Gå in på Arn-filmens hemsida och klicka vidare till video, så kan ni se en intervju med Guillou om kärleken i Arn.
Han säger bland annat:
"Ja, det är en kärlekshistoria, fast av en typ, en sort som aldrig skulle finnas i vår tid, för den här kärleken är inspirerad av Gud, och det kör vi ju liksom inte med nu förtiden."
Lite föraktfullt skrattar han sedan åt denna tro, men tillägger snart att "deras tro blir belönad".
Jag reagerade faktiskt på hans ord, på flera sätt. Och ställer frågor:
Skulle den sortens kärlekshistoria aldrig kunna finnas i vår tid?
Vad menade Guillou egentligen?
En sida av det han säger är naturligtvis det nästan orimliga i att två älskade i vår tid skulle skiljas åt under tjugo år, hålla kärleken vid liv med hjälp av sin tro, och sedan lyckas förenas igen.
Eller?
Måste man lägga en sådan kärlekshistoria i medeltiden för att kunna berätta den?
Tusen tankar far genom huvudet. Hur skulle man berätta en sådan här historia i nutid?
Går det? Hur skulle man göra i så fall? Med hela trosaspekten och allt?
Tror sjutton om Guillou inte har utmanat mig till att... skriva något?
Ja, nu hoppar väl besökssiffrorna i höjden på grund av att jag inkluderar ett populärt sökord i titeln.
Aletheias lilla åthäveefterlysning spårade ur lite. Haggaj drog en rolig historia om en känd predikant som enligt uppgift hade sagt något om hur stor Jesus var, och som kunde misstolkas som något pastorn och hans fru hade haft för sig i sängen. En typisk predikantgroda. Finns nog hur många exempel som helst på liknande. Någon med egna erfarenheter? Berätta gärna, jag tycker faktiskt det är riktigt kul. Men egna ska det vara! Grodor från präster och predikanter som har god självdistans och själv kan skratta åt dem tycker jag visst att man kan skratta åt! I alla fall, reaktionen bland kommentatorerna kom omedelbart, "går vi inte för långt nu?" Man talar om Paulus ord om "onyttigt" tal och om det behagar den helige Anden eller inte.
Det fick mig att fundera på om hur kristna reagerar när sex kommer på tal. Jag håller med om att han kanske ska akta sig för vandringsägner om kända predikanter, speciellt om de inte är i livet, de kan ju inte ge sig syn på saken, och kanske har de anhöriga som tar illa upp. Det är klart att man ska försöka undvika att såra varandra.
Samtidigt tror jag att det är lite typiskt, kan inte kristna tala om sex, än mindre skämta om det? Varför inte? Det är lätt att prata om att andra sysslar med "onyttigt" tal. Alla skämt och roliga historier, även ickesexuella, faller liksom platt. Och vi kristna blir så förfärligt tråkiga. Eller?
Jag vet inte, jag tror faktiskt att om vi inte kan skämta om sex, så är det också svårt att tala allvar om sex. Det är ju redan svårt nog att tala om det.
... har vi redan fått och det någon vecka för tidigt.
Vad det var? Jo, en friskförklarad yngste son! Vi var hos barnläkaren idag som redovisade resultatet från sonens fastetest, och han konstaterade att insulinproduktionen under fastetestet var helt normal, det vill säga hans hyperinsulinism har växt bort.
Att försöka förklara hur vi känner just nu är omöjligt.
En gudomlig julklapp, kan det bli någon bättre inledning på julen?!
Det är minus 2, stålande solsken, tredje advent och plötsligt får hela Holland julkänslor. Om det fryser ordentligt några dagar kan man kan åka skridskor på naturlig is. Annars få man åka på tillfällig konstfrusen sådan. Jo, det har de på torget här, i morgon ska barnen åka med skolan. Nya grejen alltså, en mobil isbana, plockas ned efter nyår. Tydligen går företaget som tillverkar denna produkt väldigt bra. Halva Europa vill ha mobila isbanor.
Vi hoppas på vinter i Sverige också, bara inte snön faller just den dagen vi ska köra dit. Jul i Sverige, jag ser fram emot det. Träffa släkten, äta svensk julmat (ja, och den som mamma lagar är givetvis godast), julmust, sitta framför öppna spisen, julotta...
Och bloggfritt blir det. Stugan är internetbefriad. Loggar jag in blir det på pappas dator, men några längre inlägg blir det inte.
Veckan som kommer hinner jag nog inte blogga så mycket heller, ni vet hur det är...
Så jag får väl passa på att önska
God Jul och Gott Nytt År, här och nu...
---------------------------------------
Liten uppdatering:;
Får jag bara puffa för:
1. Johans "piniga rödblossande gallup" om preventivmedel (och om vi använder det eller inte, och varför...). Själv har jag en massa åsikter om detta ämne, ja, visst blir det "pinigt" personligt ibland, jag borde nog skriva något själv om det. Senare...
Förresten vad hände med det gamla hederliga ordet pinsamt?
2. Aletheias försök att lista religiösa åthävor. Det ska bli intressant att se vad folk kan komma på. Själv vet jag inte vad som är typiskt svenskkyrkligt, det står lite still just nu...
Jag har skrivit en del förut, men det finns mycket mer att säga. Det som Morgan Forsberg skrev, kände jag faktiskt igen mig i.
"Under mina tidiga tonår fick jag i min församling höra en så intensiv förkunnelse om Jesus snara tillkommelse, att jag var helt övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle hinna bli vuxen. En sak var jag - redo för hans återkomst, och jag väntar fortfarande."
Behöver jag säga att detta synsätt fortfarande dominerar i många kyrkor, oftast de mer evangelikala, frikyrkliga, karismatiska, trosrörelseinspirerade. Och i högerkristnas kyrkor i USA.
Engelske biskopen Tom Wright berättade att han ganska ofta stötte på folk som sade att "min pastor säger att vi inte ska bry oss om miljön, för det är inte bibliskt."
Det finns en hel del att säga om vad som är bibliskt om miljön. Jag tycker att synen "himmel och jord ska brinna" är obiblisk. Gud ska inte överge sin skapelse.
Inte heller kan jag se hur förvaltaraspekten i Genesis kan motivera att vi suger ut vår planets tillgångar och struntar i framtiden.
Och som sagt, OM Jesus återkomst dröjer, 80 år, 150 år, 150 000 år, vad gör vi för att vårda vår planet NU?
Miljöengagemang brukar känneteckna den mer liberala eller vänsterinriktade kyrkan. Nu undrar jag om vi också kommer att se en miljöväckelse inom den mer "höger"-inriktade kyrkan, den som gärna vill kalla sig biblisk eller konservativ eller karismatisk? Jag tycker mig se vissa tecken på det, och det är glädjande.
Hur kommer det sig? Håller den typiska "som en tjuv om natten"-eskatologin, och "Jesus kommer snart"-budskapet på att omvärderas? Jag tror det, och jag tror det är helt bibliskt. Visst tror jag att Jesus KAN komma snart, och visst vill jag säga att jag är beredd, men även om Jesus kommer imorgon, så planerar jag mitt äppelträd idag (Martin Luther?). Det ena motsäger inte det andra.
Och förresten, om vi nu verkligen tror att Jesus kommer så snart, då borde vi väl ge upp allt.
Sätta oss och vänta, och inte göra något. Vi borde inte älska och sätta barn till världen, inte uppfostra våra barn till att bli goda framtida samhällsmedborgare, inte spara i ett fondkonto för deras studier. Ja, och inte bry oss om miljön...
Och det enda som driver oss för att vittna inför andra människor om Jesus skulle vara ängslan inför att de kommer att förgås inom en snar framtid om de inte omvänder sig.
I stället för att glädjen över det glada budskapet om Jesus driver oss, "vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört!".
Många tänker säkert, när de får sitt nyfödda barn i famnen; vad är det för värld mitt barn kommer till? Har mitt barn någon framtid?
Ändå gör vi det, älskar för att sätta barn till världen, och det med förståndet i behåll. Och vi gör det igen. Och igen.
Så då borde vi väl rimligen också göra allt för att den världen ska bli så bra som möjligt, för våra barn. Och deras barn.
The Archbishop of York, England, är en färgstark Herrens tjänare. På många sätt. Den ugandafödde John Sentamu protesterade mycket bokstavligt mot Zimbabwes diktator Mugabe. Han klippte nämligen sönder sin prästkrage i direktsändning på BBC och deklamerade att han inte skulle bära sin krage igen så länge Mugabe sitter vid makten. Kolla in klippet från BBC, (haha, kolla in den dubbla meningen av de orden!) ett absolut måste! Titta gärna på hela intervjun, intervjuarens reaktion är obetalbar: "My goodness, Archbishop that is a dramatic gesture!"
Jag har ett par goda minnen av färgstarka ugandiska präster, jag träffade nämligen en hel del under min stipendiattid där för hemskt många år sedan. Min absolute favorit, biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo, ska jag berätta om vid ett senare tillfälle, nu är det för sent. Håll utkik på denna blogg! Biskop Livingstone blev så småningom ärkebiskop för Ugandas anglikanska kyrka och han är nog en av de mest jordnära präster jag någonsin mött.
Ja, inte från spriten men från bloggandet... Det var Haggaj som ställde frågan på Dags blogg MxP; "Jag måste ställa mig tveksam till att så många bloggare ofta tar till något de kallar för "bloggfasta". Det låter som att ha en vit vecka från brännvin. Har Ni verkligen en sådan ambvivalent inställning till Ert bloggande?"
Först tyckte jag att frågan var lite lustig, men sedan tänkte jag efter lite; ja, varför? Som om bloggandet skulle vara något enbart negativt. Självklart är det inte enbart negativt. Det handlar väl om ens egen inställning till bloggandet och hur det påverkar ens liv. Jag gillar att skriva blogginlägg. Ibland tryter inspirationen, men så är det ju ibland. Jag känner mig dock mer ambivalent till mitt deltagande i diskussioner på andras bloggar. Jag säger till mig själv ständigt; Ge dig inte in i fruktlösa diskussioner, och hävda inte alltid bara din sida av saken! Men jag bryter ständigt mot dessa regler och sedan blir jag upprörd pga diskussionen är fruktlös eller så blir jag arg på mig själv för att jag tar åt mig för mycket. Två exempel; ett där jag i slutändan mer eller mindre utmålades som en som föredrog att barn tvingades ut i prostitution än i barnarbete, och en annan där det kändes som om motparten såg mig som anti-semit (i alla fall nästan). Kanske är jag alltför känslig, men jag ger mig ut i diskussionerna därför att jag har någon slags naiv önskan om att förändra världen till det bättre (i alla fall lite...).
Jag håller som bäst på att skaka av mig min frustration, ledsamhet och upprördhet, och ber Gud att han ska ge mig mer vishet när jag bloggar. Och mod. För just nu känns som om jag inte vågar att ge mig ut i bloggosfären igen.
Jo, kanske att, det är FÅ präster som har betytt mer för min kristna mognad än Bengt. Jag minns än idag hur man som junior på sommarens höjdpunkt, juniorläger på Åh Stiftsgård, satt i kyrkbänken och Bengt stod och lite argt spände ögonen i församlingen. Detta var innan Skägget, men han var nog så skräckinjagande. Sedan hade han en predikan som var så uppmuntrande, så humoristisk, så... orden tryter... Han var i alla fall SUVERÄN på att få en fullständigt ÖVERTYGAD om att man var ÄLSKAD av Gud. Härliga minnen. Jag blir alldeles varm inombords.
Jag har haft dålig dag i bloggosfären. Jag ska lägga till en ny regel till mina bloggregler. Jag ska sluta blogga och kommentera om Mellanöstern-problematiken, främst Israel-Palestina konflikten. Vad tjänar det till egentligen? Suck, säger jag bara! Hur kan man bara jämföra nutida svenskars emigrerande till Thailand med arabers månghundraåriga väl dokumenterande boende och ägande av egendom i det som en del kallar Västbanken och som andra kallar Judea-Samaria? Nej, inga mer ord om Mellanöstern-problematiken på min blogg. Till vidare i alla fall... Kanske ångrar jag mig i framtiden...
Jag läste Sigrids kloka ord om bloggande och funderade på varför håller jag på med bloggandet egentligen? Varför? Vad tjänar det till?
Dessutom var det min dag att stå i cafeterian på min dotters ridskola, och det är visserligen kul, men varför röker hästfolk alltid så förskräckligt?? Det dricker kaffe och röker oavbrutet. Så var det när jag red för ljusår sedan, och så är det nu också. Trots att jag bor i ett annat land... När jag kom hem luktade jag som en skorsten och gick direkt i duschen. Kläderna slängdes omedelbart i tvättmaskinen. -----------------------------------------------
Så jag behöver muntra upp mig själva genom att tänka på något KUL!! Jag har nämligen beställt biljetter till Bruce Springsteens konsert i Amsterdam Arena (Globen eller Ullevi, släng dig i väggen!) den 18 juni 2008. Hjälp, det är en halvår dit...
Det känns ibland lite märkligt att att följa utvecklingen av Svenska Kyrkan från ett utanförperspektiv. Jag var en gång en obrottsligt lojal medlem i Svenska Kyrkan, höll mig lojalt till territorialprincipen (gick jag till en annan kyrka än min egen, så upplevde jag att jag svek), satt i kyrkoråd, var kyrkvärd, jobbade med konfirmander och extraknäckte som kyrkvaktmästare. Säg något som jag inte har gjort. Jo, jag har inte predikat...
Genom utlandsflytt drogs min svenskkyrkliga rötter långsamt upp. De senast åren har jag varit med ett ett otal kyrkor, cellkyrkor, anglikanska kyrkan, reformerta kyrkan, eller en blandning. Nu tar det emot att gå på gudstjänst i Svenska Kyrkan, om det inte är en välbesökt sådan. Det finns inget värre än halvtomma kyrkor. Och så alla som inte vågar sjunga med i psalmsången (är det typiskt svenskt?), så att jag måste dra hela psalmsångsvagnen själv. På sommaren, när jag för det mesta är i Sverige, går jag inte i kyrkan. Tomma sommarkyrkor gör mig deppig. I somras lyckades jag åka iväg med familjen till Åh kyrka, och det var ett undantag. Folk, sång, hyfsad predikan... som det ska vara...
Elisabeth Sandlunds tips i Dagen för Svenska Kyrkans överlevnad är vettiga. Det största problemet som jag ser det är kyrkobyggnaderna. Hur ska fattiga församlingar ha råd att ta hand om sin stora dyra kyrkor? Om inte staten går in och stöttar, vad det gäller riktiga byggnadsminnen, då undrar jag om det inte kommer att bli som i många andra länder; kyrkor säljs och blir något annat. När vi bodde i England besökte vi ofta Norwich som en gång hade lika många kyrkor som antalet veckor på året (enligt stadsguiden). Nu har många kyrkor blivit bostäder, biosalonger, koncertlokaler. Ve och fasa, eller? Jag hade faktiskt inte några problem med det, så länge det var tydligt att det inte var en kyrka längre. Men det är klart, om man har gått till samma församlingskyrka i femtio år och den sedan blir en blir en biograf, då är det klart att det kan kännas jobbigt. Något har jag lärt mig i utlandskyrkorna; Svenska Kyrkan har varit oerhört bortskämd. Jag vet inga andra kyrkor som har så många anställda. Den kyrkan jag nu är med i har en anställd, vad jag fattar; prästen. Alla andra är frivilliga, musiker, barnledare, ungdomsledare, diakoner... Alla insamlade pengar går till att hålla kyrkan igång. Liknar väl svenska frikyrkor, antar jag.
Sandlund nämner att kyrkan inte ska konkurrera som ett företag. Nej, kanske inte med andra "fritidssysselsättningar". Men sedan nämner hon territorialprincipen och att den måste avskaffas. Jag håller helt med, men samtidigt måste jag påpeka att då släpper vi också in konkurrensen mellan kyrkorna. En kyrka som är "populär" drar givetvis in mer pengar. Så enkelt är det. Och egentligen tycker jag inte att det är fel. Men kanske lite olyckligt. Eller?
"Låt med den fasta basen många blommor blomma", säger Sandlund vidare. Också klokt. Svenska Kyrkan är idag alldeles för enspårig. Låt minoriteten få plats, även om du inte håller med den! Låt församlingarna få mer bestämmanderätt!
Ja, och viktigast av allt givetvis; kompromissa inte med kyrkans uppgift, att representera Jesus Kristus. Kyrkan måste visa att den inte är en serviceinrättning och folk i allmänhet måste fatta att kyrkan är ett ställe där man möter Gud, inte bara anlitar vid livets stora högtider. Man låter döpa sitt barn, därför att man vill att det ska tillhöra Guds kyrka, inte för att det är tradition. Och döper sitt barn gör man i kyrkan, inte hemma i trädgården. För att ta ett exempel.
Svenska Kyrkan står inför en genomgripande förändring, tror jag. Kris? Kanske. Men kris leder ofta till något bättre. Det ska bli intressant att blicka tillbaka om tio år och se vad som har hänt. ---------- Liten uppdatering: Lennart Koskinen verkar ha en del idéer hur kyrkan ska vända den negativa trenden. "Tydligare information till medlemmarna om verksamheten, en bättre hemsida på internet, ökad närvaro på arbetsplatser och i skolor, mer samverkan med idrottsrörelsen är några av recepten i krispaketet.Koskinen vill också få till stånd fler och bättre samtal med nyblivna föräldrar så att de uppmuntras att döpa sina barn. Dopet är ju numera nödvändigt för medlemskap i Svenska kyrkan." Men hjälp säger jag bara. Inget fel i ökad närvaro och mer samverkan. Men tror han verkligen att medlemsflykten ska stoppas med bättre hemsidor? Virtuell kyrka i all ära, men hur vore det att erbjuda en levande gudstjänstgemenskap i stället? Så att folk som blir intresserade av bra hemsidor har något verkligt att gå till om de skulle få för sig att göra det! Satsa först på de medlemmar som är aktiva och skit i medlemssiffrorna! Och uppmuntra föräldrar att döpa sina barn! Uppmuntra? Jag tycker Koskinen behandlar vuxna människor som barn om han inte tror att de själva kan ta det beslutet. Antingen är man väl intresserad av att döpa sina barn eller så är man det väl inte. Varför måste man uppmuntra? Som om nyblivna föräldrar kanske har glömt det där i hastigheten, det där med att döpa sina barn... Nej, satsa i stället på att predika det glada budskapet om Jesus för vuxna sansade människor. Om de sedan blir intresserade av kyrka och tro och alltihop, då kommer de att vilja döpa sina barn och kanske sig själva också. Men att döpa för att få upp medlemssiffrorna, det är ju absurt.
Jag har länge tänkt skriva något om Jonas Helgessons självbiografiska bok Grabben i kuvösen bredvid. Jag har liksom inte kommit till skott, men efter att ha fått reda på att Jonas och hans mamma Lena var gäster i Gokväll i förra veckan (28 november, ligger väl ute på webben ett tag. Ni hittar Jonas så där 5 min in i programmet) så insåg jag att det var dags.
"Jag lever ett slags bonusliv," säger Jonas i Gokväll. I boken skriver han om vad som hände när han föddes: "Pip... Pip... Pip.... Tystnad. 40 minuters tystnad. Pip... Pip... Pip... Yes, där kom andningen igång igen. Tack så mycket!"
Navelsträngen var virad just halsen på den nyfödde Jonas och resultatet av den långa syrebristen blev en CP-skada. Man märker skadan i Jonas motorik och tal. Men det hindrade inte att Jonas utvecklades till en envis liten kille och som han säger själv i boken "jag är en livsnjutare". Jo, jag minns Jonas som en gladlynt elvaåring som alltid hade en massa kompisar hemma och gärna spelade lite golf ute på gräsmattan. Jag bodde nämligen ett antal år i den lilla lägenheten i familjen Helgessons villa, som det var meningen att Jonas skulle bo i en gång när han blev större och skulle kunna klara av att bo själv, men med familjen på nära håll. Att Jonas aldrig kom att bo i lägenheten behöver jag väl inte tillägga.
Nu bor han i Malmö och att läsa om hans liv från och med barnåren i villan i södra Göteborg, tills nu, med 24 i handikapp (i golf alltså), körkort, som egen företagare, föreläsare och standup-komiker är en läsupplevelse som gör en alldeles varm av glädje. I våras gifte sig Jonas med sin Hanna och som mamma Lena sade i Gokväll "då var det som om himlen kom ned på jorden."
Det är klart att det inte alltid har varit lätt för Jonas. Lyckligtvis har han haft en familj som alltid har stöttat honom och jag minns hans kompisar som faktiskt inte alls brydde sig om hans handikapp. Det liksom försvann ur deras medvetande efter ett tag. Jonas berättar: "En kompis i min klass har berättat om ett förvirrat samtal han hamnade i en gång: -Du känner väl den där handikappade? frågade någon. Min kompis svarade: -Nä, vadå? Jag känner ingen handikappad... -Jo, men du vet... Han heter Jonas eller nåt... Efter att ha funderat en lång stund fattade min kompis till slut vem den andra syftade på. -Jaha, du menar Helge! Ja, honom känner jag ju såklart! Men någon handikappad kände han inte."
Boken är full av ganska komiska situationer, men ibland fastnar skrattet i halsen lite. Tänk ändå hur lite människor vet och förstår om handikapp. Jonas berättelse är lärorik.
Jag kan inte låta bli att citera ännu en något dråplig situation, och man kan inte låta bli att tycka lite synd om Jonas. Han skulle nämligen fria till sin Hanna. Det blev inte riktigt som han ville (och det hade inte med Hanna att göra):
"I somras när vi hade bestämt oss för att förlova oss ville jag hitta på något extra för henne, något som hon skulle minnas.
Till slut kom jag på att jag skulle fria till henne högst upp i Turning Torso här i Malmö.
Jag gick dit och frågade personalen om det var okej att ta upp min flickvän till takvåningen vid ungefär klockan 22 den kvällen.
De fattade nog inte riktigt vad jag pratade om. De frågade om de fattat rätt.
-Vill du veta tidtabellen för buss 22?
Jonas gav upp och senare friade han till sin älskade Hanna på Ribersborgs sandstrand i stället.
Läs den här boken, jag rekommenderar den varmt. Jag avslutar med Jonas egna ord ur förordet:
"Jag borde enligt läkarna inte alls ha blivit den jag är idag. Enligt deras utvecklingskurvor skulle jag ha tillbringat resten av mitt liv sittande i en rullstol, dessutom helt oförmögen att tala.
Men ibland blir det inte som vetenskapen tror. I mitt fall blev det så ofantligt mycket bättre. Och är glad att kunna säga att bättre blir det, varje dag. Nu kan jag till och med ta på mig byxorna alldeles själv.
Den här boken är tänkt att vara en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många gråa nyanser."
Ja, Jonas, färgglada klickar är din bok och tack för en härlig läsupplevelse.
Jonas har en egen hemsida, Vinna i livet och en blogg Cp-bloggen. Han är också kolumnist i Metro. Läs även en intervju med Jonas här.
Debatten om den mystiska mysticismen fortsätter. Jag tycker mig se en viss kantring i debatten, eller att den har gett sig in på ett stickspår. Det verkar som om de frikyrkliga debattörerna gärna vill tro att kristen (katolsk eller ortodox) mysticism är något som har släppt in österländska, ickekristna, metoder, övningar och trosföreställningar. Insändarskribenten Kalle Dahlin verkar dra ett likamedstecken mellan djuroffer, vattenbad i Ganges och orakel i Delfi och rökelse, ikoner, och ritualer man kan finna i kristen mysticism. Låt mig med en gång säga, att om det är det som det handlar om, då är inte heller jag med. Men nog är det lättare att avfärda den kristna mysticismen om man tror att det är det samma som österländsk ickekristet inflytande.
Men det är inte det vi debatterar, tror jag, det borde i alla fall inte vara det.
Jag tror kanske att det har att göra med en rädsla dels för det okända, dels för att det faktiskt kan vara så att den helige Ande manifesterar sig själv på olika sätt i olika kristna sammanhang, alltså på ett annat sätt än det jag är van vid/tror är det riktiga. Jag tror att man kan uppleva Andens verkningar i kristen mysticism lika mycket som i ett karismatiskt sammanhang. Jag tror att Anden kan vara närvarande på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att det "kokar". Man kan ju få starka andliga upplevelser också i ett mer kontemplativt sammanhang (inkluderat både tungomålstalande och profetior). Jag har upplevt Andens närvaro bara av att gå in i gamla kyrkor från 300-talet, till och med i kyrkoruiner, under min tid i Mellanöstern, hur förklaras det?
Men om ritualerna och handlingarna blir det viktigaste, då har man naturligtvis hamnat snett. Och Bibeln ska givetvis vara vår urkund, men det betyder inte att vi inte kan läsa och lära oss av vad som har skrivits sedan dess. Ökenfäderna, för att ta ett exempel, har ju mycket att lära oss, men de är givetvis inte felfria och absolut inte sista auktoritet. Lika lite som Luther, Calvin eller Lewi Pethrus.
Jag tror att kristna i alla tider har utvecklat ritualer för sin tillbedjan. Medvetet och omedvetet. Katoliker har en ritual, lutheraner en och pingstvänner en. Jag tror inte att någon kan säga att "vi har inga ritualer i vår kyrka". Frikyrkorörelsen är kanske lika ritualiserad som både katolska och ortodoxa kyrkan, det yttrar sig bara på ett helt annorlunda sätt.
Låt mig avsluta och säga att kanske är det bättre att det "kokar över" än att det inte kokar alls, vad vet jag. Men min erfarenhet är att när det har kokat över för mycket har det också drivit bort människor från Kyrkan, och de har fått sår inombords som därefter hindrar en sund gemenskap med Gud. Karismatisk kristendom kan vara lika osund som kristen mysticism, om vi någonstans på vägen går vilse och inte håller oss till Gud.
I alla kristna sammanhang tycks människor gå vilse, och kanske borde vi alla fråga oss varför.
Det där med att koncentera sig på att bara skriva glada inlägg får sig idag en rejäl törn. Eller kanske är det så att sätta sig och fundera på vad som är heligt gör en glad, ödmjuk, vad mer? Två saker har fått mig att överge gladainläggutmaningen, i alla fall tillfälligt.
Först: En god vän ligger svårt sjuk i cancer. Det känns inte rättvist när någon som står mitt i livet står inför hotet att den där andra halvan av livet kanske inte kommer. Men livet är ju heligt oavsett om det tar slut vid 85 år, 45 år eller 37 timmar.
Och sedan: Ni som läser min blogg börjar snart misstänka mig för att ha ingått någon slags hemlig pakt med Birger, där jag lovar att ständigt länka till honom. Han kommer liksom högre upp på Knuff-listan då. Men idag, måste ni bara läsa. Och läs SvDs Brännpunkt också. "Det behövs faktiskt olika sorters människor för att få ett mänskligt samhälle", skriver Svante Linusson, pappa till Ylva, som har Downs Syndrom.
Birger Schlaug återger vad ett antal nobelpristagare har sagt genom åren och det första jag känner när jag läser det är att jag vill springa på toaletten och kräkas. Vad tycker ni om följande uttalanden?: "Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar,"(Macfarlane Burnet) "Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag".(Francis Crick) "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..." (James Watson)
Var det någon som trodde att begreppet Rashygien var förlegat? Och varför är det så tyst om gentekniken? Abort debatteras vilt, men är inte detta nog så viktigt? I ett utdrag från sin bok Svarta Oliver och gröna drömmar, skriver Schlaug: "Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra."
Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt. Det icke perfekta ska inte få finnas.
Vad är heligt? Hur ska vi skydda det heliga? Hur ska vi värna om de små, de icke perfekta, de halva, de skamfilade, de allra minsta som Gud älskar?
Birger får ordet igen: "Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer."
Kan bara konstatera att det är lätt att vara överens med Birger. Men jag borde kanske tillägga att i den sjuke vännens fall så hoppas jag att det vitrockade prästerskapet gör sitt bästa. Och det svartrockade? Prästerna? Vi kristna är väl alla präster? Vi måste att försvara det som är heligt.
Jag ser fram emot en jul hemma i Sverige, förhoppningsvis med lite vinter. Familj, julgran och julmat och allt. Julbön och julotta. En sak till hoppas jag innerligt att vi ska hinna med. Filmen om Arn. Jag är nog inte den enda som med viss bävan ser fram mot filmen. Alla vi som har läst Jan Guillous böcker med fascination undrar nog om filmen håller måttet.
Jag gillar en bra berättelse. Jag vill att språket ska ha flyt och inte vara för tillgjort. Epitet ettvackert språk är ett ganska luddigt uttryck. Jag kan sällan säga om en bok har vackert språk, det överlämnar jag åt andra. Att kunna skriva en bra berättelse eller en bra historia, och ha ett vackert språk är få förunnat. En bra historia är en historia som fängslar läsaren och, om det är en bok, gör att man inte kan lägga den ifrån sig. En film som fängslar kan man se om igen för att upptäcka mer.
Som troende kan jag inte komma undan att Guillou, som säger sig vara ateist, och som jag dessutom uppfattar som ganska bufflig och arrogant, skildar troende på ett trovärdigt sätt. Både Arns och Cecilias tro beskrivs ödmjukt och respektfullt. Någon skrev att porträttet av den troende Cecilia liknar det som Wilhelm Moberg skapade i Christina i Utvandrarna. En människa med en innerlig tro. Skickligt, av båda författarna. Behöver jag tillägga att Mobergs romansvit tillhör mina favoriter, den tål att läsas om igen med jämna mellanrum.
Visst är berättelserna om Arn aktuella på många sätt. Kanske mer än någonsin.
Statyn föreställande Syriens store hjälte, Saladin, utanför Citadellet i Damaskus
Jo, jag utmanar till att skriva glada blogginlägg ett tag framåt. Själv ska jag försöka skriva glada blogginlägg fram till jul. Se det som en variant av bloggfasta.
Låter det töntigt? Kanske. Jag hoppas det inte blir alltför mjäkigt. Utvidga gärna det glada till att skriva om fred och försoning, vänskap, positiva levnadserfarenheter, solskenshistorier... Julen brukar betecknas som fridens högtid, vi firar ju fridsfurstens födelsedag.
Vad det gäller kommentarsavdelningen ska jag försöka avhålla mig från krigsstigen, vare sig det gäller religion, politik, samhällskritik... Skrälla lite mindre med symbalerna, som Johan uttryckte det.
Jag beslutade för att bara skriva glada blogginlägg, inklusive bara glada kommentarer, i morse, efter det att trycket lättat efter en liten bloggdiskussion på en välkänd blogg (jo, ni kan nog gissa vilken...) igår kväll, där jag plötsligt blev så arg... och fräste till mot vad jag tyckte var en korkad, naiv, och mycket liberal anonym kommentator... I skrivande stund verkar det som om jag fick sista ordet, men...
Det fick mig att fundera; vad tjänar det till egentligen att slänga ur sig sina åsikter till höger och vänster på olika bloggar? Jag vet inte, ibland känns det som bloggen bara är ett medium där man kan slänga ur sig sina åsikter, utan att lyssna på andra, och utan att lära sig något. Jag säger inte att jag inte har lärt mig något. Min största behållning av bloggen är faktiskt de människor jag har lärt känna, och de kontakter som har fördjupats utanför bloggen, via email.
Positivt tänkande är inte fel, men inte alltid så enkelt. Men när jag tittar igenom mina egna blogginlägg alltsedan i somras, så är temat genomgående; depression. Tvivel, trötthet, deppighet, ilska... Även när jag tittar på African Queen, novellen jag skrev på skrivarbloggen, så skiner det igenom. Det är en deppig och sorglig berättelse (men det är upplyftade att läsa de positiva kommentarerna från er läsare!) Och jag tänker, nej, nu får det vara nog! Fram till jul: Mindre bloggande, gladare bloggande!
Någon som har lust att hänga på? ------------------
Inlägget igår om holländarnas väldigt glada firande av Sinterklaas, får väl ses som en början till mitt glada bloggande.
...brukar jag säga.
För att göra en lång historia kort; det vi kallar tomten, det som i andra länder kallas Santa Claus, Father Christmas, Julenissen, har sitt ursprung i en mycket typisk holländsk sed; Sinterklaas. Ja, rätt ska vara rätt, Sinterklaas firas i några fler länder. St Nikolaus, det helgon, som ursprungligen firades, var en biskop i Turkiet under 200-talet. Firandet av Sinterklaas lyckades överleva reformationen i Holland och firas idag med stort allvar. Och det sker inte under jul, nej, Sinterklaas firas på sin födelsedag, 6 dec, eller rättare sagt kvällen innan. Då får holländska barn sina "klappar" (alltså inte på jul). Sinterklaas släpper ned presenterna genom skorstenen.
De som inte längre tror på Sinterklaas (jag menar, han var så förfärligt lik min dotters kompis pappa, så jag undrar ju...) ägnar sig åt att göra Surprises, dvs man packar in en present som en surprise, de kreativa ådrorna flödar och presentinpackningen kan se ut precis som helst; en stor penna fick min ene son förra året och min dotter fick en käpphäst.
Men först ska Sinterklaas göra sitt intåg och det sker ofta någon gång i mitten av november. Det är då man har chans att se honom i levande livet.
Det är en glad fest, och inga Sinterklaasfigurer med fula tomtemasker inte; nej, här är Sinterklaas klädd som en biskop, helt i rött och med biskopsmössa och kräkla (stav) och allt. Han kommer med båt från Spanien (bor där av någon anledning, han reser inte från Turkiet...), rider på en vit häst och har också ett antal knektar med sig, Svarte Piets, som kastar pepernoten (pepparnötter, smakar som våra pepparkakor) till åskådarna. Ursprungligen hade Sinterklaas bara en Svarte Piet, som enligt traditionen var St Nikolaus afrikanske tjänare (jag antar att det är han som får åka häst och vagn på mitt lilla videoklipp). Med sig har Sinterklaas också Boken, där det står om barn har varit snälla eller stygga under året (vi känner igen tomtens "finns det några snälla barn").
Holländarna tog med sig Sinterklaasfirandet till Amerika, som gjordes om till Santa Claus och som oss klonades ihop med gårdsnissen, Jenny Nyströms bilder och på den vägen är det. Så kom tomten till.
Av alla typiska holländska sedvänjor så är Sinterklaasfirandet definitivt det som jag lättats har tagit till mig. Varför? Jo, det firas seriöst, pompa och ståt och barnen fullkomligt älskar det. Hela veckan har barnen här sprungit runt i Svarte Piet kläder, och en och annan liten Sinterklaas såg man också. Riktigt små barn brukar vara vettskrämda för de svartsminkade Svarte Piets, som springer runt och kastar godis och lever lite rövare.
Dessutom gör det att man på julen firar den som verkligen ska firas. Här i Holland är julen mer en religiös högtid än i Sverige, så upplever jag det. Men nu försöker handeln införa kerstcadeaus, julpresenter, för att sälja mer, vilket kan få vem som helst att blir utshoppad av rent utmattning. Speciellt jag, som vill "hålla på traditionerna", dvs både de holländska och svenska, i vårt hem. Alltså; jag köper presenter vid två tillfällen... Eller det där med utshoppning kanske bara är något som smittar via Birgers blog...
Jo, jag vet, Sinterklaas har kommersialiserats, handeln har glada dagar. Men ändå, jag gillar Sinterklaas.
Här kommer mer lite smakprov från Sinterklaas intåg i vår stad:
Förtrupperna på en liten filmsnutt: Alla Sinterklaas Svarte Piets använder sig av många olika transportmedel
Sinterklaas på sin vita häst
Sinterklaas välkomnas utanför stadshuset av stadens borgmästare
Denne Svarte Piet har anförtrotts Sinterklaas viktiga bok, där det står om barnen har varit snälla under året som gått eller inte. (Undrar vad svenska Humanisterna hade tyckt om det holländska Sinterklaas-firandet?)
Apropå ikoner och annat. Jag ser mig själv som ganska konstnärligt lagd, lite talang för konst har jag, men jag utvecklar den inte längre. Har inte målat på säkert tjugo år. Det finns många orsaker till det. En är att jag i första hand är en som fascineras av den skrivna ordet. Jag är ingen talare. Jag skriver.
Bloggen är en del av det. Men den tar tid. Det tar tid att underhålla och fascineras av en debatt om ikoner, här och på andra bloggar, eller om Peter Halldorf, eller kvinnor som kristna ledare, eller miljön eller… Hela tiden upptäcker man mer, vill veta mer, vill läsa mer... Inspireras att skriva mer, kommentera här, kommentera där, och emellanåt försöka slå Bibeln i huvudet på en grön bloggvän (det senare är givetvis väldigt bildligt uttryckt, mina försök att slå Bibeln i huvudet på min gröne bloggranne är ganska försiktiga, snarare en viruell klapp på axeln...) Och så vill jag veta mer om Emergent Church, men fastnar alltid i frågor; vad sägs om det och detta och varför berörs inte ditt och datt...
Men tiden räcker inte till.
Sedan jag avbröt min bloggfasta (för tidigt antagligen) har jag inte kommit mycket längre med mitt Manus. (Jo, skyll dig själv, du satte igång att skriva en lång novell för skrivarbloggen i stället!... )
Jag måste nu försöka koncentrera mig lite. Jag ska inte överge bloggen, jag klarar inte riktigt av det, men jag ska försöka att vara lite mindre aktiv. Allt för att prioritera skrivandet. Ha tålamod med mig!
Frescos från 1300-talet (om jag inte minns fel) i Deir Mar Musa, Syrien
När jag skrev mitt tidigare inlägg hade jag inte riktigt tänkt på att den kunde sätta igång en sådan diskussion. Korkat givetvis, jag skulle inte ha twinglat till Dagen om jag inte ville ha uppmärksamhet. Jag ställer frågor i blogginlägget, och då måste man ju räkna med att folk försöker svara. Jag skrev inlägget lite i desperation. Jag kände mig frustrerad över att läsa kritik om kyrkliga företrädare som jag tycker är intressanta och vars böcker har gett mig mycket. Missförstå mig inte, relevant kritik är nödvändig! Men jag kände irritation över att kritiken antingen var osaklig eller luddig. Jag fick intrycket av att man var övertygad om att Halldorf tillbad en målad trätavla, oberoende av hur mycket han än försökte visa att han inte gjorde det! Jag visste i några fall inte vad kritikerna talade om. Jag vet att jag kanske missar en del när jag inte bor i Sverige, men idag med webben går det ju ganska bra att hålla koll. Och böcker kan man ju alltid läsa! Det var bra att Halldorf togs i örat av Kenneth Hermansson sade en bloggare, utan att egentligen säga varför. På någon annan blogg läste jag om villoläror, och då frågar jag mig genast; villoläror, på vilket sätt? Ge mig lite kött på benen! Ursäkta att jag inte länkar till allt, jag kommer inte ihåg var jag har läst vad.
Efter att ha följt debatten lite närmare på min blogg, kan jag nu säga att jag ser lite klarare. Som lutheran, vilken har rört sig ganska länge i högkyrkliga och även anglikanska kretsar, är det kanske lite svårt att sätta sig in i varför just detta med ikoner vållar så mycket huvudbry hos frikyrkliga. Med det menar jag att vi är mer ”katolska” till karaktär, det vill säga, sysslar lite mer med symbolik än traditionella frikyrkor. Jag förstår lite bättre nu, efter ett år i reformerta Holland. Reformerta kyrkan har ju haft en del inflytande på svensk frikyrklighet (bildförbudet är bara ett exempel). Joachim Elsander (han hänvisar till Öyvind Tholvsens inlägg i Dagen) tar upp ett par viktiga frågor i sin kommentar, och jag spinner vidare; om vi närmar oss katolska och ortodoxa kyrkor, vad händer så med synen på prästämbetet, prästvigda kvinnor med mera? Jonas Lundström skriver bra och uttrycker något som kanske många känner; egentligen borde jag vara ”bildstormare”, men…
Om jag drar några slutsatser av diskussionen kan jag inte låta bli att lägga tyngdvikten vid två frågor: 1.Vad innebär bildförbudet i Tio Guds bud egentligen? 2.Vad betyder friheten i Kristus och är vi bundna vid förbuden i Gamla Testamentet?
Som jag ser det handlar bildförbudet om att Gud förbjöd Israels folk att göra avbilder som sedan tillbads i stället för Gud. Därför kan jag inte ser några problem med ikoner (eller altartavlor, Mariabilder, helgonbilder, andra konstverk i kyrkan…) så länge man inte tillber dem istället för Gud.
”Vi är inte bundna av lagen eftersom den inte kan frälsa oss. Men vi har genom Kristus tagits ur det gamla livet och inträtt i det nya”, skriver Kyrksyster i en kommentar. Oavsett hur man tolkar bildförbudet så är frågan, måste vi följa buden i GT? Det finns många konstiga bud i GT, varför har kyrkan behållit de tio?
Jesus sammanfattar lagen i det som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet, Älska Gud över allt annat och din nästa som dig själv, för att förkorta den rejält. Om vi älskar Gud och vår nästa, så uppfylls lagen, skulle man kanske kunna säga. I ljuset av det dubbla kärleksbudet tycker jag att frågan om ikonernas vara eller inte vara (och andra saker) blir oviktig. Om vi älskar ikonen mer än Gud så är den en avgud. Om vi älskar ikonen mer än vår nästa så är den en avgud. Om lagen är viktigare än Gud, då tar vi ju miste, eller hur? ”Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven.” Rom. 7:6
Så egentligen är det väl ganska enkelt?
”Skulle det vara förräderi att förkunna Kristus för andra sinnen än örat eller uttrycka sin kärlek till honom på annat sätt än med ord? Då får vi nog ta farväl av konsten i alla dess former i kyrkliga miljöer.”Peter Halldorfs replik i Dagen.
Jag slänger ur mig en del frågor igen. Det skulle vara kul om ni kommenterade och säger vad ni tänker om dessa frågor; om lag och frihet och avgudar och… Ja, ni vet… Man kan spinna vidare på detta i evighet… ------------- Uppdatering: Insiderinfo från Bjärka-Säby, Eleonore Gustafsson skriver i Dagen bland annat om hur traditioner står mot varandra, inte Skriften mot traditionen. Läsvärt! ------------- Uppdatering II: Jag har haft kontakt med Peter Halldorf och vill gärna avsluta med något han skrev i sitt mail, som jag tycker är viktigt: "Många av de problem, och schismer, som uppkommer omkring Jesu person, visar sig ofta relatera till att vi inte uthärdar att låta mysteriet vara mysterium." (Citerat med Peters tillåtelse).
Ja, en och annan hoppar kanske till inför denna rubrik, men det handlar alltså om att skriva sitt CV och göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Jag är inte lättanställd. Jag gör mig svåranställd, säger min man. Ja, men... Äsch, egentligen vill jag kämpa vidare med skrivandet, men inom en ganska snar framtid har jag tre ungar i skolan sisådär 25 timmar på vecka, vad kan man göra med det? Jag bör kanske tillägga att det finns större möjligheter i Holland att jobba deltid än i Sverige, där heltid verkar vara norm. Dessutom skriker man efter folk, (enligt min man...).
Enligt min man är min viktigaste kompetens min kulturkompetens. Hur säljer man sin kulturkompetens? Ge gärna tips, speciellt om ni har erfarenhet av att anställa folk!
Egentligen skulle jag vilja få mer kött på benen genom studier, för att utveckla kulturkompetensen. Men att sätta sig på skolbänken igen? Och det är dyrt!
Jag fortsätter att fila på mitt manus. Och mitt CV. (På holländska säger man också CV, men det betyder också centrale verwarming, alltså centralvärme. Vet ni att det fortfarande finns hus här som inte har centralvärme? Bara en gaskamin i vardagsrummet. Sovrummet värms ändå aldrig upp. Jag är så GLAD att jag inte bor i ett gammalt hus!)
Är det på grund av hans stora hemska skägg? Är det för att han verkar ha gått i kloster? Är det för att han traskar runt i öknar? Är det för att han säger att han kysser ikoner?
Reaktionerna på Halldorfs krönika i Dagen är mycket märklig. Jag ska skriva om det senare, när jag orkar, om jag orkar, men just nu undrar jag, vad håller vi kristna på med egentligen?
Jag undrar om jag håller på att blir lite smått galen. Flera pastorer/predikanter/skribenter som jag genom åren har hittat inspiration hos står under häftig attack.
Brian McLaren kallas heretiker, Peter Halldorf förrädare. Det är väl bara en tidsfråga innan någon ger Magnus Malm en rejäl känga.
Fattar ni varför jag tappar tron på kyrkan? Jag inkluderar mig själv där, det vet ni väl. Förlåt detta utbrott av tvivel, jag är väl en heretiker och en förrädare som kysser Jesus med Judas-kyss jag också!
Jag borde kanske inte ta åt mig så, men jag blir så ledsen och deppig och...
Från den by i Kappadokien, Turkiet, där Gregorios av Nazianzos en gång verkade -----------
Uppdatering: Öyvind Tholvsens inlägg i Dagen bör kanske tas med som motvikt till de mer attackerande inläggen. Sunda tankar, speciellt efter att Joachim belyst en viktig fråga i kommenterarna här nedanför. ----------- Uppdatering II:
Ja, lite tråkigt är det också, nämligen världens allaoupptäckta författare. Nu ska de (jag menar VI) få sin chans!!
Linda Skugge och Sigge Eklund ska nämligen öppna en ny sajt ihop, Vulkan.se. Den 15 nov är det premiär för sajten där vem som helst ska kunna lägga upp sina skrivna alster, gratis. I slutändan är det köparen som betalar för vad han vill läsa och eventuellt trycka. Prissättningsprocessen är jag inte helt klar över, det verkar som om upphovsmannen själv bestämmer vad det ska kosta. Mer information lär vi få den 15 nov.
DN frågar: Men är inte risken stor att marknaden svämmar över av ännu fler dåliga böcker? - Hittills har det fungerat så att svenska förlag bedömer huruvida ett antal hundra personer kommer att tycka att något är väldigt bra. Där har världen förändrats, det räcker med att en liten grupp människor tycker om en bok och då ska de väl få läsa den, säger Sigge Eklund.
Mycket klokt sagt tycker jag. Egentligen liknar det bloggosfären lite, en blogg kan ha femtusen trogna läsare, eller femtio, eller fem. Vad spelar det för roll, det viktigaste är ju att det finns några som läser och kommenterar. I första hand är det ju dem man skriver för, eller hur? Sedan kan man ju ägna sig åt lite Twinglyhoreri emellanåt, för att få upp tittarsiffrorna. Kanske hittar några nya läsare till min blogg... Det fina med bloggeriet är ju att man läser de bloggar man gillar, och struntar i de dåliga. Det är mitt eget val, inte en förläggares eller redaktörs!
Men om man skulle vilja ge ut en bok den gamla vanliga vägen, så slår majoriteten huvudet i väggen direkt. Endast ett par promille av alla tusentals manus som når de vanliga bokförlagen varje år ges ut. Bokförlagen måste ta hänsyn till om manuset är värt att ge ut (dvs. om det kommer att sälja) vid sidan av kvalitetsgranskning. Denna kombination gör att många intressanta manus aldrig blir lästa av andra än författarens morsa och farsa och bästa kompis och en redaktör på bokförlaget som kanske inte har något personligt intresse i det som manuset handlar om. Eller man startar eget, som Tro och Tänk.
Så, för att återgå till Vulkan.se; i princip skulle det ju räcka att en (1) person vill köpa min bok, förutom morsan och farsan och bästa kompisen. Vill två köpa så blir jag ännu gladare.
Min fråga är; är någon intresserad? Skulle någon av er som läser detta köpa min bok? Vad är ett rimligt pris? Fem spänn eller femtio, eller en ask Alladin nästa gång jag kommer till Sverige?
Det återstår väl att se om Skugge/Eklund får se ett våldsamt utbrott av lysande manusinskick till sin nya sajt.
Jo, det är geovetaren och biologen Mats Molén antyder det i Dagen. Han menar att den livssyn som ynglingen bakom skolmassakern i Finland hade "kan vara en underliggande förklaring till hans handlingar". Andra bloggare talar om ekofascism.
Min reaktion till detta påstående är både ja och nej. Jovisst, de senaste årens massmord och uppmärksammade mord har utförts av människor med en underliggande livssyn. Från WTC, via bomben i Oklahoma City, skolmassakrer i USA, mordet på filmaren Theo van Gogh och mordet på högerpolitikern Pim Fortuijn i Nederländerna. Det sistnämnde mördaren var förresten av en djurrättsaktivist. Nu har jag inte ens nämnt på nazisternas dåd (eller Rwanda eller fd. Jugoslavien), de tyckte ju också alla människors liv inte var värda att behålla, som den 18-årige förövaren i Finland lär ha sagt.
Så mitt ja, blir en mja... Jag tycker också att evolutionsteorin, utan en tro på en skapade makt, kan bli farlig, om man börjar luta sig mot evolutionen och tala om att människor inte har lika värde. Nu tror inte alla som tror på evolutionen att det är så. Många evolutionstroende tror att livet är heligt, precis som kristna. Sedan kan man ju tro att Gud ligger bakom evolutionen också, om man vill det...
Men jag säger nej, därför att Mats Moléns teori inte riktigt håller. Jag tror nämligen att en förvirrad människa, som den unge finländaren, eller Mohammed B. som sköt och skar upp halsen på Theo van Gogh, eller den holländske djuraktivisten, osv, kan hitta stöd i vad som helst för att utföra sina dåd.
Du kan hitta stöd i Bibeln, Koranen, Mein Kampf, Karl Marx skrifter, grön ideologi, evolutionsteorin, i den märklige Pentti Rinkolas åsikter, i en uppsjö romaner (om en copycat härmar en mördare i en deckare, ska då deckarförfattaren straffas?).
Och i botten är det ondskan som får människor att begå förfärliga brott. Kom inte och säg att det inte finns ondska, med hänvisning till ovanstående exempel på skändningar av människovärde och människobrott.
Förvirrade människor, med snedvriden människosyn och med någon slags ideologi i botten, begår förfärliga brott.
Så har det ju alltid varit. ---------------------
Liten uppdatering: Funderade ett tag på varför inte Birger hade kommenterat denna tragiska händelse. Bara för att genast upptäcka att han hunnit före... Men, min teori kvarstår. Jag tror att förvirrade människor kan begå hemska brott med vilken ideologi/livsåskådning som helst i botten. Även en sund, ickevåldspredikande grön ideologi. Även en sund, kristen tro med tyngdpunkt på kärleken till och omsorg om nästan. Tyvärr, säger jag och tänker med sorg i hjärtat på de drabbade familjerna i Finland.
Ni minns väl Anders Erikssons och Galenskaparnas Säng säng säng? Nu vet väl den där jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött... Försökte hitta den på Youtube, men icke. Ni får nöja er med låten som är skriven av Jacques Brels bror Kjell Brel... En sångform som fortfarande är väldigt populär i Holland (ja, J. Brels sånger alltså...)
Trött, det är jag. Kommer inte igång. I morgon ska vi iväg på en församlingshelg. Jag ser fram emot det, och ändå inte. Jag ser fram emot att lära känna lite mer folk i kyrkan. Men helst hade jag nog legat hemma i soffan med en god bok...
Jag ska inte klaga, jag har kommit igång lite, med skrivandet alltså. African Queen fick igång mig. Nu har jag i alla fall lyckats ta fram den gamla Manuset och lyckats börja läsa igenom det. Bara för att ändra en hel del, givetvis. Blir aldrig nöjd. Över till Under en filt i Madrid...(Eller Lovsång till Nödrimmet...)
Jag försöker bryta min bloggfasta, som ni ser. Lite i alla fall. Behöver lite hjälp.
"Are we really awake? Do we really get the good news of Jesus? Or are we living out another story, using a lot of Jesustalk plastered onto it?" (Brian McLaren, se videon nedan)
Jodå, som vanligt är barns sjukhusvistelser mer traumatiska för mamma än för barnet. Sitter nu, dagen efter, med dageneftermigrän, som jag försöker bota med kaffe och bloggande.
Först onsdagens garv: På väg till barnavdelningen går vi förbi röntgenavdelningen. Sonen utbrister: Kolla, förbjudet för tjocka magar! Det stod en skylt att gravida först måste fråga om det är ok att gå in. Bild av en överkorsad gravid figur. Ungar!
Onsdagens pina: Två misslyckade försök att lägga dropp. Sonen skrek (vrålade...) Sedan kom barnläkaren själv (en sån där doktor som vet vad han vill och inte är rädd för att tillrättavisa; "Syster har använt fel nål!") och lade droppet på en sekund, sonen hann nästan inte skrika. Mamma var vid det laget blöt av svett och fick stigmatiskt ont på handryggarna...
Torsdagens fasta: Sonen klagade inte en enda gång, bara undrade sista timmen när han skulle få äta... Blodsockret sjönk till 2,5 sista timmen, mycket bättre än för fyra år sedan, men inte helt ok, vad jag fattar. Men det får vi reda på när alla tester är klara. Sonen mådde bra hela tiden. En sak är säker, jag hade inte lyckas slå någon i ett sällskapsspel om jag hade en blodsockerhalt på nästan 2,5....
Och så en liten fotnot. Ibland associerar jag väldigt konstigt. Kanske dageneftermigränens fel. Ser en mening och kommer att tänka på något helt annat. En bloggvän erkänner att Anders Pihlblad aldrig har pussat på honom, " men det gör ingenting". ?!?
Påminner mig om (öh??) när ovan nämnde son var alldeles nyfödd och hans pappa kom med syskonen. Storasyster hade länge varit lite trött på lillebror (som nu hade blivit storebror) och hade önskat sig en lillasyster. Första kommentaren från henne var: "Jag hade ju hoppats på en syster. Men det gör ingenting!" Det där sista sade hon samtidigt som hon lät totalt betagen och förälskad i den lilla knytet som var hennes lillebror nr. 2. Ungar! ----------------
Ytterligare en fotnot:
African Queen 2 ligger finns att läsa på skrivarbloggen. Om ni nu hade missat det.
Nu inleder jag minst 24 timmars total bloggtystnad, även på skrivarbloggen.
Jag ska följa med yngste sonen till sjukhuset för ett 24 timmars fastetest. Det ska undersökas om hans hyperinsulinism (överproduktion av insulin) har växt bort.
Ser inte alls fram emot detta. Hur förklarar man för en matglad sexåring att han inte får äta och dricka (förutom vatten) på ett dygn? Och jag ber och ber och ber att hans sjukdom har växt bort... Det skulle vara så fantastiskt...
Jag avhåller mig visserligen från normalt bloggande, men det betyder inte att jag inte skriver. Jag har lagt ut första delen av en ny berättelse på min skrivarblogg. Läs och kommentera gärna.
Berättelsen African Queenär inspirerad av mina år i Afrika.
Först kallade jag African Queen en novell. Men mina noveller jäser alltid över. Så jag blev tvungen att kalla det berättelse. En följetong i fyra delar. Tredje delen kommer inom en snar framtid.
Det tar lite emot att skriva det här. Jag har beslutat mig för att ta en bloggpaus. För trogna läsare är det kanske tråkigt, men för framtida bloggande är det nog nödvändigt.
Det var inte så länge sedan jag skrev om min bloggtrötthet. Det känns som om jag inte riktigt lyckades komma igång efter sommaruppehållet. Att ta en bloggpaus är inte så bra för läsarsiffrorna, det vet jag, men det är nog bättre att få lite ny inspiration än att skriva dåliga blogginlägg.
Så jag ska fasta. Bloggfasta. Avhålla mig från bloggosfären för att ägna med åt annat.
Det finns flera orsaker till att ta en paus. Skrivkramp är en. Jag har skrivit om det förut.
Jan Guillou fick frågan någon gång om han någonsin hade skrivkramp. Svaret blev: "Nej, skrivkramp är för amatörer!" Arrogant som bara Guillou kan. Men jag läser honom ändå, trots att han är en arrogant .... hmm, ja...
Nåja, skrivkramp är för amatörer. Det är kanske sant. För det är ju det jag är, en amatör. Och det är kanske bäst att det får stanna vid det. För höga ambitioner är heller inte nyttigt. Jag har så gott som hela livet varit ganska övertygad om att en av de få saker som jag verkligen kan är att skriva.
Jag är inte så säker längre.
Formulera mig hyfsat kan jag kanske, men inte så mycket mer. Ouppnåeliga drömmar är inte hälsosamt är hålla fast vid. När man ramlar ned från gungan kan man ligga ett tag och ha ont, sedan måste man resa på sig igen.
I hästvärlden brukar det sägas att när man har blivit avkastad från en häst måste man sitta upp omedelbart efteråt, annars vågar man inte senare heller. På ridskolan min dotter går på gör de också det, efter att de har kollat ordentligt att ryttaren inte har skadat sig. I den mån ungen inte är hysteriskt rädd, alltså...
Skrivkramp hänger ihop med förmågan att sätta sig och skriva. Att författandet sitter i baken vet många. Deckarförfattaren Michael Connelly säger att man måste skriva varje dag, även om det bara är några rader. Men när man inte vill skriva hittar man alltid andra orsaker till att inte skriva.
Min svaghet just nu är att jag sätter mig vid datorn, öppnar ett dokument och börjar sedan... blogga, inte skriva.
Jag skulle vilja vara disciplinerad; "Nu sätter jag mig två timmar och skriver!"
Funkar inte, i alla fall inte när det tar emot. Jag behöver återta min disciplin. Det är inte min starka sida. Eftersom jag inte jobbar kan jag inte skylla på att jag inte hinner.
Många brukar fasta för att ägna sig åt bön och meditation. Fasta håller huvudet klart. Men det är inte alltid lätt. Man tänker gärna på mat (i alla fall jag). Jag vet inte om jag kommer att kunna hålla min bloggfasta. Men jag ska försöka, jag vet inte hur länge.
Jag vill ägna mig åt att; 1. Få huset i ordning (dvs. städa, röja, få i ordning förråd och arbetsrum, sådant som har fått vänta sedan vi flyttade in.) 2. Komma in i en rutin. Plocka undan först. Ägna tvätten en dag per vecka så att det är färdigt. Skriva ett par timmar per morgon, när jag är ensam och hjärnan är relativt klar. 3. Läsa alla de böcker jag har beställt de senaste månaderna. 4. Renskriva mitt första manus igen (det som har blivit refuserat tre gånger) och ge det ett par chanser till, alltså, skicka in till ytterligare ett par förlag. Jag har lyckats titta på manuset igen, det är ett framsteg. Men det är som om det är heligt för mig, oberörbart. 5. Arbeta med den emotionella investeringen. Vad jag menar är det där med att man känslomässigt investerar i ett manus. Det är tvunget att lägga ned sin själ i en bok, annars blir det ingen bra bok. Men när det sedan blir refuserat, så är liksom den investeringen förlorad och man måste bygga upp sitt kapital från början igen. Hemskt jobbigt.
Att sätta igång igen är att blotta sin själ. Det är svårt. Och det är kanske därför som jag inte har kommit igång att skriva. Rädsla. ************************************ Fotnot 1; För den som ändå vill läsa, jag har skrivit över 200 inlägg sedan jag började. Det finns säkert något ni inte har läst. ************************************ Fotnot 2; För den som gillade Bruce Springsteen i förra inlägget (förutom Johan, som liksom jag har satt videon på permanent repeat...), det finns mer från Live in Dublin på Youtube. Dessutom är hans nya CD Magic också BRA! Annars sätt CD/DVD Live in Dublin (2007) på er önskelista. Den är så fantastiskt bra! ************************************ Fotnot 3; Minns ni min fråga Kvinnor var är ni? Tack för alla kommentarer ännu en gång. Jag ställde ungefär samma fråga på Brian McLarens hemsida. Förväntade mig inte riktigt svar, men fick svar, från Grace McLaren, frugan till Brian alltså! Hennes reaktion var ungefär "håller helt med". Jag berättade sedan lite om reaktionerna på mitt blogginlägg och ett entusiastiskt svar kom tillbaka: "Ska du inte skriva en bok? Jag kan nog hitta någon som vill ge ut!" Fick mig faktiskt att brista ut i skratt och jag mailade tillbaka att jag nog måste hitta en svensk förläggare först, eftersom jag skriver på svenska. Om jag skulle skriva en bok.... -------------- Jag kommer tillbaka. Jag ska ställa mer frågor. Och jag söker. För jag har ännu inte, helt och fullt, funnit det jag letar efter...
U2 och The Boss I still haven´t found what I´m looking for
... ger mig minnen från unga år i kyrkan. Alla ni som är uppväxta i kyrkan, eller har gått i barntimmar, juniorer etc. ni har alldeles säkert sjungit Det lilla ljus jag har. Ett riktigt puttenuttig supergullig liten kristen barnsång.
Nu till något helt annat. Eller?
Häromdagen kom bättre hälften hem med en par nya CD-skivor, varav två med Bruce Springsteen. Jag har aldrig riktigt upptäckt Springsteen, men vet vem han är, hans hits känner jag igen, ni vet; han går liksom inte att missa! En CD var från en liveinspelning i Dublin och i paketet ingick en DVD från framträdandet. Så, hur tillbringar vi söndagen? Jo, DVDn på TV, stereon inkopplad, hög volym, Bruce Springsteen. Whaao! Jag blev alldeles matt!
Vad har detta med inledningen med mitt blogginlägg att göra? Jo, vad får man om man plussar ihop Springsteen och hans suveräna medmusikanter med Det lilla ljus jag har? Jo, man får This little Light of Mine, med Bruce Springsteen och the Sessions Band.
Och sedan kan vi hålla på att diskutera i evighet om vad det handlar om att vara missional, post-traditionell, post-modern, evangeliserande... Vi kan grubbla hur mycket som helst om vad det innebär att vittna om sin tro. Egentligen är det så enkelt... Att jag alldeles hade glömt det...
Lyssna och njut, sjung med, fall på knä, så upp och skrik, bli frälst, vad ni vill...
Okej, jag har tidigare lovat att inte skriva blogginlägg före morgonkaffet. Den regeln gäller fortfarande. Ny regel: Skriv inga blogginlägg när du lider av förkylning, PMS, extrem trötthet... Inte heller när det är försent på kvällen. Denna regel kunde också gälla familjediskussioner. Om man inleder familjediskussioner under dessa omständigheter utartar de snart i familjegräl som slutar med att någon säger: Ska du ha mens, eller...? Och så var den trevliga familjefrukosten förstörd. Nåja, allt är inte mitt fel. Morgonhumör? Det har jag inte. Jag menar, det är extremt dåligt. Så... fråga om du får ta bilen innan jag är riktigt vaken (därför att din startar inte, den älskade gamla Triumf Spitfiren, som sannerligen har en helt egen själ...) så kanske du kommer undan. Fråga tio minuter senare... akta dig!
Reglerna kan utvidgas; Skriv inga arga eller halvarga email till en av SvDs ledarkrönikörer eller en ganska känd grön bloggare när du är under inflytande av ovanstående. (Att de båda som hamnade under attack från undertecknad svarade och ganska bra konversationer blev resultatet är en helt annan historia...) Att skriva halvdeppiga email till bloggkollegor bör också undvikas (men det är ganska skönt att man faktiskt kan göra det!) Och! Väldigt viktigt! Undvik också att studera bloggstatistiken när du är riktigt low...
Suck, ja. Så är blogglivet ibland. Någon som har egna personliga bloggregler? Skriv inte under inflytande av ett eller någon annat? Eller skriv just då?!
Jag upplever att många kristna idag har svårt att tala om synd och skuld därför att de är rädda för att skuldbelägga andra människor.
Till och med biskopar aktar sig för att skuldbelägga: Bengt Wadensjö skriver i SvD och säger att folk idag känner mer skuld för att de inte hinner med än om de är otrogna. Han lutar sig på en undersökning so Centrum för samtidsanalys gjorde nyligen tillsammans med Magasinet Existera. En undersökning av vilka känslor av skuld och skam som finns i folket i Sverige. Jag skulle gärna vilja se den undersökningen. Om du intervjuar människor som har varit otrogna, förväntar du då att 95% ska känna skuld för det de gjort? Ursäkta, men jag skulle faktiskt inte göra det. Om de hade haft en sådan utpräglad skuldmedvetenhet, så hade de nog inte varit otrogna alls. Tror jag. Eller?
Att folk däremot känner skuld för att de inte hinner med är väl inte konstigt. Den synden är väl ändå något som vi alla är skyldiga till. Om det nu är en synd...
Wadensjö tar upp filmen Såsom i himlen. Dåligt exempel tycker jag. Ett av filmens budskap är "det finns ingen synd". Samtidigt slår en man i filmen sin hustru sönder och samman. Om inte det är synd, vad är då synd? Vad är då ondska?
Jag tycker att Wadensjö står för en klassisk feltolkning av synd. Jag förstår inte hur en biskop emeritus kan göra det misstaget. Han talar om våra "syndagärningar" inte om synden själv. Synd betyder egentligen det som skiljer oss från Gud. Det finns mycket som kan skilja oss från Gud. Små och stora saker. Ondska kan vara mindre framträdande och fullkomligt monstruös. Ondska är inte bara tortyr, grov våldtäkt och grov misshandel. Ondska är också när vi inte har tid för varandra, när vi överutnyttjar Guds skapelse, när barn mobbar en kamrat. På något sätt är vi alla skilda från Gud. Vi har alla "del i världens bortvändhet från Gud". Alla behöver ta reda på vad det är i just vårt liv som skiljer oss från Gud. Just den personliga synden behöver vi bekänna. Att ändra på syndabekännelsen därför att människors uppfattning om synd förändras (om den verkligen har förändrats), är inte rätta vägen ut. Och man inte ogillar formuleringen "Jag fattig, syndig människa" så finns det ju andra mer moderna syndabekännelser att använda.
Anna Sophia Bonde reagerar på Wadensjös ord i dagens Dagen: "Man behöver inte läsa många sidor i sin morgontidning för att märka ondskan i världen: mellan stater, mellan människor, mellan människa och natur. Ändå kan en biskop emeritus på fullt allvar mena att det människor verkligen behöver ventilera är tidsbrist. Men vad är det för naturlag som säger att ondskan ”därute” inte har någonting med mitt inre att göra? Är inte jag en del av skapelsen? Och har jag inte därmed ett ansvar - gentemot mina medmänniskor, skapelsen, Gud?" Om vi som kristna talar om ondskan därute och våra egna tillkortakommanden som två skilda ting, då tror jag att vi tar miste. Bonde avslutar: "Dagens människa är inte mer förädlad än att hon gör fel och behöver bli förlåten. Att hon inte har lust att erkänna det är en annan sak ..." Därmed tycker jag att hon får sista ordet.
Jag har skrivit om detta förut, en inlägg som föddes ur tankarna om något som Birger Schlaug sade och även skrev om. (Se mitt tidigare inlägg.) Även några ord från Brian McLarens Generös Radikalitet fick mig att fundera, han mötte ofta miljöengagerade som hävdade att kristna var ett del av problemet.
Magnus Malm skriver i sin gästkrönika idag i Dagen (Schlaugs ord går igen): "Var finns kyrkorna i klimatkrisen? Sägs det något i förkunnelsen? I så fall vad? --- Vi odlar vår andlighet i en bubbla, och aktar oss för alltför närgången kontakt med omvärlden som skulle kunna spräcka bubblan."
Att kristna struntar i miljön därför att de tror att ju snabbare det går åt h-e, ju snabbare kommer Jesus tillbaka, liknar samma konspirationsteorier som gjorde att kristna inte engegerade sig i kampen mot kärnvapen under det kalla kriget, som Malm också skriver om.
Mer från krönikan:
"Vad säger vi då? Att upprepa samma tips på energisnålare hem och ekologisk mat som alla andra ger, känns som en alltför välbekant variant på det gamla temat ”kyrkan säger samma sak som alla andra, fast lite senare och mesigare”. Finns det ett unikt kristet budskap, ett avgörande bidrag till den kamp vi alla står inför? Här tvingar klimatkrisen upp en annan kris i dagen, nämligen förkunnelsens kris. "
Malm frågar efter mer. Kristendomen är inte bara grädden på moset. Men vi har lyckats förvandla budskapet till "ett mervärde ovanpå allt det andra goda i livet".
Kanske är det så, att vi kristna är ett miljöproblem. På vilket sätt ska vi omvända oss?
Äldsta barnet har precis åkt i väg på läger med klassen. Hon var så nervös igår att hon fick magsjuka. Eller så hade hon åkt på ett riktigt magvirus, jag vet inte. I morse mådde hon bra, allt var packat, till väg till skolan och alla klasskompisarna som antagligen var lika nervösa. En pappa sade till sitt barn innan han åkte till jobbet att han kommer att sakna henne när hon är borta. De landade inte bra, och mamman sade; "Det hade du inte behövt säga, det gör det inte lättare!" Det går inte att hämta en 12-åring med hemlängtan mitt i natten när de är en och en halv timme hemifrån.
Alla föräldrar och halva skolan vinkade av dem när de åkte. Klass 4 (min äldste sons klass) gav sig till att hoppa ut genom fönstren för att vinka. Rektor Bert sprang runt och ropade till förvånade förbigående: "Jag jobbar inte här, hörni!" Nåja, i vanliga fall är klass 4 ytterst disciplinerade.
Perfekt höstväder, läger på en lägergård i Zeeland, vid kusten. Milslånga stränder. Extra fleecetröja och gummistövlar, det ska nog gå bra. Men mamma hade sympationtimagen med dottern igår, det måste jag erkänna...
