måndagen den 31:e mars 2008

Ännu lite mer Sevilla...

Vi som var med, håller alla på och laddar om efter skrivarkurserna i Sevilla. Inte alldeles enkelt. Enligt uppgift så sov en deltagare en hel vecka efteråt, en annan skrev 10 rader men glömde spara så datorn åt upp det, själv sliter jag mitt hår i kampen om att hitta disciplinen (samtidigt som jag tampas mot en vårförkylning) och vår lärare var tydligen så traumatiserad efter veckan med oss att han sade upp sig från jobbet (skyller visst på att han ska skriva den Stora Romanen). Megaduktiga skrivarkursorganisatören Ann, som var så trött sista dagen att det såg ut som om hon skulle falla i sömn på sin hopfällbara cykel på väg till sin båt (som hon bor på tillsammans med sin man och sitt bokförlag), tycks redan ha glömt bort hur trött hon var. Hon är redan i färd med att planera nya kurser för nästa år. Om det blir en kurs i chic-lit-skrivande så kommer jag kanske. Jag har ju sagt att jag ska skriva en roman om en kvinnlig präst i chic-lit stil (det går väl?...)!!

Jaja. För den som inte orkar höra på hur jag sliter mitt hår, gå då inte in på min bokskrivarblogg och läs mer. Och för er som inte orkar läsa mina två långnoveller, gå inte in på min skrivarblogg. Och om ni gör det ändå, kommentera gärna.


Jag avslutar denna regniga snörvelmorgon (längtar jag tillbaka till Sevilla, eller...?), med en bild på vår härliga grupp; från vänster: Monica, Hans-Olov, Jeanette, Maria, Åke, Lars och där någonstans i mitten; Cecilia.

Foto: Åke Sandahl


Och så vill jag avsluta med Åkes (som fick namnet Oque av våra vänner på Starbucks, de som höll oss vakna och mätta när vi inte hann äta Tapas på lunchen, därför vi hade så mycket att skriva...) härliga ord om och talande bild på vår lärare Hans-Olov Öberg.
"Så här vid midnatt återstår då endast att pröva med EN bild - vilken naturligtvis blir på deckarskrivarkursens outtröttlige lärare, som pekandes med sitt finger och utstötande det gutturala lätet "SKRIV" fortsätter att städse vara vår´inspirerande pådrivare när det gäller att snabbast möjligt prestera flest antal mord per A4-sida."


torsdagen den 27:e mars 2008

Wilders anti-Koran film

Så ligger den alltså ute på Internet, filmen som alla diskuterade utan att någon hade sett den; Geert Wilders Fitna.
Geert Wilders, politiker från holländska extremhögern, har bland annat sagt att Koranen bör förbjudas.

Givetvis blev internetsajten LiveLeak.com överbelastad, den holländska versionen hade 1.6 miljoner besök under de första två timmarna. Själv har jag i skrivande stund bara lyckats se ett par minuter av den 15 minuter långa filmen, samt en del klipp som vistats på holländsk TV.
Och de första minuterna är bara ett hopklipp av redan kända filmsekvenser som man kan få tag i på Intenet, från terrorattackerna i New York, Madrid och London, döda amerikanska soldater som släpas på marken i Irak, muslimska småflickor som berättar att det står i Koranen att Allah säger att judar är apor och grisar, osv, osv.

I slutet av filmen hör man hur en sida rivs ur något. Koranen? Nej, det uppges att det är en sida ur telefonkatologen, men att det är upp till muslimerna att riva ur de hatfyllda sidorna ur Koranen.

Holländsk TV, där alla kanaler vägrat sända Fitna, var snabba att kommentera i olika diskussionsprogram. Den första reaktionen var ganska samstämmig, det var inte så extremt, som man kanske hade förväntat sig.

I aktualitetsprogrammet Netwerk, fick arabisten Leo Kwarten (som jag träffat personligen, före det att vi flyttade till Syrien 2003, han är en av de främsta islamkännarna i Nederländerna.) frågan om han skulle sätta sig på ett flygplan till Teheran i morgon.
-Jodå, inga problem, sa han.
-Men vågar du säga att du är från Nederländerna?
-Javisst, folk i allmänhet i Mellanöstern har inga problem att skilja mellan idioter och vanligt folk.

Ungefär så kände jag också, när jag bodde i Syrien.

Jag lovar att uppdatera här så fort jag har sett hela filmen. (Lär få vänta hela natten...) Dessutom ska jag försöka återge reaktionerna i holländsk media.
-----------
Uppdatering 28 mars 10.00
"Det var inte så illa som vi hade förväntat", är den allmänna reaktionen här i Nederländerna, även från muslimska organisationer.
Ja, vad hade de egentligen förväntat? För omvärden är det kanske svårt att förstå, men i Nederländerna förvånar Geert Wilders inte mer. Han lägger inte fram något nytt i sin film.
Nederländska muslimer reagerar lite som "vi har hört den förut" och "vi är lite trötta på att alltid vara tvungna att påpeka att vi inte vill ha något med extrem islamism att göra".

Geert Wilders, vem är han egentligen? En vilsen politikersjäl på yttersta högerkanten, men inte att förringa, hans parti har åtta platser i parlamentet. Mängder av holländare är missnöjda med den inhemska integreringspolitiken.
"Geert utan politik är som en bok utan bokstäver. Tom." säger en parlamentsledamot ur holländska VVD, Wilders gamla parti, i De Volkskrant idag.
Mitt intryck är att Wilder bara har en sak på sin agenda, han har inte mycket att säga om andra saker.

Rent spontant om filmen, jodå, Gudmundson, den existerar, (och det är Gudmundson numera också medveten om...) efter att ha hackat mig fram genom den, sajten är fortfarande överbelastad; Fullt av hemska hopklippta scener om vad extrem islamism har ställt till med, varvat med Koran-citat och uttalanden från divers imaner och politiska ledare i den muslimska världen. Alla filmsnuttar finns i princip redan att tillgå på Internet.
Jag är inte heller förvånad, hade kanske förväntat mig värre.

Det är egentligen en klassisk propagandafilm. Jag kan förstå att etablerade TV-kanaler inte ville visa den.
Wilders har bara en sak att säga; stoppa islamiseringen annars kommer den att ta över västvärlden. Han ger inte alls några förslag hur det ska ske.
Att han sedan är helt onyanserad (tar bland annat upp kvinnlig omskärelse, som inte alls har något stöd i Koranen) är inte heller förvånande, helt i linje med Wilders. Och han drar alla muslimer och alla ideologiska riktningar inom islam, över en kam, och det är det som i första hand upprör holländska muslimer.

Hur muslimer i andra länder kommer att reagera återstår att se. Muslimer här rycker kanske på axlarna och är arga, men de känner Nederländerna och de känner Wilders.
I länder utan yttrandefrihet, kan man inte förstå hur någon överhuvudtaget får göra så här. Det är lätt att tolka det som om hela landet Nederländerna står bakom Wilders, av den enkla anledningen att han kunde göra filmen och sända den.

Det finns oräkneliga progagandafilmer som denna i den muslimska världen, med den skillnaden att den vänder sig mot judar och västvärlden givetvis. Fulla av hat.
Nu gör en västerländsk politiker precis samma sak. I yttrandefrihetens namn. Ger igen med samma mynt. Uppmanar muslimer att riva det hatfyllda ur Koranen. Han skildrar hatfylld extrem islamism på ett mycket hatfyllt sätt.
Full av hat och rädsla är nämligen denna film.

----
Tillägg:
Kurt Westergaard, mannen bakom den danska Muhammed-teckningarna, är sur på Wilders för att han har använt hans teckningar utan tillstånd, enligt en intervju i TV-programmet Nova som sändes här i går kväll. Profeten Muhammed med en bomb i turbanen är nämligen med i filmen, både i början och i slutet.

onsdagen den 26:e mars 2008

Är det medias fel?

I allmänhet kan man nog säga att media gärna fokuserar på det som sticker ut. Där är inte bara kristna utsatta men också tex. politiker.
I debatten om "underlivsteologin" (måste säga att jag har blivit förtjust i det ordet), är det kanske också så, men om jag snabbt skummar på ytan i den debatt som speciellt uppstod i bloggosfären, så tycker jag ändå att media var ganska oskyldig. Även Dagen (som sticker ut, men på ett annat sätt. Mer sådant, Dagen!).

I sin insändare i Dagen, som nästan är en ordagrann återgivning av hans kommentar till mitt tidigare inlägg Pastorsgrodor, skriver Birger Schlaug om samhällets (inklusive medias) okunskap om kristen tro och den kristna kyrkan.

Alltid kloke borlängepastorn Joachim knyter an:
"Ett stort problem är att många i våra församlingar vägra förstå att vi lever i en efterkristen/postkristen tid/kultur. Istället gräver man envist ner huvudet i sanden och hävdar att Sverige minsann är ett kristet land, det enda som behövs är en uppryckning i vissa nyckelfrågor så ska nog allt återgå det det "kristet normala"."

En parentes bara, detta är någon som min bättre hälft har tjatat om sedan vi kom tillbaka till Holland efter sju år i Mellanöstern; det här är inget kristet land längre!

Alltså, tillbaka till sakfrågan; hur presenterar vi vår kristna tro? Hur undviker vi det som media gärna fokuserar på?
Vad är egentligen "vårt huvudsakliga ärende till det svenska folket" (Piensohos ord), i ett samhälle där man antingen lutar åt den enda fördomen om de kristna; "Fossmo" (hycklare) eller den andra; "Green" (moralivrare i första hand)?

söndagen den 23:e mars 2008

Påskdagstankar

Jag är lite trög i tankarna och sitter nu, två dagar försent, och filosoferar över varför Jesus behövde dö, i fall Gud var riktigt klok som lät sin egen son dö och vem som nu egentligen har rätt att vara med Jesus i himmelriket.
För mycket på en gång kanske. Jag koncenterar mig på det sista.

Först måste jag berätta att i morse jag var med om en munter påskdagsgudstjänst i min kyrka, komplett med en halv orkester, i alla fall blås, trummor, gitarrer och lite till. Smockfullt i kyrkan. Det älskar jag.
Det har snöat, men det är inte vitt som i Sverige. Så har vi frossat på ägg, lamm, hembakat bröd och fattoush-sallad (för att få med den där Mellanösternanknytningen).

Är en av kristendomens kärnpunkter svårsmält? Ska ingen kunna tillgodoräknas sina goda gärningar?
Jag har aldrig haft problem med det där att det är tron som frälser. Visst tror jag att goda gärningar räknas, men jag tror inte att de garanterar mig en plats hos Gud. För om Gud endast ser till våra gärningar, vem skulle då få sitta vid hans sida? Egentligen?
Och hur sjutton skulle Gud bedöma vem som platsar? Goda gärningar över en viss nivå? Eller att man var övertygad om att man alltid gjorde sitt bästa för sina nära och för samhället i övrigt? Jag skulle gärna vilja ha en lista som talade om för mig hur mycket jag måste uppoffra mig för att veta att jag så småningom skulle hamna på rätt plats. En lista där jag kunde pricka av när jag hade lyckats med varje steg mot frälsning.
Om det var så, att det var gärningarna som räknades, då fick endast perfekta människor plats hos Gud, alternativt också människor med oerhört gott självförtroende, som var övertygande om att de alltid hade gjort sitt bästa för att utföra goda gärningar.
Nej, om det var så, då hade jag nog sagt:
Tack och adjö, Gud, jag tror inte att jag vill ha något med dig att göra! Om du inte accepterar mig som jag är, med mina svagheter, då får det nog vara.

Jag tror det är bättre att vända på frågan.
Om jag nu tror att endast tron frälser mig, betyder det att jag har grönt ljus och kan bete mig som ett svin? Bara jag bekänner mina synder lite emellanåt?

Nej, det funkar ju inte heller. Det vore ju som om någon bedrog sin älskade på alla tänkbara vis, och därtill uppförde sig som det redan nämna svinet i deras relation och ändå blev förvånad när den andre hade väskorna packade i hallen och sade; Adios!

Men det är klart, om man inte tror att det finns någon Gud att försöka platsa hos, så är ju hela den här diskussionen fullkomligt meningslös.

Jag säger bara en sak:
Rövaren på korset hade kunnat vara jag...


Jesu uppståndelse enligt Majdalani, ung ikonmålare i Beirut.

onsdagen den 19:e mars 2008

Pastorsgrodor

Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."

Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?

tisdagen den 18:e mars 2008

Ostilla veckan

En vecka då man borde vara lite kontemplativ och filosofera över försoning och Jesu lidande och liknande. Det här är ju en from blogg.
Men jag ORKAR inte. Känner mig väldigt OFROM.

Stilla veckan är inte speciellt stilla för mig just nu. Jag känner mig fortfarande hög av den adrenalinkick jag fick förra veckan. Trött samtidigt, så det är lite dubbelt.
Det mer som pingst för mig; som om jag just har fått en extra dos helige Ande utgjuten över mig. Eller hur ska jag beskriva det, utan att låta högfärdig? Välsignad? Kort sagt, jag är inte riktigt mig lik. Springer runt och säger till alla jag träffar på: Jag ska skriva en bok!
Det skulle jag aldrig ha sagt förut. Så därför känns lite som jag är nyfrälst och springer runt och talar med alla om Jesus.

Jag kommer nog att gå i väggen lite så småningom, när vardagen pockar på lite extra.
Men än så länge njuter jag av varje sekund, trots att det är stilla veckan och jag borde vara kontemplativ och...

Jag längtar till påskdagen...

Libanons Cedrar

söndagen den 16:e mars 2008

Hemma igen

Hemma igen och det är riktigt takkeweer (oöversättbart till svenska, men betyder ungefär sketväder på göteborgska), det har regnat HELA dagen.
Men det är klart, visst har jag saknat ungarna (har aldrig varit borta så länge från alla tre på en gång) och utan bättre hälften är man ju ganska halv.
Så nu när jag känner mig hel igen vill jag sätta mig ned och reflektera över dagarna som ligger bakom mig.

Konstaterar att Hans-Olov har skrivit en nästan ömsint hyllning på sin blogg till skrivarkursernas organisatör, Ann Ljungberg. Allas vår hjälte. Jag kan bara hålla med. Fantastiskt, tack igen, Ann!
Jag har fortfarande svårt att fatta att jag har fått vara med. Att jag lite av en slump hörde om tävlingen, knåpade ihop mitt tävlingsbidrag och skickade in det. Och vann!
Men jag säger som Micke Lundh, som fick coaching för sin nya bok av Ann i Sevilla och kom och pratade med deckargruppen; jag tror inte på tillfälligheter.

Och det är klart, visst är Hans-Olov en hjälte också. Han har visat oss spänningsromanskrivandets hantverk, peppat oss och kört ganska hårt med oss. Men med gott resultat, tror jag. Och det känns extra uppmuntrande att han ser fram emot att läsa våra romanmanus när vi är färdiga.
Gruppen var fantastisk också. Om man föser ihop en grupp på sex personer av olika åldrar och bakgrund, då är det inte lätt att veta vad man får. Men denna grupp var öppen och självutlämnande, och det är klart, då håller man inte igen själv heller. Tilläggas bör att alla var mycket duktiga skribenter. Tack Jeanette, Cecilia, Maria, Åke och Lars! Vilket gäng!
Och sedan var Sevilla en inspirerande miljö. Varmt och soligt, doftade apelsinblom, pittoresk stad, en tapasbar i varje gathörn, kort sagt; vilket ställe!


Sammanfattningsvis så var den här veckan och kursen en enda stor bekräftelse.
Jag kan skriva, jag har ett bra upplägg och jag har en unik romanidé. Utan det kommer man inte så långt med sina författardrömmar.
Nu ska jag försöka komma igång och skriva på allvar, jag har satt upp en deadline; slutet av sommaren, och vill ni veta mer om mina tankar om att försöka knåpa ihop en roman; läs min BOKSKRIVARDAGBOK.


Ledarteamet för skrivarkurserna i Sevilla 2008; fr v, Hans-Olov Öberg, Ann Ljungberg, Kjell Dahlin

Mer om kursen i Sevilla.
Mord till doften av apelsinblom i Sevilla

Sex i Sevilla , Sevilla Blues

fredagen den 14:e mars 2008

Sevilla blues

Ola!

Min skrivarkurs är slut och jag förbereder hemresan. Det ska bli bli skönt att få komma hem till familjen, men det är konstigt att veckan här har gått så vansinnigt fort.
Vår deckar/spänningsförfattargrupp har definitivt utvecklats under veckan och det är intressant att se att alla har sin egen individuella stil. Alla har skrivarprojekt på gång och vår lärare förläggaren och författaren Hans-Olov Öberg konstaterade förnöjt idag att detta år skulle han med stor sannolikhet få in bokmanus från sina elever, något som förra årets deckarkurselever inte lyckades med. Jag är inkluderad i dem som han kommer att få manus från, när jag blir klar. (Jag kan nog inte säga om jag blir klar, för då blir han nog lite sur...). Jag har fått så många idéer hur jag ska förbättra och slutföra min bok och brinner av skrivlust.
Jag har fått coaching både av Ann Ljungberg och ett givande "kvartssamtal" av Hans-Olov idag, en riktig kick, måste jag säga.
Och när jag oroade mig för "Åsa Larsson-faktorn" (alltså det "religiösa" inslaget i mitt romanprojekt) så utbrast Hans-Olov: "En religiös polis, vad intressant!"
Så var det tvivlet ur världen.

Dagens eldprov var annars uppläsandet av vår hemläxa (en del satt långt inpå natten, det går ju ändå inte att sova i Sevilla som har så sent nattliv), nämligen att skriva en sexscen, och vi konstaterade att alla sex hade skrivit hela olika scener, men helt i samklang med vår personliga stil. Mycket fniss innan vi kom i gång, och jag var nog värst, jag ville slingra mig och förklara sammanhanget ungefär tre gånger, och då sade Lars kort på sitt härliga finlandssvenska sätt: "Läs texten!"
Min vassaste text under hela veckan, var Magister Mords omdöme och det är ju lustigt att man ska gå hem med det i bakfickan (att just sexscentexten skulle bli min vassaste, alltså…)
För dem som undrar, jag kan inte påstå att jag gick in så där i riktig "porrdetalj", men jobbigt att läsa var det i alla fall.

Fredagens Fotnot i Sevilla:
När jag ändå håller på och pratar om sex, det där om underlivsteologi som Birger Schlaug refererade till i en kommentar på min blogg för en månad sedan, kommer från ett samtal mellan honom och pastor Niklas Piensoho och publiceras i Dagen. Intressant samtal för övrigt och jag kan inte låta bli att ta med ett kort utdrag:
"Behövs kanske en PR-byrå för att slipa på ryktet för kyrkan?
Niklas: Ja, allvarligt talat så tror jag det. Vi håller på att gå ner oss i den här underlivsteologin. Enda gången vi dyker upp är när äktenskapet ska bevaras eller när Åke Green far ut mot homosexuella.
Birger: Det här är väldigt svårt. Egentligen tycker jag det är jättebra när Svenska kyrkan blir mer liberal. Jag som är sökare åt det ateistiska hållet applåderar, men kommer inte att bli aktiv i Svenska kyrkan i alla fall. Samtidigt som jag undrar; om ni har det här budskapet om evigt liv, hur kan ni vara så ljumma i så fall. Det är väldigt kluvet, för jag tycker att de som är ljumma är väldigt trevliga.
Niklas: För de stör inte dig.
Birger: Exakt. Så är det.
Niklas: Det är det jag menar när jag talar om underlivsteologin. Jag har i sak andra ståndpunkter än dig i de här frågorna. Men det är inte mitt huvudsakliga ärende till svenska folket."

Och jag kan inte låta bli att undra, hör jag till de som Birger Schlaug tycker är trevliga eller de som stör honom?

Egentligen hoppas jag att jag är en som stör honom. Det blir så mycket intressantare då.

torsdagen den 13:e mars 2008

Sex i Sevilla

Ja, nu fick jag nog många att hitta hit via Google.
Och en och annan trogen läsare hajar nog till också.

Skrivarkursen rullar vidare, och ångesten stiger, i morgon är sista dagen.
Jag är jättetrött, jättenöjd och...
Orden tryter.

Vi analyserade Agatha Christie och Jo Nesbö idag, och stackars vår entusiastiske lärare; de flesta av oss verkade slöa idag. Förutom när vi skulle skriva om hur vi mördades i vårt tidigare liv.
Vilka idéer! Ostälskande gravida Maria, var nämligen mus i sitt förra liv och dog följaktligen i en fälla och Lars var en pirat som hängdes.

Och tills i morgon ska vi skriva en sexscen. Förra året uteblev halva gruppen när texterna skulle redovisas. Hans-Olov räknar kallt med att ingen ska lämna in handduken denna gång. Snarare kommer vi att hålla den hårt om livet när vi ska läsa upp eländet.
Jag menar, skriva en sexscen går väl an, men att läsa upp den!
Och ska du inte ge några tips, sade jag, till Hans-Olov, och alla skrattade.

Nu är det så att jag har skrivit en del på detta område, och antytt en del (se skrivarbloggen) och för att citera en kommentar:
"...du mifflade lite med sex i början för att väcka intresse direkt - får ni som är bibeltroende göra så... :-) Kan jag inte få ha mina fördomar i fred???..."

onsdagen den 12:e mars 2008

Mord till doften av apelsinblom i Sevilla

Jodå, jag lever.
Ledig dag idag och har precis upptäckt en förfärlig Texmexbar med internet två minuter från min bostad. Jag bor mitt i gamla stan i Sevilla, och det är alldeles otroligt fantastiskt här. Apelsinträden blommar, det är 25 grader varmt och kreativiteten flödar.
Vår kursledare Hans–Olov Öberg försöker ta livet av oss varje dag med halsbrytande skrivövningar. Och sedan måste vi läsa allt högt inför gruppen, det är nog värst av allt… Hans–Olov berättade att förra året låg halva gruppen hemma och var sjuk när de skulle skriva en sexscen.
Skriva sexscener går väl an, men att läsa upp dem för hela gruppen…
Och vad jag förstår är Hans-Olov nöjda med oss. Läs om vad han har att säga om sina elever, möra griskinder och annat på hans blogg. "Bra språk, öppna, ärliga och modiga människor och en genuin vilja att jobba och åter jobba." säger han bland annat om vår grupp på sex personer. Jo, gruppen är suverän, men det är även läraren.

Vi lär oss om skrivandets alla knep, om gestaltning och metaforer, hur man undviker klichéer och om att hitta en hjälte som inte liknar Wallander, Annika Bengtzon eller min nya kärlek; norske försupne polisen Harry Hole.

Jag har hunnit med en coachingtimme med Ann Ljungberg. Hon fick arbeta rätt så hårt med att ta ur mig vanföreställningen att jag inte kan skriva.
Dessutom sade hon att jag hade vunnit skrivarkursen i mycket hård konkurrens.
Ta ned mig på jorden, någon…

På kvällarna är jag så uppe i varv efter dagens övningar och tapas och sherry, att jag inte kan sova. Som tur är kör vi spanska tider, börjar klockan 10.00. Lunch halv två och middag halv nio. Siesta däremellan? Trodde ni, ja! Då sliter vi med att hitta på metaforer och gestaltningar.
”Den kvinnliga bankdirektören hade ett skratt, som lät som tusenlappar som fladdrade bort med vinden.”
Kan det bli så mycket torrare? Jag var rätt så nöjd med den metaforen.

Adios!

fredagen den 7:e mars 2008

Inför kvinnodagen

Eftersom jag reser till solen (förhoppningsvis) och en vecka ohejdat och hängivet ägnande åt min stora passion, skrivande, så skriver jag om kvinnodagen en dag för tidigt. Jag svävar ut en hel del, men så blir det i bland när man bara skriver och inte tänker efter. (Har inte lust att tänka efter just nu).

Skummar tidningarna och plockar upp ett par saker.

I DN-debatt skriver Sabuni med flera folkpartister om att de tycker att man ska avskaffa rätten till befrielse från idrottstimmar och sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Även Dagen uppmärksammar detta. Och tror sjutton inte att Birger-herregud-han tycker-samma-som Björklund hinner före mig igen. Vi tycker inte lika om allt i skolfrågor, men här är vi båda ense med folkpartiet.
"Det blir upp till Skolverket att titta på om regeln missbrukas i dag", står det i DN idag. Men hjälp, jag blir nästan arg, det är väl helt uppenbart att lagen missbrukas. Mer än vart fjärde utlandsfödd flicka får inte delta i ämnen som idrott, simning och sexualkunskap, enligt "Utbildning på (o)lika villkor", doktorsavhandling av Sara Högdin.

I princip håller jag med, alltså. Varför ska man få "befrias" från viktiga ämnen (säger jag som hatade gympa, men som sannerligen fattar hur viktigt det är)?

Sedan har jag svårt för det där med tvång. När jag gick i högstadiet hade tjejer och killar inte gympa ihop. Med vilken motivering det var så, vet jag inte. Jag minns att jag tyckte det var skönt att slippa killarna. I gymnasiet var det mix. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt med killar, förutom att de alltid var större och snabbare i olika sporter. Kanske var vi som 16-18 åringar lite tryggare i vår kropp än som högstadieungar.
Kanske finns det mer praktiska lösningar. Dela upp klassen i tjejer och killar när man pratar om sex- och samlevnad. Låt en kvinnlig lärare undervisa tjejerna. (Uppdatering; det finns ju skolor där det fungerar.)

Men befria inte elever.

Jag har som det flesta av mina regelbundna läsare vet, bott flera år i Mellanöstern, så jag vet en hel del om skillnaden i behandlingen av flickor och pojkar, kvinnor och män i dessa, till största delen muslimska länder. Pojkar har större friheter, punkt.
Så i jämlikhetens namn, om flickor med utländsk bakgrund inte får simma, varför får då killar med samma utländska bakgrund simma? Tjejer hålls borta från allmänna badplatser, men inte killar.
Jag minns att jag alltid hade svårt för att bada på allmänna stränder i Mellanöstern, eftersom det alltid fanns så många lokala män som kom för att titta på alla västerländska kvinnor i bikini.

Tjejer behöver skyddas, är en motivation. Men killarna då? Ska inte de skyddas? De som man verkar anta inte kan kontrollera sina begär? Egentligen handlar det väl om ett underkännande av mannens förmåga att hålla koll på sin sexualitet, inte kvinnans. Men det är ju kvinnan som får lida för detta.

Nåja, jag är lite cynisk. Jag vet inte om den generaliserande bilden av killar med invandrarbakgrund skiljer sig så mycket från den generaliserande bilden av svenska "stureplanskillar". I alla fall tror jag inte att synen på kvinnor är så olika. Lägg märke till att jag GENERALISERAR!!

Jag tror i alla fall att det är viktigt att vi står upp för sunda principer i vår samlevnad, och då vill jag motarbeta både det översexualiserade samhälle våra ungdomar växer upp i, och den ojämlika synen på män och kvinnor som dominerar i många andra länder, och som en del av våra invandrare gärna vill hålla fast vid.

Ta ansvar för din egen sexualitet, så kanske vårt samhälle blir lite bättre, skulle jag nog säga till mina barn, som närmar sin tonåren med stormsteg.
Och till de som kommer från en annan kultur; samma sak. Och respektera att andra kulturer kanske har en annan syn, och respektera att det land du nu bor i har lite annan syn än det du kommer ifrån.

Vidare på ämnet sex, kan inte låta bli dagen för kvinnodagen, och nu kommer jag att sväva ut lite, och en lite gammal artikel ur Expressen. Ämnet är erotisk litteratur för kvinnor.
Enligt en förläggare vill "kvinnor vill få ett pirr i magen, hellre än att titta på nakna killar i en tidning."
Jaha, säger jag, är det så? Att branchen inte riktigt är erkänd tror jag säkert. Så fort kvinnor vill läsa böcker med lite mer intima berättelser, så talas det om "tantsnusk". Är är det "chic lit" kombinerat med "tantsnusk", så blir det ännu värre, enligt kritikerna.

En sak vet jag; att skriva bra om kärleksstunder är vansinnigt svårt. Antingen blir det sentimentalt eller så blir det för porrigt, tror jag att det var Kajsa Ingemarsson som sade.

Och så tillbaka till kvinnorna igen, fast jag egentligen aldrig har lämnat dem;
Inga-Lina skrev mycket bra i Aftonbladet häromdagen, lysande rentav:
"I flera månader har jag läst nyutkomna populära böcker skrivna av svenska kvinnor om svenska kvinnor – nu har min hjärna kortslutits och jag förstår inte längre vad jag lever i för land.
Globalt sett erbjuder Sverige sådana sociala, juridiska och ekonomiska villkor att varje kvinna som bor här har största möjliga chans att uppnå sin fulla mänskliga potential. Inga lagar, inga politiska beslut och inga traditioner står i vägen för kvinnornas självförverkligande.
Men när Medlingsinstitutet och SCB i början av förra året presenterade lönestrukturstatistik för 2006 kunde man av siffrorna dra slutsatsen att Sverige har en extremt könssegregerad arbetsmarknad. 96 procent av alla elektronikreparatörer är män, 97 procent av alla distriktssköterskor är kvinnor. 90 procent av alla barnskötare är kvinnor, 99 procent av alla byggnadsarbetare är män. Ingen lagstiftning förbjuder män att jobba inom barnomsorgen, eller hindrar kvinnorna från att reparera elektronik. Ändå avstår de.
Vad är det som händer?"


Jag måste erkänna, jag har nog frågat mig lite samma fråga. Nu har Inga-Lina och jag något gemensamt, ett utanförperspektiv. Inga-Lina är invandrare, jag är utvandrare. Tro nu inte att jag vill säga; vi vet bättre.

Men vi undrar. Och socionomer är vi båda två. Typiska kvinnoyrken.
Så kan det gå.

Äsch, vad ska vi med männen till egentligen? Kvinnor har alltid klarat sig bra på egen hand.

"And a woman needs a man
like a fish needs a bicycle" U2
----------------------------------------
Så, mina vänner... Över till något helt annat. Om ni har orkat läsa ända hit...

Jag reser en vecka till solen (jag antar att solen tittar fram) och jag vet inte hur det blir med bloggandet. Kanske lika bra det, att inte blogga alltså, jag borde inte ha tid.

Ska ägna mig åt att studera hur man skriver spänningslitteratur, ta emot lite författarcoaching, umgås med likasinnade (alltså sådana som har har utrustats med den något udda gåvan passion för skrivande), äta tapas och dricka sherry eller vad är det man brukar göra i Spanien? Har aldrig varit där.

För första gången på sisådär 12 år ska jag resa helt på egen hand. Utan extra barnkläder och barnmat i handbagaget (bärbar dator i stället, väger mer...), utan att vara rädd för att tappa bort någon på en okänd flygplats (ja, det har faktiskt nästan hänt en gång), beväpnad med böcker och ipod mot eventuell uttråkning (eller flygrädsla, den brukar infinna sig när jag inte är upptagen med att ta hand om flyguttråkade barn)...

Uppdatering;
Med risk att trötta ut er, men det finns nytt att läsa på skrivarbloggen...
Om ni skulle vilja veta mer om vad det är jag ska slita mitt hår med på skrivarkursen i Sevilla...

Click for Sevilla, Spain Forecast

torsdagen den 6:e mars 2008

Mitt skrivarprojekt...

...och presentationen av detta, vann jag min skrivarkurs med, det vet ni.

En socialsekreterare, en kriminalkommissarie, en pånyttfödd före detta prostituerad, en psykopatisk socialchef, en barnpornografihärva och lite gammal vanlig hederlig kärlek, kan det bli något?
Jag vet inte, men jag hoppas.

För den som är nyfiken, två kapitel från mitt skrivarprojekt finns nu upplagda på min skrivarblogg.

onsdagen den 5:e mars 2008

"Församlingen kan inte välja sina medlemmar"

Frågan om homosexualitet och kyrkomedlemskap debatteras ganska hett i Dagen. Och mer i insändare idag (kolla även i Läs mer-rutan).
Jag konstaterar att jag egentligen inte har så mycket mer att tillägga, det finns mer i mitt tidigare inlägg (och en hel del kommentarer också!).

Jag lämnar hellre över till Mackan och hans tankeväckande inlägg om "Utslängd, utestängd eller utesluten?"
Kan vi välja våra församlingsmedlemmar? Står det verkligen i vår makt?
Kanske. I min lilla grupp likasinnade väljer vi givetvis vem som får vara med.
Men vi kan inte säga vem som är kristen eller inte. Det står helt utanför vår makt eller förmåga.
Och då ifrågasätter jag också om vi verkligen kan välja våra medlemmar.

Visst är det sant det Jesus sade till äktenskapsbryterskan: "Gå och synda inte mera..."
Men jag säger bara men...
Hon levde ett liv som skadade andra (bröt andras äktenskap), jag kan inte se att det är något annat än en synd (något som skiljer någon från Gud).
Men en homosexuell som vill leva i ett troget livslångt förhållande och vill vara med i kyrkans gemenskap, vem skadar han/hon egentligen?

Och jag frågar mig, vilken konsekvens får vår förkärlek för "underlivsteologi" för till exempel "rättviseteologi" eller "miljöteologi"?

tisdagen den 4:e mars 2008

Fortsatt försvar för presidentkandidater

Jim Wallis känner sig nödsakad att försvara ännu en demokratisk presidentkandidat. Hillary denna gång alltså.

Jag vet egentligen ganska lite om Hillarys personliga tro. Faktum är ju ändå; du kan inte vara en amerikansk presidentkandidat utan att bekänna din personliga kristna tro.
Annat än i Sverige, även om politiker har vågat vara mer öppna med sin livsåskådning på senare år. Men sedan har det ju svängt tillbaka i Sverige, nu får man ju gärna tro, men det får absolut inte ha något inflytande på ens (politiska) arbete.

Om George W Bush personliga tro har det sagts mer.
Jag får allergiska utslag på själen när man ifrågasätter andras tro, så som Wallis berättar att många gör i USA vad det gäller Hillary Clinton. Jag tycker inte att man kan göra det, bara Gud känner vårt hjärta.
Däremot kan man ifrågasätta hur man tolkar saker utifrån sin livsåskådning och hur man tolkar Bibeln. De som känner min blogg vet att jag är ganska oense med Bush. För att hårddra det så tycker jag att Bush´lojalitet med den amerikanska oljeindustrin har påverkat hans sätt att läsa Bibeln.
Hans tro ifrågasätter jag dock inte. Mina synsätt i olika frågor påverkar givetvis också hur jag läser Bibeln. Jag hävdar dock att mina synsätt är ett resultat av hur jag läser och tolkar Bibeln.
Antagligen skulle Bush säga likadant.
Så vi kommer inte så mycket längre.

måndagen den 3:e mars 2008

Barak Hussein for president?

Vår 9-åring visar av någon anledning intresse för amerikanska presidentvalet. Han ser det lite som en sport, håller ni på Obama eller Clinton, ungefär som håller ni på Ajax eller Feyenoord (holländska fotbollslag i toppdivisionen för den som inte visste)?

Jo, jag håller nog på Obama säger 9-åringens far, som själv har kristdemokratiska sympatier (tror jag); men tillägger han; "Obama säger att han vill förändra så mycket, men säger inte hur." Jo, det påminner honom om jobbet och alla toppchefer som vill förändra så mycket, men inte säger hur. Så han får lite allergiska utslag av den sortens retorik.
"Du då, mamma?"
"Ja, jag håller inte på McCain i alla fall!"
"Jaha, varför inte?"
"Ja, men han är ju så gammal och så är han republikan..."

Därmed har jag avslöjat mitt ganska svala intresse för det amerikanska valet. Luften gick ur mig för flera år sedan, när Al Gore förlorade mot Bush jr, fastän han egentligen hade vunnit...

Nu läser jag Jim Wallis och konstaterar att de högerinriktade amerikanska islamofobiska ränderna aldrig går ur.
Ni kan inte ha missat att upprepade påståenden har dykt upp i amerikansk media om att Barak Obama egentligen är muslim.
Och det verkar inte spela någon roll hur många gånger alla säger att det inte är sant. Han råkar heta Hussein i mellannamn, det är väl ett muslimskt namn, aj, aj...
Och har bott i Indonesien, det är väl ett muslimsk land, aj, aj...

Jag har bott i Syrien, det är väl ett muslimskt land, aj, aj... då är jag väl automatiskt arabvänlig, muslimvänlig och antiisraelisk?
Jaså, finns det kristna i Syrien? Det visste jag inte!...

Jo, jag är faktiskt arabvänlig och muslimvänlig. (Lägg märke att jag inte sade islamvänlig...)
Gud har faktiskt sagt att vi ska ta hand om våra grannar. Någon gång sade han också att vi ska älska våra fiender. Det är knepigt allt det där som han regelbundet slängde ur sig, han Jesus. Komplicerar livet så förfärligt. Det är ju liksom så mycket lättare att hata sina fiender. Öga för öga, det ligger närmare det mänskliga, eller hur?

I alla fall, jag håller nog på Barak Hussein. Främst håller jag på demokraterna.
Barak Hussein for President, Hillary for Vice President?

Nej, det där sista kommer aldrig att fungera, säger min man. Bill kommer aldrig att kunna acceptera att vara second husband...

söndagen den 2:e mars 2008

Back on track...

Konstaterar att vi lyckats ta oss hem med ben och armar i behåll. Den yngste står på egna skidor, och åker redan fortare än mamma... Varför är jag förvånad?
Strålande sol fyra dagar av sex och varmt, för andra året i rad. Österrikarna bekymrar sig för global warming lika mycket som holländarna, det är något som är säkert.
Hemresan överlevde vi också. Det trots att halva Holland verkade befinna sig på tyska Autobahn. Dessutom befann sig orkanen Emma också i Tyskland med omnejd. Enligt uppgift har 9 personer omkommit i går i centraleuropa. Kolkmans hamnade inte under ett nedfallet träd, tack och lov.

Jag har haft näsan i böcker också. Letar efter någon att skylla på varför jag inte har upptäckt norrmannen Jo Nesbös böcker om Harry Hole tidigare. Vill minnas att jag också för exakt ett år sedan letade efter någon att skylla på varför jag inte hade upptäckt Michael Connellys böcker om Harry Bosch tidigare.
Ska skriva mer om min nya Harry-crush (?) i ett annat inlägg.

Hänt i veckan;
Konstaterar att en hel del har hänt under min bortavaro. Bloggdöden sprider sig. Nu senast har Johan inlett en bloggpaus och säger att han inte vet om han kommer tillbaka. Osäkert är om han kommer att fortsätta med Konvertitt-bloggen, det kanske han kan upplysa själv om. Men något hände där i debatten som jag har missat och jag kliar mig lite förundrat och ledset i huvet...
Jag har tyckt om att läsa Johans blogg och kommer att sakna hans inlägg jättemycket! Bara så att du vet det, Johan (och alla andra...). Fattar inte riktigt varför du slutar/tar uppehåll.

Först Hedin, nu Stanley Sjöberg. Frikyrkorna öppnar famnen alltmer för homosexuella.
Dock tycker jag ibland att frågeställningen är luddig. Och jag snubblade precis också. För det handlar väl inte om att acceptera homosexuella (som människor, det är ju självklart att vi accepterar dem!) utan ifall vi också accepterar homosexuella som lever i en homosexuell relation (trogen sådan, ifall någon skulle tro att jag syftar på något annat, men bättre att vara löjligt övertydlig, än att hamna i dumma missförstånd)?
Jag är inte helt förvånad över att Sjöberg "svänger". Han har redan uttalat sig ganska sansat i abortfrågan.
Jag är inte helt klar över vad Sjöberg egentligen tycker. Han säger bland annat:

"Bibeln visar tydligt att den homosexuella samlevnadsformen är fel. Men Kolosserbrevet, som jag undervisade utifrån i min predikan, säger att vi inte lever i ett normaltillstånd, utan i ett kristillstånd. Samtidigt som församlingen kallas för "de heliga" så fanns det djupa moraliska problem att bearbeta, som slaveri, sårande konflikter, oärlighet, dömande attityder och sexuell otrohet. Både den som kämpar med sin homosexualitet, eller med materialismens själviskhet, måste få stanna kvar i en fördjupad gemenskap i sin församling."

Ska jag tolka det som så att han menar att en homosexuell som "kämpar" är en som har valt att leva i en relation och inte i avhållsamhet? På samma sätt som en framgångsrik affärsman tycker om att ha mycket pengar att röra sig med. Eller? (Det finns ju många som tycker det senare än väldigt fel enligt Bibeln).
Han verkar i alla fall inte jämställa homosexuell relation med sexuell otrohet och andra "djupa moraliska problem", och det är väl positivt?