Den djuriska lustfyllda människan

Jag har funderat på det här ett tag.
Vad är det nu som skiljer människan från djuren?
Eller kanske är det inget som skiljer människan från djuren? Människan är kanske ett djur. I alla fall har människan många egenskaper som de delar med djuren.

Som kristen tror man att människan är skild från djuren, att hon är skapelsens krona.
I alla fall bör man tro det. Jo, jag tror det nog också. Men Gud hade nog humor när han skapade människan så lik djuren. Eller djuren så lik människan. Så många gemensamma gener. För att sätta griller i huvudet på människan, kanske.

Vad skiljer då? Människan har en själ, säger en del. Har djuren ingen själ? Hur vet vi det? Mja, jag är ingen ”får man ta hunden med sig in i himlen”–typ, men annars överlämnar jag denna frågeställning till de som tycker det är värdefullt att ödsla tid på den.
Människan har en själ som längtar efter Gud, säger kanske troende. Äsch, det är bara kemi i hjärnan eller möjligtvis en gudsgen? Kanske. I så fall tror jag att alla har den, inte bara en del. Om vi skulle hitta den, skulle vi hitta den hos djuren också?

Människan älskar. Gör inte djuren det? Hanar uppvaktar honor. Bygger bon för honan. Tar hand om sina ungar. Jo, en del djur gör det i alla fall, och ganska bra dessutom. Även om älgkalven står på benen inom en timme efter födseln, så är den ändå beroende av älgmammans mjölk ett bra tag.
En hel del människor är ganska dåliga på att ta hand om sina ungar. Så att ta hand om sina små är knappast typiskt mänskligt.
Människan älskar även när hon inte ämnar fortplanta sig. Gör inte djuren det? Våra så kallade närmaste släktingar, aporna, har de sex bara för att det är mysigt? Inte vad jag vet i alla fall. Men biolog är jag inte. Om jag har fel, säg till.
Om man nu tror på evolutionen, varför har människan utvecklats till att lämna brunst och lämpliga tider att fortplanta sig bakom sig i evolutionsutvecklingen? Barn föds året om (ja, en hel del barn föds på våren, men det har nog mer med semesterlust året innan att göra än brunst…).
Lust, ja. Har evolutionen sett till att människan har utvecklat lust för att försäkra sig om att hon fortplantar sig?
Har Gud gett människor lust till varandra för att se till att hon fortplantar sig? Så lusten har bara ett syfte, att människan förökar sig och uppfyller jorden?
Kyrkofadern Augustinus trodde att den sexuella lusten var en konsekvens av syndafallet. Han såg det som något nödvändigt ont. Jo, om man inte kände lust kunde man inte producera barn. Ville man inte producera barn, alltså ville man leva i celibat, då var lusten något ont. Tyvärr tror jag att Augustinus har stor skuld i att kyrkan blev så sexfientlig.
Många hävdar att kyrkan inte alls är sexfientlig. Den är endast fientlig mot sex som inte sker inom äktenskapet. Kanske är det så. Men samtidigt tror jag ändå att kyrkan har stor skuld i att synen på speciellt kvinnans sexualitet har varit så snedvriden. En kvinna som kände lust sågs som extra syndfull, medan att tillfredsställa mannens lust var biologiskt nödvändigt (en kvinna kan ju bli med barn utan att känna någon lust alls).

Jag undrar om Augustinus hade föreställningar om hur Adam och Eva hade sex innan syndafallet? Lite som djuren? Sex utan lust? Enbart för att uppfylla jorden? Lite som djuren.
Och vad hände med människokroppen efter syndafallet? Jo, kvinnan fick föda barn med smärta. Det var en skillnad. Men hela den där förmågan att känna lust till en annan människa, var det något som människan fick i och med syndafallet?
Nej, jag tror absolut inte det. Genesis ger inga tydliga svar. Men allt det där med att människan, Adam inte skulle vara ensam, tycker jag tyder på att Gud ville göra två människor, en man och en kvinna, som ville ha varandra. Och inte bara ville ha varandra som hanar och honor, utan som människor.

En kommentar på en Johans blogg talade om sexualiteten som kittet i en relation mellan man och kvinna. Och då inte bara ett kitt som bara handlar om att fortplanta sig. Nej, sex i äktenskapet/relationen är inte bara dess fullbordan utan också dess fulländning.

Men kanske är det bara kemi alltihop ändå. Jag vet inte. Det sägs att förälskelse är en kemisk reaktion. Syftet med mannens orgasm har otvivelaktigt med fortplantning att göra, men också kvinnans. Kvinnans orgasm underlättar befruktning. Biologi och kemi alltihop…
Men vad är det för kemisk reaktion som får mig att falla för X och inte för Y och att X dessutom faller för mig samtidigt? Något med min lukt? Eller hans?
Många djurhonor väljer ut den hane de verkar tycka är den starkaste, den som har bäst gener.
Gör människan det? Det finns ju ett otal exempel på kvinnor som väljer ut totalt olämpliga män (och vice versa). Producera barn kan de flesta, men alla kan inte ta hand om dem så bra.

Så för att sammanfatta alla dessa snurriga tankar; vad tror jag skiljer människan från djuren?

Jag vet att om jag fick förmånen att träffa kyrkofadern Augustinus så skulle jag nog påpeka för honom att jag är övertygad om att det är människans lust som gör henne mänsklig. Den har ingenting med djuriskhet att göra.
Eller?
Det är kanske bara kemi ändå. Och vi beter oss inte annorlunda än djuren. Evolutionens (eller Vår Herres) konstgrepp för att se till att människan fortplantar sig. Djuriskt? Mänskligt?

Men säg mig något djur där hanen och honan kurar ihop sig och kryper in i varandras famn efter avslutad älskog, småpratar och säger att man älskar varandra, för att slutligen somna och sedan vakna tillsammans, flera timmar senare, fortfarande omslingrade. Något?
Människan?

Äsch, det är väl bara kemi.
Förbaskat mysig kemi i så fall...