Meningen med livet? En sådan sliten fråga. Eller inte?
Många skulle nog säga att deras familj är meningen med livet. Familjen är det man älskar mest i livet, och den ger ens liv mening. Föräldraskapet ger livet mening, men också ett stort och ibland tungt ansvar. Jag är mamma till tre barn under 11 år, men jag vet att jag kommer att vara lika mycket mamma omfyrtio år. Min mamma är lika mycket mamma nu när hon är sjuttio, som när jag var nyfödd.
Men många har ingen familj, eller familjen är splittrad. När jag var tjugofem hade jag nog en helt annat bild på meningen med livet än vad jag har nu. Om någon då hade sagt att "innan du fyller fyrtio så kommer du att var gift och ha tre barn (och du kommer att ha bott i tre världsdelar)", så hade jag antagligen gapskrattat den personen rakt i ansiktet. "Kom med något bättre!"
Jag hade andra idéer om livet.
Men frågan är om jag inte hade kommit tillbaka till samma slutsats?
"Meningen med livet är att bli en riktig människa," säger Bo Brander till Göran Skytte i Ett år med Jesus.
Vadå riktig?
"En riktig människa är en fulländad avbild av Gud," fortsätter han.
Ja, men det går ju inte! Det är ju att alltid cykla i motvind (för att ge en typiskt holländsk metafor, Holland är cykelns förlovade land...).
Jag kan ju aldrig bli en fulländad avbild av Gud.
"Det handlar inte om att bli mer "religiös", utan det handlar om att bli mer människa. Den ende som hittills varit en fulländad avbild av Gud är Jesus."
Jo, det vet vi. Jesus var ju Gud. Och människa.
Jag är inte Jesus. Bara en lärjunge till Jesus.
Jag har läst K. G. Hammars Ecce Homo. Eller rättare sagt, jag försökte läsa den. Jag borde läsa den igen, för jag tycker den är så svår att förstå. Jag är nog lite dum, Hammar ligger nog på en för hög akademisk nivå för mig. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag tycker Ecce Homo är svår.
Hammar försöker i alla fall koncentrera sig på människan Jesus. Och på kärleken. Han koncentrerar sig så mycket att han nästan glömmer bort den andra delen av Jesus; Gud.
Men mitt ibland det där som jag tycker är svårt att förstå så ser jag en ömsint skildring av människan Jesus, det kommer jag inte ifrån.
Jesus var människa. Och Gud. Fulländad människa.
Hur ska jag någonsin komma dithän?
Jag brukar trösta mig i den bild av Guds kärlek till mig, som jag ser i min kärlek till mina barn. Jag är omåttlig stolt över dem. Jag tycker till exempel att min dotter (enda dotter) är vackrast i världen. Känner föräldrar igen sig? Jag kan ge liknande exempel om mina båda söner.
Men mina barn är inte perfekta. Jag hade kanske önskat att de var det, men det är de inte, och kommer aldrig att vara.
Men mina barn är de, vad som än händer.
Och jag älskar dem, vad som än händer.
Det är en orubblig sanning.
"Bob Brander", tänk så det kan bli... Undrar vad Bosse skulle säga om jag kallade honom Bobby? ; )
SvaraRadera"Ja, men det går ju inte!" Så typiskt svensk kommentar! Varför måste alla ideal vara uppnåeliga? Vad är det som får svenskar att gå i taket så snart någon framhåller att de kunde vara bättre än de är? Om det inte gäller idrott förstås. Då är det jättetufft om Stefan Holm kämpar sig till VM-guld bara för att bevisa att han inte alls är "för kort". Men gäller det religion eller moral då får inga ideal gå utöver "vad folk kan leva upp till", för då kan de ju känna sig nedtryckta, gubevars...
Det måste ha att göra med bikten. I katolska och ortodöxa länder där misslyckas man precis som vi, men man går till bikt och sedan börjar man om. Man slänger inte bort idealen för den skull.
Har du någonsin hört en elitidrottare som är nöjd med att stå still i utvecklingen? Nej, de ser allt till att tidigt välja den största förebild de kan finna, och sedan jobbar de stenhårt för att bli lika bra. Och de skulle inte drömma om att kalla detta för att cykla i ständig motvind...
OBS, det är egentligen inte dig jag är ironisk mot. Jag är bara så fruktansvärt trött på somliga svenska attityder. Som att alla förstår att idrottare ibland misslyckas, särskilt i början av karriären, medan kristna kallas för "hycklare" när de gör det...
För övrigt så är ju det här med att "bli Guds avbild" egentligen inte något VI gör, utan något som Han gör, framför allt när vi tar del av sakramenten.
Och jag är glad du gör reklam för boken, den är värd all reklam den kan få.
OOps, fingrarna slinter på tangentbordet ibland...
SvaraRaderaBosse Brander ska det vara givetvis, inte Bobby...
Nu är det ändrat. Det låter som om du känner honom personligen.
Jag har redan mailat till Skytte och sagt att jag uppskattar boken, hoppas han har förmedlat det till sin medförfattare.
Jag håller med när du säger; "som att alla förstår att idrottare ibland misslyckas, särskilt i början av karriären, medan kristna kallas för "hycklare" när de gör det..."
Jag skrev inlägget lite med baktanken att få folk att reagera.
Visst vet jag att det handlar om att våga låta Gud göra något med oss.
Men jag ska vara ärlig och säga, att är jag i en svacka andligt sett, då kan jag verkligen känna så; "Men det går ju inte!"
Nej, det går ju inte, inte på egen hand i alla fall.
Och, lite vad jag kände över Ecce Homo var att Hammar försökte koncentrera sig på människan Jesus, därför att han kanske kände; Men det går ju inte!
och glömmer därmed den gudomliga visionen.
Och vad det gäller nåden,och om att bli mer lika Honom, det skriver jag om tidigare i bloggen;
http://monicaolssonkolkman.blogspot.com/2007/04/if-only-we-could-be-bit-more-like-him.html