tisdagen den 24:e juli 2007

Jag simmar ut ur bild... jag också...


Eller snarare seglar ut ur bild...
Men känner jag mig själv rätt (den bistra minen avslöjar väl att jag är mer landkrabba än något annat...)

så blir det nog en och annan god bok i skuggan
Alternativt kaffe och kanelbulle på stranden.
För fint väder blir det ju!
Och vad det gäller att bada näck från klipporna, vid midnatt, i marelden...
Ett absolut måste...
(Hoppas inga grannar läser detta...)

Sommarstugan i sköna Bohuslän är befriad från fast telefon och Internet.
I bland kommer jag nog att kolla in bloggvärlden från pappas dator.
Men skriva inlägg?
Nej...

I september är jag tillbaka igen och då ska jag fortsätta att;
skriva kyrkopolitiskt okorrekta inlägg,
slå Bibeln i huvudet på folk,
uttala mig allt möjligt och omöjligt
krydda med dramatiska berättelser från Mellanöstern
plåga er med U2-låtar,
eventuellt skriva en och annan fundersam kommentar andras bloggar,
kanske länka ett och annat inlägg till SvDs ledarsida för att få upp läsarsiffrorna
försöka hålla mig ovanför Christer Sturmark på Bloggtoppen,
lägga in en och annan novell på min skrivarblogg.

Njut av det som är kvar av sommaren,
ta hand om kärleken,
och glöm inte bort att Gud fortsätter att upprepa:


Shut up and Let Me Love You


Take this soul
Stranded in some skin and bones

Take this soul

And make it sing


Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I’m waiting for the dawn




--------------------------------------




Tillägg: För att hålla debatten levande; de av er som inte läste mitt inlägg om "Struntar kristna i miljön?", passa på om du inte har något annat att göra!


Och kommentera gärna! Jag skulle gärna vilja fortsätta skriva mer till hösten, men vill ha mer reaktioner från andra, både kristna och andra.

måndagen den 23:e juli 2007

För hängmattan

Om vi nu kan hitta en plats att hänga upp hängmattan, så kommer följande förhoppningsvis att läsas liggande i den. (Annars får jag väl sitta på en hederlig gammal stol, eller på stranden):

Blindsighted av Karin Slaughter,
Prayers for Rain av Dennis Lehane,
Three Great Novels - The Derek Strange Trilogy av George Pelecanos,
Isprinsessan av Camilla Läckberg,
Svart stig av Åsa Larsson,
Gud älskar att färdas i en rosa cadillac av Birger Schlaug,
The trouble with Islam today av Irshad Manji,
The Coming of the Son of Man: New Testament Eschatology for an Emerging Church av Andrew Perriman,
The Secret Message of Jesus av Brian McLaren.
Dessutom fortsätter jag med Brian McLarens Generous Orthodoxy, som jag inte "känner mig färdig" med.
Det är möjligt att det letar sig in en chic lit, om jag är på glättigt humör.

Den som vill snabbanalysera mig utifrån vilka böcker jag läser, varsågod!
Varför detta bokval??
Vad säger det om mig?
Är kanske ganska allmänsvensk, eftersom jag gärna läser deckare på semestern.

Ovanstående har jag beställt via Internet. Jag kommer antagligen att passera en vanlig bokhandel också.
Har någon tips om bra romaner som nyss har kommit ut i pocket?
Tipsa mig i så fall!

För den som han för vana att springa runt med en dator med internetuppkoppling och inte har något att läsa, kolla in min skrivbordslåda, om du inte redan har gjort det. Där finns en långnovell att läsa.

Till hösten kommer nog mer i Monicas skrivbordslåda, om jag lyckas skriva något under semestern.

lördagen den 21:e juli 2007

Shrek

Jag måste erkänna, jag älskar Shrek.
En lite udda figur bland mina fiktiva hjältar, men jag tycker ändå att han platsar i sällskap med Harry Potter, Harry Bosch (Michael Connellys huvudfigur) och andra.

Vi har precis kommit hem från Shrek 3. Vår femåring satt på slutet och ropade "Heja Shrek!" och vi hade nästan lika roligt åt honom som åt filmen.
Shrek 3 är inte lika bra som föregångarna, men ändå god underhållning. Själv gillade jag Shrek 2 bäst. Lite samma koncept, ta alla myter och sagor och stoppa dem i en burk, skaka om och se vad du får för historia. Och musikvalet är suveränt!
Sensmoral? Finns det någon?
Möjligen precis det som Shrek 1 börjar med: Lämna mig och mitt ifred!
I nummer 3 har det inte ändrats mycket: Lämna mig och min familj ifred i vårt träsk! Jag bråkar inte och du inte bråkar!

Ha, nu fick jag till det!
Religionskrig? Finns inte!
Krig av ideologiska, politiska skäl? Finns inte!
Varför blir det konflikter?
Jo, för att du inkränktar på det som jag anser vara mitt!
Mitt träsk! Warning! Ogre!


fredagen den 20:e juli 2007

Hollands Harry Potter

Birger Schlaug skriver om Reinfeldt, som trollkarl.

Holland har sin egen Harry Potter. Nästan bokstavligen. När Jan Peter Balkenende, numera premiärminister, övertog partiledarskapet för CDA (något motsvarande kristdemokraterna i Sverige, men här är det också det största högerpartiet) så reagerade många på hur lik Harry Potter han var.

Ett av de bästa första aprilskämten i Holland var att Blakenende skulle spela Harry Potters pappa i filmen. Balkenende, som snabbt förstod PR-värdet (eller så var han redan insyltad i skämtet, levererat av holländska Jeugd-journal, Lilla Aktuellt på svenska), sade till media hur ärad och glad han var att han hade fått förfrågan. Enligt uppgift ska sista Harry Potter-boken redan ligga ute på nätet. De två senaste böckerna köpte jag så fort de kom ut. Denna gång har jag sagt att "Nä, jag väntar nog till den kommer ut i pocket..." Jag vet inte om jag kommer att klara hålla det löftet. Dessutom är det priskrig hos bokhandlarna i Sverige och bokmomsen ligger på bara 6%(fortfarande hoppas jag, så det blir nog billigare än Amazon).

Behöver jag säga att jag gillar Harry Potter? Trots att de handlar om häxeri.
Äsch, den där diskussionen om det ockulta tycker jag är fånig. Om man gillar Sagan om Ringen och Narnia, varför inte Harry Potter?
Det är litteratur, fantasi! Får hjärnan igång lite.
Vad är nu så speciellt med Harry Potter? Jo, det är ju JK Rowling förstås. Jag kan inte låta bli att avundas henne. Samma ålder som jag, hade en idé om en elvaåring med magiska krafter, och nu är hon en av världens rikaste. Hon har skrivit sina böcker som småbarnsmamma.
Och så har böckerna något gediget "engelsk barnbokskvalitet" över sig. Det märker man speciellt om man läser böckerna på engelska. Bra språk, spännande, humor.

Fantasy som genre passar inte alla. Min bättre hälft förstår inte ett smack. Gick pliktskyldigt med och kollade in Frodo och Co. på bio för några år sedan. Lyckades nog aldrig ta sig igenom Sagan om Ringen när han var tonåring (jo, jag vet många har fastnat i början på Tolkiens trilogi), och för övrigt så läser han nästan aldrig vanliga romaner. Tråkmåns!
Harry Potter 5 slapp han, fick vara hemma och passa den yngste, medan jag tog de andra två plus en kompis till min dotter på bio i går kväll. Tur att man har ungar med fantasi.

Min dotter har sett alla filmerna, men inte förrän nu har hon bestämt sig för att ge sig på böckerna. Hon är elva år, rätt tid att börja, Harry är ju elva när första boken börjar.

Jodå, filmen lever upp till förväntningarna. Filmerna har blivit mörkare till tonen i samma takt som böckerna. Och Harry Potter blir kär. Men kyssen under misteln är det enda man får. I boken får romansen lite mer utrymme. Fast det är klart, ska man få ihop en 800 sidor tjock bok på dryga två timmar film, då måste man kapa här och där. Personligen tycker jag att femte Harry Potter-boken är en av de bättre i serien. Speciellt elevernas motstånd mot den hemska rosafluffiga Dolores Umbridge, som visserligen gestaltas utmärkt i filmen, men i boken är hon ännu hemskare.

I alla filmerna har professor Snape hela tiden varit min absoluta favorit, suveränt spelad av Alan Rickman, en av mina favoritskådisar.


onsdagen den 18:e juli 2007

Halvårstankar...

Snaaart.... bloggsemester. Det behövs. Har inte riktigt kastat in handduken ännu, jag ska säga till när jag drar till trakter där internet inte finns.
Ska ta med en anteckningsbok och skriva ned vad jag kanske skulle vilja blogga om till hösten.

Vad ska jag blogga om till hösten? Önskemål?

Min blogg är ett halvår gammal (ja, min halvdana försök som började i mars 2006 räknar jag inte, då visste jag knappt vad en blogg var, hur den fungerade och ännu mindre hur man "marknadsför" den).
Bloggen har varit en något omvälvande upplevelse, men kanske ännu mer bloggosfären i stort. Allt man kan läsa, vill men inte hinner läsa och allt som inte är värt att läsa. Jag blir lika glad varje gång jag hittar en ny, riktigt bra blogg.

Den interaktiva delen är givetvis det bästa av allt. Det är som om man får en drös brevvänner på en gång. Och det känns som man lär känna en del bloggare, utan att ha sett dem. Precis som det var med gamla hederliga brevvänner.
Det är givetvis inte enbart solsken. "Celebritetsbloggare" som inte svarar på kommentarer har jag svårt för. Först sätter de i gång en diskussion och sedan drar de sig ur den.
Å andra sidan, kontakt med bloggare som man inte hade förväntat sig skulle lägga ned så mycket tid på att svara alla som skriver en kommentar, är upplyftande.
Många har nämnt att bloggandet är något beroendeframkallande. Till och med lite galet. Men för att att citera en uppskattad bloggkollega: "Vad vore världen utan ett viss mått av galenskap??"
Min man undrade förresten om jag hade några läsare (han läser inte min blogg, han läser nämligen inte svenska...) och jag sade mellan 30 och 50 per dag. Jag tror att han var lite imponerad. (Jag nämnde inte att jag en dag hade 500, för då hade han nog frågat vad jag hade skrivit om, och just det hade han nog inte velat att jag skrev om.. Lite hemligheter kan man väl ha för sig bättre hälft, eller...)
Jag vill passa på att tacka att bloggkollegor, och alla som har varit inne och kommenterat. Fortsätt med det!

En blogg utan någon som kommenterar är inte någon större idé att ha, tycker jag. Då känns det som om man skriver för sig själv och det behöver man ju inte göra på internet. Det kan man göra på datorn och spara och titta på när man vill.
Som en gammal hederlig dagbok med lås på.

Bloggen är som en modern "Luther spikar upp sina teser på dörren" (eller vad var det han gjorde?...), så att alla kan läsa.

En revolution, kanske, underskattad av många, speciellt journalister (rädda för konkurrens?).
Överskattat, kanske, det finns nog en hel del skräp där ute i bloggosfären. Jag hoppas inte att min blogg räknas dit.



Hälsningar från staden med osten

Äktenskapsbrott eller människorättsbrott - vilket är värst?

Zimbabwes katolske ärkebiskop Pius Ncube, som jag har skrivit om förut, anklagas för äktenskapsbrott. Han ska ha haft en affär med sin gifta sekreterare. Äktenskapsbrott är straffbart i Zimbabwe.

Kvinnan ska ha "erkänt" enligt den statskontrollerade radion. Erkännandet kom mycket "lägligt" just efter det att Ncube hade kommit tillbaka från en utlandsresa, där han hade kriserat Zimbabwes regim med hårda ordalag.

Jaha, tänker jag, hur kommer man bäst åt en katolsk präst? Jo, anklaga honom för något som har med hans celibatlöfte att göra. Anklaga honom för något som har med sex att göra.
Hade han blivit anklagad för pedofili eller en affär med en ung kvinna så hade det varit alltför genomskinligt. Nej, para ihop honom med den gifta sekreteraren!
Mugabe lär ha sagt: "Var finns gudligheten?"

Gudligheten? Ärkebiskopen må vara Kristi representant på jorden, men gud, det är han inte.

Å andra sidan, om den stackars mannen (och kvinnan) verkligen har haft en förhållande, SO WHAT?

Det är inte ett människorättsbrott.

Schlaug och Hedin - enligt Emanuel

Jag hade tänkt skriva mer om seminariet från "G som i Gud", med Birger Schlaug och Sten-Gunnar Hedin, men Emanuel Karlsten skriver så bra att jag länkar till honom i stället.

Förrförra inlägget relaterar dock till seminariet, läs det om du inte har gjort det (speciellt kommentarerna!); Struntar kristna i miljön?.
Och kommentera gärna du också, jag skulle vilja höra fler åsikter. (Bloggsemester för många?)

söndagen den 15:e juli 2007

Kristendomens bästa och sämsta reklam

Förlåt att jag upprepar mig, men det här var ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan, i min bloggs barndom, då inte så många läste den.

Men eftersom jag tycker att jag så ofta stöter på människor som tycker att de kristna själva, och vad de gör och säger, är det största hindret för dem att bli kristna, så jag tyckte det var värt att säga det här igen:

Kristna är kristendomens bästa, och sämsta, reklam.
Kristna är de bästa, och de sämsta, förebilderna för Jesus.
Kristna är de mest effektiva, och de mest ineffektiva, vittnena om Jesus.

Eller som Coldplay sjunger;

"Am I part of the cure
Or am I part of the disease?"


Struntar kristna i miljön?

Jag slänger ut en fråga mitt i bloggtorkan. Jag upplever i alla fall att det är lite torka i bloggosfären, men jag ska inte klaga, snart ska jag också ta semester.
Men om någon läser, nu eller under återstoden av sommaren, så slänger jag ut en fråga, att fundera på ett tag.
Kommentera gärna!

Jag ställer frågan med anledning av något som Birger Schlaug sade under seminariet i Almedalen "G som i Gud" se Dagens WebbTv 10 juli.
Han berättade att samarbetet mellan miljörörelsen och kyrkorna hade varit närmast omöjligt, på grund av de olika kulturerna. Även i frågor som borde beröra båda läger.
I en artikel i Borås Tidning, där han talar om Kristdemokraternas världfrånvändhet, undrar han om KDs och Görans Hägglunds dåliga miljöengagemang beror på att de stödjer vissa amerikanska högerkristnas åsikter om att "klimatförändringarna är okej därför att de påskyndar den yttersta dagen".

Jag, som i min naivitet helt hade missat detta, reagerade och berättade för min man att: Vet du att i USA finns det kristna som...
Jodå, det var ingen nyhet för honom och han tillade; Det är därför som samma kristna grupperingar stödjer Irakkriget, de tror att det ingår i Guds plan inför den yttersta tiden och det kommer att påskynda Jesus återkomst.
Tappad haka, bokstavligen, från min sida. Att högerkristna grupper stödjer judar som vill köpa upp egendom tillhörande arabiska kristna i gamla Jerusalem, av samma orsak, hade jag hört, men detta med Irakkriget var väl magstarkt.

Tillbaka till miljöengagemanget från kristnas sida, jag reagerade på vad Birger Schlaug sade, därför att jag inte känner igen mig själv och inte heller de kyrkor jag har varit med om genom åren. Och då har jag erfarenhet från både "höger och vänster". Självklart kan vi göra mer, men är kristna sämre än andra på att vårda vår miljö?
Brian McLaren har ett kapitel i sin bok Generous Orthodoxy (Generös radikalitet på svenska?) kallat: Why I am Green.
Intressant eftersom han skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv. Och han delar i mycket Schlaugs åsikter.
När McLaren har engagerat sig i vissa miljöprojekt som han är intresserad av så har han fått förvånade kommentarer. De hade inte förväntat sig en kristen pastor vandra runt i lera i en nationalpark för att leta efter utrotningshotade sköldpaddor (ett av McLarens särintressen, nåja, det är inte bara jag som har udda intressen). Istället var ofta reaktionen:
"Christians are part of the problem, not part of the solution---they focus on the family and the military, not the environment."
Med andra ord, de lyssnar hellre på Jerry Falwell än Al Gore (den senare grundar sitt miljöengagemang i sin kristna tro, enligt McLaren). Hellre är konservativa kristna kapitalismens "happy mistress" och satsar hellre på en ekonomi baserad på "exclusive ownership" än på"stewardship".

Är det någon som känner igen sig? Struntar kristna i miljön? I så fall varför?
Inte? Vad gör kyrkan?
----------------------------------

Uppdatering:
Birger Schlaug har inte bara kommenterat detta inlägg, han biter till i sin egen blogg också.
Jag vet att en del antagligen inte håller med mig men jag skulle aldrig kunna säga att "Birger Schlaug utmanar oss kristna på ett tarvligt sätt och har gjort så länge" (kommentar på hans blogginlägg).
Nej, jag tror att Birger funderar ordentligt, sitter inte tyst (antagligen något som han inte kan), utan skakar om ordentligt. Förhoppningvis kommer något bra ut av den omskakningen. Jag är kanske också en mjäkig och feg kristen, står inte på barrikaderna, har inte gjort det förut i alla fall, men Birger utmanar mig och det är uppfriskande. Det är inte alltid som det är någon bra predikant eller kristen skribent som får en att fundera över sin tro. Ofta är en utomstående ifrågasättande person minst lika bra på det.


Läs mer i Struntar kristna i miljön? Del 2
Struntar kristna i miljön? Del 3

torsdagen den 12:e juli 2007

Mosquitoes in your house

Om den globala klimatförändringen leder till att malarian kommer ta sig tillbaka till Europa, så ligger vi risigt till i Holland. Största delen av Holland är egentligen ett enda stort träsk.
Snyggt utdikat kanske, men annars... One big swamp! Lite som Shreks.
Där vi bor är det gammal torvmosse. När min dotter har ridlektion och galopperar förbi där jag sitter som åskådare så skakar marken.

Vi bor ungefär 2 meter under havsytan. Någonstans måste ju vattnet församlas. Det vill säga; överallt. Det finns små kanaler överallt. Vattnet pumpas upp i en kanal som ligger något högre, som pumpas upp i en kanal som ligger ännu något högre, som pumpas upp i... till slut hamnar vattnet i en flod som rinner ut i havet.
Vad kommer med vatten? Jo, mygg.

Jag har inte ont av mygg. De gillar inte mitt blod. De biter bara mig om de inte har något bättre alternativ. Och jag får inte heller så ont av myggbettet. En orsak till att jag aldrig fick malaria under drygt fyra år i tropiska Afrika?
Ett bättre bitalternativ är tydligen min man. De små odjuren håller honom vaken om nätterna. Han blir grinig och jag är oförstående (jag sover ju på nätterna, eftersom myggen flyger till honom i stället).
Trots myggnät för fönstren i hela huset så har vi mygg i sovrummet. En god vän tror att mygg tar sig in genom avloppet. "Det finns inget annat alternativ. Hur tar de sig in i huset?"
Lösningen till detta problem som håller på att utveckla sig till en mindre äktenskapskris (en grinig man som inte sover är inget att ha. Vare sig på natten eller dagen...): Ett gammalt klassiskt tropiskt myggnät över sängen! Införskaffat häromdagen och upphängt igår kväll. Inte utan problem, min man klagade över billigt kinesiskt skräp. Nåja, det hängde till slut. Frid och fröjd?

I morse väcktes jag av en mygga som surrade runt huvudet. (Maken var redan på väg till jobbet, så därför kom de till mig...). Tittade upp och upptäckte två andra myggor. På insidan nätet!

Och jag som hade tänkt skriva ett blogginlägg om människan som skapelsens krona och det smartaste djuret (ursäkta: smartaste varelsen) som Gud skapade...

Hur tar de sig in?












Utsikt från vår trädgård

tisdagen den 10:e juli 2007

"Tiger in your house"

En ett år gammal National Geografic "dök upp" hemma av någon anledning. I den fanns en intervju med den egyptiske tandläkaren och författaren (vilken kombination, ja, men varför inte?) Alaa Al Aswany.
Jag har inte läst boken The Yacoubian Building (ska försöka få tag på den), men intervjun var intressant.
Bland annat säger Al Aswany, på frågan om "clash between civilisations" (=väst och muslimska världen) och hur han ser på det:
"I don't think it's a question of civilizations. Civilizations are the best part of human creation. They don't cause any kind of clash—they are a means to communicate. The clash comes from the aggressive interpretation of some religions. Religions have been used throughout history as a cause to wage war and kill people---"

Tidigare har jag varit inne på myten om religionskrig när jag skrev om Saudiarabien och en kvinnlig saudisk antropolog, Madawi Al-Rasheed.

Al Aswany säger:
"You feel God in your heart, you feel God when you love others. Killing is not done because of God, but because people are marginalized and oppressed, without any future and any kind of human dignity."

Kanske är det inte helt sant att bara fattiga förtryckta blir extremister, se på läkarna bakom det senaste misslyckades terrordåden i Storbritannien, men i princip kan väl även välbeställda känna sig marginaliserade och förtryckta. Ed Husain, från en brittisk muslimsk medelklass, berättar lite om det.

Al Aswany har en hel del att säga om saudisk spridande av sin tolkning av islam:
"The Saudis have spent millions to export Sunni Wahhabism throughout the Middle East, in part because many Arabs in the Gulf States are Shiite. The Saudi princes fear the spread of the Iranian Shiite brand of Islam, which is more revolutionary and allows for more individual rights. Throughout much of Islamic history, Sunni governance has been in the hands of sheikhs who were in league with governments. The Shiites were usually shut out of power, so they had time to think and come up with a new, more humanist interpretation.
I'm not comparing Iranian human rights to those in England, but in relation to Saudi Arabia, Iran has more respect for individual political rights and the people's right to know what's happening.
And I must remind you that the American administration has been the most powerful supporter of the medieval Saudi regime because of Saudi oil.
To support them is like having a tiger in your house."

Like having a tiger in your house.
George W Bush, watch out for the tiger!

Allt sedan jag för många år sedan jobbade med iranska invandrare har jag haft en fascination för den persiska kulturen. Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer.
Att allt inte utvecklas till det bättre i Iran är vi smärtsamt medvetna om, men skulle jag tvingas välja, så skulle jag hellre bo i Iran än i Saudiarabien.
Så har jag länge känt, men har inte riktigt kunnat förklara varför. Al Aswany ger sin tolkning, och jag kan bara hålla med.

Bara kunskaper - inte sanningar

"Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper."

Birger på sin blogg idag, som för övrigt berättar samma historia om Birgers tågresa till Boden, som han berättade under seminariet i Almedalen, arrangör "G som i Gud."

Livet börjar i Ockelbo, skriver Birger.
Jag hoppas att det inte slutar i Boden.

Hela seminariet med Birger Schlaug, Sten-Gunnar Hedin och Elisabet Sandlund finns på Dagens WebbTV.
Stackars Emanuel Karlsten är tydligen ett vrak efter att ha suttit uppe hela natten och redigerat. Blogga orkar han i alla fall inte med.
Jag är i alla fall glad för att han har varit uppe hela natten, så att jag kunde ta del av seminariet. (Sova kan man göra senare...)

Lite senare ska jag skriva vad jag tycker om Schlaugs och Hedins sammandrabbning, som inte var mycket av en sammandrabbning...

måndagen den 9:e juli 2007

Sommartorka...

Nja, knappast i Sverige och inte i Holland heller. Skurarna kommer och går.
Däremot verkar bloggosfären har sommartorka. Ganska stendött. Eller lite långsamt släpande sig fram.

Inte heller jag kan komma på något vettigt att skriva. Det är nog lite ledighet som behövs. Allt går på halvfart. Barnen har två veckor kvar i skolan, men har sedan ledigt till början av september. De är urtrötta.
Vädret är kasst, man kan inte bada, sitter inte mycket ute... Men det blir bättre väder till helgen säger de!

Jag själv har ingen inspiration. Kanske idéer, men kan inte omsätta dem i skrift. Det är som om hjärnan inte hänger med.
Det senaste dagarnas bloggande tog musten ur mig lite. Det är som om jag försökte överträffa mig själv lite. Sedan gick jag in i väggen.
Är det någon som har upplevt samma sak?

söndagen den 8:e juli 2007

Förvalta sitt pund... del 2

Det är nästan som om jag undrar om halva världen, inklusive bloggare, U2/Bono, prästen i kyrkan i dag och Gud har konspirerat mot mig.

Prästen i vår kyrka, som inte känner mig, ska jag tillägga, vi är ganska nya i kyrkan och församlingen är stor, predikade idag om tålamod.
Det var nästan så att jag förskräckt vred på mig. Ni vet, den där känslan av att någon tittar på en. Talar du till mig?

Otålig, jag det är väl det jag är antagligen.

Dagens tillrättaläggande:
Ifall någon hade missuppfattat mig; jag innehar ingen längtan att bli som Skytte, Bono eller Klein.
Jag vill bara vara mig själv...

Dagens bekännelse:
Jag har gett orättvisa kängor åt diverse kristna "celebriteter". På gränsen till elaka sparkar. Jag ber om ursäkt för det.

Givetvis är det så att vi har trösklar att ta oss över, var vi än befinner oss i livet, oavsett om man är framgångsrik eller bara "vanlig."
Självklart måste alla sträva efter att "skapa något utanför mina ramar", var man än befinner sig i livet.
Tack Skytte för en bra lördagskolumn. Det största felet med Skyttes lördagskolumer i SvD är att de bara utkommer varannan lördag.

lördagen den 7:e juli 2007

Förvalta sitt pund...

...… inte alltid så enkelt!

Ja, nu kommer ett inlägg som jag antagligen inte borde skriva. Dels blir det för personligt, privat rentav, dels mycket gnälligt.
Så de som inte gillar alltför privata och gnälliga inlägg, sluta läsa nu.

Jag sitter och läser Göran Skyttes ledarkolumn. Till min förvåning finner jag att jag blir arg. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag blir arg.
Ja, men, om man börjar lipa när man skriver om abort, så kan man väl få bli arg när man läser Göran Skytte?

Stackars Göran, jag hoppas att han inte läser det här, han har inte skrivit något galet, faktiskt en riktigt bra kolumn. Jag gillar Göran Skyttes kolumner, speciellt när han skriver om trosfrågor, eller som nu, om Afrika.

Vad han skriver om är egentligen hur han har ”förvaltat sitt pund”, sina gåvor, hans egen förmåga att vilja skapa något extra. En gåva till människan som tar sig olika uttryck hos olika människor. Hos Skytte yttrar det sig som en vilja att skriva och filma.
Sedan klagar han lite och pratar om journalistisk som ”lever ett liv i skymundan, på fattiga villkor”. Det är då jag känner att jag blir... arg. Ja, egentligen inte på Göran Skytte. På vem?

Jag tycker inte att Göran Skytte borde klaga. Hans skapande lever ju inte precis ett liv i skymundan. Hans lördagskolumner läses av många. Han rör om i grytan rejält ibland. Hans och Bo Branders bok ”Ett år med Kristus” är en kristen bästsäljare, med rätta. Skytte reser land och rike runt och föreläser, predikar skulle en del säga, om sin bok, för fulla hus dessutom. Han är en kristen celebritet i ordets rätta bemärkelse. Kom inte och säg att han verkar någonstans i skymundan. (Att sedan inte alla tycker om det han skriver, är en helt annan historia…)

Take this soul
Stranded in some skin and bones
Take this soul
And make it sing
---
Take these hands

Teach them what to carry

Ibland etsar sig musik fast, texten sätter sig på hjärnan. I detta fall känns det för mig som om orden är ett eko av det som Vår Herre har tjatat om ganska länge nu; Använd dina gåvor. Med andra ord: Förvalta ditt pund.

Take this soul and make it sing.
Går an att säga för en av världens mest kända kristna celebriteter. Han öppnar munnen och sjunger och hans band säljer miljoner. Han öppnar munnen och talar (predikar) för presidenter och kungar och företagsledare. Skriver i blänkande tidskrifter och läses.
Det är lätt att förvalta sitt pund när den röda mattan sedan länge är utrullad.

Jag lyssnade på Helle Klein i Sommar. Bra program i sin helhet. Välartikulerat, intressant, kort sagt; jag gillade det.
Däremot har jag fått allt svårare att läsa hennes blogg. Hennes bloggande om hur hon flyter sig fram och tillbaka i politikens och kyrkans toppskikt har jag fått allt svårare att finna något vettigt i. För kom nu inte och säg att Klein kommer att bli en vanlig präst. Nej, hon kommer att fortsätta att röra sig inom toppskiktet, kyrkans denna gång. Klein har sina kvaliteter, även om jag inte håller med om allt hon säger, så tror jag nog att hon kommer att bli en bra präst. Men vanlig, blir hon aldrig. En kristen celebritet, röda mattan utrullad där också. Tala, bli lyssnad på, förvalta sitt pund; inget problem för henne inte.

Jag vill också gärna "skapa något utanför mina ramar".
Gud knuffar mig i ryggen emellanåt och säger bokstavligen: Gör något!
Då blir jag lite sur. Sur på Gud, ja, faktiskt. Får man inte det?
Vadå? svarar jag. Vad ska jag göra? Du om någon vet vad jag vill. Och som jag också inbillar mig att jag kan. Men jag är ingen Skytte, Bono eller Klein som redan har nått fram dit, där de får chansen att förvalta sitt pund, att skapa ”något som gör gott och stannar kvar”, för att citera Skytte.
Att skriva för skrivbordslådan gör knappast något gott för någon. Stannar kvar gör det däremot. I skrivbordslådan alltså.

Det var hemskt gnälligt, det här. Gör knappast något gott för någon...
Det är kanske bättre att jag bakar några kanelbullar. Det är jag också bra på. Det känns i alla fall bra när ungarna säger: Är bullarna redan slut?

Always pain before a child is born
Yahweh,
tell me now
Why the dark before the dawn?
----------------

Läs vidare Förvalta sitt pund... del 2




torsdagen den 5:e juli 2007

Dagens Webb-TV och G som i Gud- Almedalen

Dagen och dess snaggade Webbredaktör Emanuel Karlsten gör reklam för sin Webb-TV. Bland annat kommer de att sända från G som i Gud, från Almedalen, nästa vecka.
Kul, tycker jag, som inte kan vara i Visby och själv ta del av allt som står på programmet. För jag antar att programpunkterna kommer att sändas.

Det första, måndag 9 juli, hade jag gärna velat se live. Och tro inte att jag i första hand skulle komma för att se Sten-Gunnar Hedin...

Är du i Visby, missa inte...

Koncentrera sig på det verkliga problemet

Abortdebatten har varit igång ett bra tag nu. Det senaste är att Kristdemokraterna riskerar att splittras på grund av abortfrågan. I bloggosfären diskuteras det givetvis också. Kanske har Birger Schlaugs två senaste varit de mest minnesvärda.
Själv har jag nog skrivit tio blogginlägg om abort, egentligen har jag säkert sagt allt jag vill redan.
Ändå kan jag inte låta bli att yttra mig igen. Jag sitter med Socialstyrelsens statistik om aborter 2006 i handen och läser för att få lite mer kött på benen.

I en perfekt värld kunde alla födas och växa upp och bli älskade.
I en fullkomlig värld får alla gravida uppleva den där utomjordiska lyckan av att få en kladdig, blodig och mycket levande liten varelse på sitt bröst.
I en perfekt värld får alla se efter om det är en pojke eller flicka, räkna de tio tårna och låta det nya livet suga vid bröstet endast en minut gammal.
I en fullkomlig värld får alla dela sin lycka med en älskad man.
----------
Sitter och skriver detta samtidigt som jag lyssnar på ett suveränt akustiskt framförande av U2 och låten Yahweh. Lite till min förvåning börjar tårarna rinna. Minnena är ljuva och svåra. Mitt tredje barn blev svårt sjukt två dagar gammalt. För mig var det som om han föddes två gånger. Andra gången när han runt midnatt, ett knappt dygn efter att han blev sjuk, vaknade igen för första gången och skrek. Det var nog det mest underbara spädbarnsskrik jag någonsin har hört. För jag visste i det ögonblicket att han skulle bli bra.
Han skrek av hunger. Han låg med dropp och allt, men skriket betydde helt klart att mammas mjölk var bäst. Det dröjde åtskilliga timmar innan han kopplades ur maskineriet och lades vid mitt bröst. Det var ett heligt ögonblick i mitt liv, ett ögonblick när jag kände Guds hand på min kind och en inre röst som sade: Allt kommer att bli bra...
Yahweh, Yahweh

Always pain before a child is born
Yahweh, tell me now
Why the dark before the dawn?

--------
Förlåt urspårningen. Givetvis är det där med att föda barn inte bara himmelskt lycka. Men så lever vi ju inte heller i en perfekt värld.

Nej, den fullkomliga värld som Gud skapade, den värld där mannen och kvinnan gavs till varandra och blev ett, den finns inte. Den värld som blev följden av att vi valde att inte leva i gemenskap med Gud, är inte fullkomlig.
Det är den världen som Gud sände sin son till och det är den världen han fortfarande har omsorg över.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det jag ville säga?
Jo, jag vill komma bort från alla de svåra frågeställningarna. De som vi kan älta i evighet. Har kvinnan rätt till sin egen kropp? Är abort mord? Om inte, när börjar i så fall livet? Skulle vi sänka den övre gränsen till 12 veckor?

Jag frågar mig; varför gör svenska kvinnor så många aborter? Toppar statistiken i Norden, dubbelt så höga som i Holland. Antalet tonårsaborter är fem gånger högre än i Holland! 2006 gjorde över 7000 tonårstjejer abort. Över 15000 aborter utfördes på kvinnor mellan 20-30 år.
Vi kan konstatera att över 90% av alla abort sker innan 12:e veckan.

Jag vill inte upprepa allt jag redan har sagt, men jag funderar på varför det verkar vara så hemskt att få barn ung. Numera är man medelmåtta om man får sitt första barn vid 29 år (som jag). Min mamma tyckte hon var gammal när hon fick sitt första barn vid 27.
Är barn alltid ett hinder?
Och till en annan fråga; sexdebuten sker tidigt i Sverige, runt 16 år. (Jag har hört liknande siffror i Holland, så helt unikt är Sverige inte). Varför?
Faktum är att den sk. ABC-metoden mot AIDS, som används i Afrika, faktiskt skulle fungera lika bra mot oönskade gravideter och även mot ett eventuellt abortbeslut. Chansen att välja abort torde väl vara något mindre om man lever i ett stadigt förhållande?
Avhållsamhet? Nästan ett skällsord i Sverige. Gammalmodigt! Konservativt! Sexfientligt!
Vad jag bara vill fråga; varför är det ett måste att man ska ligga med sin pojk/flickvän bara för att man fyllt 15?
Är det en katastrof om man inte har haft sex när man fyllt 20?
Faktum är att avhållsamhet som tonåring faktiskt skulle få abortsiffrorna att sjunka. Och för den som ändå vill; kör en Double-Dutch (p-piller och kondom). Och ha inte ha sex bara för din skull, utan för er skull! Och killar, man är två om att ha sex och två om att bli gravid…
Tänk efter före.

Om vi, abortmotståndare och förespråkare av dagens lagstiftning, lade energin på att få ned aborterna, skulle mycket vara vunnet. Om vi kom ned på Hollands nivå skulle kanske 15000 aborter undvikas per år.
Hur ska vi åstadkomma det? I stället för att fortsätta debattera de svåra frågorna som jag just har nämnt, så får vi inte glömma bort vad som är det verkliga problemet.
Hur ska aborterna minskas?

Utifrån en kristen synvinkel finns mycket att fundera på när man pratar om sex. Vad säger egentligen Bibeln om sex? Inlägget blir för långt om jag ska gå in på det, jag får spara det.

Dagen har flera artiklar om ämnet idag, 5 juli. Lillemor Hallins debattartikel är bra tycker jag. Hon skriver bland annat:
Eftersom min kropp är den helige Andes tempel kan den inte slängas ut till vem som helst. Det handlar ju om självkänsla och integritet också. Hur byggs den upp hos de unga i dag?


tisdagen den 3:e juli 2007

Hammam för själen

Jag funderade på varför man inte kan gå på hammam för själen.
Man kan ju åka på retreat och Hela hela människan, och konferenser och möten, gudstjänster och samlingar och Gud vet vad... Allt för att fylla på själen.

Men jag skulle vilja gå på ett hammam för själen.
Där man skrubbas ren med olivoljetvål från tusenåriga träd och brännhett vatten, så att huden glöder och smutsen faller av i svarta sjok.
Luften är så het och fuktig att det nästan bränns i lungorna.
En massös med så hårda nypor att man nästan ropar till.

Efteråt känner man sig genomren och genomknådad.
Slät och avslappnad.

Hammam för själen.
Det är antagligen smärtsamt att genomgå och fullkomligt utmattande.

Men om det är så renande som ett kroppsligt hammam, då skulle jag göra det.

Utan tvekan.









Hammam för kroppen. Gamla stan i Damaskus.

söndagen den 1:e juli 2007

Blodig Helig Mark och Love and Peace or Else



Den som har läst min blogg ordentligt vet att jag ogillar när man ser på svåra frågor i svart-vitt.Vare sig det gäller prästvigda kvinnor, samkönade äktenskap, äktenskapet som sådant, abort, krig... Jag har bestämda åsikter om mycket, men jag vill inte se i svart-vitt. Det finns inte alltid svart-vita svar på svåra frågor. I andra frågor är jag kluven, och jag bevakar min rätt att inte ta ställning. Eller rättare sagt; jag bevakar min rätt att tvivla, att tycka att vissa frågor är helt enkelt vansinnigt svåra och svåra att ta ställning till.
Israel-Palestina är ett sådant ämne. Få ämnen väcker så starka känslor i kristna sammanhang (och i andra).

(Oj, upptäcker att jag inte har fått mitt morgonkaffe. Eftersom jag har lovat mig själv att inte skriva några blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe så tar jag en paus. Hjärnan behöver få sin drog.)
I vår familj brukar vi läsa Bibeln efter middagen. En klassisk tradition i holländska reformerta hem. Vi läser ur Barnens Bibel, för de minstas skull. I lördags fick läsa om ett stycke från fredagen. Vår dotter hade nämligen missat det, eftersom hon inte hade varit hemma. Det handlade om när Moses får se ut över det land som Gud har lovat sitt folk, stående på berget Nebo. "Där har vi ju varit, så jag vill läsa det igen," sade dottern. Berget Nebo ligger i dagens Jordanien. Av alla bibliska platser som vi har besökt, så är Nebo det som väcker starkast känslor hos mig. En klar dag kan man se halva Israel från Nebo. Döda Havet, Jordandalen, bergen med Jerusalem, Jeriko. Man slås av hur litet landet egentligen är
Genom årens lopp har jag fått allt svårare att läsa Gamla Testamentet och de avsnitt som handlar om hur Israels folk tar det land som Gud har lovat dem i besittning. Ännu svårare blev det under åren i Mellanöstern. Det är helt enkelt enormt svårt att bo över tre år i Syrien, utan att ändra syn på Israel. Det kommer för nära inpå helt enkelt. Syrien är officiellt fortfarande i krig med Israel och någon fred kommer antagligen aldrig till stånd så länge Israel inte lämnar tillbaka Golanhöjderna, ockuperat 1967. Men det kommer troligen aldrig att ske, Golan är för stategiskt och står för en stor del av Israels vattenförsörjning. Vatten viktigare än olja i denna del av Mellanöstern.
Jag har blivit hjälpt av att läsa utifrån perspektivet Guds frälsningsplan. I Guds plan för att frälsa mänskligheten ingick det vi kan läsa i Gamla Testamentet, det som leder fram till Jesus.

Min bibliska syn på Israel består. Jag tror att Gud har lovat israeliterna Israel. Men hur fungerar det löftet nu? Ger det Israel rätt att handla hur de vill?
Naturligtvis inte. Jag har tidigare skrivit om det i insändare i Dagen och Kyrkans Tidning. Det har hänt en del sedan dess, kriget i Libanon förra sommaren och övertagandet av Gaza nu senast. Min syn på Israels handlingar har inte förändrats. Men man har ju känslan av att palestinerna, både Al Fatah och Hamas, har bränt sina kort när de ger sig på varandra.
Men i stort sett står jag för vad jag skrev då.

Jag brukar ibland ta till bilder för att få mig själv att förstå. Bilden, eller liknelsen, som jag använder här, är denna:
Jag har en bror (inte i verkligheten, det här är ju en liknelse) som jag älskar. Han har alltid stöttat mig och hjälpt mig, trots att han har svåra personliga problem. Ett problem är att han är våldsam. Våldsam i sitt äktenskap. När han och frun bråkar så slutar det alltid med att han slår henne. Kvinnomisshandel. Min bror är en kvinnomisshandlare.
Jag tar alltid ställning för min svägerska. Erbjuder sängplats, har till och med varit i rätten och vittnat. Mot min bror. Som jag älskar. Vi är förenade genom blodband och jag älskar honom.
Men Gud, vad jag hatar det han
gör!

Denna liknelse haltar, jag vet. Israel har fiender som vill utplåna staten från jordens yta. Israel slåss för överlevnad. Det kan man inte precis säga om brodern i liknelsen.
Men vad jag har så svårt för är Israels totala oförmåga att ge igen med samma mynt. Ni vet, det där gammaltestamentliga öga för öga, (som inte gäller längre, det har Jesus tillintetgjort enligt min mening). Israel har skrivit om det gamla talesättet: Öga för liv, kidnappad soldat för anfall på ett helt land. Byggande av en mur på andras mark, så att de inte kan nå sina olivlundar, eller ta sig till jobbet eller sjukhuset. En skyddsbarriär, jag vet…
Vad jag också har svårt för är vissa kristnas oreserverade stöd för Israel. I sammanhanget glöms den andra sidan bort. Även de kristna araberna ignoreras. De som har varit kristna sedan apostlarnas tid. De trossyskon som vi borde se upp till och som vi kan lära oss så mycket av!

Man påverkas av att bo i det Heliga Landet, eller på gränsen till det, jag antar att Damaskus ligger på gränsen. Man påverkas. Det är helig mark. Ibland fick jag bokstavligen känslan av att jag var tvungen att ta av mig skorna, därför att jag stod på helig mark.
Men det är helig mark med blod på.
Det gör ont. Min Gud, det gör så ont!
Om jag inte var pacifict innan syrientiden, så blev jag det nog där. Utan kärlek och fred kommer vi ingen vart. Vi är alla Abrahams barn.
Hjälp. Jag behöver hjälp att uttrycka detta:
Lay down
Lay down your guns
All your daughters of Zion
All your Abraham sons
I don’t know if I can make it
I’m not easy on my knees, Lord
Here’s my heart and you can break it
I need some release, release, release
We need
Love and peace
Love and peace


-----------

Uppdatering:
Hittade länk till Dagens Urbloggat 3 juli.
-------------
Uppdatering II:

Om nu någon undrar vad det står på pannbandet Bono tar på sig på slutet.
Det står Coexist, där halvmånen står för C, davidstjärnan för X och korset för T.
Kommer från den animerade videon för Yahweh, som finns på samma album som Love and Peace or Else.