söndag 30 september 2007

Kvinnor - var är ni?

Det här är en efterlysning. Kvinnor, var är ni?

Ja, jag vet att ni är där. Går liksom inte att missa, alla vi 50% av jordens befolkning. Om nu kvinnor är 50% av världens kristna har jag ingen statistik om. Rimligtvis... När vi nu är så många, varför finns det då så kända kvinnliga präster/pastorer/predikanter? Så få inspirerande bibellärare, författare, skribenter i övrigt?
Har jag missat något? Om jag tittar i min bokhylla så har jag kanske en (1) bok av en kvinnlig kristen författare. Nåja, det är mitt val, vad jag köper.
Men var är de kvinnliga motsvarigheterna till Halldorf, Sjödin,Malm, Wright, Stott, McLaren, Wallis...?
Ja, min smak på böcker har jag redan avslöjat. Jag efterlyser liksom inte de kvinnliga motsvarigheterna till Hammar (finns de förresten?).
Jag kanske har missat något... (Boktips mottages tacksamt!)

Jag har kastat mig med huvudet före in i den sk. Emergent Church rörelsen/konversationen den senaste tiden, läser, lyssnar på podcasts, plågar Andrew Perriman med svåra frågor om Paulus syn på kvinnor...
Jag gick in på EC-hemsidor och kollade in deras "rekommenderad läsning" sidor (långa listor ibland...) och letade efter kvinnliga författare. Fanns de?
Nej... Inte en enda...
Varför?

Kastade mig in i en diskussion om detta med bättre hälften. Han kastade frågan tillbaka rätt i ansiktet på mig; Vad spelar det för roll, om predikanten är man eller kvinna, så länge de predikar evangelium!
(Regelrätt stöld av citat från mig...)
Blev arg förstås och sade att är det inte ett allvarligt problem för kyrkan att den inte har riktigt bra kvinnliga predikanter/bibellärare/författare?
Tyckte alltså inte han... Varför gör så få kvinnor tekniska jobb? kontrade han.
Men inte ligger det väl i generna?

Om man ser på vanliga romaner, så dräller det av bra kvinnliga romanförfattare. Skulle kvinnor kunna skriva prosa, men inte bra kristna uppbyggelse böcker? Har kvinnor inget att komma med? Har kvinnor inte sinne för teologi?
Sorry, I don´t buy that...

I vissa konservativa delar av kyrkan motarbetas öppet vissa delar av det som jag efterlyser. Men efterlysningen gäller ändå till viss del er som är mot prästvigda kvinnor. För jag vet att det finns många av er som ändå skulle acceptera en kvinnlig predikant. Om de fanns...

För de verkar ju inte ens finnas i den mer evangeliska/emergent/framväxande kyrkan. (Ja, ni fattar att jag inte talar om den sk. "liberala" kyrkan. Hoppas jag inte gör allt för många alltför upprörda).
Varför?

Är det så att det fortfarande finns en stark underliggande strömning i kyrkan, som omedvetet säger att kvinnor ska inte predika, inte skriva uppbyggande radikala böcker, inte vara ledare?
Har till och med något med kyrkliga könsroller att göra? Ja, nu var jag där igen, jag kunde inte låta bli. Sitter vi fast i könsroller i den delen av kyrkan som anser oss vara för kvinnor i ledarskap (så länge de predikar evangelium förstås... förlåt, det var nästan ett dåligt skämt...).

Kanske är jag en generation för tidig. Kanske är den framväxande kyrkan, den som inte känner sig hemma varken till vänster eller höger, i det fundamentalistiska eller liberala lägret, helt enkelt för ung för att ha lyckats fostra dess kvinnor jag efterlyser. De finns kanske inte ännu.

I så fall vad ska vi göra?

Kommentera, ALLA som känner sig manade. Jag vill gärna ha åsikter från alla läger...
Det kommer inga fler blogginlägg på denna blogg förrän jag fått åtminstone några kommentarer....
----------------------------------------------------
Idé till detta inlägg kommer från Jonas.
-------------
Till er som eventuellt nu tror att undertecknad hyser någon slags förträngd kallelse att bli präst/predikant, vill jag bara meddela att så inte alls är fallet!

lördag 29 september 2007

Rent bränsle - smutsigt framställt

National Geografic har ett mycket intressant nummer om Biobränsle. Vanliga dödliga får en någorlunda bild av hur det fungerar i biobränslevärlden. Jag som trodde att det var framtiden. Nu vet jag inte. Kanske är det bara en dröm, jag vet inte.
Green Dreams kallas artikeln, som handlar om biobränsle som det framställs idag, men också om nytt. Kanske går våra bilar i framtiden på biobränsle som alger har framställt. Det ni, alla som bor vid den alggröna Östersjön!
Men det finns säkert någon hake där också. För hittills har ju inga biobränslen visat sig ha allt det där vi strävar efter; miljövänlighet när det gäller framställandet och användadet.
Ur NG;
"Unlike the ancient carbon unlocked by the burning of fossil fuels, which is driving up Earth's thermostat by the minute, the carbon in biofuels comes from the atmosphere, captured by plants during the growing season. In theory, burning a tank of ethanol could make driving even an Indy car carbon neutral. The operative word is "could." Biofuels as currently rendered in the U.S. are doing great things for some farmers and for agricultural giants like Archer Daniels Midland and Cargill, but little for the environment. Corn requires large doses of herbicide and nitrogen fertilizer and can cause more soil erosion than any other crop. And producing corn ethanol consumes just about as much fossil fuel as the ethanol itself replaces."

Det där sista, jag fattar liksom inte, varför gör man det då? Producerar etanol om processen gör slut på lika mycket fossila bränslen som den mängd etanol framställer? (Och jag är nu dum, men varför kan man inte använda etanol för att framställa etanol? Okej, man måste ju börja någonstans...)
Okej, det var majs.

Sockerbetor ska fungera bättre. Rätt så mycket bättre. 85% av Brasiliens bilar kör på etanol. Det är väl bra? Nu vill resten av världen importera etanol från Brasilien.
Det måste finnas en hake? Jodå, det har uppmärksammats
förut, och National Geografic fyller i:

Even sugarcane isn't without its problems. While nearly all of São Martinho's cane is machine harvested, most Brazilian cane is cut by hand; the work, though well paid, is hot, dirty, and backbreaking. Cutters die of exhaustion every year, say leaders of their union. And to kill snakes and make the cane easier to cut by hand, the fields are usually burned before harvest, filling the air with soot while releasing methane and nitrous oxide, two potent greenhouse gases. The expansion of Brazil's cane acreage–set to nearly double over the next decade–may also be contributing to deforestation. By displacing ranching in existing agricultural areas, sugar may be adding to the pressures that send cattlemen deeper into frontier territory like the Amazon and the biologically diverse savannas known as the cerrado. "If alcohol is now considered a 'clean' fuel, the process of making it is very dirty," says Marcelo Pedroso Goulart, a prosecutor for the Public Ministry of São Paulo. "Especially the burning of cane and the exploitation of the cane workers."

Dessutom kan en biobränsleboom orsaka högre matpriser, som drabbar de redan fattiga. Bara i Brasilien går miljoner hungriga, medan landet exporterar etanol (och förresten är det väl också förkastligt att 85% av dess bilar går på etanol samtidigt som dess invånare hungrar, eller.)
Biodiesel från regnskogen i Malaysia, etanol från regnskogen i Brasilien, var ska det sluta?
Så vår hunger efter så kallat biobränsle, för att föra oss framåt, bokstavligen och bildligt, är kanske det största hotet mot miljön. Att kämpa mot skogskövling blir en dropp i havet i jämförelse. Oljeproduktionen som alltid har stämplats för att vara så farlig för miljön, vad är den i jämförelse?

När jag cyklar varje dag , och ytterst sällan använder bilen numera, så känner jag mig nyttig. Det är så lite man kan göra, eller hur?
Det känns lite hopplöst ibland, det där med miljön. Var kan man som en liten vanlig dödlig göra? Förutom att cykla, använda apostlahästarna, låta bli att flyga, sänka värmen...
Men spelar det någon roll, egentligen?...

fredag 28 september 2007

Slöja eller inte-igen...

Nu diskuteras slöjförbud, igen.

Men Mångfaldsbarometerns enkät verkar lite luddig, vad menar man med slöja?
Åter reagerar jag på att ordet slöja används för lättvindigt, menar man ansiktstäckande slöja eller bara huvudduk som täcker håret?

Jag är lite miljöskadad, jag har bott för länge i Mellanöstern; jag har inga problem med sjalen över håret, så länge man ser ansiktet.

Två saker har jag svårt för; ansiktstäckande slöjor som i Saudiarabien och burkor som i Afghanistan. Det borde inte vara tillåtna på allmän plats i Sverige. Det är min åsikt.
Den andra är; slöjor/huvudduk för flickor som ännu inte kommit i puberteten. Jag kan inte se en religiös grund för att en sjuåring flicka ska ha huvudduk och långa vida klänningar. Jag har bott sju år i Mellanöstern, Oman och Syrien, och där såg man aldrig småtjejer i huvudduk. Småtjejer fick vara barn, som ofta kläddes i söta klänningar, som gick till knäna, men aldrig i vuxenkläder.
Därför tycker jag också att huvudduk på flickor inte borde tillåtas, i alla fall inte i skolan.
Jag ska inte upprepa mig själv, jag har skrivit om detta förut. Här kommer det igen.
-------------

Jag har inga problem med huvudduken. Den täcker bara håret. Jag har kanske bott för länge i Mellanöstern, jag är så att säga van.

Huvudduken har sina fördelar, man koncentrerar sig på kvinnans ögon och ansikte när man pratar med henne.

Men ansiktsslöja och andra beklädnader, typ afghanistanska burkas och den svarta saudiska abayan, det har jag väldigt svårt för. Att inte få visa sitt ansikte, själens spegel, är för mig ett av det mest utstuderade sätten att förtrycka kvinnor.

Jag kan inte se hur kvinnor anställda i tex offentlig förvaltning skulle kunna ha ansiktstäckande slöja. Jag skulle inte heller, om jag var lärare, kunna acceptera elever med det. Ansikts- och ögonkontakten är nödvändig.

Men att förbjuda huvudduk, det är för mig att gå alldeles för långt.

Glöm inte, för hundra år sedan förväntades gifta kvinnor i Sverige också bära en sjalett runt håret när de gick ut. Jag bor mitt i holländska bibelbältet (gammalkyrkligt reformert bibelbälte) och här finns kyrkor som förväntar sig att deras kvinnliga medlemmar bär kjol (byxor är manskläder och det är inte tillåtet i Bibeln, enligt dem) och de har alltid hatt på sig när de går på gudstjänst.


Thomas Gür skrev för ett tag sedan i SvD om slöjförbud. Rekommenderad läsning!
------------------------

onsdag 26 september 2007

Varför gifta sig överhuvudtaget?

Jag kan inte låta bli att fråga; varför ska man gifta sig? Egentligen?

Jag har skrivit mycket på denna blogg om vigsel och äktenskap och sex och allt möjligt...
Min civilrättslärare på socialhögskolan hade sina, mycket tunga, argument, för giftermål. Rättsligt sätt är det bäst att vara gift. Tryggast. Punkt. Skrämda unga sammanboende kvinnor lämnade han efter sig i föreläsningssalen den gången.

Under den första kristna tiden fanns tydligen inte kristna äktenskap. (Tror jag läste det i en bok av Peter Halldorf, där han skrev om Augustinus.) Man gifte sig civilt. Men när ändrades det? När blev äktenskapet ett sakrament? Varför?
Någon som vet?

En insändare i Dagen, som är sambo, ifrågasätter varför man ska gifta sig. Man blir väl inte automatiskt mer trogen för att man är gift?
Visst kan man fråga sig; varför ska kristna gifta sig? Välsignar inte Gud förhållandet, om man ber honom om det?

Jag kommer att tänka på en bok jag en gång läste om de första boerna, det vill säga, de holländska bönder, som lämnade Kapkolonin någon gång på 1600-talet och gav sig ut för att få frihet och, slutligen, kolonisera Sydafrika, det som kallas "The great Trek". Det kunde gå år mellan besök från en präst. Djupt kristna människor levde samman, fick barn och det utan att vara formellt gifta. När en präst kom blev det givetvis massvigslar och massdop.
Långt tillbaka i min släkt levde mina förfäder som "sambo". Det hade "inte råd" att gifta sig. De var torpare/backstugusittare, vad jag vet. Barn fick de ändå, det hade de tydligen råd med...

Men ändå, jag undrar bara. Varför måste man gifta sig?

För mig och min man var det självklart att vi skulle gifta oss. Vi ville gå igenom den där ceremonin där man lovar inför Gud och församlingen att leva trogna ihop. Det blev liksom officiellt på något sätt. Och dessutom är det ju en stor härlig fest med släkt och vänner!
Men var vårt förhållande inte välsignat från första stund? Från den där stunden då vi var övertygande i hjärtat att det skulle bli vi två? Den där märkliga känslan som kom så tidigt efter att vi hade mötts?
Jag bara frågar.
Gifter man sig som kristen för att "det hör till en kristen livsstil". Eller?
För att det inte är en privat angelägenhet? Det skall göras officiellt?

När jag funderar så väger det rättsliga argumentet faktiskt tyngst. Man deklarerar inför samhället att man lever ihop. Sedan kan man be om Guds välsignelse. Men måste välsignelsen och löftena ske inför en präst och en församling/vittnen? Är inte Guds välsignelse större och outgrundligare än våra ritualer?

Jag skulle gärna vilja höra era argument, eller funderingar.

måndag 24 september 2007

Nutidsmänniskans längtan efter ritual och Kyrkans ansvar

De statskyrkliga ränderna går aldrig ur.
De som säger att Svenska Kyrkan har en plikt att göra si eller så.
Den enda plikt som Kyrkan har är att predika evangeliet om Jesus Kristus. Hur det ska gå till finns det många delade meningar om. Trots att Svenska Kyrkan är en pytteliten del av den världsvida kristna kyrkan, så finns det många åsikter om många olika saker inom lilla Svenska Kyrkan. Jag tror att de alltid kommer att vara så, hur liten än kyrkan blir och ense dess medlemmar inbillar sig att de är. Bilda en kyrka av två eller tre personer och ni kommer snart att finna att ni är oense om något.

Båda sidor kan hitta stöd i Bibeln. Båda sidor betonar vissa delar av Bibeln och glömmer andra.

Om nu kyrkomötet väljer att inte införa ett könsneuralt äktenskap och fortsätter som nu, men möjligt till välsignelse av samkönade par, så verkar avsägande av vigselrätten vara en vettig följd.
Där är jag och Helle Klein överens. Men att prata om diskriminera, det tycker jag är att gå för långt.

Klein skriver i Aftonbladet:

"Om kyrkan avsäger sig vigselrätten (vilket är en fullt rimlig ståndpunkt – äktenskapet är i första hand en borgerlig civilrättslig institution) kan den ändå inte smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap. Det gäller alla, oavsett sexuell läggning.
Välsigna kärleken. Sluta diskriminera."


Kyrkan har ingen vigselplikt. Kyrkan är inte heller ett statligt organ som diskriminerar om den inte utför något som den måste göra enligt lagen. En myndighetsutövare kan anklagas för att diskriminera. Kyrkan är inte en myndighetsutövare. Kyrkan är ett trossamfund.

Fundera på det här: Skulle man begära att Katolska kyrkan skulle välsigna samkönade par? Eller Livets Ord? (För de har väl fått tillbaka rätten att viga?) Eller en muslimsk iman?
Kanske borde man det. Lika ska vara lika. Varför måste bara Svenska Kyrkan vara svenskpolitiskt korrekt?

Ett samkönat par som vill gifta sig går väl till en präst som vill viga dem, en som delar deras åsikter?

Visst kan kyrkan välsigna kärleken. Men låt det vara upp till varje präst vad han/hon vill. Att tvinga någon att göra något mot sin övertygelse är också diskriminering.

Låt staten viga och kyrkan välsigna. Och låt kyrkans präster vara fria att tycka olika.

Det är okej att tycka att någon har fel. Jag tycker att vi måste vara så generösa i kyrkan.
Det är helt rätt att fortsätta diskussionen, men låt den vara en inomkyrklig diskussion.

Jag börjar få mer och mer svårt för den "liberala fundamentalismen". Ni som läser min blogg ordentligt vet att jag ogillar de stämplar vi kristna sätter på varandra. Men ibland är det svårt att uttrycka sig utan dem.
Jag tycker att den liberala folkkyrkan oftast är precis lika fundamentalistisk som den mer högerinriktade konservativa.
Jag känner mig inte hemma i någon av dem.

Slutligen; Helle Klein tycker att kyrkan inte ska "smita undan det faktum att nutidsmänniskan längtar efter ritual och språk för stora händelser i livet, såsom äktenskap".

Jag tycker inte att det är kyrkans uppgift att ge människor ritual och ett språk. I just detta exempel tycker jag att kyrkans uppgift är att förmedla Guds välsignelse till de som vill ha det när de gifter sig.
Det finns ingen anledning att gifta sig i kyrkan bara för att man tycker om ritualerna, språket eller för att det är högtidligt och vackert.

Nej, man gifter sig i kyrkan därför att man vill ha Guds välsignelse över sitt förhållande.

-----------

Liten uppdatering: Det där jag skrev till Dag i en av kommentarerna får jag kanske äta upp... Kolla in Kyrksysters inlägg om hur människor ser på kyrkan som en serviceinrättning.

lördag 22 september 2007

Vad för sorts kristen jag är...

Så, nu har jag gjort testet också.
Nu vet jag vad för sorts kristen jag är.

Wesley vet jag egentligen väldigt lite om. Tydligen sympatiserar jag med honom... Neo ortodox är ett uttryck jag har hört, men som jag inte heller vet så mycket om.
Emergent/portmodern som tredje, där kom den!...

Funtamentalist och modern liberal kommer sist på listan. Det kan jag nog hålla med om.

What's your theological worldview?
created with QuizFarm.com




Evangelical Holiness/Wesleyan

79%

Neo orthodox

71%

Emergent/Postmodern

71%

Roman Catholic

68%

Reformed Evangelical

46%

Classical Liberal

43%

Charismatic/Pentecostal

43%

Fundamentalist

39%

Modern Liberal

25%


What's your theological worldview?
created with QuizFarm.com

fredag 21 september 2007

Gudsfruktan och Gudslängtan


”Gudsfruktan och Gudslängtan är besläktade skiftningar i trons blick. Utan fruktan blir religionen ett leksakståg på sovrumsgolvet. Utan trånad blir den ett härsket vin.” (Peter Halldorf, ur Helig rot)

Gud vill att jag ska vara helig. Avskild åt honom.
Men hur kan jag vara helig? Hur kan jag vara avskild åt Honom?
Hur kan jag vara nära Honom?
Jag som inte ens kan närma mig Honom. Lika lite som en nattfjäril kan överleva att flyga in ett brinnande ljus. Jag kan inte heller flyga i en rymdfarkost till solen, jag kan ju inte ens titta in i solen en längre stund utan att riskera att skada ögonen.
Om jag stod inför Gud, som Jesaja, så skulle jag nog också frukta för mitt liv. Om man står inför universums Skapare, Han som fick igång Big Bang, universums härskare, så fruktar man alldeles säkert för sitt liv. Det är ju som att flyga rätt in i solen. Jag skulle förkolnas.
Gud är ren, jag är oren. Det orena bränns bort i Guds närvaro.
Jag, som är syndig, kan inte överleva en sekund i Hans närvaro.
Eller kan jag det? Och hur kommer det sig då att jag längtar till Honom, när jag vet att det är omöjligt att närma mig Honom?
Som skapad till Guds avbild, måste det väl ligga i min natur att längta till honom. Som stjärnstoff längtar jag tillbaka till urmaterian.
Som älskande som längtar till varandra. Gud planterade en längtan i mig. Jag är bara halv utan Honom.
Det låter som en dålig kioskroman.
Jag är bara halv.
Det är kanske det som är den så kallade Gudsgenen.
Kanske. I så fall tror jag att alla har en Gudsgen. En genetiskt betingad förmåga att längta efter vår Skapare. Om jag nu tror på evolutionen eller inte, jag tror att Gudsgenen finns nerlagd i skapelsen redan i stjärnstoftet, redan från begynnelsen. Redan innan det fanns gener i allmän mening.


En gud som man inte fruktar kan omöjligt vara Gud. Vem som helst borde frukta att förkolnas under resan till solen. Om man inte är självmordsbenägen förstås. Men med vanlig självbevarelsedrift, vem som helst skulle kasta sig till marken och ropa: Ve mig, jag är förlorad! (Jes. 6:5). Och känna sig totalt utlämnad och ytterst simpelt skitskraj.
Samtidigt, hur kan man tråna och längta efter någon som man fruktar? Det skulle vara en ganska haltande kärleksrelation, inte alls jämlik. Hur kan man älska och frukta samtidigt? Det är ju omöjligt. En sådan relation skulle ju vara som härsket vin, om något.
Det är väl inte det som Gud vill? Att jag ska älska honom för att jag är så rädd för Honom. För att jag är så vansinnigt skitskraj.
Varför har Gud skapat mig så? Med denna längtan?
Jag vill ju inte älska någon för att jag är rädd för honom.
Om jag skulle bo under samma tak och gå till sängs med min man och samtidigt vara rädd för honom, så skulle de flesta säga att jag lever i en osund relation.
Men det är kanske fel att blanda in vanlig mänsklig kärlek, lust och åtrå i detta. Eller?
Hörde en låt häromdagen: It takes a fool to remain sane
Det är kanske så det är, bara galna kan tro på en kärleksfull Gud.
Det är väl det som icke troende säger: Du måste vara galen som älskar en så fruktansvärd person. Var finns den kärleksfulle guden? Jag har i alla fall inte sett honom. Du måste vara galen!

Kanske är jag galen. Det är väl det jag är, helt enkelt; galen.

Men det är då som jag inser att jag förstår allt det där med nåd.
Och Jesus.
Och varför Gud blev människa.
Var den kärleksfulle guden tog gestalt.
Alla mina försök leder till ingenting.
Jag kan försöka vara helig förgäves, så kan jag ändå inte komma nära honom.
Så han kommer till mig. Han rör vid mig först. Renar mina läppar med glödande kol, sonar min synd och… (Jes 6:7)
Sonar min synd.
Det är gratis.

Okej, jag är försonad med Gud. Jag vet att jag inte är perfekt. Jag gör fel igen. Gud behöver sona min synd igen och igen. Jag är inget helgon, bara en vanlig otillräcklig människa.
Inget helgon. Men stopp…
Helgon kommer väl från ordet helig?
Att vara helgad åt Gud innebär att vara avskiljd åt Gud. Vara avskild.
Vara.
Att vara är inte förbehållet att antal fromma människor, som kyrkan har ansett är heliga.
Det spelar ingen roll om det är påven själv, eller bara jag, inför Gud är vi båda som vi en gång var, ett nyfött barn som just har kommit ur moderlivet, naket, utsatt. Vi hamnar på mammas bröst och bara är.

Vi är alla heliga, vi som tillhör Gud.
Att vara helig måste ju då betyda att man visar att man tillhör Gud.
Att vara helig måste ju då betyda att jag måste visa att jag inte kan göra någonting av egen kraft.

Men före göra kommer vara.
Jag måste vara innan jag kan göra något. Jag måste dricka det där perfekta försonade vinet och låta berusningen fylla blodet, stiga till hjärnan och göra att kinderna hettar.

Det jag antagligen egentligen vill säga är att när Du kommer och frågar: Vem ska jag sända?
Då är jag redo.
Redo att göra något.

–––––––––

"Före göra kommer vara", är också ett citat ur Peter Halldorfs bok Helig rot.

Augustinus stora kärlek

Jag vill läsa Ylva Eggehorns nya roman!
Den verkar vara mycket intressant!

Hon har nämligen skrivit en roman om en av världslitteraturens mest fascinerande kärlekshistorier, enligt min mening.
Jag talar om kyrkofadern Augustinus och hans namnlösa konkubin, modern till hans enda son.
En kärleksrelation som omnämns i Augustinus Bekännelser med några få meningar, men ack så levande och gripande!

Augustinus tvingas till en skilsmässa från sin "sambo", han skulle nämligen gifta sig förnämt. Skilsmässan kom han aldrig över, tror jag. Jag har skrivit lite om detta förut.

Från bekännelser:
"...hjärtat blev sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår, eftersom det hade växt fast vid henne."

Gör det inte ont i ditt hjärta när du läser detta?

Aftonbladet recenserar Eggehorns roman Duvan och Lejonet
--------
Uppdatering:
Dagen har en artikel om romanen, samt en intervju med Ylva Eggehorn. Mycket intressant, läs!

Det är ett intressant ämne det som Eggehorn är inne på; "Det är en sorg att se hur man och kvinna, kropp och ande, Europa och Afrika gick skilda vägar."

Kanske kommer det något mer om om detta på min blogg, håll ögonen öppna!

torsdag 20 september 2007

Geléklumpen som blev jag

Detta blir mitt allra kortaste inlägg i abortdebatten någonsin.
Jag länkar till Z, som ställer så kluriga frågor ibland.

Gå in och svara på Zätas enkät:

"§1. När tycker du själv att du blev ett "jag"?
§2. Med början vid vilken tidpunkt tycker du själv att det hade varit fel att abortera just dig?Varför just då? Och inte dagen före?"

Om Jordklumpen, Revbenet, Paulus och könsroller

Efter att ha halvt lovat på olika ställen, så känner jag att jag nu faktiskt måste skriva om det här med könsroller inom Kristi Kyrka.

Inte så mycket om kvinnoprästmotstånd (har jag varit inne lite på nyligen), men det är klart att det gränsar.

Jag är inte alls teolog, så jag ger inte anspråk på någon teologisk korrekthet. Jag är bara en vanlig bibelläsande lekman.

Jag dras inte heller till feministteologin, det vill säga, jag har inte några problem med att tala om Gud som Fader och Herre.

Kanske har jag feministiska böjelser, jag måste erkänna att på senaste tiden har jag varit lite extra rabiat och även lite manskritisk. Lite så där i allmänhet. Som socionom blir man nog lite sådan för alltid.

Men en varning innan jag börjar: jag kommer att ifrågasätta en av Bibelns stora, nämligen Paulus.

Låt oss börja från början, från allra första början.
Låt oss också var bokstavstrogna en stund, oavsett hur vi läser Bibeln i vanliga fall.
Låt oss läsa vad det verkligen står, i begynnelsen...

"Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 Mos 1:27).

I 1 Mos 2, som innehåller den andra varianten av skapelseberättelsen, berättas i mer detalj om hur människan skapas; mannen (människan) ur jord från marken och kvinnan av ett revben från mannen:

"...då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse." (1 Mos 2:7)

”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” (1 Mos 2:18)

"Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Då sade mannen: ”Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.”
Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett."
1 Mos 2: 21-24

I mer konservativa kristna kretsar kan det låta ungefär här: "Det naturliga är att mannen är ledare, så var det redan innan syndafallet, det tillhör skapelseordningen."

Skapelseordningen, det är ett uttryck som ofta kommer tillbaka. Vad menar man med det egentligen? Och har man verkligen läst sin Bibel om man säger att "så var det redan innan syndafallet"?
Det står faktiskt bara i vilken ordning allt skapades. Det står att Gud tyckte att det inte var bra att mannen var ensam och att han behövde hjälp. Jag kan inte läsa in någon hierarkisk ordning i detta. Inte heller i att kvinnan skapades av mannen och att hon skapades efter mannen. Mannen skapades ju av en näve jord, var det så mycket bättre? Och man tittar till i vilken ordning allt skapades, då kan man ju dra den slutsatsen, om man vill, att om mannen är förmer än kvinnan, därför att han skapades före henne, då är faktiskt apan och alla andra djur förmer än mannen, de skapades ju före honom! (Tänk om vi har fått allt om bakfoten!...)

Att kvinnan skapades av en del av mannen ser jag som väldigt symboliskt. Att hon är en del av mannen och inte någon slags självständig djurart som Gud skapade för att mannen skulle ha att förlusta sig med och som skulle åka och handla och laga mat och föda barn åt honom.
Nej, mannen och kvinnan är människan.

Ganska snart går det käpprätt ut helvete, nästan i alla fall. Människan blir utslängd ur Eden. Vad som hände ska jag inte gå in på här, de flesta känner till berättelsen om syndafallet.
Efteråt skyller mannen på "kvinnan som du har ställt vid min sida", redan då ser man splittringen. Mannen talar om kvinnan som något som Gud "ställt" bredvid honom. Det verkar alltdeles glömt det där vackra med "kött av mitt kött", den där eviga enheten är borta.
Konsekvenserna av syndafallet känner vi till: död, osämja, slit, smärtsamt barnafödande.
Och ojämlikhet mellan könen.
Oavsett kultur och religion, ojämlikhet mellan könen finns överallt, i varierande grad. En konsekvens av syndafallet.
I årtusenden har man (män) först tillskriva "det naturliga" i att mannen ska leda, inte kvinnan. Andra snedvridningar och skapelsen/syndafallet gällande förhållandet mellan man och kvinna har också förekommit (och förekommer). Bland annat Augustinus trodde av den sexuella lusten var en konsekvens av syndafallet, och att man endast skulle ha sex för att alstra barn.

Så var det vår käre vän Paulus. Hade han fått saker om bakfoten han också? Jag är djärv nog att påstå det. Paulus har skrivit mycket fantastiskt, men han var också barn av sin tid, och han var inte Jesus.

"Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud." (1 Kor 11:3)

Paulus försöker förankra sig i skapelseberättelsen:

"Men kvinnan är en avglans av mannen,
ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen,
och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen.
" 1 Kor. 11:7-9).

Behöver jag tillägga att jag tror att Paulus var fel ute. Jag har redan gjort min tolkning av skapelseberättelsen. Paulus gjorde sin. Men han var ett barn av sin tid. Det står inget om avglans i skapelseberättelsen.
Däremot tror jag att Paulus var på rätt väg. Det låter nästan som om han biter sig i tungan. Som om han inser att han har fel. Alldeles efter ovanstående ord säger han:

"Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan.Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud." 1 Kor 11:11-12

Paulus hajar till och säger: "Och ändå... Kära nån, vad står jag och säger! Gud skapade mannen och kvinnan helt jämlik..."

Det var det gamla förbundet. Vi lever under det nya. Om vi levde efter det gamla, att mannen är överhuvudet, måste vi inte då också leva efter alla andra regler som finns i Gamla Testamentet? Ni vet allt det där med att kvinnan är oren när hon har mens, småpojkar måste omskäras, vi kan inte äta griskött...

Jag vill påstå att Jesus försoningdöd har löst oss från den boja som ojämlikheten mellan könen innebär. Hans försoningsoffer har löst oss från den och många andra bojor.

Våra könsroller idag är annorlunda än för 100 år sedan. Tack och lov har det blivit bättre, i alla fall i vårt land och i stora delar av västvärlden. Men ändå kan man se konsekvenserna av den där stunden där mannen skyllde på henne som Gud hade ställt vid hans sida.

Jesus har vi nästan glömt bort. Jesus kvinnosyn förtjänar ett eget tillägg. Jag måste bara säga att det där med Jesus nya revolutionerande syn på kvinnan inte blev till fullo uppenbart för mig förrän jag hade bott sju år i Mellanöstern. Jesus var kanske den första feministen.
Jag ska berätta mer om det senare.
-----------------------

Uppdatering:
Hade Paulus fel och jag rätt, eller jag fel och Paulus rätt? Kanske är det så att jag har missuppfattat Paulus? I de verser jag har använt talar kanske Paulus inte alls om kvinnans plats och eventuellt underkastelse, utan kanske var det helt enkelt en ordningsfråga?
Och Paulus rättar inte sig själv, inte heller motsäger sig själv, utan tillrättalägger orden för att folk inte ska missförstå honom och tro att han verkligen talar om kvinnans underkastelse.
Jag har kallat in det tunga artilleriet, det visade sig att jag hade en riktig Paulus-expert på nära håll.
Jag återkommer (jag har nämligen ställt så kluriga frågor till denne Paulus-expert att han har fått bett om att återkomma till mig...)

tisdag 18 september 2007

Gladdumma tjejer och fräscha killar

Jo, lite så beskriver 17-årige Niklas dagens tjej- resp. killideal. Tjejerna ska alltid vara glada och lite halvdumma, så att killarna kan känna sig överlägsna och omhändertagande. Killarna ska vara vältränade och "fräscha". En pojkflicka accepteras, men en "flickpojke" absolut inte. Då är man ju "bögig"!

SvD har en underbar artikel med en intervju med en tjej och en kille som tillhörde första kullen som "utsattes" för förskolan Tittmyrans jämställdhetsprojekt. Två ungdomar med stor insikt och bestämda åsikter. De har mycket intressant att säga både om sina erfarenheter från dagiset och dagens könsroller. Båda är positiva över sin dagistid och vad de lärde sig.
"En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!"

Tala om hjärntvätt vill de absolut inte, utan är snarare stolta över att ha varit med i "jämställdhetsprojektet". Att det fortfarande efter 20 år tjatas om frågan förstår det inte. Niklas säger:
"Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något."

Erfarenheterna från Tittmyrans projekt är överväldigande positiva. Tjejerna upplevs som med frimodiga och killarna som lugna och med mer välutvecklat språk än jämåriga killar. Lärarna på högstadiet reagerade till och med och tyckte att tjejerna "tog för mycket plats". Något som Niklas inte själv minns, men han antar att lärarna helt enkelt var vana vid att "ge killarna utrymme." Nu var man plötsligt tvungen att ge tjejerna utrymme också. Snacka om att lärarna sitter fast i könsroller.

Det får mig att tänka på ett annat "förskoleexperiment". En förskola gick med på att hänga upp en kamera i kapprummet för att kunna studera om pojkarna och flickorna behandlades olika. Personalen gick glatt med på experimentet, fast övertygade om att de behandlade alla barn jämlikt. Och visst blev de chockade över vad de fick se. De gav pojkarna mycket mer utrymme och tolerans än flickorna. Följden blev att det dagiset ändrade sina rutiner.

Dagens könsroller bland unga grundläggs alltså i unga år. Självklart går en del av sig självt. Min dotter blev hästgalen helt på egen hand. Jag var visserligen hästgalen som barn, men det gick över och jag har egentligen aldrig talat om det med henne. Men tar jag med de två yngre bröderna när dottern har ridlektion, så står de och tittar på stallets traktorer, vad trodde du? Att de skulle stå och glo på hästarna? Inte har vi pumpat i dem att traktorer är något av det mest coola i världen!

Men ändå, vad har det att göra med om tjejer "tar plats" eller inte?
Dagens könsroller, är de egentligen annorlunda än förut? Tjejer ska vara lite dumma och ska tas om hand, killar ska vara fräscha, det vill säga manliga och inte "bögiga".
Suck, man blir lite uppgiven. Jag hade också varit stolt om jag hade varit ett "tittmyrebarn", med lite annan syn på världen.
Niklas ser krasst på verkligheten:
"Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring."

Visst är han positiv, egentligen. Om alla vore som han så vore det kanske sant. Men nu är fortfarande de unga fast i samma könsroller som de äldre, och kommer det verkligen att förändras? Dagens tjejer pumpas ju fortfarande med bilden i media att en tjej ska vara "gladdum"! Och allt kan numera göras för att behaga killarna. Killarna i sin tur präglas fortfarande av den urgamla föreställningen att tjejerna är en knullhåll, helst med en snygg kropp och helst med ganska lite hjärna. Är det kanske biologiskt betingat? En tjej med hjärna, som "tar plats", accepterar inte att "bara" vara knullhål och då hotas släktens fortbestånd. En kille som inte ser som sin främsta uppgift att sprida sin säd så mycket han kan, hotar också släktens fortbestånd.
Eller för att koppla tillbaka till Paulus och hans ord om att kvinna ska vara tyst under gudstjänsterna och fråga sin man hemma. Leo skriver mer om detta, i sitt inlägg utifrån SvDs artikel. En kvinna skulle föda barn och ta hand om familjen. Så mycket mer innehöll den tidens kvinnobild inte.

Nu är jag kanske elak och överdrivet pessimistisk. Jag vill gärna tro att det går framåt lite.
Därför blir jag ännu mer arg när jag läser ytterligare än artikel i SvD, där en Kd politiker invänder mot genuspedagogik. Jag undrar bara, vad grundar han sin filosofi på? Jag menar, jag tror inte att varje barn är ett oskrivet blad, men jag tror vi ska fundera rejält på vad vi krafsar dit på det halvskrivna blad som finns!
Är det egentligen bibliskt att låta killar ta mer plats och att tjejer ska vara lite gladdumma?

Tack och lov var Jesus mer feministisk än Paulus.
-------------------------

Tillägg: Jag vet inte om det var Tittmyran jag hänvisade till med kameran i kapprummet. Tittmyran har i alla fall använt sig av kameror för att kunna analysera hur de arbetar.
---------------------------------

Uppdatering:
Läs mitt inlägg Om Jordklumpen, Revbenet, Paulus och könsroller, där jag funderar lite på skapelseordningen enligt Bibeln, Paulus ord och könsroller. Ett bibliskt feministiskt perspektiv!

fredag 14 september 2007

Tvivel på Gud eller tvivel på kyrkan?



Vad är nu svårast i min relation till Gud? Själva tron på honom eller tron på kyrkan?

En rättelse måste givetvis genast infinna sig: Man tror inte på Kyrkan. Man kan vara en del av den, men inte tro på den.
I princip kan man väl vara kristen utan att vara med i en kyrka?
I princip alltså.
Problemet är bara att som ensam kristen är man just: Ensam.
Man söker naturligtvis gärna de som tycker lika.

Genom åren har jag träffat på många som generellt inte har problem med Gud, speciellt inte med Jesus, han är ju schysst, liksom… Reko kille.
Men kyrkan?! Präster? Självgoda kristna?...
Nej tack! Nej tack, inte för mig…

Jag tvivlar givetvis på Gud. Det gör väl alla ibland.
Men jag måste säga att min relation med Gud har utvecklats ganska konstant genom åren.
Han har egentligen aldrig svikit.
Har alltid hittat på något nytt. Öppnat nya vägar.
Ibland är vi lite oense. Och jag är otålig. Gud har fantastiskt tålamod med mig. Han har mycket överseende med min otålighet, melankoli, mitt närmast patologiskt dåliga självförtroende och min nästan paniska rädsla för att göra andra människor upprörda.
Just nu är vi extra mycket oense. Andra skulle kalla det efterdyningar av kulturkrock. Post–flytt–deppighet. Som jag sade till en god vän häromdagen: Här sitter jag med tolv års upplevelser, en udda social kompetens, erfarenheter som andra inte har och dessutom: lägg till den ännu mer udda mamma–hemma–kompetensen. Vad gör jag med detta? Hur skriver jag in det i ett CV? ”Har ej jobbat på tolv år, men tror mig veta varför libaneserna inte tycker om Syrien och varför syrierna inte tycker om Israel… Bland annat.”
Vad gör Gud med detta?
Parantes var detta. Nu går vi vidare…
För att sammanfatta: Jag litar på Gud. Han har tålamod i det oändliga med mig.

Min relation till Hans Kyrka är något mer komplicerad. Ibland tycker jag att den skymmer Gud. Och jag är ju som kristen egentligen automatiskt del av kyrkan, så jag är medskyldig. Jag skymmer också Gud. Det är oundvikligt. Det ligger liksom i vår mänskliga natur: Att sätta oss själva framför Gud och se till, omedvetet eller medvetet, att andra människor inte ser Honom, eller ser Honom dåligt… Lite som den stora sälgen på vår stugtomt som har växt sig så stor de senaste åren att den nu skymmer solen på eftermiddagen, speciellt i augusti. Man bara hoppas att den ska blåsa ned i nästa Gudrun eller Per, eller vad var det den hette, stormen i januari, som har gett oss en fantastisk havsutsikt… (Eller så tar man till den minst lika våldsamma men kanske mer effektiva kombinationen bättre hälft samt sjuttiofemåring pappa utrustade med var sin motorsåg. På jullovet ska de också ha något att göra.)



I alla fall, det är nog en del av arvsynden, det där att skymma Gud, eller?...

Ingen kyrka är mer rätt än andra. Kyrkotillhörigheten avgör ju inte, lyckligtvis, hur bra kristen man är, eller om man är kristen överhuvudtaget. Kyrkor kan ha fel, men om de har fel, diskvalificerar det då också deras medlemmars tro?

Att jag har svårt för Kyrkan, i allmänhet, har nog mycket med detta att göra. Olika kyrkor är ständigt upptagna med vad som är rätt. Bibliskt rätt, politiskt rätt, mänskligt rätt…
Och Kyrkan är ständigt sysselsatt med att tala om när andra har fel. Och om de har fel, så har de inte i Kyrkan att göra. Platser liksom inte.
Inget nytt under solen. Kyrkan har alltid varit sysselsatt med detta. I stället för att predika Jesus. Inget nytt under solen, bara frågorna växlar. (Nej, suck, jag ligger hellre på stranden tillsammans med en bok av Brian McLaren än att jag går i kyrkan.)

Missförstå mig inte, jag vill gärna ha svar på svåra frågor, det vill väl alla, oavsett om man tror på en högre makt eller inte?
Men ibland tror jag att det är svårt att få svar. Jag måste ibland kapitulera och erkänna att frågetecknet kommer att leva med mig resten av mitt liv, väldigt nära inpå mig, som en trogen sängkamrat.
Eller så inser jag att även om jag tycker att jag har fått svar, så betyder det inte att alla andra har fått svar. Eller de har rentav kommit till en helt annan slutsats!
Faktum är att förmågan att ge svar/få svar på mina frågor inte är avgörande för hur min relation till Gud ser ut. Om Gud kunde ge svar på allt och Han själv var fullt möjlig att förstå, då vore han väl inte Gud?...

Back to the beginning…
Jag litar på Gud. En ganska bra grund i en ständigt utvecklande kärleksrelation. Tyvärr litar jag inte alltid på Kyrkan. Och samtidigt älskar jag den. En upprivande, passionerad kärlek. Det gör ont att inte kunna lita på någon man älskar…
--------------------------

Bild 1: Deir Mar Elisha, kloster i Qadishadalen i Libanon (deir är kloster på arabiska). Ett marontiskt (katolskt) kloster, som även var säte för det maronitiske biskopen. Det antas att klostret anlades redan på 1000-talet.
Bild 2. Beit Olsson-Kolkman, Bohuslän (Beit är arabiska för hus). Utsikt från köksfönstret. När vi köpte huset kunde vi inte se havet alls...

torsdag 13 september 2007

Dagens citat II

Nej, helt däckad är jag inte. Sov några timmar och kom tillbaka till sajberspejs och hittade ytterligare ett bra citat:

”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att de goda människorna gör ingenting.”

Och en som så ofta, mycket bra artikel av Cordelia Edvardsson.
Det är lätt att glömma bort hur man kan vara medskyldig, utan att ha gjort något.
För det är ju det som är felet, att man inte gör något.

Hänger egentligen ihop med förra citatet.
Defend life.
DEFEND LIFE!!

Jag tror att jag ska filosofera lite mer över detta. Tvätten får vänta, familjen vet var de ska leta efter rena underkläder...
Tänk att en begynnande förkylning kan kännas ut i minsta fingerled...

onsdag 12 september 2007

Ohejdat generaliserande om friskolor

Thomas Österberg har en bra ledare i Dagen idag, där han reagerar på Ulvskogs utfall mot friskolor.

Bland annat säger han:
"Inte minst är det efter att de omdiskuterade Plymouthbröderna har startat en friskola i Långaryd i Halland som det blivit fritt fram att ohejdat och generaliserande skopa ut allt vad kristna, muslimska och judiska skolor heter."

Jag håller med, jag tycker det är chockerande hur Ulvskog och andra socialdemokrater generaliserar.

Vidare påpekar Österberg:
"Någonstans måste också de kyrkliga företrädarna klargöra att kristen tro i normalfallet handlar om en demokratisk värdegrund, med öppenhet mot omvärlden."

Generaliseringen mot kristna är påtaglig i dagens samhälle. Folk i gemen, influerade av media, ser bara extremerna, det som sticker i ögonen.
Inte bara kyrkliga företrädare måste klargöra vad kristen tro "i normalfallet" är, utan det gäller oss alla.
Om inte vi syns, vi som ser oss som sunda, "normala", öppna mot omvärlden, vad är det då för bild av Jesus som vi presenterar?

-------
Jag kommenterade ju detta tidigare, och hamnade på i en konstig debatt på en sosses hemsida, länk se ovan. Tycker fortfarande det är intressant att när jag ansåg att "dialogen" var avslutad, så ingen mer kommenterat hennes tillägg. Inte ens hon själv.
Samma socialdemokrat ger lite tidigare en rejäl känga åt "hemmafru"-bidraget. Nej, jag vet inte om jag tycker att bidraget på 3000 kr är speciellt bra genomtänkt. Men när man ser ned på någon för att de väljer att vara hemma med sina barn, så blir jag bara så trött... Jag tar åt mig javisst. Men det finns faktiskt nöjda "hemmafruar".

Återigen; Mer valmöjligheter för föräldrar!!

tisdag 11 september 2007

Författardrömmar och refuseringsdepression

Under ett svårt anfall av refuseringsdepression höll jag på att ta bort hela min skrivarblogg. Någon hindrade mig i tid och det slutade med att alla länkar till min skrivarblogg försvann.

Nu är de tillbaka igen. Någon gång kommer kanske en ny novell. Om jag lyckas hålla författardrömmarna vid liv.

Föräldrars inflytande över barnens utbildning

I Sverige förs i mina ögon en oerhört naiv debatt över friskolor. "Barnfängelse" kallar Marita Ulvskog konfessionella friskolor.
Goda vänner i Sverige placerade för ett antal år sedan sina barn i en friskola, eftersom kvaliteten på den kommunala skolan var under all kritik. Det tog emot för dem, för de tyckte att den kommunala skolan, betald av deras skattepengar, skulle vara tillräckligt bra. Men, barnens bästa gick före.

För i slutändan är alla föräldrar lika; vi vill det som är bäst för våra barn. Förr kunde man inte välja skola i Sverige, var skolan dålig fick man flytta till ett ställe där man visste att skolan var bra. Lättare sagt än gjort.

I Holland är friskolesystemet ett gammalt etablerat faktum. Varje liten by har åtminstone en kommunal skola, en protestantisk och en katolsk. I större samhällen är valmöjligheten större.
I Holland har man den åsikten att föräldrarna i första hand är ansvariga för hur de vill att barnens utbildning ska se ut. Staten kommer i andra hand, den tillhandahåller kommunala skolor, skolpeng till friskolor och den sysslar med, inte att förglömma och oerhört viktigt; inspektion av alla skolor. Nyligen stängdes ett antal muslimska skolor, kvaliteten var för låg.
Konfessionella skolor är debatterade här också, mest av de som inte tror.
Men debatten får dålig fart.
För faktum är: de konfessionella skolorna är här oftast av högre kvalitet. På mina barns skola, som är en kristen skola, men med en aktivt kristen profil (det finns kristna skolor där profilen är ganska ljum, inte stor skillnad än kommunala skolor alltså), det vill säga; morgonbön, regelbundna skolgudstjänster vid de stora högtiderna,bibelstudium en gång i veckan, alla lärare är kristna.
Alla är välkomna att sätta sina barn på skolan, man utsätts inte för något sorts förhör för att visa att man är bekännande kristen av rektorn innan barnen släpps in, men man måste acceptera att deltaga i alla kristna aktiviteter. Ca. 25% av familjerna som har barn på skolan är inte aktivt kristna. Ca. 3 familjer är troende muslimer. Varför dessa familjer väljer vår skola? Antagligen för att de vet att det är en bra skola.
För det är en bra skola. Mina barn stortrivs. Kommer de att vara dåligt utrustade för att ge sig ut i världen senare? Jag vet inte, mina barn har ju i övrigt redan sett en hel del av världen. Men vad som är viktigt för oss som föräldrar är att de har en trygg skolmiljö, bra lärare, kvalitet på undervisningen, lugn på lektionerna, bra kamrater, gott samarbete med föräldrarna, intensiv föräldramedverkan.

Kom inte och tala om barnfängelser!

Givetvis måste Skolverket satsa på en bra inspektion av friskolor, liksom kommunala skolor. Dåliga friskolor ska inte ha statsbidrag, det är vi nog överens om Ulvskog och jag.
Men det är nog dags att Svenska Staten slutar leka överförmyndare inom alla områden och ger föräldrarna huvudansvaret för sina barns utbildning, liksom för livet i övrigt.

----------
Uppdatering:
Jag har hamnat i en liten debatt med en för mig okänd sosse, på hennes blogg, för den som vill läsa. Ett bra exempel på en politiker som inte är intresserad i hur andra tänker, bara vill hävda sin egen åsikt och därtill har en ganska hetsk ton. Jag har oerhört svårt för sådana dialoger.

Blir lite trött på den där idéen om att sekulära kommunala skolor lämnar barnens fria sinne orört. Som om inte en sekulär undervisning påverkar ett barns fria sinne!
Jag har inget emot bra sekulär undervisning. Inte heller har jag något emot bra konfessionell undervisning. Däremot tycker jag att föräldrarna ska ha en valmöjlighet och ska kunna påverka sina barns undervisning. Det är i första hand föräldrarna som har ansvar för barnens uppfostran, och då vill jag tillägga; även undervisningen. Staten ska inte leka överförmyndare, som om jag inte vet mina barns bästa. Det är mina barn.

Osund, dåligt fungerande undervisning ska vi inte ha och det ska staten se till att kontrollera.
Vare sig det gäller kommunal skola eller konfessionell friskola.

Nine eleventh 2001

Alla minns vi 11 september (eller nine eleventh som amerikanarna säger). Här är mitt minne, av den dagen och tiden efteråt. Det är inte den allra bästa tiden i mitt liv och det är primärt inte på grund av 11 september.

Vi bodde i Oman vid den här tiden, en trevligt muslimskt land på Arabiska halvön, längst ute i öster. Toleranta, men traditionella omanier, som med stor gästfrihet välkomnade utlänningar och inte krävde för mycket av dem. Men det är klart, det var inte riktigt accepterat att gå runt på stan med bara knän och axlar. Men eftersom de satsade mer och mer på turism, så förändrades den attityden långsamt också.

Jag satte på CNN strax efter första flygplanet hade flygit in i WTC och såg live hur flygplan nummer 2 flög in. Det är klart att till en början fattade man ingenting, men snart gick det upp för en att det inte var en slump, en olycka.
Jag satt, som resten av världen, fastnaglad framför teven det närmaste dagarna. Jag satt med min enorma mage, 3 veckor från beräknad nedkomst. Mitt tre barn skulle snart se dagens ljus.
När muslimska terrorister antog ligga bakom var det klart att man började undra: Vad är det för värld jag låter mitt barn födas in i?

13 september kom nästa smäll, som var personlig och mycket smärtsammare. Min svärfar avled hastigt. Min man fick åka i väg hals över huvud, tillsammans med vårt äldsta barn, som då var fem år. Jag kunde inte följa med, jag fick inte flyga så sent i graviditeten. Det var en enormt svår upplevelse, att inte kunna stötta familjen på plats under så svåra dagar. Jag kunde bara sitta framför teven och matas med WTC-nyheter och försöka föreställa mig hur det var för min man, min svärmor och min svåger och resten av familjen. Och min man slets nästan bokstavligen i två delar av sorg och oron för mig som han hade lämnat efter sig i Oman. Vi hade givetvis en backup-plan med vänner, ifall barnet skulle födas för tidigt.

Tre veckor senare föddes vårt tredje barn, och två dagar gammal blev han svårt sjuk. Så här efteråt funderar jag på hur jag orkade. Men någonstans ifrån kom väl kraften.
Och vår son blev ganska snart bättre, även om orsaken till hans extremt låga blodsocker inte skulle hittas förrän mer än två år senare. 
Jag minns hur jag satt och ammade på sjukhuset och tittade på CNN hur USA hade börjat anfalla Afghanistan. Absurt!
Det var då det. Nu är det Irak. Men allt hänger ihop.
Och det är klart att det här påverkat oss, speciellt eftersom vi har bodde i Mellanöstern mellan 1999 och 2006. 
Det har handlat mycket om att leva som västerlänning i Mellanöstern, under skuggan av USA och George W Bush, oljepengar och radikal islamism.


måndag 10 september 2007

Facebook erfarenheter

Monica Olsson Kolkman's Facebook profile

Jag är med i Facebook. Ännu har jag inte lyckats lägga in en bild med link till bloggen. Kanske Dag kan hjälpa mig med det??

Jag har slitit mitt hår över Facebook, som tydligen hade något emot att jag och en bloggkollega skulle bli FRIENDS...

Annars är det en kul grej, med vad har det som andra cyberföreteelser inte har.
Tipsa! Jag är helt GRÖN!

Hittills har jag bara karlar som FRIENDS. Lite sned könsfördelning och tur att maken inte sitter på Facebook... Han kanske skulle börja undra.
Så kära kvinnliga bloggkollegor, läsare, vänner... Här är jag... (I alla fall länk till Facebook...)
Det skulle vara kul att ha er som FRIENDS!

söndag 9 september 2007

Rondellhundar och sandlådekonflikter

Nåja, konflikten ligger väl på en något högre nivå än sandlådan. I alla fall om man ser på vilka medel som används, lite mer än plastspadar och hinkar.
Jag uttalar mig inte i rondellhunddebatten, jag sade tillräckligt för ett tag sedan.

Blyger uttrycker det så mycket bättre, sätter hälarna i marken och ryter ifrån.
Det får vara nog.

Soulparty om drömmar

I fredags var jag och min man på soulparty.

När jag först berättade att vi hade blivit inbjudna på soulparty, så undrade min bättre hälft om det handlade om soul som i soulmusik? "Nej, det handlar om själen förstås!" invände jag. Han fattar ingenting ibland, min man.
Soulparty, det är något som har uppstått i Internationella kyrkan i Haag, men eldsjäl bakom är Andrew Perriman. Vi "känner" Andrew från den engelsktalande kyrkan i Oman (jo, kyrkor är tillåtna i Oman som är en tolerant land, så länge man inte evangeliserade för de inhemska omanierna), där han var lekmannapredikant/interim pastor (senare fick församlingen en anglikansk präst). Egentligen kände vi hans fru bättre, hon var med i vår hemgrupp.
Under mitt surfande på nätet lärde jag känna begreppet Emergent Church, och fick så två böcker om Brian McLaren i min hand. I en av dem stod Andrew Perriman i förordet och citerades därefter av McLaren i själva boken.
Surfade vidare att fann att Andrew har en intressant "emergent" hemsida.
Så jag mailade och frågade om han kom ihåg oss. Jodå, det trodde han, men för att vara säker "låt oss ta reda på det och kom på soulparty på fredag".
Soulparty? Ett typiskt "emergent church"- grepp?
Annonseras som en "livlig konversation om något som är viktigt för oss". Öppet för att oavsett tro, politisk övertygelse etc.
Veckans tema var "vad vill du göra med ditt liv - vilka drömmar har vi?" "Hjälp, vad fånigt", tyckte min man och jag blev arg; "för mig är det en viktig fråga!" Nåja, han ville träffa Andrew och Belinda (kollega till min man), så han följde med. Iväg till Haag.

Igenkännande, javisst. Andrew har en karimatisk personlighet, alla minnen från kyrkan i Oman vällde över mig och jag mindes hur bra predikant han var. Han spände ögonen i oss och utbrast: "Yes!" när han såg oss.

Och intressant blev det. Eller trettiotal människor i åldrarna arton och uppåt, uppåt. Efter en "mingel"-inledning där alla som ville kunde ta till lite "dutch courage" i form av vin eller öl eller kaffe för den som behövde piggna till efter en veckas slit, delades vi in i grupper. Jag hamnade runt ett bord med en salig blandning människor av olika nationaliteter, alla i princip framgångsrika i sina yrken, men alla hade drömmar. Även Andrew, som satt vi vårt bord, han hade ju redan delvis lyckats med sina författardrömmar, men han höll upp en Harry Potter-bok och sade att han ville bli berömd författare, och tjäna pengar. Till min förvåning ville tre av sju runt bordet skriva en bok, inklusive mig.
Någon ville öppna ett eget spa, någon ville klättra Mount Everest, en ville måla och bli berömd kostnär, ja, jag blev förvånad över att alla hade på fantastiska drömmar. Inte bara jag som är halvgalen drömmare!
En vid bordet erkände dock villigt att han inte hade några drömmar eller stora ambitioner, han betraktade sig som nöjd, men tyckte om att lyssna på våra drömmar.
Senare när alla samlades i ett rum hörde vi om fler drömmar, någon hade en dotter som studerade rymdteknik och var fullständigt övertygad om/drömde om att hon skulle resa till Mars! En annan drömde om att få medverka till fred och tillit mellan befolkningsgrupper i sitt hemland Sri Lanka. Hon var tårögd när hon berättade det och då fick jag en klump i halsen också.

Jag var nästan matt när vi till sist var tvungna att tacka för oss och åka hem. Hade fått så många intryck.
Talade lite med Andrew om Brian McLaren och Andrews hemsida. Andrew spände ögonen i oss igen och sade glatt: "We have to meet and discuss some theology!"
Det kommer att bli ett möte att se fram emot.

lördag 8 september 2007

Till alla världens män...

Jag var lite kritisk mot alla er män i gårdagens inlägg. Vi kvinnor är nog inte bättre vi, men det kanske yttrar sig på ett annat sätt.

Vad jag egentligen ville säga är att om ni alla världens män sade till era älskade kvinnor i kväll, "att jag älskar dig precis som du är med alla dina skavanker och det finns ingen som är så vacker och så sexig som du och det bästa jag vet är att älska med dig", så skulle inte bara en uppsjö penninghungriga kosmetiska kirurger bli utan jobb och inkomst, utan oräknerliga kvinnor skulle bli bättre till mods och få en bättre självkänsla. Det vore väl något!

Tro mig, just de där orden hjälper.

Vad för profetisk förkunnelse?

Den rådde domedagsstämning på Dagens insändarsida häromdagen. Inte så att jag inte inser hur allvarlig dagens miljösituation är, men jag undrar, vad för profetisk förkunnelse efterlyser Holger Nilsson?

Kommer att tänka på en Tintinbok (ni vet han Tintin, som nu inte anses vara politiskt korrekt mer, han anses vara rasitisk. I vilket fall som helst, min barndoms hjälte var han, och förblir...) Den mystiska stjärnan, där de tror att jorden ska gå under när den kommer att krocka med en meteor. I den förekommer en domedagsprofet, klädd i ett vitt lakan, som försöker omvända Tintin eftersom "den yttersta tiden är nära".

"Medan vetenskapsmännen slår larm om situationen så saknas den profetiska förkunnelsen som skulle kunna väcka intresse för Bibelns ord och skänka ett hopp till människor som idag med ångest ser på den alarmerande situationen för vår värld." säger Holger Nilsson.

Gammal klassiskt domedagsbudskap. Jag antar att när Digerdöden härjade så predikades samma budskap. Själv minns jag början av åttiotalet, mitt i det kalla kriget och kärnvapenupprustningen, hur jag kände likadant inför kärnvapen (känner givetvis på sätt och vis så fortfarande) som nu inför en hotande miljökatastrof.
"Omvänd er, ty slutet är nära."

Hur vore det om vi i stället predikade det glada budskapet om Jesus Kristus och tog vårt ansvar som förvaltare av Guds skapelse samtidigt?
Annars ger vi väl ett dubbelt budskap? "Bara du omvänder dig så blir du fri från din ångest, i övrigt ger jag blanka f-n i Guds skapelse!"
Fri från ångest? Jag är kristen och har varit från barnsben, men fri från ångest? Jag är trygg i min tro och ser fram emot att till sist få komma hem till Gud, men jag lever här och nu och vad är det för jord som jag ger vidare till mina barn? Man kan inte vara normal om man inte känner, i alla fall lite, ångest inför framtiden.
Och om världen inte går under inom en snar framtid, vad kommer mina barnbarnsbarn att säga om mig då? "Vad tänkte ni på egentligen? Varför gjorde ni ingenting?

Nej, om omvärlden övertaget ska ta det kristna budskapet på allvar så är det kanske dags att vi kristna förstår att om vi inte lever ut vår tro praktiskt också, så är vår vittnesbörd ganska tom! Tror vi verkligen att andra attraheras till vår tro om vi bara predikar ett evangelium som mellan raderna säger att "ju fortare jorden går under, desto närmare kommer Jesus återkomst."
Kanske skänker vi mer hopp till människor om vi tar vårt ansvar som skapelsens förvaltare och faktiskt gör något för miljön.

fredag 7 september 2007

Riverbend has left Burning Baghdad

Efter många månaders tystnad kom bloggen Baghdad Burning åter till liv. Riverbend berättar att hon och hennes familj har lämnat Irak för Syrien.

Riverbend, vars identitet är okänd, har blivit världsberömd genom sin blogg, som beskrev livet i ett kaotiskt Bagdad. Hon har bloggat från 2003. Bloggen är sannerligen rekommenderad läsning, från insidan av Irak.

Nu undrar givetvis alla om Riverbend kommer att ge sig till känna. Men med tanke på att hon antagligen fortfarande har familj kvar i Irak, så är det väl mindre troligt.

Dagens kvinnoideal, kosmetisk kirurgi och science fiction

Jodå, visst hänger det i hop. (Varning, här kommer ett argt inlägg som i det närmaste är feministiskt!)
Dagens idealbild av hur kvinnan ska se ut är inte verklighetsförankrad. Det finns idag inte en bild i stora glansiga tidsskrifter som Cosmopolitan, och för den delen; Playboy, som inte är digitalt förändrad. I princip skulle kan kunna säga att modellerna i Playboy inte skulle behöva raka bort könshåret, det går ju att ta bort digitalt från den tagna bilden efteråt.

Igår visades en dokumentär och kvinnoideal och kosmetisk kirurgi på holländsk TV. Jag blev emellanåt bokstavligt illamående, speciellt när de visade hur ett kosmetiskt ingrepp för att förminska blygdläppar går till.

Intervjuerna med unga kvinnor som hade gjort, eller ville göra kosmetiska ingrepp, i ansikte, i underliv, fettsugning och så vidare, visade på samma sak: De hade en idealbild av kvinnan som finns i modevärlden och porrvärlden. De ville att kroppen skulle se ut som en fotomodells och att underlivet som en porrstjärnas. Vindtunnelansikte och ett underliv som ser ut som om det tillhör en tjej som inte har nått puberteten. De ansåg att det var något fel på dem, och det gjorde dem till "a candidate" för en kirurgiskt ingrepp. Så att de skulle kunna skulpteras om till idealkvinnan.
En sådan kvinna finns inte! Alla bilder är ju digitalt förändrade.
Varför? Jag frågar mig; varför? För att behaga mannen? Kvinnan har i alla tiden velat behaga mannen, det är ingen nyhet. Nu är det praktiskt möjligt att kirurgiskt förändra sin kropp, därför gör man det. Varför? För att maken, pojkvännen vill det?
Mannens idealbild av kvinnan har givetvis också förändrats genom tidsskrifter och lättillgänglig porr på internet. Men varför vill man ligga med en tjej som ser ut som ett barn? Har män något dolt pedofilt drag, jag bara undrar. (Min man undrar också...)
Programmet visade också Playboy bilder från sjuttiotalet, då var idealet sannerligen annorlunda. Snygga tjejer, självklart, men med naturliga underliv. Inte ens rakade!

Raka bikinilinjen och benen i all ära, men det här går för långt. Vilka tjejer utsätter sig för detta? De med taskig självkänsla? Eller är vi så hjärntvättade idag med dagens kvinnoideal att vi inte vet vad som är normalt längre.

När den holländska kvinnliga reportern frågade den amerikanske kosmetiske kirurgen om inte de delar av blygdläpparna som han skar bort egentligen var en viktig erogen zon för kvinnan, svarade han glatt: "Vi har aldrig fått några klagomål!"
Tror jag det. Skulle han ha sagt något annat? Skulle han ha sagt att en del kvinnor upplever mindre lust när de har sex? Det hade ju varit dålig reklam för hans företag.
Han tjänade över $300 000 i månaden!

torsdag 6 september 2007

Elvis och Gud i den Rosa Cadillacen

Det passar väl att skriva om Elvis den dag nyheten når oss att en annan med en stor röst har avlidit, Luciano Pavarotti (det är väl ingen tvekan om vem som är no.1 i detta framträdande, hur mycket jag än älskar no.2)
Pavarotti hade precis som Elvis en röst som stod ut, som man kände igen bland alla andra.

Min äldste son kom hem en dag i somras och utbrast: "Det är trettio år sedan som Elvis dog!"
Det hade han hört på bilradion. Minnena strömmade tillbaka. 1977, året då alla dog. Med alla menar jag Elvis, och min älskade mormor. Så 1977 kommer jag ihåg, inget kul år. Jag var ungefär lika gammal som min son är i dag, och vissa saker minns man väl från den tiden.
Sedan kom frågan från honom: "Vem var Elvis egentligen?"
Berättigad fråga från en nioåring. Att Elvis var någon hade han ju redan förstått. Bland annat på grund av boken han hade sett mamma läsa någon vecka tidigare. Hans pappa började rada upp Elvis tillsammans med ett antal samtida rockstjärnor. Jag tillade: "Men Elvis var störst! Tyvärr var han bara drygt fyrtio när han dog."
"Varför så ung?" För mycket vin, kvinnor och sång, höll jag på att säga, men det sade jag inte. "Han levde ett hårt liv, tog en hel del droger. Han dog av en hjärtattack, men antagligen var det drogerna som kroppen till slut inte klarade av..."
"Vad är droger egentligen?" fortsatte han och så var den diskussionen igång och den ska vi inte gå in på här.

När jag beställde Gud älskar att färdas i en rosa cadillac så hade jag inte en tanke på att det var trettio år sedan Elvis dog. Men det är klart att det var intressantare att läsa när TV och tidningar var fulla med program och artiklar om rockens kung. Plötsligt hade jag blivit familjens Elvisexpert.
Egentligen är jag en generation för ung för Elvis. Ändå vet man ju vem han är och det slår mig att varje gång man hör en Elvis-låt så känner man ju igen den, har hört den förut. Jag har också intrycket av att det har gjort oerhört covers av hans låtar. I jämförelse med till exempel Beatles, där finns det ganska många. Det är som om det inte går att göra covers av Elvis-låtar. Bara Elvis kan sjunga Elvis.

Så varför köpte jag Gud älskar att färdas i en rosa cadillac? För att jag ville veta allt om Elvis? Jag vet inte. Snarare var jag nyfiken på varför en passionerad miljökämpe skulle skriva en bok om Elvis. Nåja, jag behöver inte gå så långt, vi har alla våra svagheter, jag också. Birger Schlaug är ett stort Elvis-fan, jag är ett stort U2-fan, vad är skillnaden? (Jo, jag ska inte skriva en roman i jag-form om Bono, jag hoppas att Bono ska leva till han blir nittio och skriva sina memoarer själv).
Romanen om Elvis och livet som var börjar så här:

"Jesus bad mig skriva den här boken.
Det kan ju låta aningen förmätet att skriva något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledningen att det är alldeles sant."

Alltså, romanen är skriven i jag-form, om nu någon undrar. Det är alltså Elvis som berättar. Alltihop började som en biografi men blev så "himla tråkigt" att Schlaug skrev om alltihop. Och det var nog tur det. En biografi hade nog blivit om inte himla tråkig, så i alla fall en biografi bland alla andra (undrar hur många som har skrivits om Elvis?).

Efter den ovan citerade inledningen var jag tvungen att lägga bort boken och gå och sätta på kaffe. Jag insåg att jag skulle fastna i boken, bäst att bunkra upp.

Som sagt, jag är en generation för unga för Elvis. Lite har man ju hört, mest de smaskiga detaljerna från till exempel hans äktenskap med Priscilla och hur opassande hans häftiga höftrörelser ansågs vara. Men om hur karriären började visste jag nästan ingenting. På den tiden kunde man spela in sin egen skiva på lokala skivbolag och det var så det började. Elvis spelade in en skiva för att ge i present till sin mamma. Men det var inte förrän han satt och jämmade lite på måfå i studion och spelade en svart bluessång, That´s all right, mama, som skivbolagets ägare blev eld och lågor. Elvis var vit och sjöng de svartas musik. Det var något nytt.
Livet brände slut på Elvis. Han är inte ensam artist om att dö ung, det vet vi alla. Mozart och Chopin nämns bland annat i boken. Jag kan inte låta bli att tänka på vår egen Cornelis, som också uppmärksammades i somras eftersom han skulle ha fyllt sjuttio.
Men vi vet alla, Elvis är inte död.

Idéen att skriva i jag-form är lyckad, tycker jag. Men en sak funderar jag på. Boken har blivit en roman och inte en biografi och i en roman kan författaren ta sig friheter. I princip vilka som helst. I en biografi måste man hålla sig till fakta, i en roman kan man göra som man vill.

Jag kan inte låta bli att fråga; hur mycket är Elvis i denna bok och hur mycket är Birger Schlaug?

onsdag 5 september 2007

Nya vindar

För att fortsätta på temat Emergent church, så har Magnus Malm en intressant gästkrönika i Dagen idag. Han nämner inte emergent en enda gång, men talar egentligen om det hela tiden.
Många kristna i USA vill ta sig ur höger-vänster/konservativ-liberala polariseringen och söker vind i seglen som tar dem till en ny plats. Bibliskt förankrade, intresserade av frågor som tidigare stämplades som "liberala" och vänstervridna av den konservativa evangelikala kristenheten, tex. AIDS, fattigdom, global uppvärmning och så givetvis; Irak och Mellanösternfrågor. Och med en passion för att predika evangelium, på nya sätt.

För att återknyta till mitt tidigare inlägg, när man läser Generös Radikalitet är det viktigt att inte glömma att McLaren är amerikan och skriver från amerikansk perspektiv. För att citera min bättre hälft, som jag satte boken i händerna på; "Han är amerikan, men han skriver som en europée!" Med det menande att vi ser kanske annorlunda på mycket på denna sidan av Atlanten, kanske är kristenheten något mindre polariserad här? Mycket av det som McLaren skriver om är inget nytt, i alla fall för mig. Men jag inser att det är nytt för många andra, speciellt i de evangelikala kretsarna i USA.
-----------------------

Uppdatering:
Om ni läser detta inlägg på God´ Politics blog, så kanske ni förstår varför Brian McLaren håller på en soulmate of Kolkmans. Där skriver han om den militanta kristenheten i USA, som håller på att ta sig upp till en nivå av extremism, liknande den extrema islam som de bekämpar. Missa inte att läsa de artiklar han länkar till.
Hmm... Rättelse... "som håller att sänka sig till en nivå av extremism" ska det naturligtvis vara...

måndag 3 september 2007

Brian McLaren och Generös Radikalitet

DÄRFÖR ÄR JAG EN missionell + evangelikal + post/protestantisk + liberal/konservativ + mystisk/poetisk + biblisk + karismatisk/kontemplativ + fundamentalistisk/kalvinistisk + (ana)baptistisk/anglikansk + metodistisk + katolsk + grön + förkroppsligande + nedstämd men ändå hoppfull + framväxande+ ännu inte färdig KRISTEN.

Så står det på framsidan av Brian McLarens bok Generös Radikalitet (eller Generous Orthodoxy, som den heter på engelska. Det är det engelska orginalet som jag har läst).
När jag fick boken i min hand och läste ovanstående "undertitel" (antagligen rekord i längd), så kände jag: Men det är ju jag!
Och sedan fick jag en klump i halsen och tårarna var på väg att tränga fram.

Eller som Emil (bakom bloggen Jord om jag inte misstar mig) säger i bokens förord:
Äntligen någon som verkar förstå den verklighet vi faktiskt lever i. Äntligen någon som sätter ord på det jag själv känt så länge. Äntligen någon som inte bara kritiserar. Äntligen någon som kan peka på en riktning och en väg att gå. Äntligen någon som kan ge hopp inför framtiden,"

Jag brukar inte reagera så över kristna böcker, jag läser faktiskt väldigt få kristna böcker, helt enkelt därför att jag har känslan: Jag har läst allt. Alla säger samma sak. När kommer något nytt?
Jag insåg när jag börjar läsa att här hade jag något nytt i min hand.

"Jag tror många desillusionerade, förhoppningsfulla och längtande och besvikna kristna känner igen sig. Många vill ha en kristendom som är större, djupare och bredare än den man vuxit upp i. McLaren granskar, hårt och med bitskt allvar och humor, framför allt sin egen kristna bakgrund i en ultrakonservativ riktning. Där lägger han mycket krut. Han har precis som jag under många år mött cyniska, men kanske framför allt besvikna och längtande pingstvänner, som i sin brottning med sin egen tradition ofta slängt ut ”barnet med badvattnet”. skriver Björne Erixson om McLarens bok i Dagen.

Egentligen säger McLaren inget nytt. I alla fall är det inte nytt för mig. Men han har formulerat mina tankar.
Jag håller inte med om allt i boken och jag erkänner villigt att jag måste läsa boken igen, en tredje gång faktist, för att få grepp om den. Men i stort känner jag att han har lyckats uttrycka det jag känner och tycker om min kristna tro.
Det tilltalar mig att McLaren inte är teolog. Pastor, ja, med inte teolog. Han har en bakgrund som lärare i engelska, på universitetnivå, tror jag. En språkets man alltså, åter känner jag samhörighet.
Missförstå mig inte, jag har i princip inget emot teologer. Men ibland tror jag att icketeologer skriver på ett annat sätt, de måste sätta sig in i ämnet på ett annat sätt, från en lekmans perspektiv. Så det är lättare att känna igen sig. Han kallar sig själv "confessed amateur".

Detta är nog den första bok som jag har läst som har ett kapitel 0 (noll).

Generös Radikalitet har kallats Emergent Church-rörelsens Manifest. Men EC är större än så, McLaren är en viktig del i den. Det finns mycket mer att läsa.
Jag är nästan helt grön vad det gäller EC. En mycket uppskattad upptäckt för min del. Emergent betyder framväxande, bland annat. Det är ett nytt ord, svårt att översätta.
Kritikerna är många, föga förvånande starkast från mer konservativt håll. McLaren är amerikan och han ger den kristna högerrörelsen rejäla kängor, utan att vara utslätat liberal, nej, han är uppfriskande bibeltrogen och Jesuscentrerad.
En kritiker jag hittade på Amazon hävdade att en ickekristen vän hade läst boken och fått belägg för att han inte "behövde" bli kristen, han skulle ju komma till himlen ändå.
Det vore att misstolka McLaren totalt. Han vill i första hand predika evangeliet om Jesus Kristus, men på ett nytt sätt.
Om man inte vill bli kristen så kan man säkert finna många ursäkter, även i Bibeln själv. Vill man inte, så vill man inte.

Jag har länge strävat efter ett nytt sätt att berätta om min tro. Bort från det stela konservativa och slappa liberala, bort från fundamentalism och in med en Jesuscentrerad tro. Egentligen har jag nog mer än en gång var medlem i en emergent-inspirerad församling, innan ordet fanns i vokabulären.

Några citat: "I´m naive in many ways, with an uncorrected leaning toward optimism and hope."

"I am a Christian because I have confidence in Jesus Christ-in all his dimensions (those I know, and those I don´t). I trust Jesus. I think Jesus is right because I believe God was in Jesus in an unprecedented way. Through Jesus I have entered into a real, experimental relationship with God as Father, and I have received God´s spirit into my life."

"For much of Western Christianity, the doctine of creation (a biblical term) has been eaten alive by the doctine of the fall (not a biblical term)."

Jag måste nog sluta här annars blir inlägget för långt.
Och jag skulle inte ha något emot att avsluta som Brian på sin hemsida:
Plotting Hope...
-------------------

Mer Brian McLaren här.

Skrivarfåfänga och författardrömmar

Jag skjuter rygg som en ilsken katt åt den litterära världen och funderar på att stryka en sträck över mitt liv där. Självmord med pennan, om ni så vill.

Faktum är att den vanliga verkliga världen att så mycket lättare att leva i, i alla fall för mig. Världen är inget paradis, men det har väl ingen hävdat. Men i mitt fall, om man investerar emotionellt så brukar det bära frukt. Så småningom. Så jag måste koncentrera mig på familj och vänner och inse att det vanliga livet är ganska trevligt att leva.

Jag borde kanske söka jobb, som alla hävdar att jag skulle. Men vad sjutton ska jag göra? Vem vill ha en utlänning till socionom som inte har jobbat på tolv år? Som själv dessutom inte är speciellt pigg på att jobba som socialsekreterare. Det jobbet är precis lika tufft här som i Sverige.

För att återgå till början: Jag frågar mig, varför skriver man egentligen?
För att det är kul, kanske. Man gillar att formulera sig, berätta en historia, kasta sig över en skrivprojekt. Men någonstans på vägen kommer man så långt att det inte duger att skriva för skrivbordslådan.
Det är då man ger sig ut på sank mark. Det är när man får för sig att kanske skulle någon annan vilja ta del av mitt alster.
Det är också då som den emotionella investeringen äger rum. För någonstans på vägen förlorar man sig i hela projeketet och kan inte ta sig ut. Man börjar brinna och blir passionerad.
I en värld som inte finns.

För att vara ärlig, tusentals skriver och skickar in till förlag varje år. Debutanter som ges ut är promille av dessa.
Så varför skulle just jag vara utvald?
Det är väl det som kallas fåfänga, eller rent av högmod, att tro att just jag skulle ha något som inte andra har.

Jag vet, alla kommer att säga att jag måste rycka upp mig och försöka igen.
Men det är det där med den emotionella investeringen. När man har fått nej tillräckligt många gånger, så är liksom det investerade kapitalet slut, skrivarlusten har kvävts i sin vagga och jag undrar bara, hur ska jag orka börja om? Det går sedan länge mycket trögt och jag har tappat förtroendet i min egen förmåga. Jag kan inte skriva en mening utan att plocka den i småbitar igen. Där jag förut kunde känna att det kändes fel eller kändes rätt, känner jag ingenting längre.

Jag hoppas bloggen överlever.

----------

För den som inte fattar någonting:
Jag har givetvis blivit refuserad igen.

Sådana här inlägg borde givetvis förpassas till den privata sfären och inte en öppen blogg. Jag ber om ursäkt för deppiga rader, men det behövde liksom komma ut...

Bloggfåfänga

Yes!
Jag ligger över Christer Sturmark på Bloggtoppen igen. I alla fall just nu.
Världen börjar snurra igen.

Lite fåfäng får man väl vara?
Man kan ju inte vara tråkigt from jämt...

Kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagan

Låt mig först säga att jag brottades ganska länge med detta inläggs titel. Kanske borde jag säga kvinnoprästmotståndareförespråkarens klagan, men vore väl att ta i? Faktum är att titeln borde vara: En som sympatiserar med motståndare till prästvigda kvinnor. Men det skulle ha blivit en omöjlig titel.
Kanske borde titeln ha varit kvinnoprästmotståndaresympatisörens klagovisor. Men till minne av den i Nederländerna födde Cornelis Vreeswijk (uttalas Frejsvejk), som skulle ha blivit sjuttio år i år, så fick det bli klagan. Längden på den ena ordet i titeln kan jag dessutom tacka holländska språket för, i det är inte ett språkligt fel att skapa ett enormt långt sammansatt ord.

Kanske borde jag tillägga att ordet kvinnoprästmotståndare lika gärna skulle bytas ut mot motståndare till samkönade äktenskap, för att ta upp en något mera aktuell fråga. Med det vill jag inte sätta likhetstecken, åsikterna hänger inte alltid ihop, men ofta.

Om man sympatiserar med en person, så antar jag att man delar den personens åsikter, eller? Så där var jag ute på djupt vatten igen.
För jag är inte motståndare till prästvigning av personer som tillhör det kvinnliga könet. Ifall ni nu undrade. Punkt.
Så säker har jag inte alltid varit. Min andliga uppväxt ägde rum i ett klassiskt kvinnomotståndarnäste: Göteborgs stift, lett av Bertil Gärtner, som ömt vårdade arvet av Bo Giertz. Prästvigda kvinnor var en exotiskt, och kontroversiellt inslag. Min övertygelse har långsamt vuxit fram. Varför det tog tid?
Inga eller dåliga erfarenheter av prästvigda kvinnor.
De motståndare som jag hade omkring mig var förbaskat bra präster!
För att klargöra: Präster som var motståndare till prästvigda kvinnor betydde oerhört mycket för min kristna tros utveckling och mognad. De var, och är, församlingspräster, stiftsgårdsföreståndare, personliga vänner...
Jodå, jag var rätt inne i smeten, och jag trivdes...

Två uttalanden har betytt mycket för mig under min väg till till ståndpunkt jag har idag:
Den ena: "I don´t really care if it´s a man or a woman, as long as they preach the gospel."
Det var min goda vän i Uganda som sade det. Kvinna, teolog och som brukade säga: "My hobby is to preach!"
Det andra: "Det vore en stor förlust för Kristi Kyrka om kvinnor inte skulle tillåtas bli präster/pastorer." Tyvärr minns jag inte var jag läste det, i någon debatt i Dagen tror jag.

Kvinnoprästmotståndare (jag gillar det gamla ordet!) tillhör en skara som sakta tynar bort. Mörkermän och bakåtsträvare har de kallats, hör inte hemma i Svenska Kyrkan, tycker många. Kanske är det en riktig åsikt, eller?
Jag är tudelad, som i så många andra frågor. Jag var som sagt mitt inne i smeten. Länge. Dessa mörkermän var inte speciellt mörka. Snarare hängivna, missionerande, Jesuscentrerade, engagerade, brinnande för att predika evangelium. Inte stod de precis i predikstolen och basunerade ut att enligt Bibeln var det fel att kvinnor vigdes till präster. Och de var ju så att säga inte motståndare till kvinnor...

Jag vet att andra har andra erfarenheter. Många har farit illa under gammalkyrklighetens mörka och glädjedödande teologi och andra under konservativas obeveklighet.
Jag talar bara om min erfarenhet.

"As long as they preach the gospel..."
Mitt motto kanske.

Men om du inte tillåter att kvinnor prästvigs eller att homosexuella kan vigas i kyrkan, då predikar du väl inte evangeliet?
En trosfråga/tolkningsfråga? Antagligen. Jag vet att det inte är (svensk)kyrkligt politiskt korrekt att hävda det.

Så om det inte finns plats för dessa mörkermän i Svenska Kyrkan, kör ut dem bara!
Plask, släng ut det smutsiga badvattnet!
Men! Hoppsan! Vart tog bebisen vägen?

Vi glömmer lätt att majoriteten av Kristi Kyrka är motståndare till prästvigda kvinnor, att präster ska få gifta sig, abort, preventivmedel... En stor skara mörkermän!
Vad skönt att Svenska Kyrkan är rentvättad!

Rentvättad? Kanske.
Amputerad också? I värsta fall. Och utan att försöka stoppa blodflödet.

Okej, jag är varken präst, teolog eller, Gud förbjude, kyrkopolitiker.
Jag bor inte ens i Sverige längre, formellt är jag egentligen numera medlem i Reformerta kyrkan.
Jag har egentligen ingen talan!

Plask, ut med badvattnet bara! Ut med oförglömliga gudstjänster på Åh Stiftsgård, givande bibelstudier i Kyrkans Ungdom, ut med Bo Branders och Görans Skyttes utmärka "Ett år med Jesus", ut med skickliga församlingspräster och goda vänner! Ut!
De gör ju kyrkan så illa...

Det är kanske lika bra att slänga ut mig också. För gott alltså! Svenska Kyrkan lär ju inte förblöda utan mig, så det är ingen större förlust. Släng ut mig alltså, trots att jag inte delar mörkermännens åsikter. Jag bara sympatiserar med dem lite...

--------------------

Aj, där slog jag i huvudet i det låga taket!
Det var inget problem att ta sig in, tröskeln var ju låg.
Men så försökte jag stäckta ut mina enormt långa 165 cm och jag slog obarmhärtigt i taket.
Jag känner efter lite med handen. Det blöder, jag slog visst i ordentligt. Jag får blod på handen. Klaustrofobin sprider sig långsamt i kroppen och tårarna är nära.

--------------------

Gud, hur kunde det bli så här?
Jag ser ingen annan råd än att gå ned på knä.
Gud, hur kan något som som är fel kännas rätt?
Frågan är om jag någonsin kommer att våga resa mig här inne igen.
Hur kan något som är fel kännas rätt?
Eller borde jag säga: Hur kan något som är rätt kännas fel?
Nu snor jag in mig ordentligt
Och knappast är jag klokare än när jag började skriva.

Dessutom har jag väl tråkat ut ett antal läsare genom detta förfärligt långa blogginlägg...
---------------------

As long as they preach the gospel...