstformer) som andra kan läsa eller ta del av på andra sätt. Karin Boye var passionerad (och tyvärr även olycklig) och hon kunde omvandla det i ord. Vi har kvar det hon skrev och det ger fortfarande oss något. Inga-Lina beskriver sig som passionerad. Om passionen är litteraturens opium så drar jag gärna ett bloss ut den opiumpipan ibland.
Birger var känd som en pådrivande politiker. Han fick kritik för det och tog illa vid sig. Jag vet inte om han beskriver sig som passionerad ibland, i så fall har jag missat det. Nog är han det. Och passionen som antagligen gjorde honom, och gör honom, pådrivande är ändå fascinerande. Och att han kan säga; var tar kärleken vägen?

Hur använder vi våra passioner? För passionerna handlar ju inte bara om passionerade kärleksförhållanden, utan om livet i stort. En passionerad politiker är ofta någon som får något gjort och som får andra engagerade. En passionerad präst är ofta intressant att lyssna på. Det flesta författare är nog passionerade. Om passionerna, kärleken, känslor och även rädslan inte får ta vägen någonstans, utan försvinner ut i ingenting, det är kanske då som vi börjar må dåligt.
Samtidigt är det ofta de som är passionerade som blir utbrända och går in i väggen. De har höga krav på sig själva, vill för mycket, kan inte säga stopp.
Jag känner igen mig i det där.

Det är ett motsatsförhållande som ger liv åt kreativiteten men tyvärr också det där som ligger och maler och säger att man inte räcker till, att det inte är tillräckligt bra, det där som passionen ger upphov till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar