Starka afrikanska kvinnor

Jag har tillbringat totalt drygt fyra år av mitt liv i Afrika.

Sex månader i Uganda, som stipendiat en gång när jag var mycket ung, och tre och ett halvt år i Gabon, som medföljande fru till en man som ägnade sig åt att hämta upp det svarta guldet ur den röda marken.
Två fundamentalt olika erfarenheter, men gemensamt är att jag kommer att minnas Afrika på grund av deras starka kvinnor.

Visst har jag mött trevliga, kunniga, kanske även färgstarka personer av det manliga könet, men de går ändå inte att jämföra med kvinnorna. Kanske är jag orättvis och fördomsfull mot afrikanska män (läs ett av mina inlägg om abort, där hänvisar jag mest till afrikanska män, när jag påstår att de inte tar ansvar för sin sexualitet därför att kondomanvändande inte är etablerat praxis)?
Ni märker att jag generaliserar... Visst generaliserar jag vilt!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om starka afrikanska kvinnor, men jag ska koncentrera mig på en som jag inte har mött, men beundrar.
Wangari Maathai är i Holland, bland annat för att göra reklam för sin självbiografi Unbowen, men självklart också för att tala om sina andra hjärtebarn, däribland trädplanteringskampanjerna.

Wangari Maathai fick Nobels fredspris 2004. I de Volkskrant intervjuas hon idag.
Tyvärr (?) bekräftar hon mina fördomar om Afrika. Eller är det helt enkelt så att hon och jag tycker likadant?
Att Afrika är fattigt på grund av att afrikanerna inte förmår att ta sig själv i kragen. Både vad det gäller att bekämpa fattigdomen och AIDS
Halva sanningen, jag vet, skuldbördan är ett gissel, och även andra saker. Men sanningen är att Afrika skulle inte mjölkas på sina rikedomar om inte det lokala ledarskapet ger sin välsignelse.

Med anledning av G8 mötet säger hon: "Det är inte riktigt att peka på världsledarna som just nu samlas och säga att det är deras skuld."
Naturligtvis är deras beslut viktiga för Afrika, men att skylla ifrån sig, det är något som Maathai inte tycker att Afrika bör göra.
"Låt oss först få ordning på vårt eget hus."
Hon ger afrikanska ledare en rejäl känga och säger att de inte har rätt att tala (klaga?), därför att de inte har försökt göra något åt Afrikas problem själva.
"Säg en afrikansk ledare som utmärker sig som en riktigt bra ledare?"

Kenya, Maathais hemland, har tagit några bra steg på vägen, bland annat genom att slänga ut före ledaren Arap Moi. Numera är fri grundskola införd och Maathai är numera miljöminister. I Kenya måste nu varje hektar land ha minst 25 träd.

Trädplantering, ja, det är ju Wangari Maathais signum. Organisationen The Green Belt Movement, som bildades av henne 1977, har planterat 30 miljoner träd.
"Om vi inte planterar träd, så gräver vi vår egen grav."
Bokstavligen; Sahara kommer att möta Kalahari, om inget görs.
Trädplantering kostar nästan ingenting, en frö ska sås och plantan ska sedan sättas ut. Enda nackdelen tycker Maathai, är att det antagligen blir kvinnor som måste göra det, det är ju redan kvinnorna som gör det mesta fysiska arbetet i Afrika (förutom att de föder barn och fostrar dem). Kvinnan sliter, mannen sitter under en träd och dricker alkohol. En förfärlig cliché, men enligt Maathai är den ofta sann.
Hon kommer ofta i konflikt med män. Ex-maken sade; "Hon är envis och svår att få under kontroll." Före detta presidenten Arap Moi sade: " Kvinnor måste tiga när män har talat."

Wangari Maathai avslutar: "Ja, den afrikanske mannen har lång väg att gå!"
Och tillägger med en skratt: " Men vi ska gärna hjälpa honom!"

I en intervju, som finns på Green Belts hemsida, säger Maathai, som är katolik:

"For the last few years, I have been trying to communicate with leaders of various Christian churches to urge them to bring protection and conservation of the environment into the mainstream of their faith and their teachings.
I have been suggesting that Easter Monday could be a very good day for the entire Christendom to plant trees.
If we could make that Monday a day of regeneration, revival, of being reborn, of finding salvation by restoring the Earth, it would be a great celebration of Christ’s resurrection.
After all, Christ was crucified on the cross. In a light touch, I always say, somebody had to go into the forest, cut a tree, and chop it up for Jesus to be crucified. What a great celebration of his conquering [death] it would be if we were to plant trees on Easter Monday in thanksgiving. "

------------------

SvD:s Brännpunkt har i dag, söndag 10 juni, en debattartikel som handlar lite om detta.