måndag 29 september 2008
Bokrecension: Men inte om det gäller din dotter
Bokmässebildkavalkad
Jag minglar någonstans i närheten av Alf bokförlags monter.
Glada bloggvänner IRL, Mackan Andersson och Emanuel Karlsten, i Dagens monter, var annars.Hittade ännu en representant för den växande gruppen "författarcoacher" (som enligt uppgift har fullt upp med att coacha folk med författardrömmar) Johanna Wistrand.
Inga-Lina Lindqvist läste högt ur sin bok Drottningflickan i Aftonbladets monter, ett stycke om en socialsekreterare för övrigt, och gav mig sedan mitt livs första gratis recensionsexemplar av sin bok. Nu ska jag läsa och det ska bli jättekul!
Slutligen en riktig megakändis, i alla fall i deckarvärlden, norske Jo Nesbø . En av mina absoluta favoriter när det gäller spänningslitteratur, och en av de skickligaste på att skapa en suverän intrig. Verkade för övrigt vara en sympatisk, nästan försynt person.
onsdag 24 september 2008
På väg till bokmässan
Kan Gud hädas?
söndag 21 september 2008
Sorg i bröstet
torsdag 18 september 2008
I will sing, sing a new song
I går nåddes vi av beskedet att vår gode vän Jan inte längre behöver vänta på Herren, att han nu befinner sig på fast mark, med en ny sång i sin mun. Och det efter knappt ett års tapper kamp mot cancern. Han lämnade oss alla när han stod mitt i livet.
U2s inledande version av Psaltaren 40 ville Jan själv ha i sin dödsannons.
onsdag 17 september 2008
Medicin mot bloggförgiftning
måndag 15 september 2008
Sarah Palin och kvinnligt ledarskap
"It is dawning on me however, as I have been reading some blogs and hearing which Christian leaders are excited about her - many of them are from conservative complementarian churches. Which means as they are enthusiastic about her becoming vice president and making incredibly important decisions for our country for both men and women and make speeches and lead - she couldn't teach in most of their pulpits, or be an elder or pastor in their church and make decisions and lead both men and women in a church setting.
So we would be OK with her taking on the leadership role of vice president. By doing so, we are also supportive of her being president if John McCain wasn't able to lead and she stepped in to lead the 303 million people of the USA. But the irony and theological practical tension is how we are supporting her as a leader to that extreme capacity of 303 million people, yet in a complementarian rural church of 50 people, she would not be able to lead both men and women there".
fredag 12 september 2008
Kritik bör följas av handling
"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"
"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"
På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:
Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.
Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.
Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
torsdag 11 september 2008
Lite om kyrkans låsta skafferi
Jag är ingen barrikadkristen
- Jag är aldrig i några ordalag fördömt vare sig MRO eller dess medlemmar. Snarare delar jag deras åsikt om abort och om livets helighet, men jag delar kanske inte deras idéer om hur abortproblematiken ska lösas, och jag ställer mig tveksam till vissa av deras metoder.
- Jag är av princip inte för abort, men jag tror att de höga abortsiffrorna i vårt land i första hand beror på ett "abortvänligt" samhälle. Vissa justeringar i abortlagstiftningen stöder jag, tex en gräns för fri abort vid 12 veckor, men jag är inte för ett abortförbud. Någon kallade abort "en ond nödvändighet" på Stefan Swärds blogg, och jag håller med. Ett abortförbud i dagens Sverige skulle bara leda till att kvinnor gjorde abort utomlands, eller ännu värre; skulle utsätta sig för illegala aborter. Jag tror att vi i första hand måste attackera det "abortvänliga" samhället, inte den fria aborten. Jag har skrivit mycket om abort, i fall någon har missat det.
- Jag har heller aldrig kallat den jag debatterat med för skenhelig, däremot anklagade hon mig både för att vara skenhelig och feg. Det känns extra bittert att höra det från en medkristen.
- Jag hävdar med bestämdhet och på biblisk grund att vi inte får döma andra (Luk 6:37, däremot kan vi döma andras gärningar. Vi kan döma abortgärningen, men inte den som har aborterat sitt ofödda barn. Endast Gud dömer, och han sände sin son inte för att döma världen utan för att rädda den. Inte heller har vi rätt att kalla någon skenhelig, däremot kan vi säga att någons gärningar är skenheliga.(Det där lät konstigt rent språklig sett, men ni fattar vad jag menar).
- Jag kan så här i efterhand förstå MROs kritik av ledningen i pingstkyrkan i Jönköping, men jag har bara MROs version av det som här hänt. Skulle jag själv vara läkare eller barnmorska skulle jag aldrig kunna tänka mig att assistera vid en abort i fall det inte var fråga om fara för mammans liv
- Jag är ingen barrikadkristen. Men det vill jag inte säga att de inte behövs ibland, de barrikadkristna. Men det passar inte mig. Jag är egentligen i mig själv en ganska feg person, som kämpar med mitt dåliga självförtroende och alltid har haft så dåligt samvete för att jag är en usel apologet. Dåligt samvete så till den milda grad att jag ganska ofta ifrågasätter om det är mödan värt att vara kristen. Min tro har överlevt på grund av Guds outtröttliga och mycket konkreta omsorg om lilla mig och förvissningen om att vi inte bara vittnar om det glada budskapet med ord. Bloggen och bloggosfären har varit ett medel att i alla fall lite kunna sätta ord på min tro, men just nu känns det som om jag inte borde syssla med det.
onsdag 10 september 2008
Mer om 14 år till salu
Förlaget som givit ut boken frågar sig om man kan rädda liv med hjälp av böcker. Jo, jag tror faktiskt det.
Det här är en bok som alla borde läsa.
Jag recenserar den här.
Dagen uppmärksammar boken idag.
tisdag 9 september 2008
Usel bloggdag...
Palin for President!!!
Hittade detta via Prästflickan.
Abortfrågan sprängstoff i alla läger
söndag 7 september 2008
Håller begreppet ProLife på att förändras?
ProLife är i USA synonymt med abortmotstånd, men Floridapastorn Joel Hunter vänder på konceptet, eller utvecklar det, vad ni vill. Hunter, som är registerad republikan och inte vill säga vem han ska rösta på i den amerikanska presidentvalet, är lierad med Obama därför att han vill stötta den presidentkandidat som kommer att rädda mest liv. Alltså inte bara ofödda liv, utan också levande. Hunter är mot abort, men tycker att man måste se helheten. Om man tror att risken för krig minskar, eller chansen att kampen mot fattigdom får mer stöd, i fall man röstar på en viss kandidat, då måste man rösta på den kandidaten, därför att det totalt räddar mest liv. Vanlig enkel matematik. Antiabortmotståndaren är inte nödvändigtvis den som räddar mest liv, i alla fall inte globalt sett.
Vanlig enkel matematik alltså.
Kan inte bli enklare, eller?
onsdag 3 september 2008
Tidningen Dagen först på plats igen?
Undrar om tidningen kommer att översvämmas av "hemma-reportage" från ungdomsgruppen eller församlingsdagen? Eller kanske läsvärdiga krönikor eller bibelbetraktelser? Kanske också läsarrecensioner av nya böcker, både kristen litteratur och vanlig skönlitteratur? Eller filmer på bio eller DVD?
Det mesta av materialet kommer att publiceras på Dagen.se, som ju är oberoende av storleken på det skrivna, men en del kommer att leta sig in i papperstidningen.
Tidningar har länge använt sig av internet för att få tag i snabba nyheter och bilder. Men det har mest handlat om att tipsa om nyheter ( är du på plats?) och skicka in dina egna bilder.
Dagen tar ett steg vidare. Det blir kanske något mellanting mellan läsarreportage och en läsarblogg.
Jag tycker det ska bli intressant att se vad Dagen-läsarna kan åstadkomma.
tisdag 2 september 2008
Michael Connelly intervju
Jag hittade en intressant intervju från augusti i år, där Connelly talar lite om sina huvudkaraktärer och att de ofta är hans motsats. Connelly är vad jag förstår en ganska ödmjuk man och som han själv säger, gift väldigt länge :
"---but I don’t think I’ve ever written about a guy who’s happily married.”
Även om Connelly inte är troende, så tycker jag att hans böcker har ett andligt djup. Och inte bara på grund av Harry Bosch "mission to always find the truth", eller som hans motto är; "everybody counts or nobody counts", utan grundar mig också på uttalanden som denna:
"With a writer's ego healthier than most, I thought the book (the Poet) was a pretty good read, maybe even my best work.
But I also saw the point the man had tried to make. He was right. A father would not have written it. It cut too close to the bone. It conjured images that I now know a father would not want to allow in his mind, let alone write about.
This is not to say I regret what I created or that I am ashamed of it. Not at all. I am proud. But I am different now. Perhaps fatherhood has completed my circle as a writer. I hope so.
I still write hard-boiled stories trimmed with hard edges and violence and spilled blood. They are my bread and butter, my home as a writer. They give me a way to exorcise my demons, send out hidden messages and sometimes bounce a reflection of society back at itself.
But I will be a better writer because of my daughter. I hope now that beneath the skin of my characters there will be more than a solitary integrity and smoldering violence — the twin mainstays of the hard-boiled genre. I hope the work will be infused with a father's empathy and knowledge. I want my characters to understand, the way a father does, just how fragile and sacred life is. It will make the characters better. It will make the books better. It will make me better." (skrivet som en reaktion på ett möte med en läsare som hävdade att någon som har barn aldrig skulle kunna skriva The Poet, Connellys roman där huvudpersonerna jagar en pedofil. När Connelly två år senare hade fått en dotter, skrev han artikeln ovan).
Själv har jag aldrig riktigt kunnat greppa vad det är med hans böcker som griper tag i mig. Ingen aning. Men det är en högtidsdag varje gång jag får en ny Connelly i min hand. Personlig favorit?
Lite osäker. Kanske The last coyote (Prärievargen på svenska?). En av de senare Echo Park, där Harry Bosch plågas av ett misstag han gjorde tidigare i poliskarriären, har inspirerat mig i mitt eget skrivande. Jag låter helt enkelt berättelsen cirkulera lite runt det som varje yrkesperson måste undvika; fatala misstag, vare sig du är läkare, socialsekreterare eller polis, eller något annat.
I mitten av oktober lanseras The Brass Verdict.