lördagen den 31:e maj 2008

Pastor Håkan i Landskrona

Det är alltid kul när gamla polare figurerar i pressen. Inte världspressen kanske, men ändå. Landskronaposten i detta fall. Håkan Kenne är tisdagsgäst.

Det är ett tag sedan jag och Håkans fru Malin och några till hängde ihop i ur och skur. Håkan som mycket ung ungdomsledare försökte hålla oss på rätt väg. Vi var kanske inte alltid världens mognaste kristna, men jag kan väl med gott samvete skylla på att vi bara var tonåringar, även Håkan.
Vi har inte varit så bra på att hålla kontakt, men i julas lyckades vi få till stånd ett möte. Superkul! "Du är dig lik", var den ömsesidiga reaktionen. "Men vad ungarna har blivit stora!"

Håkan är pastor för Livsglädje, en församling som han var med om att "plantera" i mitten av nittiotalet. Dessutom undervisar han på SALT i Malmö.
Malin har lyckats med det jag inte har lyckats med, nämligen att hålla socionomkarriären vid liv. Jobbar som sakkunnig på Helsingborgs kommun (låter så fint det där: sakkunnig...).

Intervjun i med pastor Håkan i Landskronaposten är intressant, och jag måste säga; Håkan är sig lik.

Han förespråkar kristnas samhällsengagemang, och syns ofta i den lokala debatten. Landskrona präglas ju en del av främlingsfientlighet.

"Det finns en schablonbild av vad en kyrka är för något, till exempel Knutby. Men det finns en helt annan story av vad en frikyrka är,
säger Håkan och håller på att göra en Piensohogroda, men den var väldigt liten (och jag säger lite som Birger Schlaug: "ni fattar vad han menar!"), se mitt gamla inlägg Pastorsgrodor, och kommentarerna till den, om ni undrar vad jag talar om.

Jag tror själv att det inte finns något bättre vittnesmål för vår kristna tro än när den tar sig positiva praktiska uttryck i vårt liv.
Det är det som folk i allmänhet ser och tar till sig.

"Det är lätt att bli rädd, att göra sig till offer för samhällsutvecklingen. Men jag tror inte vi är offer. Människor kan bidra till goda saker. Och till kassa saker onekligen också", säger Håkan i slutet av intervjun.
Läs själva.

torsdagen den 29:e maj 2008

Ska vi fika?

Inga-Lina har upptäckt att det fikas för mycket i hennes liv, blogg och romaner.
Det får mig att tänka på hur svårt det alltid har varit för mig att förklara för ickesvenskar var fika egentligen är. Och jag ber om ursäkt i fall det verkar som om jag stjäl Inga-Linas blogginlägg. Spinner vidare, skulle jag vilja säga...

Wikipedia ger intressanta synpunkter och jag finner att fika var ett ord som ingick i månsing, dvs knallarnas hemliga språk.
Vet du inte vad knallar är? Jo, kringresande handlare från Västergötland, kanske i första hand Marksbygden (och där har jag jobbat, så jag känner till trakten).
Och fråga mig inte varför knallarna hade behov av en hemligt språk.

Fika är en sk. backslang, en ombildning av ordet kaffi, som kaffe kallades i vissa dialekter förr.
Kaffe kommer från arabiskans qahwa [qɒhwæ] och det uttalas faktiskt på ett sätt som liknar svenskans kaffe, (det var något av en aha-upplevelse på en av mina första arabiskalektioner i Damaskus). Engelskans och holländskans coffee är lite ute och cyklar alltså.

Och vi vet ju alla, att nuförtiden behöver ju inte alls kaffe ingå i fikat, för mig är fika ofta förknippat med te och där närmar vi oss engelskans high tea-tradition.

Numera, när jag är i Göteborg, så fikar jag gärna med en stor cappuccino. Jag är kosmopolit, som ni kanske vet redan.

I romanen jag filar på, förälskar sig huvudpersonerna i varandra över en cappuccino och gigantiska kanelbullar, intagna på ett kafé i Haga i Göteborg. Jag vet inte om jag ska låta dem fika ihop så mycket mer, se Inga-Linas inlägg...

Kaféet med de ENORMA kanelbullarna lär finns kvar(alltså inte bara i mitt socionomstudentminne, början av 90-talet) och heter Kafè Husaren, men jag borde kanske rekognosera nästa gång jag är i Göteborg.

Så här står det i alla fall på Husarens hemsida:

"Hagabullen har sedan slutet på 80-talet bakats i våra lokaler och avnjutits med behag av både studenter, turister och vanliga göteborgare. Vår speciella kanelbulle har blivit vida berömd och sänts både till Schweiz och London. Den är omskriven i många europeiska tidningar och visad i flertalet tv-kanaler. Idag har den blivit en självklar bild av Haga."

I Holland finns det inget som liknar fika, de tycker det är lite egendomligt att vi svenskar ska sätta i oss så ofantligt mycket till kaffet (sju sorters kakor, ni vet, i Holland får man bara en kaka till kaffet) däremot tycker de om att ta en borrel på eftermiddagen, som egentligen betyder att man dricker öl eller vin med tilltugg. Lite som spanskans tapas. Kanske en kvarleva från den tid Holland var ockuperat av de hemska katolska spanjorerna! Det var väldigt länge sedan, ska jag påpeka. Mycket längre sedan än när västgötaknallar gick runt på Sveriges vägar med sitt hemliga språk.

Inga gigantiska kanelbullar, men goda blev de i alla fall



"We didn't start the war"

Jag undrar om George W Bush & Co hade funderat på det innan, att ett ingripande i Irak faktiskt skulle försämra situationen för den kristna minoriteten i landet.

Efter det första Irakkriget skyddades shiamuslimer i söder och kurder i norr genom "no fly" zoner.
Idag flyr kristna irakier för sina liv, många till Syrien, men också många till Sverige.
Kristna och muslimer har levt sida vid sida under lång tid i Mellanöstern, men som så ofta i tider av krig och omvälvningar, så är det minoriter som får stryka på foten.

Södertäljes kommunalråd Anders Lago efterlyser en fredad zon för de kristna i Irak.
Södertälje har fått ta emot stora mängder kristna irakier av den enkla anledning att flyktingarna söker upp sina släktingar. Södertälje är sedan tidigare en kommun med många som har kristen irakisk bakgrund.

Anders Lago gjorde för en tid sedan sin röst hörd internationellt:

"We are a small town in a small country. We didn't start the war. It was the United States and Great Britain. They must now take the responsibility for the refugees."

Södertälje har de senaste åren tagit emot ca 7000 irakier. Det är MER än HELA USA har tagit emot!
Man kan tycka vad man vill om Sveriges generösa flyktingpolitik, men Södertälje själv kan ju inte göra så mycket åt det.
Men i slutändan tycker jag att det är stor skandal att USA inte gör mer för flyktingsituationen.

Hade Bush tänkt på det innan?
Hade han tänkt på att de kristna skulle kunna bli måltavla för terrorister som vill hämnas vad USA har gjort? Att de utser kristna som måltavla endast därför att de liksom amerikanarna är kristna?
Hade han tänkt på att lilla Södertälje i lilla Sverige skulle ta emot mer irakiska flyktingar än USA själv?
Knappast. För han visste ju knappast vad Södertälje är och säkert inte heller hur många med kristen irakisk bakgrund där finns.

Nej, det var krig mot terrorismen och för demokratin, som gällde.
Men demokrati fungerar bara om alla är beredda att respektera de som hamnar i minoritet, de som inte har makt.

Jag blir väldigt cynisk och undrar om Bush reagerade som så många andra jag har mött:
Finns det kristna i Mellanöstern? Och finns det många?
Fanns, borde man kanske säga.
***********
Updatering 30 maj 2008:
Nu ska USA ta emot lite fler irakiska flyktingar. Ungefär i storleksordningen vad Södertälje har gjort. Så var det med det.
***********
Uppdatering II:
Leo på Tankar i natten, skriver också om detta.

tisdagen den 27:e maj 2008

Bokreklam + lite länktips

Den förste av mina skrivarkurskollegor i Sevilla har kommit ut med en bok. Nu var ju Åke Sandahls bok egentligen färdig innan kursen började, så det räknas liksom inte riktigt. Men det är enormt kul ändå, och jag ska passa på att göra reklam. Det är kul att göra bokreklam när man känner författaren.
Åke har ett nytt projekt på gång, det vet vi som var med på kursen.

Vi vet också på vilket underfundigt, målande och humoristiskt sätt han skriver.Med vetskap om hur Åke skriver är jag mycket nyfiken.

Kungsholmens Chopin går att förbeställa på ALF bokförlag. I bokhandeln kan man hitta den i slutet av augusti.


***********************************************************************
Magnus Malm tar åter upp miljöfrågor i Dagen. Viktigt och läsvärt!
"Och då kanske inte den kritiska punkten är när tillräckligt många kristna tycker att klimatet är "en viktig fråga", utan när tillräckligt många kristna uppfattar denna fråga som oskiljaktig från vår relation till Gud.
Först när vi ser att Gud älskar hela sin skapelse, och att budet om att inte döda även gäller när väldigt många dödas, blir till exempel frågan om att ta tåget i stället för flyget inte bara till ett "miljöengagemang" utan en fråga för vår tro. Och den går rimligen djupare och är mer långsiktigt förpliktande än den allmänna opinionen.---
---Den kristna kyrkan är ju faktiskt världens största NGO, så vem vet vad som kan hända när den börjar röra på sig..."
**************************************************************

The Story of
Livets Ord, part II, om teologin, orkar jag knappt ta mig igenom. Men jag borde läsa för att förstå LO lite bättre.
Bara det att det går över huvudet på mig.
Som så många andra diskussioner i bloggosfären. Nån mer kristen som känner sig åsidosatt därför att man inte är teolog?
Det kommer i alla fall lite mer LO-reflektioner från mig när artikelserien är slut

**************************************************************
Vad gäller mig själv så skriver jag vidare (vid sidan av lite arbete i min lilla trädgård och livet i övrigt. Entusiasmen är tillbaka, men jag frågar mig när jag har mina tvivlande stunder;
Vem i hela världen skulle vara intresserad av att läsa en kriminalroman (om det nu är det?) med en andlig touch?

söndagen den 25:e maj 2008

Om att omvända Göran Skytte

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:








"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån.
Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."


Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195

lördagen den 24:e maj 2008

Gå i kloster, Livets ord och ankdammen härhemma

Jag har ärligt sagt aldrig förstått varför så många protestantiska kristna har svårt för kloster.
Det finns mycket i Katolska kyrkan som även jag har svårt för, men kloster är inte en av de sakerna. Kloster som livgivande, rogivande och andligt förnyande platser har det funnits genom 2000 år. Självklart har det funnits dåliga kloster också. Precis som i Arnfilmen, det fanns både ock.
Att kloster skulle ha sitt ursprung i hedendom tar jag inte för allvarligt, det finns ju som sagt munkar och kloster i andra religioner, skulle det betyda att de inte får förekomma bland Jesu efterföljare?

Peter Halldorf har givetvis betytt mycket för att skapa förståelse inom den svenska protestantiska kyrkan för denna variant av andligt liv. Han har en del motståndare också. Vad jag har sagt om det behöver jag inte upprepa.(Finns annars att läsa här 1, 2, 3)

Ulf Ekman verkar ha hakat på. Det var annat i början. Då upplevde jag att Livets ords ekumenikintresse var lika med noll. Inget annat än de själva dög. Jag hade svårt för det. Jag såg församlingar i olika samfund splittras i "Livets ord-väckelsens" spår. Det gjorde ont. Många for illa i kölvattnet av splittringar. Jag upplevde att lika många förlorade sin tro som vann den under denna tidiga tid. (I många församlingar var det den "inre kretsen" som "bildade eget". De som stod i periferin och kanske tvivlade och hade problem med sin tro hängde inte med. När splittringen var ett faktum var det tack och adjö med kyrkan och Gud för deras del. Tragiskt.)

Nu kan jag förstå varför Livets ord en gång behövde bildas . Det gläder mig också att ledningen har blivit visare, och erkänner sina misstag.

"Även en äkta väckelse möter inte alla behov. Alla är inte i samma andliga skeende där de behöver just det som nu pågår. Alltså måste man kunna låta människor växa i en takt som Anden, inte vi bestämmer, så att det nya vi upptäckt inte blir allt utan en del av en större mångfald.
Nyupptäcktens glädje är underbar. Att få egna behov mötta är ljuvligt. Att möta Jesus starkt och få sitt liv förvandlat är vad man unnar alla.
Ändå kommer inte alla att förstå, ta emot eller i vissa fall inte just nu behöva det jag upplevt så starkt.
Att kunna ha tålamod i en sådan situation är inte lätt, speciellt om man blir kritiserad för det som förvandlat ens eget liv."

Kloka ord. Tycker jag faktiskt. Och givetvis stämmer det väldigt väl med Livets ords och Ulf Ekmans egna upplevelser.

Personligen är jag intresserad av "moderna" former av varianten "gå i kloster", tex. new monasticism (mest känd är Shane Claibornes Simple Way). Radikalt och vansinnigt utmanande.
Inte så att jag själv vill gå i kloster, snarare att jag är intresserad av den andliga förnyelse som man kan hitta där.

Och nu till något helt annat. Tror jag.
I går hade vi besök. Hela eftermiddagen. Kanalen bakom trädgården är alltid en ankdam. Visste ni förresten att andhannar inte hjälper till med att föda upp sina ungar. Single mothers, i sin rätta bemärkelse. Ibland adopterar de andras ungar.



Igår hade vi en sothönefamilj (tror att de heter så på svenska) på besök. Föräldrarna delar på ansvaret. En annan dag såg jag en sothönefamilj där hönan börjat lägga ägg på nytt. Första kullen hjälpte till att hålla ordning runt boet. En unge jagade mycket aggressivt bort en and som kom för nära. Tala om familjesammanhållning.

Nåja, ibland känns det som om Jesu efterföljare plaskar runt i en ankdamm. Bra eller dåligt?

----

Ps. En av mina huvudkaraktärer i min blivande bok (?), polisen Jesper, funderar på att gå i kloster. Detta säger jag som för att hänga ut en morot. Kanske får jag läsare när det äntligen blir färdigt, det där romanprojektet.

torsdagen den 22:e maj 2008

Lite mer om Monica

Hur lång är du?
165 cm

Vilken ögonfärg har du?
Blågrågröna...

Vilken hårfärg har du?
Nån konstig musbrun, som jag helst lägger blonda slingor i och låtsas att jag är en dum svensk blondin

Familj?
Ja, man och tre barn, födda 96, 98, 01. Flicka-pojke-pojke

Har du någon bil?
Toyota Verso

Musik du lyssnar på?
U2 först och främst. Med också Bruce Springsteen, Van Morrisson, Coldplay, Simply Red...

Vem ringde dig senast?
Min man

Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningsvis fortfarande i Nederländerna.

Vilka städer har du bott i?
Stenungsund (stad, mja...), Göteborg, Lowestoft (en håla i östra England), Gamba (en by vid atlantkusten i Gabon, Västafrika), Muscat (huvudstad i Oman), Damaskus (världen äldsta huvudstad) och Gouda (staden med osten, mittemellan Amsterdam, Haag, Rotterdam och Utrecht.)

Hur många högskolepoäng i det gamla systemet har du?
190. Sociala linjen (alltså socionomutbildningen) Plus lite psykologi och internationella relationer.

Vilket program läste du på gymnasiet?
Det kallades naturvetenskaplig linje på den tiden.

Vilken är din favoritglass?
Cornetto, orginalet med choklad och nötter.

Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, holländska. Har läst tyska i 6 år, men talar det inte. Kan läsa.

Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, vad är det för fråga?

Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Jäpp, Holland är fullt med hastighetskameror.

Favoritdrink?
Flädersaft med vitt vin och Ramlösa.

Hur gör du för att lufta din ilska?
Gnäller på maken, stackarn.

Vad är du rädd för?
Standardsvar: Att något ska hända familjen.

Hur många år har du jobbat på ditt nuvarande jobb?
Öh...

Vilka mänskliga karaktärsdrag kan du bara inte med?
Självupptagenhet. Folk som bara pratar om sig själva och inte är intresserade av andra kan jag inte med.

Hur många tatueringar har du?
Noll

Lite länktips och annat...

Jag har inte riktigt inspiration att skriva blogginlägg (har lyckligtvis hamnat i en creative high, samt att jag sitter och planerar en vecka campingsemester i England), men man kan ju alltid länka till något bra eller tänkvärt.
Dagens Håkan Arenius skriver om Obama (visste inte att Obama var socialarbetare i ett tidigare liv, han stiger i aktning hos mig, Barak!).

Gudmundson uppmärksammar en artikel i Arena (finns inte på webben tyvärr) om två muslimska kvinnor som slängde slöjan. Tankeväckande intervju med två framstående muslimer, en av dem lärare på socionomutbildningen i Malmö. Frågan och slöjor och huvuddukar är inte helt enkel, även om jag själv inte kan förstå varför bärandet av huvudduk är så kontroversiellt. Jag har väl bott för länge i Mellanöstern. Däremot tror jag att ansiktstäckande slöja gör det svårt, om inte omöjligt för kvinnor att integreras (detta slitna ord!) i det sekulerade väst.

Ur Arena-intervjun:

"Blir man inte utesluten i samhället som slöjbärande kvinna?

Roald: I det svenska samhället finns det faktiska problem med att kvinnor med slöja inte får jobb. Men det är viktigt att påpeka att det inte handlar enbart om att det svenska samhället diskriminerar. Det är, allvarligt talat, främst den här gruppen som isolerar sig. Det har att göra med föreställningarna om att vara i minoritet - minoritet i ett globalt sammanhang grundat i tanken att muslimer är en utsatt grupp, även om muslimer är miljoner och miljarder. I Sverige finns det ett starkt minoritetstänkande bland muslimer. Nu läser jag Doris Lessings böcker om Martha Quest. Tredje boken handlar om mötet med kommunismen. Hon skiljer sig och går in i en kommunistisk grupp. Det är som att läsa om mig själv och min historia med islam. Man är i minoritet och isolerar sig."

Där fick ni ett Doris Lessing-boktips på köpet också. Jag har redan satt böckerna på min vad-jag-måste-köpa-i-Waterstones-bokhandel-när-vi-reser-till-England-i-juni-lista.


Slutligen ber jag er hålla ögonen öppna. I morgon börjar Dagens artikelserie Dokument Livets Ord med anledning av att församlingen fyller 25 år. Med tanke på den höga kvalitet som Dagens artikelserier haft på sistone, så ser jag oerhört fram emot denna. Det ska bli intressant.
Själv har jag en oerhört kluven inställning till Livets Ord. Det kanske blir en rad på denna blogg om det också.

Ska dessutom testa om nya ping-tjänsten RSS/Ping fungerar så bra som Emanuel påstår.

måndagen den 19:e maj 2008

Börja om från början

De som känner till mina romanskrivarambitioner och speciellt de som vet vad jag kämpar med, sätter kanske kaffet i halsen och tror att jag ska börja om från början.
Inte alls så.

Jag vill bara reflektera lite över ett par saker jag har läst, så här på måndag morgon.

Jag återkommer ofta till bloggen Jesus Creed, även om jag inte hinner läsa allt som denne produktive professor i Religious Studies, North Park University, Chicago, Illinois skriver. När hinner Scot McKnight med sitt jobb?

Han kastade ut en fråga till ett annat pastorer häromsistens:

"If you could start all over again, knowing what you know now, what would you focus on? Or, if you gave a young pastor some advice, what would you tell him or her to focus on?"

Alla svar finns att läsa här, men jag fastnade för den från John Ortberg, pastor i San Fransisco, (ett utdrag):

"If I could begin ministry all over again, I would spend time seeking to become a healthier person, emotionally and spiritually---

If I could start all over again, I would spend more time in solitude getting ready for ministry. I would have spent more time getting feedback from people who knew me best. I would try to walk through the pain of letting go what I thought I needed to do and who it was I thought I needed to be so that I could have served with more freedom and effectiveness."

Jag avundas inte kyrkliga ledare. Jag försöker att inte beundra dem heller. Men jag känner stor respekt för dem som erkänner sina svagheter.
Och jag känner stor tacksamhet inför dem som tar på sig en ledarroll och vågar gå in och försaka så mycket för att leda oss andra vilsna får.

En som säkert känner att hon måste börja om från början är Kyrksyster. Mycket har hänt, det finns att läsa på hennes blogg.
Mitt i allt det svåra försöker ändå Kyrksyster sig på att göra det som har karaktäriserat hennes blogg; att presentera och försvara kristen tro på ett förståeligt och ödmjukt sätt.
Hon bekymrar sig över att sympatier för hennes situation kan låta så här: "...Ja, se där hur ond Gud och kristendomen är."

Kyrksyster replikerar:
"Det gör mig ont att det som drabbat mig blir ett vapen i handen på trons motståndare---
Det som händer mig händer därför att människan visar sig i sin prydnad. Högmod, prestige och makt är ett problem för alla människor. Det spelar ingen roll vilken ideologi eller livsåskådning hon har. Människan är fallen i synd."

Hur skulle du svara på ett liknande påstående, som egentligen är en variant på hur kan du tro när världen är så ond? (Alternativt: Hur kan du tro på en god Gud i skuggan av jordbävningar i Kina och orkaner i Burma?)

Vad skulle du koncentrera dig på om du skulle "börja om från början" (du behöver inte vara kyrklig ledare för att svara) ?

torsdagen den 15:e maj 2008

Våra syskon i rymden

Nyheten att jesuitprästen som basar för Vatikanens observatorium "tror på" utomjordiskt liv uppmärksammas i bloggosfären.

Katoliken Tuve reflekterar över Funes ord att det kunde vara möjligt att de utomjordiska varelserna inte lever i en fallen värld och säger att det är en intressant tanke.
Charlotte Therese, även hon katolik, konstaterar att det inte är något kontroversiellt egentligen:
"Bara det vi länge har vetat - att tro och vetenskap inte motsäger varann."

Själv tror jag att det är ganska osannolikt att det finns liv på andra planeter. Ungefär lika osannolikt som att liv har uppstått på jorden och att jag sitter här och tänker och skriver. Av en slump alltså. Eller olycka, som Funes uttrycker sig.
Skämt åsido, prästen ifråga, José Gabriel Funes, uttalar sig ganska vettigt.

Någon som inte riktigt hänger med i resonemanget är Birger Schlaug. Han antar att tanken om utomjordingar, som skulle kunna vara mer högtstående än människan, ställer till det för sk. "bibeltroende".
Men jag antar att man borde räkna katolikerna till bibeltroende. Liksom vissa andra. Att de tror som de gör (i alla fall fader Funes), eller vi gör, det ställer tydligen till det för Schlaug.
Jag tycker det är ganska kul att ställa till det för Schlaug. Kasta omkull lite av hans fördomar om kristna. Och jag vet att han inte har något emot det. (Nu ska jag ju inte ta åt mig äran, det var ju Fader Funes som satte igång det hela).

Hur ställer det nu till det för bibeltroende? Att det inte står något i Bibeln om utomjordingar?
Det är mycket som inte står i Bibeln. För den skull betyder det ju inte att det inte finns. Som tur är. Annars skulle världen allt vara bra konstig.

CS Lewis skrev en gång en Science Fiction triologi. Funderade också på denna fråga. Till och med Lewis.
Men det vågar jag inte säga till Birger.
Det är så enormt länge sedan jag läste dessa romaner, jag minns faktiskt väldigt lite om dem. Någon annan kanske vet mer?

Jag var som tonåring väldigt intresserad av SF. Trodde bokstavligen att jag skulle få se ett UFO landa bakom huset vilken dag som helst.
Skrev spännande SF epos, drömde om att skapa ett nytt StarWars. Älskade Star Trek och liknande.
Det gick över, det där intresset. I alla fall blev det inte så extremt. Jag funderar fortfarande på om jag skulle kunna klara att att skriva SF. Bara ett litet epos...

Slutligen måste jag hålla med Tuve. Det är en intressant tanke.
Om utomjordingar en gång anländer till jorden, så är det kanske inte för att äta upp oss, göra hemska medicinska experiment på oss, suga ut jordens tillgånger i ett nafs, eller göra oss till slavar.

Nej, de kanske kommer för att frälsa oss...

tisdagen den 13:e maj 2008

Vi är många majbarn

Hur många av er bloggvänner fyller år i maj?
Jag får känsla av att det är mer än flera...
Har ingen tillförlitlig statistik, men jag har alltid haft känslan av att det föds många barn i maj. I min grundskoleklass var vi en hel drös majbarn. Produkt av föräldrars augustikärlek. Om jag inte räknar fel.

Själv är våra barn födda i januari, augusti och oktober, så vi håller oss inte till statistiken.
Själv fyller jag år idag, gissa om jag någonsin har trott att 13 var ett olyckstal. Aldrig!

Dagen ska jag fira med att skämma bort mig själv lite. Gå till frissan, leta ny bikini (struntar i det där att jag ska gå ned 10 kg först...), tillsammans med familjen äta pizza alt. pasta inne i stan på en uteservering, sno i hop en gräddtårta om jag hinner.
Jag ska inte tvätta, inte stryka, inte laga mat, inte heller skriva... I alla fall inte mycket...

Och som så ofta är det toppenväder på min födelsedag. Även i Nederländerna.

Skål till mig själv. Jag är nu ett år äldre än på bilden här i närheten. Och har bara 9 år kvar till 50.

lördagen den 10:e maj 2008

"I am completely anti-religious"

Bono, ja, han i U2, inte helt okänd företeelse på denna blogg, ska ha sagt (jag misstänker att det kommer ur boken "Bono on Bono", någon som vet??):

"I'm not into religion.
I am completely anti-religious.
Religion is a term for a collection, a denomination.
I am interested in personal experience of God."

Hajar ni nu varför Bono (och U2) är Emergent Church rörelsens gullegris?

Vad jag säger?
Amen, Bono, du har så rätt...

torsdagen den 8:e maj 2008

Michael Connellys nya The Brass Verdict

Nåja, det dröjer innan Michael Connellys nya, The Brass Verdict, kommer ut, ungefär ett halvår. Och givetvis är förväntningarna höga, eftersom Connelly kommer att sammanföra sin hjälte i 13 böcker, polisen Harry Bosch, med sin nye, advokaten Mickey Haller. Boken om Mickey Haller, The Lincoln Lawyer, var en av de första Connellyböcker jag läste och det tog skruv. Rejält.
Att Haller och Bosch råkar vara halvbröder gör naturligtvis inte saken sämre.

Jag är lite svag för när författare låter böcker som egentligen inte hänger ihop knytas samman genom att samma karaktärer dyker upp i dem. Susan Howatch är mästare på detta. Connelly är ett annat exempel. Alla hans böcker hänger ihop på något sätt.
Så fascinerad är jag att jag har det i åtanke när jag själv skriver: Skulle jag kunna väva ihop de idéer till böcker jag har? Redan på idéstadiet?

Connelly skriver så här om sin nya roman:

"A long time ago, in a book I wrote called THE BLACK ICE, the seed of a future story was planted: Harry Bosch has half brothers and sisters he doesn’t know. With THE LINCOLN LAWYER a couple years ago, roots from that seed had grown into the character Mickey Haller. That’s when I really started shaping a story that could serve as a bridge between these two characters, brothers already connected by blood. I would write a novel that would bring them together at last. THE BRASS VERDICT is that book.

It all began with a story an attorney told me about a murder case in which the victim was a lawyer. Another attorney was brought in by the courts to take over the dead man’s practice. Problem was, the new attorney realized that one of the clients he inherited could be the killer. In fact, the killer could be sitting right there next to him in court and the lawyer wouldn’t even know it. It would mean living and working under the constant threat of danger. And from there, the first chapters of THE BRASS VERDICT originated.

So here you have it: Mickey and Harry together at last in THE BRASS VERDICT. Flip-sides of the same coin drawn together in an unconventional, if not unholy, alliance. One for the prosecution and one for the defense, each must work with the other to draw out the killer before someone else—namely Mickey—gets killed. This book to me is a culmination of a lot of what I have written about in the past 18 novels. And it pits my two favorite characters against each other as well as for each other. I hope you enjoy it."

Läs ett kort utdrag ur boken, där Mickey möter sin betydligt äldre halvbror Harry för första gången, utan att känna till blodsbanden.

Utforska gärna Connellys hemsida, jag tycker det är en av de bästa hemsidorna för en riktigt bästsäljande författare. Hans interaktiva Message Board, där han svarar på läsarnas frågor är speciellt imponerande. Svaren är visserligen korta, men hans svarar faktiskt alla. Även undertecknad.

Sex God - Kopplingen sexualitet och andlighet


Never really being naked.
Nu har jag läst Rob Bells Sex God (Sexgud på svenska) två gånger och hoppas att jag ska kunna skriva något som liknar en recension. Det är svårt att få med hela bokens budskap i ett enda blogginlägg. Jag säger redan nu:
Läs själv.

Pastor Rob Bell i Grand Rapids, Michigan, USA tillhör Emergent church rörelsen.
Han skriver kort och lättläst. Hans tidigare bok Velvet Elvis (Elvis som hötorgskonst): Repainting the Christian Faith är skriven lite i samma stil. Annorlunda layout, text som ibland är närmast poetisk. Omanligt, skulle jag vilja säga, men då ger jag mig väl ut på svag is. Fullt av kärlek är hans språk i alla fall.
Trots att Sex God är lättläst så behöver man tid att läsa den. Tid för att fundera. Reflektera över sitt eget liv och sin egen relation. Och andras. Jag blev alldeles varm av lycka över boken. Andra som kanske har det svårare i sin kärleksrelation, reagerar antagligen annorlunda. För Bell stryker inte medhårs.
Rob Bell sätter ord på mycket av det jag känner och tänker om sexualitet. Det heliga, det som fulländar oss, och det som ibland kan göra oss så ont.

Ganska tidigt i boken skriver han:

”much of life is in some way connected with our sexuality
And when we begin to sort through all of the issues surrounding our sexuality
we quickly end up in the spiritual,
because this
is always about that.”

Vidare:
“Sex. God. They´re connected. And they can´t be separated.”

Bell börjar från början. Allra första början. Genesis. Skapelsen.
Om att människan är skapad till Guds avbild. Och med frihet. Vi vet hur det gick. Nästan rent åt helvete. Vad vi nu tror om helvete eller inte, jag tror ändå vi kan hålla med Bell när han säger:

"It´s possible for heaven to invade earth."

"And it´s possible for hell to invade earth."

Kanske kan man säga att vi bjuder in helvetet till jorden när vi slutar respektera människorna som Gud gjorde till sin avbild. När vi slutar respektera den gudomliga avbilden i andra. Bell tar ett exempel från koncentrationslägret Bergen-Belsen, det finns tusen, miljoner, andra exempel på hur människan slutar respektera andra. Och…

”We don´t respect the divine image in others just because we want to uphold their humanity.
It´s about us.
It´s about our humanity as well.”

I slutändan slutar vi att respektera oss själva också.
Vi förlorar vår mänsklighet när vi är inhumana mot andra.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det här med sex och Gud?
Jo, vi måste gå tillbaka till där i början, nästan i början i alla fall, när människorna slutade respektera varandra. När de började att släppa in helvetet på jorden.
Bell säger att vår sexualitet har två dimensioner och att det i första hand handlar om vårt medvetande om att vi har tappat kontakten med Gud.
I andra hand är vår sexualitet alla vägar som vi prövar för att återuppta den kontakten.
De flesta tänker på sexualiet som bara det där fysiska man ägnar sig åt med en annan människa, men det är bara en liten procent av vår sexualitet. Vad det handlar om är egentligen vår strävan efter att åter kopplas ihop med världen, varandra och Gud.
Mängder av människor ”har sex” dag och natt, men mer är det inte, säger Rob Bell. ”There´s no connection.

När vi erbjuder vårt hjärta, vår kärlek, till en annan människa löper vi alltid risken att den personen inte är intresserad och inte tar emot vårt erbjudande. Resultatet: Det klassiska brustna hjärtat. Vi kan inte tvinga någon att älska oss.
Det kan inte Gud heller.
Vårt brustna hjärta är en del av Guds brustna hjärta, säger Bell. Vi kan kanske förstå lite hur han känner.
Och sedan går Bell in på att Gud blev människa genom Jesus och det faktum att andra människor är så speciella att de är värda att ge sitt liv för.
Rent bibliskt och också traditionellt i många kulturer gifter man sig när man har sex, alltså samlag, med varandra. Att påtala för någon som är sambo att de borde gifta sig inför Gud är ganska onödigt, i Guds ögon är de redan gifta med varandra.
Så det riktigt utmanande är alltså att reflektera över att varje gång man ”bara har sex” med någon utan någon vidare koppling, utan vidare löften, så ingår man ju äktenskap med varandra. För att sedan genast bryta upp. I jakt på någon ny. I jakt på något nytt. Och man är ensammare än någonsin.
Och man respekterar knappast den gudomliga avbilden i den andre.
Och inte i sig själv heller.

Jag vill avsluta med ett längre citat:

”It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit
and thoughts
and fears
and future
and hopes
and dreams…
that is being naked.

This is why when people sleep together after they´ve just met, they´re raising the chances significantly that the relationship will not survive. Racing ahead of the progression always costs something.

When there is no common mission, no shared task, no sense of bone of bone and flesh of flesh, no bonds that take years to develop, many end up moving from relationship to relationship, having sex but never really being naked.”


Litet tillägg: Det är andra gången som Rob Bell får igång inspirationsknölarna, eller vad man nu ska kalla dem, hos mig. Att en typisk kristen bok skulle ha något inflytande över romanskrivande. Märkligt, men så är det. Läs mer på Bokskrivarbloggen.

måndagen den 5:e maj 2008

Skriv vad du tycker...

... om min blogg i min GÄSTBOK. Du som är inne och ofta kommenterar, men jag vill också väldigt gärna höra något från dig som läser, men aldrig, eller sällan, kommenterar.

Jag törstar efter lite feedback.

söndagen den 4:e maj 2008

Leka turist i eget land


Jag har ägnat mig åt att leka turist i eget land.

Inte helt fel, eftersom landet fortfarande är ganska nytt för mig också.
Eftersom det är vår (som nu raskt har slått över i sommar) så var klassiska turistbestämmelsen Keukenhof ett måste. Tulpaner på längden och tvären. Nästan bokstavligen. I alla färger, till och med svart (i alla fall mörkt lila).


Sedan firade vi Koninginnedag, Drottningens födelsedag, som egentligen är Nederländernas nationaldag. 30 april, valborgsmässoafton alltså. Firas bland annat med Vrijmarkt, en konstig, ganska modern tradition, då alla fixar loppmarknad utanför eget hus. Utan tillstånd, denna dag ses det genom fingrarna. Otroligt mycket skräp är till salu, men det är kul att gå omkring och se på folk. (Men det är klart, visst tror man att man ska göra fynd...)







Finns det någon mer än jag som tycker att denna tulpan ser ut som vaniljglass med jordgubbssylt i?
En sådan här vill jag ha i min trädgård.

Som vi förresten har byggt om med hjälp av en riktig trädgårdsentreprenör och min pappa. Äldste sonen hjälpte också till. Jag och dottern planterade timjan, rosmarin, basilika, gräslök, oregano och persilja. Sådde dessutom morötter. Så mycket mer får inte plats i mitt nya trädgårdsland. Men ändå. Kul är det ändå med en hanterbar trädgård. Förut var det en trädgård på 130 kvadratmeter, som gick under namnet engelsk trädgård, men egentligen var det en förklädd djungel med murgröna i stället för lianer. Nu har vi en mer öppen sak med gräsmatta, trädgårdsland och klängrosor på en pergola. Ska visa bilder när rosorna blommar lite senare i sommar.



Och äntligen känns det som om huset börjar bli färdigt efter ett och ett halvt år.

torsdagen den 1:e maj 2008

Bokenkät

Hinner med lite enkäter, jag måste ju få lite avkoppling ibland...

Mats Strandberg har en bokenkät på sin blogg. Kunde inte låta bli att svara på den.

1. Vilken bok läste du senast?
- Omvänd av Göran Skytte
Skönlitterärt: Smärtans Hus av Jo Nesbö (läste om)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
-Håller på med Skuggorna och Regnet av Håkan Nesser, samt Solutions for Writers av Sol Stein

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
- Jag är rädd för att det är övervägande manligt, säkert 70/30

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Har faktiskt aldrig tänkt på det sättet

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Inte omslag i alla fall. Intressanta recensioner, topplistor. Eftersom jag mest läser pocket vet man ju vad somhar blivit omtalat.

6. När blir en bok för lång?
- Är boken bra spelar det ju ingen roll. Upplevde aldrig att Harry Potter-böckerna var för långa. En 300 sidors bok som är riktigt bra tycker jag är för kort. Skulle gärna har njutit lite längre.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Ja, jag läser alltid engelska böcker på engelska. Numera läser jag aldrig engelska böcker som är översatta till svenska. Det känns liksom fel.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Smärtans Hus av Jo Nesbö. Fler böcker av Nesbö. Läs alla! Ungefär samma säger jag om Susan Howatch och Michael Connelly.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Ja. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson har jag fortfarande inte lyckats läsa. Men det ska bli av. Är ett måste, antar jag. En bok måste gripa tag i mig tidigt för att jag ska läsa. Ett bra driv, en bra historia.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Deckare är överrepresenterade är jag rädd. Har nästan alla Michael Connellys böcker. Många Dennis Lehane.
Övriga genrer: Alla Susan Howatch böcker ur –Starbridge-serien och St Benet-serien . Mycket av John Irving, Kerstin Ekman, Sophie Kinsella, Selma Lagerlöf. Sedan har jag mycket non-fiction, speciellt om religion och Mellanöstern.
Har nästan ingen fantasy, trots att jag egentligen inte har något emot den genren.