Pastors Hangover

Dagens citat (så här på måndagen, och som en uppföljare till Pastorsotillräcklighet).

"Sometimes on Monday I have a Pastors Hangover.
Which is when I wake up and think to myself:
My head hurts
I´m tired
and
did I really say that?"

Rob Bell, pastor i Mars Hill, Grandville, Michigan, ur en predikan som ni kan hitta här: under Directions (första delen MP3)

Internets interaktiva välsignelse

Vi kan nog vara ense om att Internet har fram- och baksidor. Det lurar mycket lurt nere i gyttjan.
Men Internet kan vara en välsignelse också. I alla fall om man ser det som ett redskap att använda. På det sättet är det inte annorlunda är böcker, tidningar, telefon, TV, radio, videofilmer, CD, Tv-spel, datorspel.... Används det fel så är det helt enkelt... fel.

När boktryckarkonsten fick genomslag förändrades världen. Internet har förändrat världen den också, onekligen.

En sak som är så fascinerande är den snabba interaktiviteten. Annat än att skicka långsamma brev. Och man kan inhämta så oändligt mycket information, från så många håll.

När jag var på skrivarkursen i Sevilla slogs jag av en sak; nästan alla som var där hade "hittat varandra" över Internet. Så också jag egentligen. Min historia såg ut så här;
Jag fick plötsligt en kommentar på bloggen därför att jag hade skrivit om Susan Howatch. Författaren Inga-Lina Lindqvist blev entusiastisk över att hitta en likasinnad och skrev en kommentar. Via henne hittade jag till en blogg som skrev om Skrivarkalenderns tävling. Och jag skickade in en bidrag. Och vann. Och hamnade i Sevilla. Där nästan alla hade hittat till Ann Ljungberg, författarcoach, förläggare och skrivarkursorganisatör, via Internet. Så också vår deckarkursmajje Hans-Olov. Och expolisen Micke Lundh, som fick coaching för sin nya bok av Ann.

Jag hittade till Emerging Church-rörelsen via Internet. Jag tror det var Emil som hade med ett litet Youtube-klipp med Brian McLaren, och sedan beställde jag McLarens böcker. Fortsatte med att ladda ner en massa föreläsningar med honom. Och det spann vidare. Nu lyssnar jag till Biskop Wrights klokheter och Rob Bells predikningar när jag står och stryker (strykning kan vara välsignad också...)

Igår tog nog interaktiviteten priset. Skrivarkurskollegan Cissi har fått de första 50 sidorna av utkastet till min roman. Så vi tillbringade kvällen med att chatta om texten. Hon hittade dessutom en massa fel och jag ändrade direkt i mitt manus. Två fönster öppna samtidigt, Messenger, med chattkonversationen, och Word, med mitt manus.
Jag måste säga att jag tycker det var urhäftigt!

Det är klart att det kan bli lite opersonligt ibland. Jag har en växande längtan att träffa flera av mina bloggvänner i verkliga livet. Får se vem som blir först. Kanske på bokmässan i september, om jag lyckas krångla mig dit.
Emanuel berättar på sin blogg om Dagenläsaren som tydligen tyckte att det där med att kommentera på Birger Schlaugs sommarblogg inte var något för henne. Så hon tog helt enkelt telefonen och ringde upp Birger. Och fick sin önskan uppfylld i Sommarbloggen idag.
Den tycker jag var kul...

Och vad jag kan minnas var Emanuels blogg den första sk. kristna bloggen som jag hittade när jag var grön som bloggare för så där ett och ett halvt år sedan.
Och jag hittade inte till Birgers vanliga blogg. Vad jag förstår var det han som hittade mig och såg till att jag hittade honom. Det hade något med ett inlägg om CS Lewis och kristnas lust att döda att göra. Eller något sånt.

Jag ler när jag ser tillbaka på det senaste ett och ett halvt året. Alla kontakter som via Internet har skapats, vänskapsband som har knutits. Indirekt har Internet fått mig till Sevilla och en givande skrivarkurs.
Och jag har lärt mig oändligt mycket.
-------------
Rekord i länkningar idag, tror ni inte...
-------------

Pastorsotillräcklighet

Det är nog många som uppfattar att pastor Tommy Liljas insändare i Dagen osar självtillräcklighet:
"Jag tror på kallelsen, min arbetsgivare är Jesus. Jag arbetar personligen minst 60 timmar i veckan, har aldrig tagit ut full semester, predikar 50 av årets 52 veckor och mår utmärkt."

Själv vill jag dock först tillägga att jag litar på att pastor Lilja är fullkomligt ärlig när han säger att han "mår utmärkt".
Det är ju bra om det är så.

Det är intressant att följa bloggdebatten i kölvattnet av denna insändare.
Pastor Joachim sätter genast upp sina prioriteringar:
1. Gud
2. Familjen
3. Resten

Och jag konstaterar att jag tror han har rätt. Det är svårt att ta hand om familjen om man jobbar mer än 60 timmar per vecka och aldrig tar ut full semester.
Vad jag förstår är det också bibliskt att först ta hand om sin familj och sedan församlingen.

Insändaren väcker också frågan vad som är idealet för en församling?
En pastor som jobbar så mycket?

Jag frågar mig också; vad gör en sådan pastor när han inte kan jobba mer än 60 timmar i veckan längre?
Kanske blir man själv sjuk, en anhörig blir svårt sjuk, man får ett handikappat barn, gamla mamma behöver mer omsorg.
Du kan inte be församlingsborna ta hand om din gamla mamma eller ditt handikappade barn. Eller rättare sagt; du vill inte det. Det vill du göra själv.
Allt annat i din pastorsroll kan dock andra göra; predika, undervisa, själavårda. Som pastor är du inte oumbärlig.
Men du är oumbärlig som maka/make, barn, förälder. Där kan ingen ta din plats.
Hänger du upp för mycket på dig själv? Skulle församlingen kollapsa som ett korthus om du skulle falla ifrån eller flytta på dig?
Det är viktiga frågor för varje pastor och varje församling.

Nu är inte arbetsnarkomaner en unik företeelse bara inom den kristna pastors/prästkåren. De finns överallt. Kanske speciellt inom egenföretagarna. Det finns många barn till egenföretagare som sett väldigt lite av sin förälder under uppväxtåren.
Kanske är en pastor lite som en egenföretagare. Jag måste göra allt!
Listan av pastorer som gått i väggen kan göras lång.
Någon kommenterar Joachims inlägg :
"En fredagmorgon satt jag hos min läkare och grät och ville aldrig gå tillbaka till jobbet igen, vilket jag heller aldrig gjorde.
När jag läser åsikter som Liljas börjar jag gråta igen. Att lägga sådana krav på pastor kommer att ta död på den redan krympande pastorskåren."

Och jag gråter nästan att jag läser en sådant vittnesmål. Där har kyrkan förlorat en tjänare, enbart för att kraven för för höga, omänskliga helt enkelt.

Om nu facket är lösningen för pastorsotillräcklighet vet jag inte. Att pastorsrollen och kraven behöver ses över står dock utom allt tvivel.

Bevis nog

Kaffet brevid mig och datorn igång. Om en liten stund ska jag väcka äldsta barnet. Att hon snart är tonåring märks, hon kan sova länge på morgonen.
Hon är ledig hela förmiddagen, eftersom klassen igår tillbringade hela dagen på en stor nöjespark och kom hem sent. Det hade vunnit inträdet till parken genom en tävling som gick ut på att skapa den bästa hemsidan (finns här, holländska förstås). De tog sig till finalen och då ingick en hel dag i nöjesparken (vann gjorde någon annan, men det tog min dotters klass inte så hårt...).

Så nu ska vi in till stan och shoppa och äta lunch, utan småbröderna. Vi ska inhandla allt som behövs för hennes skolstart i höst (motsvarande högstadiet i Sverige). Eftersom vi tillbringar hela lovet i Sverige är det bäst att få allt sånt där klart nu. Och så ska vi köpa saker till hennes klänning som jag håller på att sy. De håller på med en musical och ska ha festkläder (tjejer lång klänning, killar i slips och kavaj) i slutscenen. Enligt uppgift måste även föräldrarna har festutstyrsel när de kommer och tittar på muscialen. Det blir till att rota i garderoben. Vårt glamorösa liv i utlandet är sedan länge förbi...).

Och så slår det mig plötsligt.
Att det är bevis nog.
Det räcker för mig att bara titta på mina barn för att få bevis att Gud finns. Det känns som igår när jag hade dem nyfödda i famnen. Fortfarande är de relativt oförstörda, ser på livet och framtiden med tillförsikt. Överbeskyddade, kanske.
Men jag kan tänka att det är inte min förtjänst. Det är inte min förtjänst att de har blivit tre individer helt olika varandra och oss föräldrar. Helt unika. Rustade för livet. Hur i hela världen skulle det kunna vara så att det inte ligger en gud bakom detta? Människan är helt enkelt för fantastisk för att ha blivit till utan en skapande kraft och utan en mening.

Men, det kommer alltid ett men.

Människan är ingen robot i Guds tyglar. Människan har praktiserat sin rätt av välja sedan urminnes tider. På gott och ont.
Och jag grubblar över vad jag gör för att göra framtiden trygg för mina barn. Hur jag ska stötta dem men inte styra dem, hjälpa dem att göra bra val i livet? Jag kan inte välja för dem. Jag kan inte ge dem en tro, en övertygelse.
Vi sätter barn till världen, oavsett vilken situation vi befinner oss i, i rikedom eller fattigdom.
Vad gör jag för att göra den världen bättre?
"Skäms man inte?" säger Birger i sin Sommarblogg i Dagen idag, angående att vissa kristna är så uppfyllda av tron på sin egen frälsning att allt annat negligeras, tex. miljön.
Lite så tänkte jag också när jag skrev om "endtimers" häromveckan. Skäms de inte över sin människosyn och sin syn på vår jord? Skäms de inte, mina kristna syskon, när de ser vad för konsekvenser praktiserande av deras tro får.
Och så tänker jag; kanske borde jag skämmas? Som dömer?
Men jag vill så gärna ta avstånd från det som är fel, jag vill skrika och säga att så tror inte jag att Jesus menade!
Puu!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta.

I slutändan handlar det väl om att Gud ger oss ansvar. Ansvar för barnen, ansvar för samhället runtomkring oss, ansvar för hela jorden. Hur är det möjligt att kristna glömmer bort detta i jakten på sin egen frälsning? För mig är det fullkomligt obegripligt.

Junimåndagsmorgontankar

Jag gillar långa sammansatta ord. Har kanske bott för länge i Nederländerna, där är det inte fel att skapa långa ord.

Måndag morgon följer sitt bestämda mönster. Iväg med ungarna till skolan, väl hemma sätts datorn på, sedan kaffet och sedan lägger jag tvätt i maskinen. Det blåser idag, bra torkväder ute.
Det dröjer några veckor innan barnen får sommarlov här i Holland. Ändå sitter det lite i märgen att ledigheten börjar efter midsommar, för mig som är svensk i alla fall. De suger lite i Sverige-tarmen, det vill säga, jag längtar hem till stugan på Bohuskusten och svenska sommaren.

Nu är inte den holländska så annorlunda, men vi bor ändå i ett mer tättuppbyggt område och hoppa i havet från en klippa, det kan man inte göra här.

Lite tid över för att måndagsfilosofera.
Favoritantagonisten bloggar, och inte på det vanliga stället, utan i Dagen. Jag har bett honom att vara bitsk, han är liksom som bäst då, men idag verkar han ha mjukstartat och det han skriver får det bara att suga ännu mer i Sverige-tarmen på mig. Lite fina ord om mossmattans universum. Men Mackan är nog glad för att han lyckades utmana Birgers fördomar.
Antagonist är kanske att ta i, alla trogna läsare av denna blogg vet att jag och Birger Schlaug är ense om ganska mycket och respekterar varandra. Men det är bara det att det är så himla roligt att "slå Bibeln i huvudet" på honom i bland, trots att jag är en usel apologet.
Konstaterar att jag slipper använda Bibeln som tillhygge idag.

----
Jag har aldrig riktigt förstått varför propagerande för sexuell avhållsamhet ses som sexfientligt.
Se bara bloggreaktionerna på detta inlägg på DN-debatt.
Jag menar; alla vet ju att för mycket alkohol och för mycket mat är skadligt, rentav dödligt. Att propagera mot för mycket intag av alkohol och mat är vettigt ur hälsosynpunkt. Men det betyder det ju inte att man är alkoholfientlig (om man inte är absolutist, vilket jag inte är) eller att man tycker att man inte ska njuta av mat. Jag njuter av båda, med måtta. Likaså njuter jag av sex, men inte som självändamål, snarare som fulländning av min relation med min bättre hälft.
Den fria sexualiteten framställs som en rättighet, man ska ha rätt att göra med den vad man vill, precis som man ska ha rätt att supa sig riktigt full eller frossa i onyttigheter.
Jo, visst kan man göra det, om man vill.
Men är det nyttigt?
Blir man lyckligare för att man har supit till ordentligt, klämt i sin massa onyttigheter och legat med någon man inte har en fast relation med?
Jag bara undrar.
Är jag sexfientlig? Möjligtvis frisexfientlig, i så fall...
----
Uppdatering: Elisabeth Sandlund skriver om bra om detta i Dagen.
---

Mugabes motståndare i valet i Zimbabwe hoppar av. Gör Tsvangirai rätt eller fel?
Det är klart att det inte går att delta i en val, som inte går rätt till. Om ens anhängare med våld förhindras att rösta, då är det ju meningslöst. Kampen mot Mugabe kan uppenbarligen inte ske via valurnorna.
Och egentligen har väl Tsvangirai redan vunnit?

Får mig att tänka på hur ivrig omvärlden var när det gällde att "ta i tu" med terrorister i Afganistan och Saddam Hussein i Irak.
Man har inte lyft ett finger mot Mugabe. Bara undrat varför grannländerna (Sydafrika i första hand) inte gör något.

Hyckeri på hög nivå. Afrika är helt ointressant, verkar det som.
-----

Holland slogs ut i kvartsfinalen i EM. Det hade väl ingen trott. Speciellt inte holländarna själva. Och de tror det fortfarande inte. Alla oranga flaggor hänger fortfarande på gatorna här. Folk har väl inte orkat ta in dem.
Sorry, Nederland, men ryssarna var helt enkelt bättre... Så enkelt var det.



Sug i Sverige-tarmen, var det...

Efterlysning: Läsare

Alltså inte av bloggen. Jag är ganska nöjd med de läsare jag redan har, men skulle gärna ha fler.

Nej, jag efterlyser läsare av... ja, ni kan ju gissa och ni som känner mig, gissar säkert redan...

Den som är saknar semesterlitteratur och är nyfiken, klicka här.

"Speak English, please!"

Jag måste väl nämna FRA jag också, även om jag inte riktigt har hängt med i debatten.

Ulf Ekman har tydligen avlyssnats, enligt en lista Ekot hade. Han skriver om det på sin blogg.
"Man kanske man kan svälja denna avlyssning med tanke på rikets säkerhet. De som avlyssnat måste ha fått hört mycket intessant, inte minst alla böner för missionärena och tungotal på telefonen."

Det får mig att återigen tänka på mina år i Syrien.
Ökänd säkerhetspolis, med mycket på sitt samvete. Jag vet inte hur många vi mötte som hade suttit i fängelse för ingenting, och länge.

Där var det standard med avlyssning av telefoner, speciellt utlänningars, och på senare tid läste de säkert också email.

En liten skröna cirkulerade, den blev väl en sk. Urban Legend efter ett tag (man visste inte om den var riktigt sann):

Det var holländaren som satt i telefon med någon i hemlandet. Då avbröts samtalet av en röst som sade:
Speak English, please.
Tydligen fanns det ingen i avlyssningstjänsten som kunde det egendomliga språket holländska. Det måste ha varit lika förbryllade för dem som för de som avlyssnade Ekmans tungotal.

Helkväll med Hoppande Stenen

Det finns bättre sätt att tillbringa kvällen än att se Sverige försvinna ut ur EM. Jag är glad att jag missade den matchen. (Och jag är glad att familjen Kolkman slipper lojalitetskonflikten på lördag.)
För inte kände man sig mör, döv, glad och nyförälskad och mer efter den föreställningen, antar jag.
Det gjorde dock jag, så mör att språngmarchen för att hinna med tåget hem, var en pina.
Det går nog inte att få något vettigt ur mig på längre.

Helkväll med Hoppande Stenen (översättning av Springsteen, jodå, Bruce berättade att han har holländskt påbrå, precis som jag trodde). Inte satt han still, inte! Och spelade i nästan tre (3) timmar! Jag menar, han och killarna i E Street Band är inte riktigt purunga.

Öppnade som väntat med Radio Nowhere, men tog fyr i publiken gjorde det inte riktigt förrän Promised Land, och det höll i till allra sista numret, American Land.

Bruce Springsteen Amsterdam Arena

Ikväll. Live. Pure Magic, hoppas jag. Smakprov här och här.
Och jag ska vara där.

Missar Sverige-Ryssland matchen, men Bruce bokade vi för ett halvår sedan eller så.









Bild: Bruce Springsteen.net

-----
Och mer om hur det var i Amsterdam Arena här.

Susan Howatch i Dagen

Mer England! Nu har jag riktigt kommit igång, så jag fortsätter.

Anna Sophia Bonde använder sig av Susan Howatch romanserie om Church of England i sin krönika i Dagen idag. Kul. Alltså inte bara jag och Inga-Lina som uppmärksammar Howatch
Bonde skriver bland annat;
"Alla böckerna innehåller långa partier med konfidentiella samtal mellan någon klok präst och en människa i djupaste livskris. De har fått mig att undra över tillståndet för själavården i min egen kyrka och tid. Finns det många goda själavårdare: skarpsinniga, fromma, goda auktoriteter?"

Jag har skrivit om Susan Howatch förut. Börjar känna mig tjatig. Men faktum är att dessa böcker är några av de få som jag läser om. Flera gånger dessutom.
Tyvärr är romanserien Bonde refererar till svår att få tag på, men köper man andrahand så brukar det lyckas. I USA verkar böckerna vara lättare att få tag på.
Den nya sviten, kopplad till kyrkan den också, är lättare att få tag på bla genom Amazon.
Howatch skriver med insikt om engelska kyrkan, dess präster och lekmän. Och det är nästan gastkramande spännande ibland.

Starbridge-serien: Om präster och biskopar i den fiktiva staden Starbridge (Salisbury antagligen).
Glittering Images
Glamorous Powers
Ultimate Prizes
Scandalous Risks
Mystical Paths
Absolute Truths

St Benet-serien: Om präster och lekmän kopplade till ett sk Healing Center i kyrkan St Benet i London, och de människor som de genom sitt arbete kommer i kontakt med.
A question on integrity (Wonder Worker i USA)
The High Flyer
The Heartbreaker (recension här)

Nostalgitrip England

Fast på riktigt. Efter 13 år var vi tillbaka. Vi tyckte det var dags för barnen att se var mamma och pappa bodde innan de var riktigt påtänkta. Och så skulle de träna lite engelska.

Men undrar om det inte var tältandet som var roligast i alla fall.
Och Londons dubbeldeckade bussar. Och ärkebiskopen av Canterburys livs levande vilda räv, mitt i London! Dottern tyckte nog höjdpunkten var att få galoppera över engelska ängar.

Andra tyckte att vissa delar av Canterbury Cathedral var extra imponerande.

Här på stranden i Lowestoft (i sanning världens ände, i alla fall Englands östligaste punkt och vårt hem i nästan två år) förlovade vi oss. Nästan 15 år sedan.

Åter i favoritfiskrestaurangen! Still going strong.


Engelska hästar! Obs! Jag sitter inte på en av hästarna!


Windsor Castle. Drottningen var inte hemma.


Det var däremot ärkebiskopen av Canterbury, så vi fick nöja oss med att se utsidan av Lambeth Palace och dess trädgård, inklusive livs levande räv. Bör kanske tillägga att varken Lambeth Palace eller dess trädgård är öppet för turister. Det gäller att ha bekanta som tillhör ärkebiskopens stab.

Mitt emot Lambeth Palace ligger Houses of Parliament. Nuförtiden ligger tackochlov den mesta makten på denna sidan, även om biskoparna fortfarande sitter i överhuset.

Min kärlek till detta land håller i sig. Skulle gärna bo där igen, men för tillfället är det Holland som gäller.

Tummen ned för Kyrkans Tidning ett år senare...

För ett år sedan uppmärksammade jag att Kyrkans Tidning firade sitt 25 års jubileum med att skapa en ny webplats, där de viktigaste (intressantaste!) delarna endast gjordes tillgängliga för prenumeranter av papperstidningen.

Nu är KT 26 år och fortfarande kan man inte säga att tidningen hänger med i tiden. Ingen webbprenumeration eller större webbtillgänglighet a´la Dagen i sikte.

Själva säger de;
"Kyrkans Tidning är Sveriges ledande kristna nyhetstidning."
Jaha, säger jag, hurdå?

Vidare:
"Kyrkans Tidning vänder sig i första hand till dig som arbetar, är förtroendevald eller är verksam inom Svenska kyrkan."

Det må vara hänt, men säg då inte att det är den ledande kristna nyhetstidningen, om målgruppen är så snäv. Personaltidning, eller inte?
Jag har en gång tillhört alla tre ovanstående grupper. Intresset finns kvar.
Varför vill KT inte göra sig tillgängligt på ett modernt sätt; nämligen via webben?

"Endtimers" och deras politiska inflytande

Jag är ingen bra apologet. Det kan vara svårt ibland att förklara och presentera vad jag tror på.
Ibland är det lättare att säga vad jag inte tror på.

På Tro&Tänk hittar jag länken till Doomsday Code, en mycket intressant dokumentär om "Endtimers", dvs de kristna, främst i USA som tror på den eskatologiska tolkningen av tex Uppenbarelseboken, som kännetecknas av bla "Left Behind". Med ett fint ord dispensationalistisk eskatologi. Jag skäms när jag säger att en gång, som tonåring, svalde jag denna teologiska tolkning nästan med hull och hår. Tack gode Gud för att Han omvände mig.

Pastor Astor sammanfattar vad de stora farorna med denna teologi är:

• Det ensidiga ställningstagandet för Israel och motståndet mot vissa fredsträvanden
• Avskyn för FN
• Ointresset för klimatfrågorna

På Kolportören kastade jag ut en fråga häromdagen:
"Det sägs också att Livets Ord samlar in pengar för att hjälpa judar köpa egendom i östra Jerusalem, så att hela Jerusalem ska bli judiskt. Även egendomar från kristna araber köps upp.Är det sant? Nån som vet?"
Jag tror inte att jag kommer att få svar på den frågan. Däremot sägs det i Doomsday Code att judar får hjälp att köpa egendom i Östra Jerusalem med pengar från amerikaner. (ca 18.40 in i programmet).Och stödet är inte litet, enligt dokumentären. Men inslaget med den amerikanske drillern, som ämnar borra sig in i arabiska oljekällan (han talar om det som om det var en (1) källa), är nästan komiskt. Hur långt hade han tänkt borra? (Israel är ganska långt från stora oljetillgångar, vad jag förstår.)

Och "Endtimers" har inflytande ända in i Vita Huset.
Vad som skrämmer mig mest är att det för dessa kristna verkar vara viktigare att påskynda Jesu återkomst genom praktiska, moraliskt tvivelaktiga gärningar, än att praktisera och förkunna Jesu kärleksbudskap.
Vad hände med Jesus ord i Matt:5:43-48?
Älska era fiender
Och vad jag inte förstår är hur motivationen att förkunna evangelium grundar sig i att "snabba på" Jesu återkomst. I stället för att motiveras av att göra just det som det verkligen handlar om: Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Utan baktankar.
Och jag reagerar också på (detta är ett tillägg skrivet efter det att jag tittade på filmen igen) att "Endtimers" egentligen inte alls stödjer Israel för att de älskar landet och judarna, utan därför att de vill påskynda Jesu återkomst. I den yttersta tiden kommer två tredjedelar av judarna att dödas i vilket fall som helst, enligt "Endtimers". Vilken hemsk människosyn generellt och vilken förfärlig syn på Israel och judarna! Bara medel för att påskynda Jesu återkomst.
Och jag reagerar omedelbart negativt när jag stämplas som motståndare till Israel och till och med som antisemit, bara för att jag ifrågasätter denna bibelsyn!
Jag kan bara reflektera och säga till er som undrar, min tro skiljer sig ljusår från den som "Endtimers" verkar ha. Döm själva. Jag ryser av obehag när jag ser filmen.

Lyckopolitik, om att älska andra och The Mission...

"Från att ha varit ett medel att öka människors lycka och välfärd verkar det som om tillväxten blivit ett mål i sig. Det är som att stoppa i sig mer mat fastän man redan är proppmätt ?"
skriver Ludvig Lindström, ordförande i Charity International på SVT Opinion. På deras hemsida kan man läsa:
"Charity International är en politiskt och religiöst obunden välgörenhetsorganisation. Det är också den första och enda utilitaristiska organisationen i världen. Utilitarismen är en moralteori som går ut på att skapa en så lycklig värld som möjligt."

Låter vackert, men min första reaktion är: Ja, men vad är lycka egentligen?

Jag får svar ganska omgående, i samma debattartikel:

"Lyckoforskningen visar att kärleken till en partner och nära vänskapsrelationer då har störst positiva effekter på lyckan. Andra viktiga faktorer är demokrati och jämställdhet. Ett aktivt liv och en mening med livet kommer även högt upp på listan liksom arbete, personlig frihet och vägen mot att förverkliga sina mål."

Poängen med artikeln är otvivelaktligen att tillväxt och obegränsad konsumtion egentligen inte gör någon lycklig. I alla fall inte när tillväxt har blivit ett mål i sig.

Som kristen ser jag ju genast att "en mening med livet" är en lyckofaktor. Detta får mig att osökt (?) komma in på en insändare i Dagen, om hur mycket vi har att lära av våra syskon i två tredjedelsvärlden". Ulrik Josefsson, pastor i Pingströrelsen, skriver om ett besök i Uganda:

"Gud är hela skapelsens Gud och människan är en helhet av flera dimensioner. Andlighet behöver inte betyda avstånd från fysiska, sociala eller samhälleliga behov. Systerkyrkorna verkar ha förstått att människan är en helhet, att Gud är intresserad av den helheten och att kyrkan behöver se och arbeta med denna helhet."

Vi i den rika världen verkar ha missat helheten. Tillväxt kan ge drägligare liv, men blir man lycklig av det?

Jag frågar mig nog fortfarande vad som är lycka?

***

Vi måste kunna se helheten, arbeta med helheten, alla våra dimensioner.

Och det får mig osökt att komma in på tjänande. För jag ser ändå att mycket av den radikalitet som Jesus presenterade för oss, handlar om tjänande, och då inte bara tjänande mot de som vi har nära och kära. Utan också gentemot den där jobbiga arbetskamraten, stökiga grannen och släktingen som är det svarta fåret. Och ännu bredare: Även våra fiender.

Alla de där andra, som pastor Rob Bell så träffande talar om i Others. Jag måste erkänna att jag fick en klump i halsen när musiken från filmen "The Mission" spelades på slutet. (Bölade halva filmen, när jag såg den på bio för länge sedan)

För budskapet är ändå så tydligt; vad är min mission? Vad är mitt uppdrag?

Jag kommer att vara borta från bloggen ett tag (otroligt vad jag reser detta år, men så är det, på gång igen.) Tills dess, lyssna och njut (hela videon, speciellt kören på slutet!):