Domprost i Visby

Ja, debatten om domprosttillsättningen i Visby letade sig in på SvD Brännpunkt. Biskop Koskinen och kyrkorådets ordförande svarade.
Egentligen tycker jag det är närmast genant att debatten har förts i en svensk morgontidning. För det borde vara en inomkyrklig debatt och hör hemma på Kyrkans Tidnings debattsidor. För visst tål det är debatteras! Och det har det gjorts, i bloggosfären!
Lars B Stenström tycker att Karin Långström Vinge ser ner på dem som sökande därför att de är äldre. Karin påpekar dock att hon inte syftade på Lars och den medsökande (tillika författare till debattartikeln i SvD).

Karin säger vidare, och jag håller med (utan att peka ut Lars och hans kollega, som jag inte känner) : "Dessutom är det inte säkert att man är bättre på ledarskap för att man har varit ute i många år."
Många år som kyrkoherde betyder inte att man är bra arbetsledare, och jag hänvisar tillbaka till ett tidigare inlägg. Läs förresten också Kyrksysters inlägg, om de stackars prästerna som ska kunna allt.

Jag "testade" den här historien på min man och frågade hur de rekryterar folk på hans företag (megastort internationellt sådant) och tittar de i första hand på hur många år i arbetslivet den sökande har? Nej, blev svaret, det tittar vi nästan inte alls på, vi vill ha en som kan göra jobbet.
Nu är det kanske inte rättvist att jämföra dem med en domprosttillsättning i lilla Visby.
Jag vet inte detaljerna till tillsättningen. Jag tror att Mats Hermanssons ålder kanske var lockande, kanske kändes han som en ung frisk fläkt.
Också äldre kan vara friska fläktar. Det måste väl ändå handla om personligheten.
Visby ville ha en coach. Det tycker de att de har funnit i Mats Hermansson.
Han passade också bäst in i deras sökbild.

Jag tycker att man borde acceptera deras val, man måste väl ändå lita på att de visste vad de sökte och att de är säkra på att de har funnit det.
Och som "förlorare" får man bita ihop och gå vidare.

---------------

Liten fotnot och anekdot om rekrytering:

Jag har också fallit på mållinjen en gång. Jag sökte mitt drömjobb i en organisation närstående Svenska Kyrkan och föll bokstavligen på mållinjen. Man jag förstod varför den andre personen fick jobbet, jag hade nog tagit samma beslut om jag hade varit dem, med visst kändes det närmast snopet. Besviken var jag, enormt besviken!
Men när jag blickar tillbaka, så vet jag ju att det antagligen inte var meningen av jag skulle ha det jobbet, om vi nu ska blanda in Gud i det här.
När jag något senare fick erbjudandet från samma organistion att åka på en stor konferens i Zimbabwe, så kändes det lite som om de ville be om ursäkt och ge mig plåster på såren.
I alla fall, för att göra en mycket lång historia kort; jag åkte till Harare, var med om en intressant konferens (fick bland annat se en Desmond Tutu i högform, mycket givande!) och flög sedan till Victoria Falls för att vila ut.
Där träffade jag den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Så det kan gå och vilka vägar Gud stakar ut!
-----------------------------------------------------------
Uppdatering:

Till alla oss som någon gång snubblat på mållinjen och missat drömjobbet. Ibland känns det verkligen som om man har dumpats på någon bakgata någonstans. Men...
"And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along the stony pass
It's just a moment
This time will pass."