Gott Nytt 2010!

Upptäckte att man inte bara måste göra en tillbakablick på 2009 utan också på hela 00-talet. Inser att en hel del har hänt, om jag ser på det personliga planet.
Millennieskiftet tillbringade jag och familjen på en vit strand, långt borta från civilisationen. Under stjärnhimlen, vid Indiska Oceanen.
Sedan dess har vi flyttat från Oman till Syrien och vidare till Nederländerna. Yngste sonen föddes under 00-talet och större delen av decenniet har ägnats åt att få klarhet i hans sjukdom, hyperinsulinism. Nu har sjukdomen mer eller mindre växt bort, men han är inte helt friskförklarad ännu.Bland annat är hans cortisolnivå inte som den ska. Inte så att vi märker något på honom, men läkarna ska göra mer undersökningar.
Vi förlorade min svärfar och barnens farfar tre veckor innan yngste sonen föddes. 2001 var för oss ett jobbigt år, och då har vi inte räknat med terrorattackerna i New York (som inträffade två dagar efter farfar dog).

Mycket resande under 00-talet, speciellt i Mellanöstern; Libanon, Jordanien, hela Syrien och även Turkiet.

Alla barnen blev skolbarn under 00-talet, jag har tappat räkningen på hur många olika jobb maken har haft, inom samma företag visserligen.
Själv har jag varit hemmamamma hela tiden.Och börjat skriva igen.

En kall nyårsafton i Bohuslän väntar. I morse var det -14 ute och +14 inne i stugan. Full fräs i kaminen och temperaturen stiger åtminstone inne.
I kväll blir det firande med mormor, morfar och moster. Kalkon, trattkantarellsås och potatisgratäng står på menyn. Måste bara städa lite först.
10-talet kan börja.

St Simeons kyrkoruin norra Syrien, med regnbåge. Okt 2004

Monicas adventskalender 24 dec- GOD JUL

All I Want-bloggen önskar alla läsare

GOD JUL

OCH

GOTT NYTT ÅR

Nu tar jag en paus, vi hörs

Monicas adventskalender 23 dec - julens budskap är knappast unikt

Det julevangeliet berättar om Jesus är knappast det som gör kristendomen unik i förhållande till andra religioner. Andra religioner berättar också om Gud (gudar) som kommer till jorden och blir människor.

Det är påskens händelser som gör ett liv i Kristi efterföljelse unikt i förhållande till andra livsåskådningar.

Ändå kommer man inte ifrån att det är barnet i krubban och firandet omkring det som har blivit den största kristna högtiden i många kristna länder. Störst med modifikation. För jag tror att det i mångt och mycket är kommersialismen som har gjort julen "större" än påsken. Och det är på sätt och vis religionssynkretism, som Joachim skriver om här.

Men man ska inte förringa julens budskap och dess stora under. För det är ju ändå så att i och med att Gud blev människa i Jesus inleddes början till något helt nytt. En helt ny relation mellan Gud och människor.

Monicas adventskalender 22 dec - snö idag?

Det är fortfarande mörkt ute och jag sitter framför det stora köksfönstret med utsikt över dalen i norr. Emellanåt syns ett pärlband av ljus från bilar som just har kommit av färjan som går mellan Svanesund på Orust och Kolhättan på fastlandet.
Nu ljusnar det sakta och det går att se den istäckta viken och de tunt snötäckta klipporna runtomkring. De ligger väldigt lite snö här, men det kommer kanske mer idag. Fast det tror jag inte förrän jag ser det.
Barnen vill kunna åka pulka från stugan ända ned till stranden. Det är mer än hundra meter.
Jag vill kunna fortsätta köra från landsvägen upp till oss. Det är flera branta backar som kan ställa till problem vid dåligt väglag.
I vilket fall som helst, hellre snö än barmark.

Snart är det jul och jag borde väl skriva något om julens budskap. Snart.
Det kommer.

Monicas adventskalender 21 dec

Vi lyckades ta oss till Sverige i går. Beslutade oss för en tidig snart, klockan sex gav vi oss i väg och då hade det redan snöat i en timme. Under färden tilltog det och färden till tyska gränsen tog tre timmar i stället för knappt två. Efteråt förstod vi att vi hade kört före snöstormen. Västra Holland fick 30 cm snö i söndags. Det är mycket ovanligt.
Tyskland var lugnt, rena vägar, men kallt. Spolarvätskan frös i ledningarna. Maken hade hällt i fel spolarvätska, antagligen, eller så var det just; kallt. Vid varje bensinmack utmed A1 i Tyskland stod nämligen mängder av bilister med samma problem som vi. Och spolarvätskan såldes slut på en mack.
Inte förrän vi nådde Köpenhamn och det bara var -3 fungerade allt utan problem.

Behöver jag tillägga att Holland ligger stilla idag, i skrivande stund (måndag). Under en vitt vintertäcke. Bussar och tåg går inte, vägarna är antagligen ännu inte plogade (under vår tre timmars resa genom snön såg vi en plogbil en gång).

För övrigt verkar Stenungsund vara det enda ställe i hela Europa som inte har snö. Här ligger ett litet lager på ca en halv centimeter. Det är åtminstone vitt på marken. Och tio grader minus.

Monicas adventskalender 20 dec

Om allt går som planerat sitter vi just nu i bilen och reser till Sverige (man kan alltså välja publiceringstid på Blogger).
Men eftersom Vintern slagit till ordentligt här nere på kontinenten så vet man aldrig.
Vi fick 7 cm snö häromdagen (ovanligt mycket för att vara Nederländerna), men norra Nederländerna fick 40 cm (det är extremt ovanligt för att vara Nederländerna).

Om ni vill ha något att läsa gå till Kolportören och läs det Joachim skriver om konsumtion och religionssynkretism. Intressant och träffande. Joachims blogg är en av mina favoriter i bloggflödet, och det är jag inte ensam om att tycka; Emanuel Karlsten rekommenderade honom också i Människor och tro.

Emanuel som för övrigt lämnar Dagen för att börja på Expressen. Synd för Dagen, men jag önskar lycka Émanuel lycka till. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma på Expressen.

Monicas adventskalender 19 dec - Julvideo U2

Vad vore julen utan julsånger som inte har så mycket med julbudskapet att göra.
Vanligtvis tycker jag att de är en pina, men denna är ett undantag:

Monicas adventskalender 18 dec - Kaarsjesavond

En av Hollands stora julbegivenheter är den sk. Kaarsjesavond här i Gouda. Alltid på tredje tisdagen i december. I år fick det vara för min del, det var alldeles för kallt. Men så här skrev jag förra året:

Ingen snö, men stans stora julgran är i alla fall tänd. 

Traditionsenligt tredje tisdagen i december och komplett med julgran från norska vänorten Kongsberg. Mässingsorkester och kör, tusentals tända ljus i hela stadshuset (och ungefär lika många brandmän på plats för att se till att den sexhundra år gamla byggnaden inte brinner ned). Kalla tår, trots full vintermundering.

Kaarsjeavond (bokstavligen stearinljusafton) är en väl inarbetad tradition. Det har sin bakgrund i att Gouda inte bara är berömd för sin ost, utan också för sina stearinljus (numera stöps ljusen i Östeuropa någonstans, men det är en annan historia).

Torget är packat med folk från när och fjärran; kort sagt, detta är en av de stora julbegivenheterna i hela Holland, ja, mer än så. Man träffar på både engelsmän, tyskar och japaner denna kväll.

Alla gatljus och neonskyltar släcks ned, till slut är det enda ljus man ser stearinljusen i stadshuset och alla stearinljus som folk i husen runt torget tänder.

Med andra ord; stämningsfullt, i ordets rätta bemärkelse. 


Videon nedan är från 1965. Kaarjesavond har inte förändrats mycket sedan dess, förutom att julgranen utanför stadshuset numera har LED-lampor, som drar mycket mindre ström.

Kaarsjesavond 2009,foto Goudse Post/John van Kleef

Monicas adventskalender 17 dec - Holländskt julbröd

Jag sade häromdagen att holländarna inte hade någon riktig julmat. Det är inte riktigt sant.
De har i alla fall sin Kerststol. (Finns i tysk variant också.)

Det är ett sött bröd med massor av russin och korinter och nötter, och den holländska varianten har en sträng mandelmassa inbakad i mitten.
Pudrad med florsocker ska den vara också.
Man äter den som vanligt bröd och helt ska man ta ut klicken mandelmassa och smöra på brödskivan (med vanligt smör ovanpå, så blir det ännu smarrigare).
Annars tycker holländarna att svenskt bröd som är sötat, vare sig det är vanligt bröd till smörgåsar, eller vetebröd, är en märklig företeelse. Kerststol är alltså ett undantag från den holländska vanan att alltid äta osötat bröd.

Jag har introducerat den i min familj, som tycker mycket om den, men eftersom svenskar är vana att äta sött vetebröd till kaffe så tar mina föräldrar helst en skiva Kerststol till kaffet och inte till själva frukosten.

Monicas adventskalender 16 dec - En riktig kalkon

Holländarna är inte så värst bra på julmat. De har ingen speciell sorts julmat, de äter helt enkelt gott under julhelgen, men maten skiljer sig inte från en vanlig festmåltid.

Annat är det med engelsmännen. De har ju sin kalkon.

Eftersom vi ofta har bott på ställen där det har funnit många engelsmän (och med dem fylls ofta landets matvaruaffärer med fryst kalkon vid juletid, oavsett om landet var muslimskt eller inte), så har vi ofta ätit kalkon, om inte till jul, så i alla fall till nyår.

Den värsta "what-happened-last-time-I-flew" historien (ni vet det där och så kom flygplanet i turbulens och föll 2 km, typ)  jag någonsin har hört hade med en kalkon att göra.
Vet ni varför det varnas på många flygplan för att det kan falla ut saker ur bagageutrymmena ovan sätena när man öppnar (officiell förklaring: under starten kan ju handbagage, och annat, flytta på sig och riskera ramla ut när man öppnar luckan)?
Jag vet.
Under en British Airways-flygning strax innan jul från London till Muscat, Oman, för några år sedan, hände följande:

När en passagerare under flygning skulle ta ned sitt handbagage föll en frusen kalkon ut och ned på huvudet på passageraren som satt direkt under.
Passageraren blev så illa tilltygad att planet tvingades gå ned på Cypern för att skicka den skakade till sjukhus.

Jag tror att händelsen inträffade innan 11 sep 2001. Jag tvivlar på att passagerare numera tillåts ha frusna kalkoner i sitt handbagage. Det är ju rena mordredskapet.

Bild från Tasteline där ni också kan hitta ett smarrigt recept på Engelsk kalkon.

Monicas adventskalender 15 dec - Michelinstjärnor

Och nu över till något helt annat. Igen.

SvD skriver om hur Michelinguidens hemliga inspektörer arbetar.

Ni vet; får en restaurang en stjärna eller mer i den guiden är det något väldigt speciellt med den restaurangen.
Bästa betyg man som krögare kan få. Eller?

I den lilla byn Nuth, Limburg, södra Nederländerna, beslutade sig faktiskt en krögare sig för att ge tillbaka sin Michelinstjärna.

Varför?
Jo, plötsligt fick han en massa gäster som förväntade sig dyra råvaror, flärd och elegans.
Han ville att hans restaurang skulle vara en bykrog för alla, inklusive barnfamiljer, som lagade god mat med lokala råvaror enligt tillgång i samklang med årstiderna. De nya gästerna ville ha sjötunga, gåslever och kalvbräss (vad sjutton är det?)

Med ens tyckte stamgästerna att krogen De´n Dillegaard (ungefår Dillträdgården) hade fått för hög tröskel och slutade komma. På söndagar (normalt den tid familjer gick ut och åt) fick den  till och med stänga, eftersom gästerna uteblev.

Så krögaren fick nog, "lämnade tillbaka" sin stjärna, och bytte namn till det mer gemytliga Eten bij Michel (Äta hos Michel, bokstavligt översatt).

Även i Frankrike har krögare gett tillbaka stjärnor, en gav till och med tillbaka tre stycken. Orsak; krögaren ville laga enklare och billigare mat.

Men enligt Michelinguiden kan man inte ge tillbaka stjärnor. De är ingen gåva till restaurangen, utan ett betyg (som kan tas bort om kvalitéen sjunker).

Källa: De Volkskrant, Elsevier, Gayout.com

Monicas adventskalender 14 dec - Skridskoväder?

Hoppsan!
Måste skriva något för denna lucköppning.

Vintern är på väg. Maken oroar sig för att det ska bli skridskoväder här i Holland när vi ska åka till Sverige i två veckor.
Skridskoväder har man inte så ofta. Så där vart tionde år. Förra gången för nästan ett år sedan. Så enligt statistiken borde det inte bli i år.

Fryser det till ordentligt drömmer alla nederländare om Elfstedentocht. Det är bara gått att genomföra femton gånger på hundra år.
Tänk er om Vasaloppet endast gick vart tionde eller femtonde år och föreställ er hur mycket uppmärksamhet det då skulle få.
Ska skriva om Elfstedentocht (Elvastadsloppet, ett tjugo mil långt skridskolopp i Nederländernas nordliga län Friesland) en annan dag när jag har mer tid.

Monicas adventskalender 13 dec - Blod, svett och stand-up

Underbart!

Kolla in den här videon. En norsk dokumentär om Jonas Helgesson (Årets förebild i Dagen 2007). Jag har skrivit om min fd. granne här.

blod, svette og stand-up from Jon Arne Tjelta on Vimeo.

Ha en bra Lucia!

_____

Monicas adventskalender 12 dec - Nobelfesteftersnack

Lite nobelprissnack.
Hade först tänkt skriva om Obama och pacifism, men det får vänta. Och alla andra har ju skrivit om fredspriset "som gavs för tidigt".

I stället, det har väl inte undgått någon, om ni följt nobelfestligheterna, var det ovanligt många kvinnliga pristagare i år.
I SVTs sändning (ca 43 min in) kan man se hur medicinpristagarna talar om hur man, som vetenskapsman och kvinna, kombinerar familj och arbete. Deras lab verkar vara ovanligt "babyvänligt". De är bra förebilder för unga kvinnor som vill satsa på forskning.
Men vad jag inte fattar är varför man aldrig frågar hur manliga nobelpristagare kombinerar familj och forskning på toppnivå.
Lite senare i samma sändning kan man också se ett kort repotage om kemipristagaren, som lever extremt miljövänligt. Paddlar hellre in till Cambridge än tar bilen (han har tydligen inte ens bil).

Noterade också att prinsessan Madeleines fästman satt med vid honnörsbordet. Konstaterade att han såg ut som en typisk jurist som skulle vilja ge ut en spänningsroman i Stockholm Noir-stil.

Lade också märke till att det första homosexuella paret satt vid honnörsbordet. Tyske utrikesministern och hans make. Den senare en av de snyggaste under hela kvällen.
Vackrast? Kronprinsessan, definitivt.

Monicas adventskalender 11 dec - Barnlöshet

En lite allvarligare lucköppning i dag.
Den inspirades av något i detta blogginlägg:

"Det finns därför inte någon rimlig anledning till att det offentliga skall bekosta provrörsbefruktningar eller annat så länge det finns redan födda barn som behöver föräldrar. Normen för vad som är "eget" barn måste förändras! Det kan inte ses som någon mänsklig rättighet att föda barn - lika lite som det kan inrymmas i de mänskliga rättigheterna att med våld eller lagstiftning frånta människor rätten att föda barn"

skriver Birger och i princip håller jag med.

Men jag har full förståelse för dem som är ofrivilligt barnlösa att de skulle vilja att det var en mänsklig rättighet. Eller i alla fall att man skulle ha rätt till hjälp så långt det är möjligt.

Sedan började jag fundera mer på det här med ofrivillig barnlöshet. Det är en realitet i alla samhällsklasser. Men att göra något åt det är ofta förbehållet rika. I fattigare länder är IVF något som endast rika kan ha råd med, om det inte finns något statligt stöd. Adoption kan måhända vara ett billigare alternativ där.
Men i västvärlden är adoption förbehållet de med tillräckliga medel. Det kostar att adoptera. Om inte det offentliga skulle bekosta IVF så skulle många med lägre inkomst aldrig kunna göra något åt sin ofrivilliga barnlöshet.

För jag tror att det är en stark drivkraft hos många att vilja ha och försöka få barn, egna eller adopterade. Även om det första inte kan ses som en rättighet.

Själv har jag svårt att sätta mig in i hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag tillhör de lyckligt lottade som har väldigt lätt för att bli med barn. Det där med en gång vid rätt tidpunkt stämmer in precis. För mig.

Samtidigt som vi "planerade för" (ogillar det uttrycket) vårt andra barn gjorde goda vänner till oss detsamma. Bara det att för dem blev det aldrig något andra barn. Efter privatfinanserad IVF ett par gånger gav de upp. Någon gång under denna process "beslutade" de sig för att vara glada för det barn de hade (som i sig var ett litet mirakel, hon kunde egentligen inte bli med barn) och inte försöka med IVF igen. De har heller inte adopterat.
Vi hade svårt att tala med varandra om detta. Jag kände att de, speciellt min väninna, hade svårt att komma över avundsjukan, eller vad man nu ska kalla det, för att jag hade lätt för att bli med barn och hon inte. Vi kunde inte mötas. Ännu idag tycker jag att det är svårt att tänka på det, trots att det är mer än tio år sedan.

-----

Liten fotnot:

För några år sedan hörde jag en underbar liten historia om ett holländskt par som adopterade en kenyansk liten flicka. De bodde i Kenya vid tillfället och en dag hittade någon ett övergivet nyfött barn i ett kaffeplantage alldeles intill deras hus. Paret blev ganska chockade över att barnet "hittades", men ingen bokstavligen tog upp det. Det visade sig att enligt lokal tradition betyder det att man tar till sig barnet som sitt eget (dvs adopterar det) om man tar upp och tar hand om en övergiven bebis. Och det visade sig vara för mycket för de redan fattiga personerna som hade hittat barnet. De hade antagligen nog med sitt och hade problem att föda den familj de redan hade.
Följaktligen tog det holländska paret upp barnet, tog hem det och senare blev det officiellt adopterat.

Denna sanna historia tog sådan skruv hos mig att den håller på att bli en hel roman. I alla fall delar av en roman, och i något modifierad tappning. Vi får se om det blir något av den historien.

Väntar i vaccinationskön med mamma. Uganda 1989

Monicas adventskalender 10 dec - Vit jul i Libanon

Inspirationen tryter, vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Kan vi hoppas på en vit jul i år? Vi ska visserligen fira den i Sverige, men är chansen större än i Holland? Svårt att förutsäga, givetvis.

Annars får man väl ta sig till Libanon. Där brukar första snön komma runt jul. Och ganska ordentligt i bland. I bergen alltså. I Beirut regnar det bara.

Så här såg det ut julafton 2005. Det snöade så mycket att vi inte kunde ta oss hem den vanliga vägen från Beirut till Damaskus, dvs över bergen och Bekaadalen (ca en och en halv timmes bilresa, inkl och då var hälften av den tiden väntan vid gränsen). Vi fick åka norrut via Tripoli, runt bergen (fem timmars bilresa).

Monicas adventskalender 9 dec - Hästgalen

Över till något som inte har med advent och jul att göra.

Det här med hästar. Och att det går lite i arv, hästintresse.

Hittade den här lilla filmen på en blogg;

Världens sämsta hästtjej from Pikosekunder on Vimeo.

Liknar inte riktigt mig men har några beröringspunkter.
Jag älskade hästar. Jag var dock ganska dålig på att rida, och egentligen var jag också lite rädd för hästarna. De är ju ändå stora starka djur som man inte är roliga att ha och göra med om de blir arga eller rädda. Eller vill trilskas.

När jag fick egna barn pratade jag inte om mitt hästintresse som jag hade som barn och tonåring. Det låg så långt tillbaka i tiden. Visst klappade vi en häst om vi träffade på någon och kanske slapp det ur mig att hästar är det vackraste djur som finns någon gång.

Så därför undrar jag om hästintresse är något ärftligt. Min dotter är nämligen totalt hästgalen. Hon började ta ridlektioner som sjuåring hos Bashar på Mouselly Farm utanför Damaskus. Bashar var en tålmodig man som gav sina unga utländska elever all uppmärksamhet de behövde och gav dem en bra grund i ridandets konst.
Sedan blev det ridlektioner på ridskolan här intill och nu är hon även skötare till en bångstyrig ung ponny vid namn Rebbel (han är ganska rebellisk) två gånger i veckan. Intresset verkar inte ebba ut ännu. Men hon håller på att växa ur Rebbel.


Vad är det med tjejer och hästar?

Ridlektion i Syrien. Kan ni se snön på Hermonberget i bakgrunden?

Monicas adventskalender 8 dec - Pepparkaksbak

Av alla traditioner i vår svensk-holländska familj är pepparkaksbaket en av de viktigaste.
Alla barnen har utvecklats till goda pepparkaksbagare.
Och trots att Holland har sin pepparkaksvariant, Spekulaas, så är det ingen här som bakar dem själv. Som med så mycket annat i bakverk, få holländare bakar sitt eget bröd eller gör sin egen tårta. Det är bageriet som gäller. Lite synd tycker jag.

I år blev det extra lyckat, degen blev precis lagom lös och pepparkakorna spröda.

Pepparkaksbak med precision.

Monicas adventskalender 7 dec- Syrienminnen

När man har bott i flera olika länder tenderar man att samla på sig en hel del saker. Jag har många favoriter, bland annat denna syriska mässinglampa (ja, jag har faktiskt två likadana).

Egentligen gjord för ett stort stearinljus, men jag brukar hänga en liten julgransbelysning i den. Den får sitta i nästan hela året, i alla fall under det mörka halvåret.

Häromdagen bestämde jag mig för att försöka putsa dessa stora lampor, vilket visade sig vara ett jättejobb. Lite mer glänste de efteråt, men jag hade behövt gnugga mer.


Samtidigt drabbades jag efter en påtaglig längtan att åter få vandra i Gamla Stan i Damaskus och dess stora souk (marknad).
Stanna vid Bakdash Ice Cream och äta deras berömda glass doppad i pistagenötter eller äta shoarma på den bästa platsen i staden, bakom                                    Ummayyadmoskén.

Av alla länder jag har bott i är Syrien det land som ligger närmast mitt hjärta. Det trots att det inte alls är en enkelt land att leva i.
Jag förälskade mig i landet redan första gången vi besökte det. Det tog sedan ett halvår innan vi flyttade dit på våren 2003 och förälskelsen höll i sig.
Varför? Kanske de gästfria syrierna, historiens vingslag, möjligheten av gå i Paulus fotspår och även lyssna på det språk som Jesus själv talade (arameiska).
Också Bakdash´ fantastiska glass.

Monicas adventskalender 6 dec - Sinterklaas och hastighetskameror

Ännu lite mer Sinterklaas.

Någon fick den briljanta idéen att packa in hastighetskameror som en Sinterklaas-present.

Nederländerna är fullkomligt nerlusade av hastighetskameror.

Egentligen har jag inget emot dem, men jag hade hellre haft dem vid barnens skola än på genomfartsleder.

Monicas adventskalender 5 dec - Sinterklaas

Nederländerna laddar för att fira St Nicolaus, Sinterklaas, igen. Affärsidkarnas försök att föra in julklappar har ännu inte slagit igen helt, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så.
Sinterklaas är en genuint holländsk sed (även om den förekommer i några andra länder också) och måste bevaras.
Personligen tycker jag mycket bättre om Sinterklaastraditionen än den svenska tomten, alt. Santaclaus, Father Christmas.

Så här skrev jag för två år sedan:

För att göra en lång historia kort; det vi kallar tomten, det som i andra länder kallas Santa Claus, Father Christmas, Julenissen, har sitt ursprung i en mycket typisk holländsk sed;
Sinterklaas. Ja, rätt ska vara rätt, Sinterklaas firas i några fler länder.

St Nikolaus, det helgon, som ursprungligen firades, var en biskop i Turkiet under 200-talet. Firandet av Sinterklaas lyckades överleva reformationen i Holland och firas idag med stort allvar. Och det sker inte under jul, nej, Sinterklaas firas på sin födelsedag, 6 dec, eller rättare sagt kvällen innan. Då får holländska barn sina "klappar" (alltså inte på jul). Sinterklaas släpper ned presenterna genom skorstenen.
De som inte längre tror på Sinterklaas (jag menar, han var så förfärligt lik min dotters kompis pappa, så jag undrar ju...) ägnar sig åt att göra Surprises, dvs man packar in en present som en surprise, de kreativa ådrorna flödar och presentinpackningen kan se ut precis som helst; en stor penna fick min ene son förra året och min dotter fick en käpphäst.

Men först ska Sinterklaas göra sitt intåg och det sker ofta någon gång i mitten av november. Det är då man har chans att se honom i levande livet.
Det är en glad fest, och inga Sinterklaasfigurer med fula tomtemasker inte; nej, här är Sinterklaas klädd som en biskop, helt i rött och med biskopsmössa och kräkla (stav) och allt. Han kommer med båt från Spanien (bor där av någon anledning, han reser inte från Turkiet...), rider på en vit häst och har också ett antal knektar med sig, Svarte Piets, som kastar pepernoten (pepparnötter, smakar som våra pepparkakor) till åskådarna. Ursprungligen hade Sinterklaas bara en Svarte Piet, som enligt traditionen var St Nikolaus afrikanske tjänare (jag antar att det är han som får åka häst och vagn på mitt lilla videoklipp). Med sig har Sinterklaas också Boken, där det står om barn har varit snälla eller stygga under året (vi känner igen tomtens "finns det några snälla barn").

Holländarna tog med sig Sinterklaasfirandet till Amerika, som gjordes om till Santa Claus och som hos svenskarna klonades ihop med gårdsnissen, Jenny Nyströms bilder och på den vägen är det. Så kom tomten till.

Av alla typiska holländska sedvänjor så är Sinterklaasfirandet definitivt det som jag lättats har tagit till mig. Varför? Jo, det firas seriöst, pompa och ståt och barnen fullkomligt älskar det. Hela veckan har barnen här sprungit runt i Svarte Piet kläder, och en och annan liten Sinterklaas såg man också. Riktigt små barn brukar vara vettskrämda för de svartsminkade Svarte Piets, som springer runt och kastar godis och lever lite rövare.
Dessutom gör det att man på julen firar den som verkligen ska firas. Här i Holland är julen mer en religiös högtid än i Sverige, så upplever jag det. Men nu försöker handeln införa kerstcadeaus, julpresenter, för att sälja mer, vilket kan få vem som helst att blir utshoppad av rent utmattning. Speciellt jag, som vill "hålla på traditionerna", dvs både de holländska och svenska, i vårt hem. Alltså; jag köper presenter vid två tillfällen...
Jo, jag vet, Sinterklaas har kommersialiserats, handeln har glada dagar. Men ändå, jag gillar Sinterklaas.

Denne Svarte Piet har anförtrotts Sinterklaas viktiga bok, där det står om barnen har varit snälla under året som gått eller inte. (Undrar vad svenska Humanisterna hade tyckt om det holländska Sinterklaas-firandet?)

Monicas adventskalender 4 dec - Min skrivarflopp

När jag skriver det här är det torsdag kväll och jag är trött. Kan inte komma på något att skriva.

Har haft en massa skrivaridéer de senaste dagarna med ingen tid att skriva ned dem. Som alltid gör det mig våldsamt frustrerad. Jag är rädd för att jag ska glömma viktiga scener och repliker i berättelsen.

Sedan hade jag hoppats att förlagen jag skickat min första roman till skulle höra av sig innan jul. Men förlagsfolket är nog mer upptagna av att gå på varandras julfester än att skicka ut besked till aspirerande författare.

Jag verkar ha haft maximal otur (eller planerat dåligt). Först skickar jag in mitt manus på sommaren, i semestertider, när manus riskerar försvinna i högen (eller inkorgen på mailen). Sedan efter sommaren har de den stora anstormningen av manus från alla som skrivit färdigt under semestern.

Och dessutom är det lågkonjunktur, som får alla att dra åt svångremmen. Speciellt små förlag, jag har haft kontakt med några, de vill inte ha några nya manus under 2010. Suck!

-----------------------------------

Det finns mer att läsa om mitt skrivande på min sidoblogg Bokskrivarblogg, länk i högerkolumnen.

-----------------------------------

Men pepparkaksdegen är i alla fall klar och i morgon ska det bakas pepparkakor!

Monicas adventskalender 3 dec - Julpynt

Igår ägnade jag mig åt att putsa fönster i köket och vardagsrummet, samt att hänga upp adventsstjärnor och ställa fram den svenska adventsstaken. Den sistnämnda är inte så vanlig här i Holland. Och sedan tycker en del att det är lite konstigt att hänga upp stjärnor och ställa ljusstakar i fönstret redan nu. De förknippar nämligen dessa saker med jul och dekorerar för jul gör man (traditionellt) efter Sinterklaas. Alltså efter 6 december.
Men det är ju adventsstjärnor, invänder jag. Men det begreppet är lite okänt för holländarna.
Dock har vår kyrka en adventsstake med fyra ljus och ett barn tänder ljusen varje söndag.

Men här sker nu en mestadels kommeriell förening av jul och Sinterklaas, och givetvis hänger juldekorationerna framme på gatorna redan nu.

Förutom att man traditionellt inte ger presenter på jul i Holland, så skiljer sig andra saker också. De vet inte vad en tomtenisse har med jul att göra. Skulle inte förstå varför svenskar dekorerar sina hus med tomtenissar på jul. Förresten förstår inte jag det heller.
Och skulle man berätta om att många svenskar har särskilda julgardiner, i alla fall i köket, så skulle de skratta. Svenska hem är mycket mer juldekorerade än holländska. Och då talar jag om reformerta hem. Hur katoliker har det är jag lite osäker på, men den reformerta traditionen håller tillbaka på prål och överdåd.
Den så vanliga julkrubban i Sverige är för många reformerta holländare "något som katolikerna har".
Men även det har förändrats. I min stad, som ligger mitt i det reformerta bibelbältet (mycket "gammalkyrkligt" och strikt till sin karaktär) har man varje år en "levande julkrubba" på Kaarsjesavond ("ljusafton", den tredje tisdagen i december, då julgranen tänds på torget och endast levande ljus brinner i stadshuset och alla hus runtomkring). Inklusive en riktig åsna, men exklusive en riktig bebis.

Mer om skillnader i svenskt och holländskt julfirande lite senare i december.

---

Monicas adventskalender 2 dec - Hundar

Så här i Sinterklaastider (mer om det den 5 dec...) kommer frågan som på beställning:
Kan inte vi få en hund?

Det blir inte bättre av att goda vänner nyss skaffat hund.
Mamma säger blank nej för sig själv och ett med inbäddat nej offentligt. Vem kommer det att bli som måste ut tidigt på morgonen och sent på kvällen? (Svar: Jag, för den som inte fattade det...)
Hur ska vi få plats med den på resor? (Hundpension är ingen lösning, ej heller svärmor, eftersom vi är borta så mycket per år). I Thuleboxen på taket? (Alla vi känner med hund har stora bilar, vi har en Toyota Verso, kämpar alltid med packningen varje semester).
Dessutom har jag svårt för hundar i tättbebyggda områden. Har aldrig sett en holländare städa upp efter sin hund. Om jag skulle börja med min plastpåse skulle de tro jag var galen.
Följaktligen är varje lite gräsplätt full av skit här.
Med andra ord, jag tycker om hundar, men ogillar hundägare (speciellt de som inte kan fatta att vissa människor är hundrädda, och att det inte spelar någon roll om deras lilla hund är "så snäll", de bara är vansinnigt hundrädda och kan inte "ta bort" det).

Nu har jag fått ännu mer vatten på min kvarn. Hundar är inte bra för miljön. De konsumerar mycket kött och spannmål. Någon har räknat ut att en medelstor hund är två gånger mer påfrestande för miljön än en SUV (typ Toyota Landcruiser, jo, en sådan har vi också haft en gång...)
Det ni!

---
Källa om hundar och miljön: De Pers (på holländska....)

Monicas adventskalender 1 dec - Fördomar

Visst heter det adventskalender och inte julkalender?

Tycker jag i alla fall.
Och jag ska försöka skriva något varje dag fram till jul.


Jag blev nästan chockad i morse när jag upptäckte att det var första december. Den första riktigt kyliga morgonen dessutom. Och snart måste lyset på cykeln på, det blir mörkare för varje dag.

Sinterklaaspresenterna är nästan avklarade. Det gör dagarna innan jul lite lugnare. Men mer om det den femte december, när man firar Sinterklaas i Holland.
 -------

Igår började jag fundera på hur fördomsfull jag är egentligen.
Vi skulle på kvartsamtal (sju minuters samtal...) på dotterns högstadium. På hennes skola går det till så att alla lärare sitter i aulan, eller det sk. mediateket, vid var sitt bord. Varje elev får sju minuter per ämneslärare. Vid varje byte ringer en klocka och nya föräldrar tar plats vid respektive ämneslärare. Ingen för den som vill hålla sitt samtal privat alltså...

Problemet var bara att vi inte hade någon aning om hur dotterns tysklärare såg ut. Bara att han hette Muller. Varje lärare hade en namnskylt på sitt bord, men de gick inte att läsa på avstånd, eller de stod skymda.
"Vem ser mest ut som en tysklärare?" sa jag till min man. "Kanske han där, den blonde killen".
Min man gav mig en blick som sa något om "fördomar om tyskar".
Ja, men, han hette ju till och med Muller... (Visserligen ett ganska vanligt namn i Holland, men ändå. Får mig i alla fall att tänka på doktor Müller i Tintin...) han måste vara blond och se tysk ut (kommer inte ihåg om doktor Müller i Tintin var blond).

Klockan ringde, det var vår tur att få "sjuminuterssamtal" och vi gick på jakt efter rätt lärare.
Givetvis var det den där "blonde killen". Min man hade svårt för att hålla sig för skratt.
Under samtalet visade han sig vara en ännu typisk tysklärare. Inklusive brun manchesterkavaj (och han var yngre än jag, till och med...)

För att försvara mig kan jag berätta att när jag bodde i England kunde jag skymta svenskar på femtio meters avstånd på Oxford Street i London.Innan jag hörde dem tala. De är definitivt blondare än tyskar.
Numera kan jag skymta holländare lika lätt. Ofta på grund av längden. De sägs vara längst i Europa. Kanske beror det på mängden kool, spitskool, zuurkool, boerenkool och andijve som de äter (alla fyra är kål av olika sorter och former).
Är jag fördomsfull nu?

Jag vill ha boktips inför jullovet!!

Eftersom inte alla mina läsare har sett min uppmaning på Twitter och Facebook, så upprepar jag den här:

Jag vill ha bra boktips.

Snart går ordern till Bokus alt. Adlibris inför jullovet då jag ofta läser oförskämt mycket.

Jag efterlyser SVENSKA skönlitterära böcker i POCKET (dvs billigare...). Även tips om faktaböcker i pocketupplaga mottages tacksamt. Bokhyllan hemma är fylld av engelsk oläst pocket, så det efterlyser jag inte just nu.


---

Novell i eboksformat

Nu kan man publicera sina alster gratis i eboksform. Det vill säga så att den kan läsas med tex Mobipocket eller Adobe Digital Edition (EPub), på läsplatta eller med dator. Ni som har iPhone vet om det fungerar på telefonen också.

Jag har lekt lite med programmet och lagt in min gamla novell, Elefantkurvan, på Feedbook.
Gå in och läs om du inte har läst förut.
Klicka på valfri download. Allt är gratis (jag man blir inte fet på skrivandet, snarare mager).
Hoppas att det fungerar.

--

För er som inte alls har hängt med i ebok- och läsplatteutvecklingen, HÄR är en bra sammanfattning av den amerikanske litteräre agenten Nathan Bransford. Vissa av hans punkter är anpassade till amerikanska förhållanden, men annars är det en innehållrik summering.

Kristen tokhöger och islamism

Vad är skillnaden?
Ingen skulle jag vilja säga.

Igår var jag på en "föreläsning" i en kyrka av en arabist, alltså en expert på islam, så kallas han i alla fall.
Det visade sig vara en ytterst arrogant herre vid namn Hans Jansen, som kallade vissa åhörare lögnare och som hindrade andra frågeställare att tala till punkt (däribland min man). Han talade bl a om hur oerhört mycket muslimer i Mellanöstern hatade väst och generaliserade grovt genom att dra alla muslimer över en kam. (Jo, han hade rätt om islamister och vad de tror på och vill, det förnekar jag inte).
De fromma muslimer som befann sig i kyrkan (jo, de hade inget emot att vara där, trots att det både sjöngs psalmer och bads böner, speciellt för Israel), opponerade sig givetvis och trots att de viftade med flygblad om ett initiativ i Amsterdam för att få muslimer, judar och kristna att närma sig varann, så kallades de lögnare.
Varför? Jo, därför att deras tolkning av Koranen inte överensstämde med arabistens. Enligt honom var en muslim som inte var islamist (alltså extrem i sin Korantolkning) ingen riktig muslim. När de tog upp de Koranverser som han hänvisade till för att visa hur vidrig Islam är enligt hans mening var det ganska tydligt att de tolkade verserna helt annorlunda.

Och plötsligt kände jag igen mig. Jag har ofta suttit i liknande sits som muslimerna på plats i kyrkan i går kväll. Någon som tror sig veta anser att jag inte är riktigt kristen eftersom jag tolkar Bibeln annorlunda (alltså inte bokstavligt).

Och i kväll inser jag också att det inte är så stor skillnad mellan de extrema yttringarna av islam och liknande inom kristendomen. Vi ska nog akta oss från att slå oss för bröstet.

Det senaste från kristna tokhögern är detta med kampanjen Pray for Obama Psaltaren 109:8, (se klippet nedan);

Må hans liv bli kort och en annan överta hans syssla.

Följt av vers 9:

Må hans barn bli faderlösa och hans hustru änka.

Vidrigt, inte sant.

Men nu börjar andra företrädare av kristna högern i USA (den icketokiga, med andra ord) tack och lov reagera.
Frank Schaeffer (son till Francis Schaeffer, som har påverkat den kristna högern mycket) säger bland annat ungefär så här i klippet nedan:

"Om den kristna högern inte reagerar mot detta så är de inte bättre än muslimerna som inte reagerar mot extrema muslimer."

Leo Holtter och Brian McLaren bloggar också om detta.
Andra reagerar här.

----

När naken sanning blir porr

Jag läser i dagens de Volkskrant om hur en vågad förstasida på den marockanska feministiska tidskriften Femme de Maroc väcker protester bland landets islamister.
Det är TV-programledaren Nadia Laguet som gör en "Demi Moore", dvs porträtteras naken med sin gravidrunda mage (Demi Moore gjorde det i Vanity Fair, en bild som ofta kopierats och även parodierats).

Vågad i deras mening, alltså. Den är i alla fall mindre vågad än Demi Moores förstasida, där man även såg underkanten av magen och låren. Brösten och underlivet täckte hon med handen.

Islamisterna talar till och med om porr, med det fick andra att reagera. Bland annat Ahmed Benchemsi på tidskriften TelQuel:

"De som tycker att bilden är pervers är de som verkligen är perversa för de ser sex där det inte finns."

Benchemsi anser också att islamisterna skapar en paradox:

"Ju mer man beslöjar, gömmer och förnekar kvinnokroppen, ju mer erotiserar man den för att sedan i hemlighet kunna drömma om den."

Det får mig att tänka på att egentligen är det inte "det svaga könet" som islamisterna försöker skydda, dvs kvinnan, utan mannen, det verkliga svaga könet, i alla fall vad det gäller sexualitet och förmågan att hålla isär sex i fantasin och sina egna handlingar.
Därför har jag alltid tyckt att krav på tex burka egentligen är lika förnedrande för mannen. För egentligen säger man att mannen inte alls har någon makt över sina egna lustar. En liten blick på naken hud eller kurviga former och mannen förvandlas per automatik till våldtäktsman, eller åtminstone äktenskapsbrytare. Det om något är en förvriden människosyn.

Femme de Marocs "Demi Moore"-aktion är en led i en kampanj mot hög mödra- och barndödlighet i Marocko. Där dör 227 av 1000 kvinnor under förlossningen och det är förutom en hög siffra en som inte har gått ned på många år.

"Är det inte tid att vi slutar tolerera denna nakna sanning?"   

säger Femme de Marocs redaktör Myriam Jebbor.

Bild från Femme de Maroc.
Uppgifterna i inlägget grundar sig på en artikel i de Volkskrant.
--------------------
Demi Moore originalet och Britney Spears efterapning:

Liten nostalgitrip och lite om simning

Det har inte blivit mycket bloggat på ett tag, jag har saknat inspiration. Annars brukar det räcka med att jag läser något på andra bloggar eller i tidningar för att fantasin ska sätta igång.
Men nu äntligen fick ett inlägg om vattengymnastik av Bodström i gång mig. Jag mindes plötsligt vattengymnastik från sisådär fjorton år tillbaka.

Tillbaka till nostalgitrippen. Och vattengymnastiken.
Större delen av den tid vi bodde i den östengelska avkroken Lowestoft (Englands östligaste punkt, det ni!) var jag gravid med vårt första barn. Jag fick nys om "Aquanatal", som var en slags vattengymnastik för gravida. Ledd av en barnmorska, och det var tuffa övningar. Med hipp musik till. Vi hade jättekul. Speciellt efteråt i cafeterian då alla var enormt hungriga och pratsugna.

Samtidigt var det "öppen simning" i bassängen och vi höll till på en del av det grunda. Inte till allas belåtenhet. Denna bassäng befolkades till största delen av pensionärer, av vilka några inte ville simma på det djupa. Följaktligen simmade de tvärsöver på den grunda delen (jag och min man lärde oss snabbt att alltid simma när den endast var "lane swimming", borde ha hetat "length swimming")

Så en del av gubbarna och gummarna klagade. Musiken var för hög. Vi tog för mycket plats (för att de inte kunde simma tvärsöver, jag antog att de inte menade våra magar). Barnmorskan blev sur och muttrade något om att de borde simma en annan dag och sedan sänkte hon volymen på bandspelaren (för att ganska snart höja igen).

Andra klagade inte, snarare tvärtom. Några äldre damer ställde sig glatt intill oss och deltog i gymnastiken. En äldre herre sade att han tyckte det var fantastiskt att se oss där varje vecka. Och han önskade oss lycka till. Avslutade med ett nästan tårögt "God bless you!"

Konstigt vad man kan minnas saker. I dagarna var det nästan exakt fjorton år sedan vi packade allt och flyttade till ett djungelrikt land vid ekvatorn i Afrika.

Tilläggas bör att yngste sonen (åtta år) hade simlektion igen idag. En nivå högre eftersom han tog sitt holländska "B-diploma" i lördags.

Nu gäller det att bland annat kunna simma 9 meter under vattnet och även 100 meter med byxor, tröja, jacka och skor på. Vet inte om jag skulle klara det...

Är det radikalt att hata?

Började av någon märklig anledning att fundera över ordet radikal.

Radikal; efter latinets radix, rot, betyder ungefär att gå till botten med något. Att radikalt förändra något betyder i princip att orsaka en omfattande samhällsförändring.
Tänk så många tolkningar det finns om det.

Idag är radikal nästan synonym med extrem. Radikala muslimer är detsamma som extrema islamister. Det radikala i islamismen torde ligga i föreställningen att islam är lösningen på allt, också samhällsproblemen. Muslimer är av Gud kallade att vara världens ledare, enligt islamismer. Om man förenklar ideologin grovt, alltså.
På många sätt tycker jag att deras ideologi liknar en annan, som antagligen också tyckte den var radikal, nämligen nazismen. För att några exempel på rörelser som tycker att de är radikala.

Den sortens radikalism stöter på hinder när de den vill leda, eller erövra, inte vill bli ledda, eller erövrade. Hur ska man då handla? Med våld?
Följden har vi sett. Krig och elände, etnisk rensning och mördande av miljoner människor.
Och roten till detta är inte en vilja att radikalisera eller orsaka omfattande samhällsförändring.
Nej, jag tror att det är enklare än så. Roten är hat.

Hat är en fullkomligt logisk följd av bli förorättad, bli hatad, oälskad...
Om du lär dina barn att hata grannen, på grund av något han har gjort dig, så kommer de med stor säkerhet att hata både grannen och hans barn. Och så går hatet i arv.

Det är rätt så logiskt att personer som Mohamed Omar blir islamist efter Gazakriget. På något sätt måste hatet ut och ta form. Materialisera sig. Han är ju inte ensam om att vara upprörd över vad som hände i Gaza. Och det är inte förvånande att många reagerar på liknande sätt som Omar.

Men är det radikalt? 
Knappast. Att hata är kanske logiskt, med tanke på vad som har hänt, det ligger liksom i människans natur. Någonstans långt inne känner man ofta förståelse för att en förorättad person väljer att hata och vill hämnas.
Jag frågar mig om man går till roten med det onda, det som är fel, det som inte är i samklang med ens övertygelse, genom att hata?
Följden av att hata blir ju bara att någon hatar en tillbaka. Det leder till hämnd och ur hämnd föds våld. Våldet framkallar hat hos motståndaren, och det föder hämnd, som föder våld...
Och  ingenting förändras, det enda som förlängs är konflikten.

Det är kanske dags att återta ordet radikal. Återta det från extremister av alla strömningar.

För mig var Jesus en radikalist. Han gick till roten. Han ville genom sitt liv, och sin död och uppståndelse, att människor skulle återvända till roten, till ursprunget, till Gud själv.
Han, som predikade att vi inte ska döma och att vi ska älska våra fiender, visade vägen genom försoning.

Försoning, om något, är det mest radikala av det radikala. Men det får nog bli ett annat blogginlägg om det.

--

Missade Berlinmurens fall

I dagarna firas 20-årsminnet av Berlinmurens fall. De flesta minns säket exakt när det skedde och vad de gjorde just då.
Själv missade jag hela händelsen.
Hur kan man missa att Berlinmuren föll, undrar ni kanske.

Jo, jag befann mig i bushen i Afrika.
Jag var i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat, och just då var jag på ett två veckors besök ute i byarna i ett litet stift i anglikanska kyrkan som hette Mukono. Trots att jag några dagar bodde hos en parlamentsledamot var nyhetsrapporteringen minimal. Det vill säga icke existerande.
Jag hade två intensiva men mycket givande veckor, mycket tack vare de fantastiska kvinnor jag mötte.

Till slut återkom jag till Mukonos centralpunkt, den teologiska högskolan och biskopsgården alldeles intill. Jag togs om hand av biskop Nkoyoyo (han blev senare Ugandas ärkebiskop, har skrivit mer om honom här) som samtidigt hade besök av engelska biståndsarbetare. De kom med nyheten att Berlinmuren fallit.
-Fallit?
-Ja, fallit, folk vandrar från ena sidan till den andra.

Jag fattade ingenting.
Faktum var att jag missade hela hösten 1989 och allt som hände i Östeuropa. I alla fall missade jag liverapporteringen av det. Varje gång jag kom till huvudstaden Kampala gav jag mig ut på stan för att få tag på senaste numret av Time eller Newsweek, de såldes oftast av gatuförsäljare. Men på jul satt jag med en liten kortvågsradio intill örat. Jag hade lyckats hitta svensk radio och lyssnade till hur Ceaucescu hade störtats och följaktligen avrättats i Rumänien.

Jag minns det hela som smått bisarrt. Som västerlänning var man trots allt van vid direktrapportering via media. Och inte hade jag trott att typ halva Europa skulle förändras radikalt under de få månader jag råkade befinna mig i Afrika.

Ja, Berlinmuren föll. Det var glädjande. Mina barn ställer sig ovetande inför det här med Östblocket. Tänk ändå vad fort tiden går. När jag var tonåring var det väl ingen som på allvar trodde att muren skulle falla, och det inom bara ett par år. Växte man upp under det kalla kriget så var det lätt att tro att det skulle vara för evigt.

Idag finns det andra murar som ännu inte har fallit. Verkliga murar och sådana som människor reser i sina sinnen.

Jag sitter glatt och poserar framför Nilens källa i Uganda(Victoriasjöns utlopp), ovetande om att Järnridån håller på att falla med ett gigantiskt brak.

Det här med språk

Ett inlägg på Bloggvärldsbloggen får mig att tänka på det här med språk. Uppmaningen att försöka undvika sk. smileys i twitter, chat och bloggar mynnade ut i en uppmaning att skriva om språk.
Användande av smileys, tex :)    :-(     och annat, kan kanske ses som en bristande förmåga att uttrycka hur man känner i skrift, dvs orden räcker inte till. Jag tror att det var Piratförlagets Mattias som sade i ett Twitterinlägg att det är med Smileys som med bristen på gestaltning i skrivna romanmanus. Gestaltning innebär tex att man inte ska berätta hur personen känner sig genom att säga "Kalle är sur", utan i stället med ord beskriva vad Kalle gör, hur han uppför sig, och på så sätt visa att han är sur. Att han smäller igen dörren bakom sig och inte kommer ut mer från sitt rum den dagen återger på ett bättre sätt hans sinnesstämning än att skriva: "Kalle är sur".
En journalist som skildrade Berlinmurens fall för tjugo år sedan hade inte kommit långt med en artikel som sade att tyskarna var glada över murens fall. Nej, att skildra hur de firade var givetvis ett måste. Som när de hackade sönder muren, till exempel.

Och med det talade språket kan det ju vara så att några ord kan säga allt. Och ingenting. I princip betyder ju orden jag älskar dig något helt annat om det uttalas med hat i blicken.
Vad är språk annat än ett medel att få sagt vad man vill?

Jag har bott många år i länder där jag inte talade det språk som användes i vardagen, av människorna på gatan. Jag försökte lära mig, men det blev inte mycket med det, eftersom jag var småbarnsmamma och samtidigt försökte lära mig min mans språk; holländska. Det blev för mycket helt enkelt. Och så visste jag att jag inte skulle stanna längre än tre-fyra år.
Efter ett tag vande man sig att inte veta vad folk sade runtomkring en. Men riktigt hemma kände man sig aldrig, hur välkommen än folk försökte få en att känna sig,

När vi flyttade till Holland för tre år sedan var det som en uppenbarelse att förstå allt som sades. Nästan allt i alla fall, för ganska snart upptäckte jag att jag var bra på språket, men inte nyanserna. Nyanser i språk är något man inte riktigt kan plugga in, det måste läras in eftersom, och man måste bo i landet.

Nu kan jag förstå det enorma utanförskap en del invandrare känner, de som aldrig har velat/lyckats lära sig språket i det nya hemlandet. I min nya hemstad finns många fd. gästarbetare, marockaner som importerades som arbetskraft på 60-talet. Först kom männen, som jobbade i fabrik, och sedan deras fruar, som stannade hemma och tog hand om familjen. Männen lärde sig holländska så att de klarade sig, men kvinnorna lärde sig väldigt lite. Det flesta trodde till en början att de skulle återvända till Marocko, men så skedde aldrig. Idag finns här en grupp marockaner som är väldigt dåligt integrerade i samhället.

Jag tror att bristande språk är en viktig del av orsaken till att en grupp människor från ett annat land isolerar sig.
Att inte kunna säga vad man vill är irriterande, ger dåligt självförtroende och leder i slutändan till att man inte vågar lita på andra. Man isolerar sig.

Söndagstankar en solig dag i november

Det är lite dött på den här bloggen. Både från min sida och läsarnas. Förutom några trogna som diskuterat kvinnligt ledarskap i kyrkan.
---
För tredje dagen i rad har min sidoblogg om mitt skrivande haft fler besökare än denna. Det beror delvis på stiltjen här men också på en länk från en skrivarcoach. Reaktionerna (över bland annat det här med att bli refuserad) var värmande. Läs om ni har lust.
---
Jag har funderat vidare på det här med att föra himlen till jorden och vad som egentligen menas med Guds rike, eller Jesu Kristi eviga rike som Petrus säger i 2 Petr 1:11.
Jag har inte kommit så mycket längre, men Petrusorden ovan, som prästen predikade om idag i vår kyrka, har också med det här att göra. Det handlar om att vår kunskap om Gud inte får bli fruktlös och overksam. Tro, kunskap och gärningar hör ihop och kan inte skiljas åt.
---
Jag har undrat när Birger-Elvis-Är-Bäst-Schlaug skulle skriva något om Elvis Presley vs. Michael Jackson.
Det har han gjort nu.
Själv tror jag att Michael Jackson kommer att bli för mina barn vad Elvis är för mig. Elvis dog när jag var i tioårsåldern och mina barn är i ungefär samma ålder nu. Alltså för unga för att egentligen veta vem Michael Jackson var när han var på topp.
Det blir till att upptäcka musiken i efterhand. Och jag, som egentligen aldrig hade Michael Jackson som idol, måste erkänna att hans låtar håller än.
Liksom Elvis.
---
Och så läser jag en grymt rolig bok på Elib just nu.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Bara titeln.
Jag skrattar högt emellanåt. Ska försöka få till en recension så småningom.
Jag beundrar författare som kan skriva roligt. Själv kan jag det inte. Jag är nog alldeles för melankoliskt lagd för det. Eller egentligen vet jag inte vad för gåvor man måste ha.
---
Och Mackan, en av dem som sällade sig till uppmuntrarskarorna, se ovan, har publicerat sin senaste, Ur djupet, både i eboksform och på papper. Jag läsa när Hundraåringen har klivit tillbaka in genom fönstret igen (om han nu gör det...)

--

Varför pimplar bokpoliser så mycket kaffe?

Jag har faktiskt funderat på det också, men det är Piratförlaget som slänger ut frågan.
Om alla kaffeautomater på polisstationerna i Sverige och Norge skulle paja skulle Nordens mördare löpa amok, tror de också.

Ännu mer fundersam blir jag när jag läser amerikanska deckare. Jag tror både Lee Child och Michael Connelly låter sina hjältar Jack Reacher resp. Harry Bosch påstå att koffeinet "kickar in" och får igång dem fysiskt och mentalt.
Med tanke på hur blaskigt amerikanskt kaffe är så undrar jag om det är fysiskt/medicinsk/kemiskt möjligt.

---

Neverending story-om kvinnliga ledare i kyrkan

Det kommer nog aldrig att slutas diskutera om det här med kvinnor som präster/pastorer/församlingsledare/undervisare/äldste.

Jag har redan sagt så mycket tidigare, bland annat här och här och här... Jag ska inte tjata igen.

Jag delar Håkan Kennes syn som det står om i Dagen. Han var en gång i urtiden ledare för vår ungdomsgrupp och det var en ganska dominant åsikt vid den tiden och i den omgivningen att kvinnor inte skulle bli präster.
Men tiden har både jag och han gått emot den uppfattningen, utan att rucka på bibeltroheten.
Jag tycker att han redovisar bra hur han har kommit fram till sin åsikt. Ett citat gillar jag:

"Läser man Bibeln som tysk grammatik, ser man vissa regler utan undantag och andra vars undantag bekräftar regeln. Men det går att läsa Bibeln på annat sätt, och då faller allt på plats på ett logiskt sätt".

Håkan har tyskt påbrå, kan jag avslöja, och dessutom hade vi samma stränga tysklärare på gymnasiet, så jag anar lite vad som kan läsas mellan raderna i dessa ord.
Med det handlar ju om det han säger på ett annat ställe i intervjun; "ingen läser Bibeln förutsättningslöst" och det beror mycket på "vilka glasögon man tar på när man läser texterna".

Läs även övriga artiklar i Dagens serie.
Linda Bergling har också kloka, i Bibeln grundade åsikter:

Linda Bergling talar om "biblisk jämställdhet". Hon menar att Gud visade sin plan för man och kvinna innan syndafallet, då han skapade människan till sin avbild och gav dem ett gemensamt uppdrag. Syndafallet ledde till den maktkonstruktion där mannen råder över kvinnan, och det har blivit bilden för hur förhållandet mellan man och kvinna ska vara, hävdar hon.

- Jag tror att i Jesus är maktkampen över, och Gud för oss tillbaka till tiden före syndafallet, där vi kan stå sida vid sida i ett ömsesidigt underordnande för att ge varandra plats och utrymme, säger Linda Bergling.

Dagens kommentarer i Twitterformat

Jag är dunderförkyld, på dåligt humör och undrar hur jag ska fira att Internet fyller 40 år. Tydligen.

Kommer på att jag ska kommentera dagen (inte nödvändigtvis dagens nyheter) i Twitterformat.

För den som inte vet vad Twitter är kan jag förtälja att det är en slags miniblogg (eller slö chatt) där varje meddelande inte kan vara längre än 140 tecken (och det är inte mycket…)

Alltså; varje liten kommentar: max 140 tecken. 

Först:

Comhem. Nej, kom inte hem. Inte till mig i alla fall. Undrar hur mycket (lite) kamikazepiloterna de sätter i sin kundtjänst får betalt?

Comhem II: Tar bort God Channel. Gör inget, eftersom det finns God on Demand på hemsidan. Om Internet fungerar alltså. #Inshallah.

God on Demand. Kopplar de bort Gud när de tigger pengar, TV-pastorerna på God Channel?#Inshallah

Litteraturpristagare beskriver Bibeln som en handbok i dålig moral. Håller med. Om man läser den som en viss potentat läser den.

Äntligen ska man köpa Ipren på ICA! Minns min ungdoms menshelvete när pillren var slut och Apoteket två mil bort.#gnällandeutlandssvensk

Avslutningsvis.

Varför blir jag hungrig när jag är förkyld och varför smakar kaffet inte?

Lyssnar på och lipar till ljudboksversionen av Michael Connellys nya Nine Dragons. Kan inte komma ihåg att jag någonsin har lipat över en deckare? Någon annan som har gjort det? I så fall vilken? Skulle vilja läsa den.

The right to appear ridiculous is something I hold dear

Funderar på att ge min blogg ett nytt namn.
I alla fall har U2:s  I'll go crazy if I don?t go crazy tonight
blivit min nya livsmelodi, eller något sådant.

Och kan du tänka dig, kära läsare, nu har mitt husband U2 lagt upp en hel konsert på Youtube.
Kan du fatta?

Love you.

Donera mera

Den digitala åldern är här.
Inom en snar framtid kommer vi alla sitta med läsplattor.

Vissa befarar att framtidens författare kommer att bli fattigare än någonsin. Om de nu någonsin har kunna leva på att sälja sina verk vill säga.

Så nya grepp krävs. Som att publicera sitt verk (digitalt)  och be läsaren donera pengar.

Så gör Mackan. Ståuppare, Författare, Frälsningssoldat, Pappa, Pacifist, Kampsportare. Bland annat.
Med andra ord:

Donera till Mackan.


--

Lost in the Ardennes

Vi har just kommit hem från en kort resa i Ardennerna. Ca 3 timmars resa från oss, men en annan värld.
Vad visste jag egentligen om Ardennerna innan? Inte mycket. Ardennerhästen, ardennerskinkan och så har pappa berättat om det stora slaget om Ardennerna, där tyskarna bet ordentligt i gräset (snön). Det är den romantiska versionen. Den bistra och kalla verkligheten var att över hundratusen soldater stupade och tiotusentals skadades under den dryga månad runt jul och nyår 1944-45 som offensiven pågick.

Så fort vi kom över gränsen till Belgien blev vägarna sämre, folket trevligare och maten godare (Belgien har fler Michelinstjärnor per capita än Frankrike). Efter att ha passerat Bryssel gick det uppför, uppför, uppför. Högsta topparna i Ardennerna ligger på 500-600 meter, men eftersom floderna har grävt så djupa dalar får man intrycket att man är i utkanten av Alperna. Brant och dramatiskt, skog blandat med ängar. Mycket kor som betar, vandrings- och mountainbikeleder överallt.
Vi fick med oss farmor på en 9 km vandring med graderingen lätt, men speciellt lätt var den inte. Två dagar senare gav jag och dottern oss i väg på en lika lång vandring, graderad svår. Den första timmen avverkade vi en höjdskillnad på mer än 250 meter, ganska tufft för en som inte har en så vansinnigt bra kondition.

Maten är värt ett kapitel för sig. Det är höst och jaktsäsong (vi fick ducka under vandringarna, nej, skämt åsido, vissa vandringstigar var stängda vissa dagar för jakt) och följaktligen stod mycket vilt på menyn. Vi hittade tre små restauranger inom ett avstånd av 50 m som lagade ytterst god mat och speciellt vildsvinsgrytorna var en hit.

Sammanfattningsvis kan sägas att Ardennerna erbjuder allt vi vill ha på en semester, vacker natur, lugn och ro och god mat.
Skulle nog fungera bra som skrivartillflykt, som jag skriver lite om här.

Lite bilder:

Utmärkta vandringsleder, men branta

Gullig kyrka i bergen

Aldrig mera krig. Belgiska eller franska soldater besökte minnesmonumentet i Bastogne samtidigt som vi

Det är inte vi som gjorde det här i gräset...

...utan dessa krabater. Vildsvin betraktar människor som stannat vid vägkanten

Häftig(a) svamp(ar)

Det finns många droppstensgrottor i Ardennerna. Här är en av dem, grottan i Hotton.

Och så var det ölet. Belgien är öllandet nr 1. I princip finns det ett litet bryggeri i varje by. Nästan i alla fall. Vi föll för La Chouffe, som har en tomte som maskot.