Kategorisera min tro; gör mig förvirrad...

Dags för lite självrannsakan igen. Mitt försök att ironisera lite över filmen från Livets Ord (hade några år på nacken, tror jag), med att tala om längtan efter att vara en "normal" kristen, var lite lamt.
Jag är medveten om att jag varit med på ett åtal sammankomster och gudstjänster, som för en utomstående skulle te sig främmande, kanske rentav skrämmande. Även en "normal" gudstjänst i Svenska Kyrkan kan göra en icke invigd mycket fundersam.

Läste i en blogg att det var viktigt att inte glömma bort att i alla församlingar och kyrkor finns lärjungar.
Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort det.
Och då vill jag verkligen betona i alla församlingar. I församlingar av alla åsiktsriktningar. Andra kristnas tro kan vi faktiskt inte sätta oss till doms över. Hur deras förhållande till Gud, deras lärjungaskap, ser ut, det vet bara personen själv och Gud.
Visst kan vi be om väckelse och förnyelse, det är nödvändigt, men att betygssätta människors tro, det är omöjligt, det kan vi helt enkelt inte göra.
Vad vi däremot kan, är att reagera över vad andra säger eller gör, om vi tycker att det är fel. Vi vi får inte glömma att vår handling är präglad utifrån vår tolkning av vår tro, Bibeln, etc.
Kristna har i alla tider tyckt olika om svåra frågor. Det kommer antagligen alltid att vara så.

Jag har personligen ett komplicerat förhållande till trosrörelsen. Jag har även ett något komplicerat förhållande med den sk. liberala falangen av Svenska Kyrkan. Jag skulle kunna skriva otaliga blogginlägg om dessa två kristna strömningar.
Jag skulle också kunna skriva otaliga inlägg om den svenska högkyrkligheten, där jag ibland känner mig som hemma, trots att det är så mycket jag inte håller med om.

Jag är egentligen ovillig att försöka säga var jag hör hemma, jag ogillar att sätta stämplar på någons tro, inklusive min egen. Ju mer jag försöker kategorisera min tro, desto mer förvirrad blir jag.

Jag är en lärjunge bland alla andra. Vad jag ibland tycker är så svårt, är när andra lärjungar verkar ha en tro som i så lite påminner om min egen, trots att det de säger många gånger är riktigt bra.
Vad jag också tycker är svårt, är att andra lärjungar, i många fall präster, kan ge mig så mycket, i form av bibelundervisning, predikningar, betraktelser, men att deras tro på ett par viktiga punkter skiljer sig från min.