måndag 29 september 2008

Bokrecension: Men inte om det gäller din dotter

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes  behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.
Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.
Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.
Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.
Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte. 
Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.
Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

Bokmässebildkavalkad

Ja, så lång blir den inte, bildkavalkaden från bokmässan, mest på grund av dålig skärpa (min kamera pajade lagom till bokmässan, och jag fick leta fram den gamla, lågpixliga).
Jag minglar någonstans i närheten av Alf bokförlags monter.

Glada bloggvänner IRL, Mackan Andersson och Emanuel Karlsten, i Dagens monter, var annars.Hittade ännu en representant för den växande gruppen "författarcoacher" (som enligt uppgift har fullt upp med att coacha folk med författardrömmar) Johanna Wistrand.

Hittade också stolte förläggaren Hans-Olov Öberg (och min deckarkursmajje i Sevilla) och författaren Caroline Engvall, som signerade sin bok 14 år till salu. När jag hittade dem var de upptagna med att propagera för boken för Siewert Öholm, så jag höll mig lite försynt i bakgrunden, med tanke på vad jag hade skrivit om Öholm tidigare. Men Hans-Olov verkade vara mer intresserad av att hälsa på mig än att tala med Siewert. Som tur var försvann den sistnämnde ganska snart. Egentligen var det synd, jag skulle väl ha gett honom en predikan om bloggandets välsignelse. Men jag ville hellre tala med Caroline om hennes bok och återknyta bekantskapen med Hans-Olov.
Inga-Lina Lindqvist läste högt ur sin bok Drottningflickan i Aftonbladets monter, ett stycke om en socialsekreterare för övrigt, och gav mig sedan mitt livs första gratis recensionsexemplar av sin bok. Nu ska jag läsa och det ska bli jättekul!
Slutligen en riktig megakändis, i alla fall i deckarvärlden, norske Jo Nesbø . En av mina absoluta favoriter när det gäller spänningslitteratur, och en av de skickligaste på att skapa en suverän intrig. Verkade för övrigt vara en sympatisk, nästan försynt person.

Mer om Bokmässan i senare inlägg.

onsdag 24 september 2008

På väg till bokmässan

Om allt går enligt planerna ska jag i morgon och övermorgon tillbringa min tid i bokbranschens tillfälliga men mycket välbesökta helgedom; Bok och Biblioteksmässan i Göteborg.

Jag har ett fullkomligt fullspikat program. Förutom seminarier med Göran Skytte, Inga-Lina Lindqvist, Jo Nesbö, Thomas Bodström, Ylva Eggehorn och många fler; så hoppas jag kunna säga hej till alla som gör Dagen till en sådan bra tidning, och jag vill köpa signerade böcker av bl a Jo Nesbö och Jan Guillou.
Jag hoppas också lyckas se några bloggvänner i verkliga livet, Emanuel, Mackan och Inga-Lina ska i alla fall vara där.
Återstår att återse mina vänner från skrivarkursen i Sevilla; kurskollegorna Cecilia och Åke, och ledarna Ann och Hans-Olov.

Och så ska jag träffa en av mina försökskaniner, dvs en av de som har läst min romanmanus. Jag bävar. Jag tror nämligen att den här läsaren är jättetuff. Ännu tuffare än de läsare som tidigare har uttalat sig.

Någonstans emellan allt hoppas jag hinna strosa runt bland alla montrar. Jag tror att det finns stor risk att stöta på mig utanför respektive montrar; Dagen D 05:20, Kalla Kulor A02:42, Alf Bokförlag E02:02

Om du är på bokmässan och vill ha tag på mig, maila;  monica.olskolk@hotmail.com.


Kan Gud hädas?

Kan Gud hädas?
Hädelse har varit straffbart ganska länge i Sverige, men är numera borttaget. I andra länder, tex här i Holland, finns faktiskt hädelseparagrafen kvar, men jag tror att den kanske finns för att värna om religionsfrihet, Holland har ju en historia med mycket konflikter mellan katoliker och protestanter, snarare än att se till att Gud inte hädas.
När det talas om att ta bort den brukar de högerkristna partierna protestera. Det föranledde min man att ifrågasätta dem och fråga; kan Gud egentligen hädas?

Gud är Gud och frågan är dock om han inte tål hädning? Tål han inte att bli kränkt? Visst står han över allt det där? Om någon kallar honom en jävla idiot, så går han väl inte bort och tjurar och känner sig kränkt? Det verkar ju ganska småaktigt.
Folk vänder ryggen åt Gud dag efter dag, är inte det lika illa, eller gör Gud lika ont? Jag föreställer mig att han gråter när hans barn inte alls vill ha med honom att göra, snarare än att han blir arg för att någon talar illa om honom.
Ärligt sagt tror jag inte Gud kan bli kränkt.

Jesus misshandlades och spikades upp på ett kors, det var väl egentligen den extrema formen av kränkning. En gång för alla.
"Jag kan heller inte låta bli att tycka, att om nu Jesus klarade en korsfästning, nog klarar han av att bli ifrågasatt av Betnér.", säger Jeanette Söderwall (nt.se
med anledning av Magnus Betnérs framträdande i en kyrka, som också Emanuel på Dagen.se kommenterat.

Nej, när troende, oavsett religion, talar om kränkning och hädelse, så är det deras egna känslor som det handlar om. 
Och jag tror ärligt sagt, och Emanuel är inne på samma sak, att vi kristna har väldigt svårt med självdistansen. Dessutom är det extra svårt att skämta när ämnet är sex.

Det är väl synden, att missa målet, i sig, som skiljer oss från Gud?Att häda är ju en syndagärning bland alla andra.
Jag tror Gud känner sig mer kränkt när han ser allt ont vi människor ställer till med, än när han hädas.
Egentligen är det väl så, att vår förmåga att välja det onda framför det goda är den ultimata hädningen.

Mer i Dagen om Betnérs uppträdande.

Ni som vet mer om vad Nya Testamentet säger om detta, kommentera gärna.
 Dessutom skulle jag gärna vilja veta vad ni som inte är kristna tycker om detta.

söndag 21 september 2008

Sorg i bröstet

Det är lätt att glömma hur sorg kan riktigt göra ont i bröstet. Inte sedan svärfar dog för sju år sedan har någon närstående gått bort. När nu min mans gode vän sedan studenttiden, Jan, dog efter ett års kamp mot cancer, så tyckte jag inte heller att det egentligen var någon riktigt närstående. Jan var den av min mans allra närmsta vänner som jag kände minst. Mitt bästa minne av honom är att han fyllde vårt bröllopsalbum med så fantastiskt fina foton.
Ändå kom nu avskedet i samband med begravningen lite som en chock. Jan hade så gott som ingen familj, både föräldrarna och ende brodern finns inte i livet. Hans rumänska flickvän var närmast sörjande. Det var svårt att se hennes förtvivlan. Jan var 46 år, hon 1o år yngre, hon skulle snart ta examen som socialarbetare och de skulle äntligen flytta ihop. 
Så blev Jan sjuk. Ända in i det sista ville han inte acceptera att döden var nära.

Förutom flickvännen hade Jan ingen familj. Men det betydde inte att han var ensam. Han var knuten till Delfts universitet som professor i matematik och till en företag som sysslade med något som är så typiskt för Nederländerna; kampen mot vattnet. Han hade många kollegor och var handledare för många studenter.
Dessutom hade han många vänner. De närmsta vännerna, däribland min man, hade hjälpt till att sköta om Jan under hans sjukdomstid, eftersom hans flickvän var i Rumänien. De handlade för honom, lagade mat, städade, körde honom till sjukhuset, han bodde hos dem långa perioder. 
Det var svårt att se deras sorg, inklusive min mans. Så mycket tårar denna soliga och vackra septemberlördag.

Det kom bortåt 200 till begravningen. Många kollegor och studenter från universitetet. Det lilla kapellet på Haags allmänna kyrkogård räckte inte alls till, många fick stå hela gudstjänsten. Antalet människor var ett mäktigt vittnesmål om hur älskad Jan var.
Enligt Jans önskan hölls en ljus begravningsgudstjänst. Inga begravningspsalmer utan moderna sånger som Abba Father, let me be, yours and yours alone och det spelades musik från Taize och kistan bars ut till musik av U2s 40 ( den där med I will sing, sing a new song, se inlägget tidigare.) U2 var Jans största idoler, han missade inte en konsert. 

Det var något av det vackrade jag har varit med om. 
Men ont i bröstet gjorde det.
Och gör fortfarande.

torsdag 18 september 2008

I will sing, sing a new song

I går nåddes vi av beskedet att vår gode vän Jan inte längre behöver vänta på Herren, att han nu befinner sig på fast mark, med en ny sång i sin mun. Och det efter knappt ett års tapper kamp mot cancern. Han lämnade oss alla när han stod mitt i livet.

U2s inledande version av Psaltaren 40 ville Jan själv ha i sin dödsannons.


I waited patiently for the Lord.
He inclined and heard my cry.
He brought me up out of the pit
Out of the miry clay.

I will sing, sing a new song.
I will sing, sing a new song.
How long to sing this song?
How long to sing this song?
How long, how long, how long
How long to sing this song?

You set my feet upon a rock
And made my footsteps firm.
Many will see, many will see and hear.

I will sing, sing a new song.
I will sing, sing a new song
I will sing, sing a new song.
I will sing, sing a new song
How long to sing this song? 
How long to sing this song? 
How long to sing this song? 
How long to sing this song?

onsdag 17 september 2008

Medicin mot bloggförgiftning

Bloggförgiftning! Det kanske är det jag lider av!
Enligt Siewert Öholm är en av de bästa medicinerna mot bloggförgiftning live-kommunicering. (På ren svenska; skit i bloggen och debattera IRL i stället)

Men hallå, vakna upp i rätt århundrande!

Visst har han rätt på en del punkter, som att man inte hinner läsa alla bloggar (naivt påstående, men inte desto mindre sant), identifiera seriösa tyckare från haverister (här försöker Öholm åter idiotförklara bloggläsarna, men visst är det sant; Gallra!) och träffa riktiga människor i den riktiga världen och tala med dem på riktigt (sant, det är klart att IRL-kontakter är viktiga).

Men så kommer mina invändningar:

Det är lite svårt att ständigt träffa Joachim i Borlänge, Johan i Uppsala (tidigare Umeå!), Z i Lund, Birger i Vingåker, Emanuel i Stockholm, Kyrksyster någonstans i Sverige etc etc, för att debattera någon intressant fråga, när man själv bor i staden med osten i Nederlandet. Hade aldrig lärt känna ovan nämnda bloggare, och många fler icke nämna bloggare och personer som kommenterar, om det inte hade varit för bloggandet.

Precis som vi ratar de tidningar vi tycker är dåliga, tex skvallertidningar, kvällstidningar, porrtidningar (det betyder ju inte att vi inte sneglar i dem hos frissan... ja, inte porrtidningar, alltså...), så kan man ju alltid rata kassa självuppblåsta bloggar. Det finns onekligen mycket skit i bloggvärlden. Men det finns det ju i tidningsvärlden också. Så mycket dynga!
Det är egentligen enkelt. Man gallrar själv, därför att man inte har tid att läsa allt. Alltså läser man det man tycker om. Man gör som man vill. Vi lever i ett fritt land.

Däremot är inte tidningar och TV/radio fria debattforum. I Siewerts eget debattprogram, någon gång borta i urtiden, Svar Direkt, så var det ju bara inbjudna gäster som fick debattera. Som i alla debattprogram i radio och TV. Och glöm det där med att "vanliga människor" kommer till tals i dessa media. Det händer ju så gott som aldrig!

Det är ju här bloggen gör skillnad!

Alla kan debattera med alla. På gott och ont, visserligen.
I stället för att vänta på att något intressant ska stå i tidningen om just det jag är intresserad av, så kan jag vända mig till nätet. Där finns ju allt. På gott och ont, visserligen.

Läste någonstans att bloggosfären kommer att rensa sig själv. Det är nog sant. Kvar blir de som läses, de som orkar fortsätta blogga. 

Nej, jag får känslan av att Öholm är bara en i raden av gamla pösiga journalister som vill bevaka sitt revir.
Live-kommunicering.
Jaja.
Det är inte mycket live när jag sitter i soffan och ser några inbjudna i Gomorrons Sveriges morgonsoffa debattera veckans nyhetshändelser. Inte för mig i alla fall. För mig är det helt dött (ta inte åt dig, Birger, du fattar vad jag menar!).

Det här var min lilla lovsång till bloggen, efter det att jag haft en omtumlande vecka i bloggosfären.

(Självklart var det Emanuel som först hittade Siewerts lilla krönika.)

Uppdatering.
Siwert Öholm har lyckats få in sin krönika i tre olika tidningar. Förutom Katrineholmkuriren, så Borås Tidning ochHela Gotland. Det var inte dåligt.
Även SvDs ledarblogg verkar tycka att Öholm biter sig själv lite i svansen.


måndag 15 september 2008

Sarah Palin och kvinnligt ledarskap

Håller en del av USAs konservativa kristna på att slå knut på sig själva?
De är entusiastiska över valet av Palin som McCains vicepresidentskandidat, men samtidigt är många av dem medlemmar av kyrkor som inte skulle låta henne vara vare sig pastor eller äldste. Många skulle inte ens låta henne predika i deras kyrkor.
Om McCain blir vald, så är Palin bokstavligt ett hjärtslag från positionen som världens mäktigaste ledare.
Men hon skulle inte ens få vara äldste i många kyrkor vars medlemmar har röstat fram henne.
Hur går det i hop?

Dan Kimball,  en av pastorerna i Vintage Faith Church, Santa Cruz, Californien (och dessutom en av de där emerging ledarna som verkar tycka det är viktigt att ha sin egen personliga frisyr...), skriver på sin blogg:

"It is dawning on me however, as I have been reading some blogs and hearing which Christian leaders are excited about her - many of them are from conservative complementarian churches. Which means as they are enthusiastic about her becoming vice president and making incredibly important decisions for our country for both men and women and make speeches and lead - she couldn't teach in most of their pulpits, or be an elder or pastor in their church and make decisions and lead both men and women in a church setting.

So we would be OK with her taking on the leadership role of vice president. By doing so, we are also supportive of her being president if John McCain wasn't able to lead and she stepped in to lead the 303 million people of the USA. But the irony and theological practical tension is how we are supporting her as a leader to that extreme capacity of 303 million people, yet in a complementarian rural church of 50 people, she would not be able to lead both men and women there".

fredag 12 september 2008

Kritik bör följas av handling

Med risk för att bränna mig sticker jag in handen i den heta ugnen igen, men detta är något jag har funderat på ett tag;

Om jag kritiserar något fenomen, tex den fria aborten, borde jag då inte också handla, som en konsekvens av det?

Jag skulle gärna vilja höra era åsikter!
---

Jag citerar ur kommentarer på Emanuel Karlstens resp. Stefan Swärds blogg:

"Vi som kristna har ingen rätt att vara abortmotståndare om vi inte presenterar vettiga alternativ för de kvinnor som överväger en abort. Om vi är emot abort måste vi också vara beredda att börja adoptera några barn!"

"Vad är du som kristen villig till? Kan du tänka dig att vara kontaktfamilj eller kanske adoptera ett barn med Downs syndrom om de biologiska föräldrarna är oförmögna att ta hand om barnet? Är du villig att finnas där och stötta den okända tonåringen som nyss blivit förälder? Hur ställer vi oss till dessa frågor? När tryggheten i vår bekväma medelklass utmanas?"

På MROs egen hemsida finns en "Frågor och svar"- sida. 

På frågan "hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat"? svarar MRO:

"Frågan förutsätter att man måste vilja och kunna ta hand om alla oönskade barn för att ha rätt att kritisera abort. En sådan utgångspunkt är absurd. Måste man kunna ta hand om alla misshandlade kvinnor innan man kritiserar kvinnomisshandel? Måste man själv kunna ta hand om alla barnhemsbarn för att få kritisera vanvård i barnhem?"

Först tänkte jag; kanske har de en poäng, men sedan insåg jag att utgångspunkten inte alls är absurd (jo, kanske det där med alla, men åandrasidan undrar jag om frågan egentligen förutsätter att man gör något för alla).
Att kritisera något utan att bidra med något för att förbättra situationen, det är väl egentligen helt galet.
Om jag kritiserar kvinnomisshandel och kanske därtill tillägger att nog är kvinnorna dumma som stannar hos männen, men samtidigt inte gör något för att stötta min granne som blir misshandlad, då gör jag väl fel?
Om jag ständigt klagar på dagens ungdom, men inte engagerar mig, då gör jag väl också fel?
Eller?
Om jag hävdar att skolan är usel, men inte heller där engagerar mig, det är väl också fel?
Om jag tycker att invandrare inte vill integrera sig, men inte hjälper dem med integrationen på ett konstruktivt sätt, vad har jag då att klaga på?
Och för att sväva ut ännu mer; jag tycker att min kyrka inte är en missionerande kyrka, och jag inte gör något själv för att nå andra med evangelium...

... då handlar jag väl fel?

Och där är vi säkert alla skyldiga till felsteg. På oändligt många områden.

Så för mig; en rimlig konsekvens av ett abortmotstånd vore väl att på något sätt ställa upp för "de oönskade" barnen (om vi rent hypotetiskt skulle få ett abortförbud). Kanske inte alla och inte nödvändigtvis som adoptionsfamilj, men tex.ekonomisk hjälp, praktisk hjälp, barnpassning, helgfamilj, fosterfamilj, familjehem, extramormor etc, etc.

Många antiabortorganisationer erbjuder ju stöd för att stötta mamman och få henne att föda barnet, men ibland får jag känslan av att bara man har hjälpt mamman att fatta beslutet att föda barnet, så har man gjort sitt. Barnets liv är räddat!
Mycket grovhugget, men det är min personliga uppfattning, det stämmer kanske inte alls.
Rätta mig om jag har fel, ge gärna exempel.

Skulle jag ha en närstående som överväger abort (har inte hänt hittills, så jag är oerfaren), men är osäker, så skulle jag försöka göra allt för att få den personen att föda barnet.
Men om jag efter födelsen inte gör något mer för att stötta den personen, och barnet, då handlar jag väl fel?

I rimlighetens namn måste också jag, i min kritik av MROs metoder, speciellt det de gjorde i Jönköping, göra något nyttigt, för att få ned abortsiffrorna, eller för att stötta en blivande mamma som har beslutat att föda sitt barn efter att ha övervägt abort.

Men slutligen, nu är det ju så här att ingen av oss är perfekta. Vi vill så mycket men klarar inte av det.
Jag menar inte att vi inte ska ha rätt att kritisera om vi inte först har agerat.
I princip har vi alltid rätt att kritisera, säga vad vi tycker.

Reagera! Säj vad ni tycker!
Vad tycker ni om MROs svar här ovan?
Är jag ute och cyklar?

torsdag 11 september 2008

Lite om kyrkans låsta skafferi

Och nu över till något helt annat...

Jag har missat Ann Heberlein-debatten lite. Det må vara hänt, jag hade semester...

Men idag reagerar biskop Antje Jackelén i både Dagen och Kyrkans Tidning.
Hon säger bland annat att Heberlein skjuter över målet och att  "i kyrkans skafferi finns allt från spädbarnsmjölk till grovbröd".
Det må vara hänt, men tänk om skafferiet är låst?

Brygubben reagerar i ett, enligt min mening, lysande blogginlägg:
"Av reaktionerna på Heberleins artikel att döma har hon passerat en osynlig gräns och bett om förtroendet att få låna nyckeln till kyrkans skafferi. Nu blir hon tillrättavisad. Handlar det om att markera vem som har nyckelmakten?"

Vad är det för kyrka vi har om vi själv måste se till att föda oss? Då kan man ju lika gärna stänga in sig i sin kammare, med sin Bibel och försöka klara sig själv. 
Och jag höjer rösten nästan lika desperat som Heberlein;
Vi behöver kyrkan, vi behöver er präster, vi behöver ert enorma teologiska kunnande och förmåga att undervisa om kristen tro. Varför gör ni inte det då?
Det är många som hungar, inte bara Ann Heberlein.



Jag är ingen barrikadkristen

Jag ska inte använda någon annans blogg för att försvara mig själv. Jag länkar inte till Emanuel eller Dagen, jag vill inte bli anklagad för Twingly-missbruk.

Och mina sårade känslor är  myggskit i jämförelse med annat man minns i dag den 11 september.

Jag blir lika ledsen över att bli kallad skenhelig, som över att höra att vänner till Nasrin sagt upp bekantskapen med henne för att hon var med och demonstrerade med MRO i Jönköping.
Jag tror att båda sidor gör samma fel, de kan inte skilja på personen och det den personen gör.

Låt mig bara vältra mig lite i den ilska och besvikelse som jag har känt de senaste dagarna. För ett litet, litet ögonblick glömma allt det andra som egentligen är så mycket viktigare.
Mitt lilla försvarstal, alltså, och för att rentvå mig, om någon skulle ha missuppfattat mig:
  • Jag är aldrig i några ordalag fördömt vare sig MRO eller dess medlemmar. Snarare delar jag deras åsikt om abort och om livets helighet, men jag delar kanske inte deras idéer om hur abortproblematiken ska lösas, och jag ställer mig tveksam till vissa av deras metoder.
  • Jag är av princip inte för abort, men jag tror att de höga abortsiffrorna i vårt land i första hand beror på ett "abortvänligt" samhälle. Vissa justeringar i abortlagstiftningen stöder jag, tex en gräns för fri abort vid 12 veckor, men jag är inte för ett abortförbud. Någon kallade abort "en ond nödvändighet" på Stefan Swärds blogg, och jag håller med. Ett abortförbud i dagens Sverige skulle bara leda till att kvinnor gjorde abort utomlands, eller ännu värre; skulle utsätta sig för illegala aborter. Jag tror att vi i första hand måste attackera det "abortvänliga" samhället, inte den fria aborten. Jag har skrivit mycket om abort, i fall någon har missat det.
  • Jag har heller aldrig kallat den jag debatterat med för skenhelig, däremot anklagade hon mig både för att vara skenhelig och feg. Det känns extra bittert att höra det från en medkristen.
  • Jag hävdar med bestämdhet och på biblisk grund att vi inte får döma andra (Luk 6:37, däremot kan vi döma andras gärningar. Vi kan döma abortgärningen, men inte den som har aborterat sitt ofödda barn. Endast Gud dömer, och han sände sin son inte för att döma världen utan för att rädda den. Inte heller har vi rätt att kalla någon skenhelig, däremot kan vi säga att någons gärningar är skenheliga.(Det där lät konstigt rent språklig sett, men ni fattar vad jag menar).
  • Jag kan så här i efterhand förstå MROs kritik av ledningen i pingstkyrkan i Jönköping, men jag har bara MROs version av det som här hänt. Skulle jag själv vara läkare eller barnmorska skulle jag aldrig kunna tänka mig att assistera vid en abort i fall det inte var fråga om fara för mammans liv
  • Jag är ingen barrikadkristen. Men det vill jag inte säga att de inte behövs ibland, de barrikadkristna. Men det passar inte mig. Jag är egentligen i mig själv en ganska feg person, som kämpar med mitt dåliga självförtroende och alltid har haft så dåligt samvete för att jag är en usel apologet. Dåligt samvete så till den milda grad att jag ganska ofta ifrågasätter om det är mödan värt att vara kristen. Min tro har överlevt på grund av Guds outtröttliga och mycket konkreta omsorg om lilla mig och förvissningen om att vi inte bara vittnar om det glada budskapet med ord. Bloggen och bloggosfären har varit ett medel att i alla fall lite kunna sätta ord på min tro, men just nu känns det som om jag inte borde syssla med det.
En konstruktiv abortdebatt, med många infallsvinklar, pågår för övrigt på Stefan Swärds blogg.



Oroa er inte, jag har inte rasat än...

Bild från kyrkoruin i Norra Syrien

onsdag 10 september 2008

Mer om 14 år till salu

Jag fortsätter min intensiva reklamkampanj för Caroline Engvalls bok 14 år till salu,
som handlar om fjortonåriga Tessan, som började prostituera sig via nätet.
Caroline intervjuas här av Robert Aschberg:



Förlaget som givit ut boken frågar sig om man kan rädda liv med hjälp av böcker. Jo, jag tror faktiskt det.
Det här är en bok som alla borde läsa.
Jag recenserar den här.

Dagen uppmärksammar boken idag.

tisdag 9 september 2008

Usel bloggdag...

Idag har det varit en usel bloggdag. Ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget öppnar truten.
Jag känner mig påhoppad och trampad på från höger och vänster (mest höger...) och undrar varför jag befinner mig i bloggosfären.

Men äsch, det är kanske bara PMS eller frustation över ett romanmanus som inte vill komma till liv igen, eller fyrtioårskris, vad vet jag?
Ska be maken massera axlarna, det brukar också vara massage för själen.

Jag älskar er allihop därute, även ni som trampar fel och hoppar galet.

Palin for President!!!

Här kommer ett inlägg i den amerikanska presidentvalskampanjen.

Palin for President!


Hittade detta via Prästflickan.

Har inte lust att vara så blodigt seriös mer...

Abortfrågan sprängstoff i alla läger

Men jämna mellanrum blossar diskussioner om abort upp i media och bloggosfären, och det är alltid intressant.
Det verkar dock som att alla läger har svårt att debattera frågan på ett sansat sätt. Abortmotståndare tar alla chanser, i alla forum, att få fram sitt budskap. Retoriken är den samma. Abortförespråkare reagerar negativt bara det visas en Lennart Nilsson bild på en blogg där de kanske inte förväntar se den.
När Emanuel Karlsten kommenterar MROs (Människorätt för ofödda) metoder att få fram sitt budskap så räknade han säkert med reaktioner. Åter hettar det till på hans blogg. Heder åt Emanuel som vågar ta upp det och för att han vågar ifrågasätta. Och det är mycket märkligt att så många inte kan se hans poäng (att kritisera metoderna, inte budskapet).
Jag brukar alltid säga att jag inte ska säga mer om abort, för jag har redan sagt så mycket (finns att läsa här).
MROs metoder utanför pingstkyrkan i Jönköping tror jag är extremt kontraproduktiva. Men jag ska inte orda mer om det. Thomas Österberg på Dagen gör det så väldigt mycket bättre.

Borde vi inte istället verka för ett samhälle där den ofrivilligt gravida kvinnan har ett val, istället för att vältra oss i abortbilders blodighet? 
Borde vi inte diskutera sex och samlevnad på ett sådant sätt att ofrivilliga graviditeter undviks i första hand? 

Det är väl egentligen inte bara aborterna som ska minskas, det är väl de ofrivilliga graviditeterna?

------

I USA går abortmotståndet under samlingsflaggan ProLife. Nu börjar dock unga kristna i USA ifrågasätta vad som egentligen ingår i begreppet ProLife. Många amerikanerna är tex mot abort men för dödsstraff. Jag och många andra undrar hur det går ihop. Läs mer här.

söndag 7 september 2008

Håller begreppet ProLife på att förändras?

Häromdagen sände holländsk TV en intressant liten dokumentär, producerad av den kristna TV-kanalen EO, om amerikanska evangeliska kristna väljare. (Den finns att se här, med en en holländsk kommentator, tyvärr, men i övrigt är allt på engelska).
ProLife är i USA synonymt med abortmotstånd, men Floridapastorn Joel Hunter vänder på konceptet, eller utvecklar det, vad ni vill. Hunter, som är registerad republikan och inte vill säga vem han ska rösta på i den amerikanska presidentvalet, är lierad med Obama därför att han vill stötta den presidentkandidat som kommer att rädda mest liv. Alltså inte bara ofödda liv, utan också levande. Hunter är mot abort, men tycker att man måste se helheten. Om man tror att risken för krig minskar, eller chansen att kampen mot fattigdom får mer stöd, i fall man röstar på en viss kandidat, då måste man rösta på den kandidaten, därför att det totalt räddar mest liv. Vanlig enkel matematik. Antiabortmotståndaren är inte nödvändigtvis den som räddar mest liv, i alla fall inte globalt sett.
Vanlig enkel matematik alltså.
Kan inte bli enklare, eller?

onsdag 3 september 2008

Tidningen Dagen först på plats igen?

Tidningen Dagen visar framfötterna igen. Nu inbjuder man läsarna att bli reportrar. Det är bara att skicka in sitt bidrag till Dagen.se, och hoppas på att godkännas av redaktionen för publicering.
Undrar om tidningen kommer att översvämmas av "hemma-reportage" från ungdomsgruppen eller församlingsdagen? Eller kanske läsvärdiga krönikor eller bibelbetraktelser? Kanske också läsarrecensioner av nya böcker, både kristen litteratur och vanlig skönlitteratur? Eller filmer på bio eller DVD?

Det mesta av materialet kommer att publiceras på Dagen.se, som ju är oberoende av storleken på det skrivna, men en del kommer att leta sig in i papperstidningen.

Tidningar har länge använt sig av internet för att få tag i snabba nyheter och bilder. Men det har mest handlat om att tipsa om nyheter ( är du på plats?) och skicka in dina egna bilder.
Dagen tar ett steg vidare. Det blir kanske något mellanting mellan läsarreportage och en läsarblogg.
Jag tycker det ska bli intressant att se vad Dagen-läsarna kan åstadkomma.

tisdag 2 september 2008

Michael Connelly intervju

När släppet av The Brass Verdict närmar sig dyker författaren upp i lite intervjuer. Frågan är om Michael Connelly behöver extra PR? Jo, bokvärlden är kanske tuff, även för connellys. Han har försökt med olika saker, till och med spelat in kortfilmer som bygger på första kapitlet av nya boken.
Jag hittade en intressant intervju från augusti i år, där Connelly talar lite om sina huvudkaraktärer och att de ofta är hans motsats. Connelly är vad jag förstår en ganska ödmjuk man och som han själv säger, gift väldigt länge :
"---but I don’t think I’ve ever written about a guy who’s happily married.”

Även om Connelly inte är troende, så tycker jag att hans böcker har ett andligt djup. Och inte bara på grund av Harry Bosch "mission to always find the truth", eller som hans motto är; "everybody counts or nobody counts", utan grundar mig också på uttalanden som denna:

"With a writer's ego healthier than most, I thought the book (the Poet) was a pretty good read, maybe even my best work.
But I also saw the point the man had tried to make. He was right. A father would not have written it. It cut too close to the bone. It conjured images that I now know a father would not want to allow in his mind, let alone write about.
This is not to say I regret what I created or that I am ashamed of it. Not at all. I am proud. But I am different now. Perhaps fatherhood has completed my circle as a writer. I hope so.
I still write hard-boiled stories trimmed with hard edges and violence and spilled blood. They are my bread and butter, my home as a writer. They give me a way to exorcise my demons, send out hidden messages and sometimes bounce a reflection of society back at itself.
But I will be a better writer because of my daughter. I hope now that beneath the skin of my characters there will be more than a solitary integrity and smoldering violence — the twin mainstays of the hard-boiled genre. I hope the work will be infused with a father's empathy and knowledge. I want my characters to understand, the way a father does, just how fragile and sacred life is. It will make the characters better. It will make the books better. It will make me better." (skrivet som en reaktion på ett möte med en läsare som hävdade att någon som har barn aldrig skulle kunna skriva The Poet, Connellys roman där huvudpersonerna jagar en pedofil. När Connelly två år senare hade fått en dotter, skrev han artikeln ovan).

Själv har jag aldrig riktigt kunnat greppa vad det är med hans böcker som griper tag i mig. Ingen aning. Men det är en högtidsdag varje gång jag får en ny Connelly i min hand. Personlig favorit?
Lite osäker. Kanske The last coyote (Prärievargen på svenska?). En av de senare Echo Park, där Harry Bosch plågas av ett misstag han gjorde tidigare i poliskarriären, har inspirerat mig i mitt eget skrivande. Jag låter helt enkelt berättelsen cirkulera lite runt det som varje yrkesperson måste undvika; fatala misstag, vare sig du är läkare, socialsekreterare eller polis, eller något annat.
I mitten av oktober lanseras The Brass Verdict.