Dagens debattredaktör Thomas Österberg skriver i dag om att kyrkornas marginalisering är värre än hetsjakten utifrån.
Han påpekar, liksom jag har varit inne på i min inlägg om Schlaug och CS Lewis-debatten, att Schlaug "lyfter fram flera relevanta frågor: analyserar gudsbilden, funderar över trons följdverkningar i samhällslivet, reagerar mot det han inte gillar och funderar över ondskans relation till skapelsen."
Jag håller med om att kyrkans problem inte är attacker utifrån. Inte heller är besvärliga frågor från sökare ett problem, de är tvärtom nödvändiga.
Schlaug och andra pressar oss att tänka efter: vad tror jag på egentligen?
Och jag måste ju på något sätt kunna gestalta det, så att den som frågar bättre kan förstå, om han nu tar till sig eller inte, det är en annan fråga.
Österberg säger "Det värsta är troligtvis om de möter ett ljumt och flummigt budskap som varken utmanar till radikalitet eller ställningstagande."
Håller helt med.
Rop uppe på barrikaderna liknande Assarmos och Skyttes i SvD, behövs kanske för att skaka om oss kristna, men jag tror ändå att de håller med Österbergs avslutande ord, (jag vet ganska lite om Assarmo, men jag är ganska övertygad om att Göran Skytte håller med):
"Den största faran för kristenheten är inte hårda angrepp från ateister eller besvärliga frågor från sökare, utan en kyrka som i gudstjänster och personliga kontakter inte presenterar Jesus Kristus och evangeliet. En kyrka som ålägger sig självcensur och försöker anpassa sig till strömningar i tiden, men som till slut inte lockar någon."
Kan inte låta bli att avsluta med texten från en av Six Pence None the Richters (mest kända för Kiss Me och gudbevaremigväl, deras namn är hämtat från en av CS Lewis böcker.Måhända Kan man vara kristen...?) bästa låtar I Need Love:
"I need love
Not some sentimental prison
I need God
Not a political church
I need fire
To melt this frozen sea inside me
I need love"
--------------------------------------------
Läs också: "Det finns ingen gräns där nåden upphör"
Personligen tror jag att båda delarna är en kamp för oss. Vi får kämpa både inom hjorden och utåt.
SvaraRaderaKyrkan är ingen åsiktsgemenskap säger biskoparna, men i praktiken är det ju svårt att inte vara politiskt korrekt i kyrkan. Det blir ganska hårda ord... Å andra sidan kan det finnas en hel del hån från de konservativa också.
Men det är ett växande problem med förkunnare som inte har erfaret nåden utan håller livsstilsföredrag. Till och från dyker det upp människor som efter en kris ser kyrkan som arena för att förverkliga sig själva... istället för att tjäna Gud och hans församling...
Samtidigt som vi tvingas försvara oss mot fördomar och förföljelser. Ja... vi behöver hela Guds vapenrustning i dessa tider... verkligen!
Jag brukar säga att jag är en kristen i "mittenfåran". Vill inte hamna i vare sig det ena eller andra diket.Vare sig det nu handlar om det "liberala" eller det "konservativa" diket. (Jag hatar att sätta stämplar på kristna).
SvaraRaderaFegt kanske?
Nej, kanske vill jag säga att det finns en annan väg.
Vad jag menar är att jag tror att kampen utåt finns där alltid, den är så att säga väntad.
Kampen inom hjorden är mycket mer komplicerad, det är ju som när man har konflikter i sin egen familj. Det rycker hjärtat ur kroppen och naglar fast själen gång på gång. Det gör en deprimerad, ledsen, arg. Allt på en gång ibland.
Och då behöver man slå sig ned vid Jesus fötter igen och fråga sig själv:
Vem är den mannen?
Så sant så sant...
SvaraRadera