söndagen den 31:e augusti 2008

Augustinus stora kärlek II

Äntligen fick jag tag på boken som jag hade velat läsa så länge, nämligen Ylva Eggehorns Duvan och Lejonet.

Här berättar Eggehorn sin version av historien om kyrkofadern Augustinus och hans stora kärlek. Hon kom från en lägre samhällsklass och äktenskap var uteslutet. Efter en lång tid tillsammans, såg Augustinus sig tvungen att förskjuta henne, därför att han "borde" gifta sig med en kvinna av sin klass.

Denna separation kom han aldrig riktigt över. Hur kvinnan upplevde separationen vet vi inget om, mer än att hon valde att inte ta någon annan man igen. Hon valde också celibatet.

I sin roman väljer Eggehorn att skildra historien ur kvinnans perspektiv.
I efterorden berättar Eggehorn vidare, med Augustinus egna ord:
"Så här är det. Om en man tar en kvinna bara för en tid, tills han har funnit en annan som bättre motsvarar hans yrke och förmögenhet: och om han då gifter sig med en ny, för att hon hör till samma samhällsklass som han själv, då kommer han att begå äktenskapsbrott i sitt hjärta. Inte mot den han gifter sig med, utan mot henne han har levt med utan att offentligt göra henne till hustru."


Augustinus underkänner därmed hela konkubinatsystemet, som var vanligt i senantiken. Kyrkan till och med godkände det, under förutsättning att det var en troget förhållande. Det var helt enkelt vanligt att en man tog en konkubin ur en lägre klass, tills dess han hade råd att gifta sig med någon ur samma klass.
Men Augustinus anser att det är äktenskapsbrott. Konkubinen är den rätta hustrun i Guds ögon.

Och därmed bekräftar min teori; Augustinus valde celibatet av den enkla orsaken att han inte kunde glömma den kvinna han levde med i så många år och som även födde honom en son. Och han ansåg att han skulle begå äktenskapsbrott emot henne om man gifte sig "på riktigt". Till historien hör att han tog en annan konkubin efter den första, för att "trösta" sig.

För Augustinus var celibatet den enda vägen ut. Och Gud var så god att han gav honom gåvan att uthärda avhållsamheten (och längtan efter sin stora kärlek).

Duvan och Lejonet är boken jag önskade att jag hade skrivit. Den fångar kärlekshistorien som alltid fascinerat mig, den om Augustinus och hans konkubin (som han aldrig nämner vid namn), på ett ypperligt sätt, en fröjd att läsa trots att historien är så tragisk. Rekommenderas.

fredagen den 29:e augusti 2008

Om att hitta min blogg

Jag har en sådan där statistikräknare och det är inte så mycket att tala om. Alla vill väl veta om någon läser ens blogg.
Men jag har alltid fascinerats lite av hur folk hittar till min blogg.
Det kan man givetvis få klarhet om ifall man kollar in sökorden som används, tex på Google. Senaste veckorna har sökorden 14 år till salu totalt dominerat, välförtjänt och hedervärt.

Men när jag skummar igenom resten så undrar jag:
Vad sysslar folk med på nätet egentligen?
Jag ska ge er en liten genomgång över sökorden (era sökord alltså), de senaste veckorna, med kommentarer. Och så får ni lite tillbakablickar på min blogg samtidigt.

sex med minderårig - jaja, baksidan av 14 år till salu. Läs mer här.
knulla minderårig - jag förfasas. Hur hittar de till mig?
katolska kyrkan skökan?- är katolska kyrkan den stora skökan? Nej, det tror jag inte. Och jag är det inte heller. Äsch, för ett tag sedan var jag så trött på den diskussionen.
naturliga bröst - många karlar gillar det. Och tro inte något annat! Fram för den naturliga kvinnan!
rökig whisky - ni anar inte hur många som söker på Robert Burns! Min man brukar för övrigt tävla om första platsen när det anordnas whiskyprovartävlingar. (Jo, det är sånt som ibland anordnas när man tillhör ett företag vars verksamhet till en del är baserat i den skotska metropolen Aberdeen).
U2 tio små negerpojkar - egendomlig sökordskombination. Att de som söker påU2 hittar hit förstår jag. Tio små negerpojkar heter inte ens så längre.
gay hammam damaskus - har jag inte skrivit om, ifall någon undrar. Åter en intressant kombination. Och vem vet, kanske finns det en sådan hammam i Damaskus. Men frågan om ifall den ligger ute på nätet?
vad är oäkta barn? - ja, det undrar jag också. Hur kan ett barn inte vara äkta? Detta är ett blogginlägg som folk verkar hitta till ständigt.
Todd Bentley minderårig - mig veterligen har jag inte skrivit något om Bentley. Men jag har kanske haft länkar till andra. Men vad tror folk egentligen. Att han skulle ha haft sex med en minderårig (för det är väl ingen som tror att Bentley själv är minderårig)?
Simon pelare - ha! Mitt allra första blogginlägg! Det legendariska pelarhelgonet Simon var nog en av kristenhetens knäppgökar. En ibland oss alla.
fräscha killar - det är väl trevligt eller? Lite feminist är jag allt ibland.
bör en kille vara vältränad? - kan vara hälsosamt, men lite mage är rätt så mysigt också. Dessa sökord hittade till samma inlägg som ovan.
tjejer som hotar blogg - va? Sökord som även dessa hittade till samma inlägg som ovan.
hålla liv i getingar - nej, tack.

I morgon åker vi hem till Holland och vardagen tar vid.

måndagen den 25:e augusti 2008

14 år till salu i Gomorron Sverige

Caroline Engvall som skrivit boken 14 år till salu tillsammans med Tessan, ska vara med i Gomorron Sverige på onsdag 27 augusti. Kl. 08.15, titta då om ni vill veta mer.

Min recension av boken kan ni läsa här.

Lite stolt är jag allt att jag lyckades producera den första recensionen. Och jag har haft många sidhänvisningar, vilket vittnar om att boken uppmärksammas redan nu, innan släppet.
Välförtjänt Caroline, Tessan och Kalla Kulor Förlag!
-----

Uppdatering:
Boken uppmärksammas också i Metro.
-------------
Uppdatering II:
Gomorron Sverige inslaget finns att se här (ligger ute en vecka).
En bra redovisning av boken och en bra "expert", en BUP socionom. Och programledaren vågade beröra "myten om den lyckliga horan", något som jag var för feg för att ta upp, rädd för att bli stämplad för att vara alltför kristenkonservativ. Igen. Dumt av mig.

Förstå de religiösa

Lisa Magnusson har skrivit en liten krönika i Aftonbladet om varför hon tycker att "typ alla religioner" inte passar in i ett modernt samhälle.
Först funderade jag på varför Aftonbladet släpper fram en sådan korkad och osaklig krönika, sedan funderade jag på att läsa det som ren ironi. Helt okej i så fall.

Imanen som inte ville ha nallen i kistan har Lisa Magnusson retat upp sig på bland annat.
Ja, men, det har väl typ alla. Det fattar väl de flesta att denne iman var en ovanligt trångsynt och okänslig person, som absolut inte vet hur man ska möta människor i sorg.
Jag håller helt med henne, det finns ingen orsak att acceptera sådan trångsynthet och okänslighet. Men är verkligen religiösa människor trångsynta över genomsnittet? Jag tycker i alla fall att jag har mött lika många trångsynta människor utanför som innanför de religiösas hägn. Och vad har egentligen religiösa människors agerande med religion att göra?
Ibland typ ingenting!
Religiösa människor har i alla tider gjort en massa korkade saker.

Vidare buntar hon ihop en massa saker och kallar det religion.
"Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån."

Jag måste fundera en stund på vilken religion hon talar om. Hennes eget ihopkok?
Kristendomen känner jag inte riktigt igen. För det första har jag fattat det så att jag har ett värde i mig själv, därför att Gud skapat mig och älskar mig. Inte därför att jag har "fjäskat för Gud".
Och vad jag vet kommer jag inte att ligga på något moln i paradiset när jag dör. Det står i alla fall inget om det i Bibeln. Och änglar som spelar harpa och dränker skriken från de förtappade. Hjälp, vilken sagobok har hon läst?
Jag försöker se ironin.

Vidare talar hon om något hon läste:
"Jag tänker på det när jag läser en tanttidningsspalt där man kan ställa frågor till en präst. I det här numret är det en kvinna som ligger med sitt ex fastän han har en ny tjej, och hon undrar vad hon skall ta sig till. Prästen svarar typ att ojsan, det där låter krångligt men så kan det bli med gamla relationer, det är viktigt att man inte anklagar sig själv.
Men sanningen är ju att enligt religionen så borde den där kvinnan visst anklaga sig själv. Hon är en hora och skall få ögonen utrivna och händerna avhuggna, ja kanske rentav stenas till döds, så lär oss Bibeln. Guds vilja är ju evig och oföränderlig. Och pallar man inte att stå upp ens för något så grundläggande som de tio budorden så kanske man inte skall vara präst."


En poäng tar hon; prästen ifråga är nog ganska rejält ute och cyklar.
Och att en äktenskapsbryterska ska stenas talas det faktiskt om i Gamla Testamentet. Men inte i Tio Guds Bud.
Och knappast i Nya Testamentet. Jesus tycker att den som är fri från synd ska kasta första stenen på äktenskapsbryterskan.
Det ni! Radikal var han, vår bäste Jesus. Och minst av allt trångsynt.
Lisa Magnusson kan inte stoltsera med att hon kan Bibeln. Och som hon uttrycker sig misstänker jag att hon vet ganska lite om andra religioner heller. Det står i alla fall inte i Koranen att nallebjörnar inte får finnas i en kista, vad jag har förstått.
Och hon verkar veta ganska lite om Jesus också. Det är ju ändå i honom som kristendomen har sitt utsprung, inte i Tio Guds Bud.
Så varför retar jag egentligen upp mig på det hon skriver?
Det finns ju egentligen ingen som helst anledning för mig att stå upp för det som hon kallar "religion".
Den har ju så lite att göra med det som jag tror på.

söndagen den 24:e augusti 2008

Bara plats för en tanke åt gången

Söndag, strålande sol och riktigt varmt när man sitter i lä. Ungarna vill bada, men jag anar att det inte är lika varmt nere vid vattnet. Sommaren sjunger på sista versen och så också vår Sverigevistelse. Känns alltid lika vemodigt.
Ganska nyss hemkomna från en högmässa på Åh Stiftsgård. Det är alltid givande att fira mässa på platsen som betytt så oerhört mycket för min andliga mognad.
"Något som jag tycker är typiskt svenskt: Det finns bara plats för en tanke åt gången. Och den måste vara politiskt korrekt", sade prästen Anders Fehn i predikan, något som jag tog med mig hem.
Han talade om kristnas enhet och eftersom han har tillbringat många år som sjömanspräst i London så har han ett utlandsperspektiv. Jag kände igen mig när han uttryckte att han inte alltid kände igen sig i den svenska utvattnade officiella kristenheten.
Kan till exempel en radioandakt kallas andakt om man inte en gång nämner Jesus?
Måste man tycka lika om allt, för att accepteras som politiskt korrekt i den svenska kristenheten?

Kristen enhet handlar inte om att tycka lika om allt, utan om att vara ett i Kristus. Redan Paulus talade om oenighet i församlingen i Korint. Det tidiga kristna kyrkan var inget paradis, där alla tyckte lika (och hjälp vad tråkigt det skulle vara).
Och om man väntar på att kristna ska tycka lika om allting, innan man tar steget och blir kristen, då kommer man aldrig att bli det.
Enhet i Kristus är ett mäktigt vittnesmål för Gud, det är jag fullkomligt övertygad om.

På väg hem fick jag med mig ett exemplar av Elisabeth Sandlunds bok Drabbad av det oväntade från stiftsgårdens bokbord. Den håller jag på att läsa nu, som en i sviten av böcker skriva av folk som blev kristna i vuxen ålder. Jag har hunnit med Maria Küchens bok Anteckningar efter en frontalkrock med Gud också. Göran Skyttes Omvänd har jag ju tidigare skrivit om. Alla tre sammanstrålar på bokmässan i ett seminarium, det ska bli intressant att få lyssna till dem.
Det bekräftar min misstanke, och min egen upplevelse; det är i första hand Gud som närmar sig den sökande människan, ofta innan hon har börjat söka själv. Och ibland är mötet tumultartat. Men ganska sällan övertygas någon först intellektuellt. Mötet med Gud är avgörande.

måndagen den 18:e augusti 2008

Mareld

Så jag har lyckats igen.
Att genomföra den årliga sommar-skinny-dippen i mareld.
Några ingredienser behövs för att det ska lyckas:
  1. Midnattsmörker
  2. Varmt väder (annars hoppar man inte i vattnet vid midnatt)
  3. Mareldsflagellater (plankton som självlyser)
  4. Naked skin (har mer med att göra med att det är becksvart och vem sjutton ser när jag badar näck då?)

Och det är lika förbaskat häftigt varje gång!
Simma ett simtag och du har ett glitter omkring dig!
Det är bara du och marelden. Trolskt.
Fascinerande, det där som får dem att lysa.

söndagen den 17:e augusti 2008

14 år till salu

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.
Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen blogg ).

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.
Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.
Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.
När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.
"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.
Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:
Varför?!
Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.
Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.
En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.
Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.
Så var det med Tessan också.
"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.
"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.
Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.
För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".
Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?
Skulle inte tro det.

måndagen den 11:e augusti 2008

Regnaktiviteter

Typisk svensk sommar, kanske. Men jag ska inte klaga, första veckan i Sverige hade vi toppenväder.

Fint väder eller regn, man kan alltid läsa. Jag har redan betat av en del och ska skriva lite recensioner snart.
Dessutom ska jag tipsa om en bok som jag inte har läst, men vill läsa. Ett måste, liksom. Som nästan-tonårsmamma och socionom.
Läs om 14 år till salu i Aftonbladet, och på författarens blogg.
Berättelsen om den unga tjejen som fastnar i nätprostitution är chockerande, och förlaget Kalla Kulor kallar boken den viktigaste de har givit ut hittills.
För övrigt är en del bloggkommentarer till artikeln i Aftonbladet också chockerande. Dagens-skyll-dig-själv-historia, säger någon, ett reklamtrick bara för att få boken att sälja, säger en annan.
Men hjälp, om man hör att en till synes "vanlig" 14-åring fastnar i nätprostitution, då måste man väl undra varför det blev så? Inte direkt säga att hon fick väl skylla sig själv, ingen tvingande henne in i prostitution.
Jag vill i alla fall läsa boken.

Till sist:
Johan Stenberg kunde inte hålla sig borta från bloggvärlden. Här är hans nya blogg, vi är många som kommer att läsa.

fredagen den 8:e augusti 2008

Trött på: Getingar

Någon mer?
Skulle tro det.

Såg fram emot en skön semester i stugan, grillning och kaffe med bulle vid havet.
Så gott som omöjligt.
Har aldrig i mitt liv sett så många getingar.
Och var kommer de ifrån?
Skickade upp morfar på vinden, iförd full biodlarmundering, men inte ett bo i sikte.
Har två sådana där getingfällor. Fyll med saft, socker och lite mellanöl, de flyger in och hittar inte ut. Getingar kan tydligen inte flyga nedåt. Eller nåt sånt.
Dessutom har vi en elektisk flug- och getingarfångar racket. Ser ut så. Elektifierar eländet. Grymt med effektivt. Suck. Jag är en djurplågare.
Men getingarna är människoplågare och semestersabotörer. Ingen nåd.
Och låt bli plommonen!

Till getingarnas försvar bör jag kanske säga att det finns en fördel med dem: de går och lägger sig om kvällen. Då kan man åtminstone sitta ute. Och måste erkänna: De är lite slöa. Efter två veckor har ingen av oss blivit stucken. Numera viftar vi bort dem lite försiktigt.

torsdagen den 7:e augusti 2008

Objektifieringen av kvinnokroppen

En barnmorska vinklar hela debatten om myten om mödomshinnan på SvD-Brännpunkt lite grann.
Först måste jag säga att jag har svårt att se hur man kan försvara en enda hymenoperation. Fara för kvinnans liv? Ja, men det tragiska är väl att hon överhuvudtaget måste gifta sig med någon som är så extrem att han hotar döda henne om hon inte blöder på bröllopsnatten. För om åtminstone mannen stod på sin kvinnas sida, oavsett vad släkten tycker, så är det ju inga problem att fixa lite blod på annat sätt än att operativt återställa något som egentligen inte finns.
Men barnmorskan Pia Höjeberg påminner oss om att vi kanske inte ska slå oss för bröstet så mycket. Det är inte så länge sedan som vi hade en sorts hederskultur i vårt land. Det var för inte så länge sedan en skam för familjen om en kvinna fick barn utan att vara gift. Lyckligtvis är den tiden förbi.
Dessutom är dagens objektifiering av kvinnokroppen något som drabbar alla kvinnor, inte bara invandrarkvinnor.
Höjeberg skriver:
"Privatpraktiserande plastikkirurger opererar för att till exempel minska blygdläppar, ett nytt fenomen.Det är upprörande att läkare skär i friska normala könsorgan utan uppföljning och kunskap om vilka konsekvenser det får för till exempel flickans sexualitet. Det är ju trots allt nervändar man skär av.
Vi barnmorskor på ungdomsmottagningarna menar att detta går stick i stäv mot yrkesetik och frågar oss om detta är förenligt med lagen om förbud mot könsstympning som förbjuder operation i friska könsorgan.
Det går också stick i stäv mot barnmorskornas budskap till unga kvinnor: du duger som du är!"

Jag har skrivit om detta förut. Blygdläppsoperationer är något som har smugit sig hit från USA, där det och andra ingrepp ingår i plastiskkirurgin.
Och detta utsätter kvinnor sig för. Frivilligt! Utan att vara hotad av någon hederskultur.
Vad är kvinnan rädd för i detta fall? Att mannen ska göra slut därför att han tycker att hon har blygdläppar som hänger ut för mycket?
Eller för att hon inte har bröst som liknar Playboytjejernas?

Jag mår illa.

Borde kanske tillägga att jag uppskattar både mina och makens kroppsliga skavanker. De är en del av oss. Sedan ska jag inte förneka att jag försöker gå ned ett kilo eller två ibland. Men det handlar mer om att leva hälsosamt.

- - - -
Uppdatering och liten eftertanke:
Själva debatten om myten om mödomshinnan tycker jag är lite märklig. Alla kvinnor vet ju att det inte finns någon hinna, som täcker hela öppningen in till slidan. De män som har haft sex med en oskuld borde veta det också.
Det förvånar mig att det behöver debatteras, det vet ju alla. Eller?
Det är givetvis olyckligt att det kallas hinna.
Men vad det egentligen handlar om är ju myten om att man ska blöda första gången. De kvinnor flesta blöder, men inte alla. Av den enkla anledningen att hymen ser olika ut på olika kvinnor. Och så har det att göra med hur sexuellt upphetsad kvinnan är, hur försiktig mannen är etc etc.
Och de flesta kvinnor kan väl vittna om att första samlaget oftast inte är en höjdare, på grund av att det gör ont. På grund av att hymen går lite sönder.
Så man bör väl vara lite försiktig med att totalt avfärda myten om mödomshinnan, som om ingenting skiljer första gången från andra samlag. Något händer ju i alla fall första gången.

tisdagen den 5:e augusti 2008

Trött på: Präster som the Bad Guy i romaner

Ack så förutsägbart.
Läste Läckbergs Predikanten för något år sedan och såg sedan TV–serien. Osakligt och eländigt skildrat, båda två. Läckberg skröt med att hon hade skrivit boken före Knutbymorden.
Jo, kanske, och ja, verkligheten överträffar dikten, jag vet. Knutby, och inte att förglömma, alla otaliga pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan.

Åsa Larssons Solstorm, också skriven före Knutby, har några riktigt bra Bad Guy–präster/pastorer. Jag gillar den deckaren, det måste jag medge, men kanske mest därför att Åsa har sett kyrkan inifrån. Vet hur det fungerar.
I Turstens Glasdjävulen är den ene prästen eländigare än den andre. Gammalmodiga kvinnoprästmotståndare, alkoholister och ja, värst av allt; pedofiler, givetvis.
Så förutsägbart.
Till Turstens försvar måste dock sägas att det finns en sympatisk präst i deckaren, sjömansprästen i London, som inspektör Huss har kontakt med. Och tror sjutton det, sjömans präster brukar vara förbaskat trevliga, i alla fall de som jag har stött på.
Jo Nesbö skriver i Frälsaren om Frälsningsarmén. Att the Bad Guy är en frälsningssoldat förstår ni redan på förhand. Men resten av frälsningssoldaterna är ganska reko och väldigt mänskliga. Att Nesbö ändå skildrar Frälsningarmén ganska ömsint är tydligt.

Så Nesbö kommer undan med hedern i behåll.

Författare upphör inte att fascineras av präster som går djävulens ärenden. Inget fel i det, läsarna vill ha det. Läsarna är inte riktigt intresserade i medelsvensson som utnyttjar barn eller mördar sina kollegor. Helst ska det vara en politiker på toppnivå, gärna en polis eller varför inte en präst eller pastor.
Det bekräftar bara folks allmänna uppfattning att präster är höjda över allt ont, och därför faller så mycket hårdare när de slutligen faller.
Det faktum att präster i verkligheten bara är människor, det är ingen bra ingrediens i en spänningsroman.

Men jag tycker att det sticker lite i ögonen. Varför? Jo, som jag redan har varit inne på; ofta är det så osakligt. Författarna har ingen aning hur det fungerar inom kyrkan (undantag alltså; Åsa Larsson och Jo Nesbö). Och när pastorn i Predikanten sprang omkring i Tv–versionen i en lila prästskjorta, det tog priset (kanske inte Läckbergs fel). Först och främst, rätt så få pastorer har prästskjorta. Och ingen har en lila, det har bara biskopen.

Undrar om folk inom andra yrkesområden tycker likadant, när deras yrke dyker upp i en roman?
Att det mig veterligen inte finns en enda vettig roman, deckare eller annat, om socionomer, det har jag redan varit inne på.

Liten fotnot: Har precis läst Christine Falkenlands Öde. En tunn liten bok, men en fulländig berättelse. Och en präst som Bad Guy, även om han inte mördar någon eller förgriper sig på barn. Kanske är han bara en ganska mänsklig person, en söndrig människa.
En bra berättelse blir det i alla fall.
- - - - -
Uppdatering:
Mirjam skriver lite om detta också.

måndagen den 4:e augusti 2008

Trött på: Ändrade gärningsmän i filmer

Undrar hur många författare som gråter när de ser sina alster bli film?
Jag är trött på filmer, speciellt deckare, när det är en annan gärningsman än i boken filmen bygger på.
Om man inte här läst boken, så går det an.

Clint Eastwoods filmatisering av Michael Connellys Blodspår (Blood Work), är ett riktigt bottennapp. Tydligen tyckte filmmakarna att det var bra för storyn om McCalebs polare var gärningsmannen. Det känns konstigt att läsa en uppföljare till Blodspår, Fällan, där polaren dyker upp igen. Dog alltså inte.
Michael Connelly hänvisade till att han hade sålt filmrättigheterna, och då säljer man tydligen sin själ också.
Clint Eastwood har också filmat Dennis Lehanes Mystic River. Lysande film, speciellt Sean Penns agerande, men jag har inte läst boken, så jag vet inte om den följer Lehanes berättelse.

JK Rowling höll dock ganska hårt i manusförfattandet till filmerna. Förståeligt, eftersom hon visste vad som skulle hända i senare böcker, något som filmmakarna inte gjorde.
Astrid Lindgren är ett klassiskt exempel, hon skrev manus till filmerna själv. Ända tills hon en gång på ålderns höst gav tillstånd till någon att göra tecknad film av Pippi. Eländigt, det finns inget bättre ord att beskriva resultatet.

Ett annat bottennapp såg jag häromdagen på DVD. Om man inte har läst Åsa Larssons Solstorm, så är filmen med samma namn en hyfsad thriller. Speciellt miljöskildringarna i det vintriga, vita Kiruna. Ända till slutet, som man knappast kan säga följer boken. Jag blev irriterad. Minns att jag såg Åsa Larsson sitta i TV och säga att hon var nöjd med tolkningen av hennes bok. Mja, vad annat ska man säga i Gomorron Sverige? Att man var besviken över att en annan gärningsman dök upp i filmen? Då lär ju aldrig någon mer av ens böcker bli film. Eller?
Varför gör filmmakarna så här? För att överraska tittaren som har läst boken? Jag reagerar bara med besvikelse: Så står det inte i boken! vill jag näsvist säga.

Jag har precis sett Gone Baby Gone, ett undantag från denna föga smickrande regel. Bra film, och den håller sig till den ursprungliga boken, som jag skrev lite om här. En av mina Dennis Lehane favoriter.

Sommaruppkoppling

Nej, tystnaden blev inte så lång.
Numera har vi mobilt bredband, och det veckovis. Blir lite billigare än att betala 200 spänn per månad, och det hela året, när man bara är i Sverige ungefär 6 veckor per år.

Första Sverigeveckan har varit något omtumlade. Först tropisk värme, med temperaturrekord för stugan, 32 grader, det har aldrig hänt förut. Vi ligger för nära vattnet. Resten av veckan låg vi hela tiden vid stranden, något annat orkade man ju inte.

Och nu, måndag kväll, är det styv kuling, från norr, och maken oroar sig för den nyss sjösatta holländska segelbåten av märket Sailhorse. Hittills ligger den kvar.
14 grader och eld i öppna spisen är det som gäller. Rena höststämningen.
Hoppas det blir normalt igen. Visst behövdes det regn, men detta är ju att ta i...

Vi hörs. Det blir en del bokrecensioner och annat.