söndagen den 27:e januari 2008

Robert Burns, Haggis och rökig whisky

Igår var vi bortbjudna till en kollega till min man och firade Burns night. Och det utan att någon i sällskapet var från Skottland. Det var en samling tyskar, chilenare, turkar, amerikanare och en engelsman, som snabbt meddelade att han minsann hade amerikanskt medborgarskap. Och så en svensk och en holländare.

Burns night är det närmaste man kan komma Skottlands nationaldag. Man firar nationalpoeten Robert Burns födelsedag.
Robert Burn levde på 1700-talet och är mest känd för den sång som alltid sjungs på tolvslaget på nyår i engelsktalande länder; Auld Lang Syne (Old long since).
Han växte upp under knappa omständigheter som arrendatorson och blev bara 37 år (många stora konstnärer dör unga....). På de 37 åren hann han bli jättepopulär i Skottland och fick dessutom 12 barn med 4 kvinnor, endast en av dessa var han gift med (och av de 9 barn han fick med henne så föddes 4 innan de gifte sig). Han ansågs ha slitit ut kroppen av det hårda arbetet på den fattiga gården, men det är klart, 12 barn med 4 kvinnor låter som hårt arbete det också.

Burns night har egentligen tre huvudingredienser:
Läsa poesi av Robert Burns, äta Haggis och dricka whisky.
Eller kanske fem: Dricka whisky, läsa poesi av Burns, dricka whisky, äta Haggis och till slut dricka whisky igen. Den starka, mer rökiga, whiskyn dricker man givetvis på slutet. Jo, den är riktigt rökig, för den som inte vet något om whisky, röksmaken sitter kvar i munnen länge efteråt, även om man bara har smuttat.

Haggis, ja.
Jag har ätit Haggis för första gången igår. Det var faktiskt inte så himla äckligt!
Alltså, Haggis tillagas inuti en djurmage. Ingredienser; mycket inälvor... Dessa läggs inne i magen, den sys ihop och kokas i minst tre timmar. Magen har då expanderat av trycket och ser ut som en ballong.
Vet ni förresten varför skottar har en kniv i knästrumpan? Jo, för att kunna sprätta upp engelsmän och för att kunna sprätta upp en Haggis...

Mer av Burns: A red, red rose


O my luve is like a red, red rose
That's newly sprung in June;
O my luve's like the melodie
That's sweetly played in tune.

As fair art thou,
my bonny lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.
Till a' the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun;
I will luve thee still, my dear,

While the sands o' life shall run.
And fare thee weel, my only love,
And fare thee weel, awhile!
And I will come again, my love
Though it were ten thousand mile.

2 kommentarer:

  1. Ahh, skottar! Vilka andra kan förena inälvsmat, destillerad drycker och poesi?
    Jag får nog hoppa på det här tåget och börja fira Burns Night. Speciellt femstegsvarianten låter lockande. :)

    SvaraRadera
  2. Så nära, men ändå så exotiskt!
    /JOnas Lundström
    http://blog.bahnhof.se/wb938188

    SvaraRadera