Jag ska vara ärlig, jag har varit borta från den svenskkyrkliga verkligheten ett bra tag. Först den senare tiden har jag kunnat, och orkat ta del allt som händer. Tack vare Internet hänger man med också i utlandet.
När jag lämnade Sverige var Ulf Ekman en utböling, en pastor med rött kort, som resten av den svenska kristenheten inte ville ha med att göra.
På agendan var fortfarande kvinnoprästfrågan och Missionsprovinsen hade ännu inte bildats. Göteborgs stift hade precis fått en biskop som vigde kvinnliga präster.
Nu är tongångarna något annorlunda. Ekman har anlagt skägg och ser ut som Peter Halldorf. Han ser numera ganska trevlig ut, inte så skräckinjagande amerikansk som förr. (För att vara ärlig igen; jag var närmast livrädd för Ulf Ekman och Livets ord, trots att jag var, och är, karismatiskt "lagd"). Blicken är mildare, och jag får ett intryck om att han har fötterna lite mer på jorden än förut.
Mycket av det han säger håller jag fortfarande inte med om, men jag upplever ändå att han har en utsträckt hand, på ett sätt som han inte hade förut. Måhända en utsträckt hand till bara en del av svenskkyrkligheten, men en ekumenisk gest, det är det, otvivelaktigt. Vem hade förväntat att Ekman skulle börja och närma sig den liberala falangen?
Läste någonstans i en bok att den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling.
Funderade ett tag på det.
Många anklagar Svenska Kyrkan för att ständigt flörta med den rådande tidsandan. Vända kappan efter vinden är ett annat slitet uttryck.
Kanske flörtar även Ekman med den rådande tidsandan. En lång tid av isolering har tvingat Livets Ord att söka inspiration från annat håll.
Tror de att alla som har farit illa i deras fotspår ska förlåta dem omedelbart och ta dem i sin famn?
Flörta lite med den rådande tidsandan "ekumenik" och kanske även med tidsandan "politisk korrekthet" och alla dörrar kommer att öppnas?
Det behövs nog lite mer än en flört för att Livets Ord ska accepteras.
Ånger, kanske?...
Jag är medveten om att jag också flörtar vilt med den rådande tidsandan. Det kombinerat med att jag alltid är rädd för att stöta mig med andra, och inte vill exkludera någon, gör att att jag snärjer in mig själv.
Då måste jag påminna mig om att jag inte ska flörta med någon, utan måste vara min älskade trogen.
Tänkvärt... Det ska jag fundera lite på... Viljan att inte exkludera, inte stöta sig... den kan vara en fara för oss.
SvaraRaderaFör den som följt Ulf Ekman på närmre håll än du tydligen gör står det klart att detta inte är en flört med den "rådande tidsandan" eller "politisk korrekthet". Ulf Ekman sökte heller inte lämna Svenska Kyrkan utan tvärtom fick som du skriver "rött kort".
SvaraRaderaSjälv sökte jag utträde ur Svenska Kyrkan ganska snart eftersom jag aldrig känt mig hemma där.
I vissa sammanhang är det oförsvarligt att vara positiv till det "amerikanska" i Livets Ord. Men inte många tycker illa om McDonalds eller Coca-Cola - åtminstone inte av samma anledning. Man flyger också gärna amerikanska Jumbo Jet när man ska på semester i utlandet (kanske i USA?) eller köper Levi's Jeans. Snacka om hyckleri!!
Ulf Ekman hycklar åtminstone inte om var han har sina rötter, vad han gör och varför eller vart han och Livets Ord är på väg. Det är klart och tydligt för vem som än vill ta reda på det.
Jag tror inte heller att Ulf Ekman närmar sig "den liberala falangen". Snarare söker han gemenskap med alla kristna som har samma trosgrund som han själv.
För den som är nyfiken på Ulfs teologi går det alltid att läsa Ulf Ekmans böcker och skrifter eller ta del av något av allt det material som finns tillgängligt på kassett, CD eller DVD.
Sen kan man låta bli att hålla med om allt. Vi är ju alla vuxna människor (hoppas jag) som kan införskaffa egen kunskap och bilda oss en egen uppfattning.
Till syvende och sist är det trots allt ditt liv, din tro och din relation med Gud som är avgörande för vem du är och vilket liv du lever.
Lite ånger från din sida kanske skulle göra livet lättare? Det är en väg vi alla måste vandra för att ta oss vidare. Det är också alltid lättare att hitta fel hos andra än sig själv.
När man som Livets Ord påverkar många hundra tusen människor i andra länder med böcker, CD och DVD, för att inte tala om de bibelskolor Livets Ord har startat runt om i världen, finns det ingen anledning att backa på någon av de grundläggande värderingar man har.
Totalt sett har Livets Ord (och Ulf Ekman) framgång i allt vad man företar sig och behovet att närma sig svenska liberalteologer är nog i stort sett obefintlig.
Däremot finns det ett behov för alla troende i alla samfund att närma sig varandra i broderlig kärlek.
Ta väl hand om dig Monica!
David P!
SvaraRaderaJag är medveten om att påstå att Ekman flörtar med den rådande tidsandan kan låta provocerande. Det är ju för det mesta Svenska Kyrkan som ägnar sig åt det.
Och det där med ånger från min sida, jag vet inte riktigt vad du syftar på, vad behöver jag ångra?
Jag är i grund och botten en försiktig person, som inte vill såra andra, och mår hemskt dåligt om jag gör det. Ångrar mig i veckor!
Men den försiktigheten har också till följd att jag sällan vågar säga vad jag tycker, i rädsla för att såra.
Livets Ord betyder mycket för väldigt många. Jag känner många som är med i Livets Ord, har gått på deras bibelskola, läser böcker eller är med i Livets Ord anknytna församlingar.
Ändå tror jag att Livets Ord inte passar alla. Jag vet att många har farit väldigt illa ,nu blickar jag främst tillbaka till 80-talet, pga av en naivitet och brist på psykologisk insikt som rörelsen då hade. Jag är glad för att det har förbättrats på det området, uppriktigt glad.
Ekmans utsträckta hand är ett gott tecken.
Men med ånger från Livets Ords sida, syftar jag givetvis på vad som hände med alla dessa människor som for illa, inom rörelsen och utanför.
Församlingar splittrades och många "föll mellan stolarna", de kände sig inte hemma i den nya "Livets Ord-inspirerade" församlingen och inte heller den gamla (Svenska Kyrkan eller någon frikyrka), därför att så att säga luften hade gått ur och engagemanget var borta. De kände sig svikna, av sina medkristna som lämnade, men kände även av Gud.
Svårt att se tillbaka på, men nödvändigt.
Ånger och försoning är oskiljaktiga. Det är omöjligt att tala om försoning om inte ånger är med i bilden. Från båda sidor!
Ta hand om dig David!
Densom gifter sig med tidsandan blir snart änkling (eller änka). Bra uttryck! Det gäller bra mycket i livet - problem är att dagens konsumtionsinriktade tidsandor växlar i rasande takt så för att inte bli änkling/änka...
SvaraRadera... så gäller det kanske att hålla fast vid något evigt, Birger!
SvaraRaderaOch ibland när jag blickar tillbaka på historien så tycker jag att människan är sig lik.
Jag tror att människan alltid har flörtat med tidsandan. Och har blivit änka/änkling många gånger om...
En mångtusenårig evig berättelse om olycklig kärlek...
Det var bra och tankvärt skrivet!
SvaraRaderaJohan
joisen.wordpress.com
Ulf Ekman pläderar en mycket begränsad ekumenik. Vi andra som från och till beskylls för något som kallas "politisk korrekthet" är inte välkomna.
SvaraRaderaDet behövs mycket mer från Livets ord än Ekmans flirtar. Han känns falsk och lyckligt ovetande om den skada ha ställer till med. Inte minst genom att skratta och tycka det är okej att slå barn... det är ett förfärligt och kränkande budskap.
SvaraRaderaJag vill bara gråta över alla stackars barn som får växa upp med att bli slagna och hånade, kränkta och behandlade som mindre värda vilket är en känsla som de får leva med hela sitt liv.
Vi får INTE låta oss bli lurade av Ulf Ekman, han ljuger och hycklar! Hans fru har ju nu även skrivit i tidningen om vilket acceptens deras hem har av barnmisshandel, och med det så borde en stor skrikande röd varningslampa skrälla!
Med andra ord... jag stöder din skeptiska inställning!
Kristin!
SvaraRaderaJag ska inte uttala mig om Livets Ord inställning till barnaga, jag vet helt enkelt för lite om vad de nu för tiden säger.
Ingen enkel fråga, jag menar, jag har själv tagit mina barn hårt i armen när inget annat hjälpte och jag själv var i en svacka. Inget jag är stolt för och jag ångrade det djupt. Min teori är att barn som bestraffas med våld, psykisk eller fysisk, lär sig att bestraffa andra med våld.
Men vi koncentrenterar oss ofta på det fysiska våldet. Så många fler barn far illa psykiskt varje dag, och jag hoppas att mina barn ska behandla andra bra därför att de har lärt sig det hemma (inte för att deras föräldrar har SAGT det, utan för att de har GJORT det, dvs låtit barnen växa upp med en positiv självbild).
En av orsakerna till min skepsis var (och är?)trosrörelsens oförmåga att förstå människor med dåligt självförtroende och hur djupt rotat i personligheten det sitter. Det "botas" oftast inte på ena eller andra sättet, nej, det behövs kanske åratal av själavård/terapi/samtal och aktiv egenvård av personligheten. Gud har sin hand i det, självklart, men det krävs vishet, tid och tid...
Och allt det här med en positiv självbild grundläggs ju i barndomen.