fredag 11 januari 2008

Vi får de ledare vi förtjänar...

... och inte alltid nödvändigtvis de ledare vi vill.

Kolportörens fråga "Vilka ledare vill vi ha?" svarar en kommentator att "kyrkorna får de ledare de vill ha".

Min bloggtitel och inledning är en omformulering av något som Birger Schlaug (som har blivit något av ett bollplank för mig...) har sagt, på sin blogg eller i ett mail, jag minns inte vilket:

"Folk får de politiker (eller) ledare de förtjänar.”
Sedan lade han till: ”Inte de man vill ha. De man förtjänar."

Nog stämmer det in på kyrkan också.
Vi vet nog ganska väl vad för ledare vi vill ha i kyrkan.
De får gärna ha mycket utstrålning, ska kunna predika, engagera, själavård, kunna medla i konflikter i församlingen, vara bra arbetsledare, ha koll på ekonomin…
Ja, och så är det ju bra om det har någon slags direktkontakt med vår Herre, gärna profetiska gåvor eller liknande. Listan kan nog göras lång.

I stället får vi de ledare vi förtjänar. Varför?
Vem vill ha ledare som manipulerar, kör över äldstegruppen, inte betalar fakturorna, ber folk skuldsätta sig och ge pengarna till församlingen, ruckar på tystnadsplikten… ?
Ingen antar jag.
Ändå händer det igen. Och igen.
Vi får de ledare vi förtjänar.

Låt mig börja från början.
En eller ett par personer får en vision. Visionen ”prövas” och får stöd av fler. Man kör i gång, tar åtskilliga ”leap of faith” och det rullar på.
Härliga gudstjänster, skön lovsång, givande bibelundervisning. Profetiska budskap, Gud talar, det händer saker

Men det visionära ledarskap vill inte gå via ett äldsteråd. Det tar tid. Visionerna kan blekna under vägen. Det finns ju alltid någon som opponerar sig. Så man omger sig med en grupp ja–sägare. Hängivna människor, som tycker likadant. Det är viktigare att de säger ja, än att de vet vad de gör. Visionärer uppmuntras, realister körs över.
Någonstans på vägen börjar man spåra ur.

Låt mig först säga att artikelserien om Karismas uppgång och fall var något av det bästa som Dagen har gjort. För sent, eller inte, bättre sent än aldrig.
Man hoppas ju att människor ska varnas och vara på sin vakt, så att det inte händer igen.
Ändå är jag rädd för att det kommer att hända igen.

Människor låter sig alltid manipuleras.
Jag vill inte påstå att Karismas ledare från början var manipulativa. Jag har ingen aning om det var så. Kanske blev de manipulativa under tidens gång. De hade visioner och upplevde Guds tilltal och ville förverkliga visionerna. För att nå dit krävdes det att inte alla regler följdes.
Ändå är det svårt att förstå. De hade visioner om att hjälpa utsatta människor, för att ta ett exempel.
Samtidigt struntade de att betala fakturor till småföretagare som höll på att gå i konkurs som följd. Hur går det ihop?
De ville hjälpa människor i personlig kris och samtidigt började de rucka på tystnadsplikten i samband med själavård.
Hur går det ihop?

Varför låter vi oss manipuleras?

Thomas Österberg säger i sin ledare i Dagen:

Men mer än en gång i historien har församlingar och organisationer hamnat snett för att ledare, som börjat väl, koncentrerat makten eller omgett sig med bara ja-sägare. Inflytandets berusning behöver alltid balanseras av krafter runtomkring som vågar påtala brister och osunda vägval.”


Jag vet att jag ställer många frågor. Just nu har jag inte svar.
Jag tror dock att vi får de ledare vi förtjänar.

Om vi väljer att inte se varningssignalerna och och är beredda att tillåta att våra ledare koncentrerar makten och omger sig av ja–sägare, inte tillåter insyn, ruckar på tystnadsplikten och så vidare, så kommer de antagligen någon gång att göra just det.
Och då är det försent.

2 kommentarer:

  1. Ledaren är en människa det är viktigt att vara medveten om detta. Vår herre kommer aldrig att sända en ängel från himmelen för att leda förvaltningen, kyrkan eller företaget.
    Problemet med att önska sig en chef som "ser mig", är rättvis, förtroendeingivande, konflikthanterare, tydlig, motiverande, uppföljande etc är att makten över vår önskan ligger utanför oss själva. Det finns en risk att våra krav på andra passiviserar oss själva så till den grad att vi glömmer bort att ta saken i egna händer. Frågan vi alltid måste ställa oss är: Vad kan jag göra?
    Det här skriver jag om i min bok "Chefen och medarbetaren", boken utan baksida på Ekerlids förlag. Chefen läser från ena sidan, medarbetaren från den andra. Och i mitten mötas de två.
    mvh christerackerman.com

    SvaraRadera
  2. Christer!
    Låter som en intressant bok!
    Skrev min C-uppsats om psykosociala arbetsmiljöfrågor, så ämnet ligger mig varmt om hjärtat.

    Jag tror det ligger mycket i att det är en fara att hänga upp för mycket på ledaren. Att glömma ta saken i egna händer banar givetvis väg för situationer liknande Karisma, även om jag inte vet tillräckligt om Karisma för att kunna säga att det var så där.

    Faran är bara med slutna ledarskap inom fria församlingar att "vanligt folk" inte hänger med i beslutsfattandet. Oftast inte förrän det är försent.

    SvaraRadera