Jag har en del minnen från min tid som barn och tonåring i kyrkan.
Bibelvisor är en av dem. En del sitter så fast i ryggmärgen att det räcker med ett ord för att de ska poppa upp och jag ska minnas hela sången.
En är väldigt kort:
"Bli stilla och vet att jag är Gud."
Mer är det inte. (Jo, den har andra verser, eller hur?...). Eller börjar den: Var stilla...? Jag tänker kanske på det engelska ursprunget: Be still and...
Det var en typiskt "slappna-av" bibelvisa, som man sjöng med konfirmander på aftonbönen på lägret för att få dem att lugna ned sig.
Bibelvisans ursprung är givetvis Psaltaren 46:11, som i den nya översättningen tyvärr är totalt opoetisk:
"Lugn! Besinna att jag är Gud"
Läser i Bono on Bono att detta är en av U2-Bonos favoritbibelverser (vem vet, kanske sjöng han samma sång som tonåring??). Han säger att om versen skulle bli en popsång, så skulle det bli;
Shut Up and Let Me Love You
Jag tycker att det är en träffande alternativ översättning.
För oss alla blir väl ibland, kanske ofta, det vardagliga jäktet, det vardagliga bruset, oss övermäktigt. Kanske blir även semesterbruset på våglängden som är inställd på Gud alltför störande. Det är ju så mycket man ska hinna med när man är ledig.
Det blir svårt att höra Gud. Kanske blir Gud otålig och bokstavligen säger till oss att hålla mun, lugna ned oss och bara låta Honom älska oss.
Ovillkorligt.
Mycket tänkvärt!
SvaraRaderaTill och med i kyrkan, tycker jag, är bruset i öronen emellanåt så högt, ett sammelsurium av röster, tankar, planer, drömmar, illvilligt förakt och längtande förälskelse, att det är svårt att öppna sig och bara höra Gud.
SvaraRaderaMen å andra sidan finns ju Gud även mitt i allt det. Skönt när inte lugnet infinner sig.
Och Bono on Bono är en fantastisk bok! Men så är jag ju en smula partisk.
Jag antar att jag är 100% partisk...
SvaraRadera