fredag 18 maj 2007

Religionsfrihet - livsåskådningsfrihet

Läser en märklig debattartikel i Expressen idag. Debattörerna, de flesta medlemmar i Humanisterna, frågar om lagen om religionsfrihet behövs. De frågar också vad som menas med religionsfrihet?
Jag ska inte gå inpå djupet, utan hänvisar i stället till Smålandsposten och Marcus Svenssons blogg.

Jag vet inte om jag är naiv, jag trodde att religionsfrihet innebar att vara fri att utöva den religion man vill, eller att inte utöva någon religion alls. Kanske borde man tala om livsåskådningsfrihet, mer kan kanske inkluderas i det begreppet.
I det ingår också rätten att få uppfostra sina barn i den livsåskådningen man själv har.

Ingen är fri från en livsåskådning. Mycket ingår i en livsåskådning, också politiska åsikter, enligt min uppfattning. Politiska åsikter är ju ett sätt att se på världen, att åskåda livet. Religiösa uppfattningar (eller ateistiska) vävs oftast in i livsåskådningen.

Om man är miljömedveten vill man väl uppfostra sina barn till miljömedvetenhet? Släck ljuset om du går ut ur ett rum! Skräpa inte ned!
Om man värnar för djurskydd; likadant.

Skulle tro på ett högre väsen skilja sig så mycket från det?

Marcus Svensson skriver:
"För det första tycks de [debattörerna i Expressen] förutsätta att det finns ett slags neutralt rum för ett barn att födas in i och som man kan uppfostras i. Men varken barn eller föräldrar är levande neutrum. Att känna, uppleva, förstå och ta ställning är något grundläggande mänskligt – som aktiveras i samma stund (om inte tidigare) som man tar sitt första andetag."

Om man är ateist, så slipper ens barn knappast ifrån ens livsåskådning.
Eller om man är muslim, eller katolik eller...

Jag antar att det har varit en självklarhet för Björn Ulvaeus att uppfosta sina barn med musik. Skulle jag ha gjort om jag var begåvad. Jag skulle tro att Olle Häggström gärna stimulerar eventuella barns matematiska kunskaper.
Och Christer Sturmark vill antagligen att hans eventuella barn inte tror på något högre väsen (eller förhoppningsvis säger han att de ska få ställning till det själva).

I dagens fria värld (västvärlden) kan man knappast tala om att man ärver en tro (eller livsåskådning). Och man blir inte straffad för att man väljer att skilja sig från sina föräldrars tro. Någon gång, ofta i tonåren, kommer de flesta till en tidpunkt när de tvingas ta ställning själva. Faktum är att i vårt samhälle uppmanas man att själv bilda en egen uppfattning. Också de uppfattningar man har fått med sig från hemmet synas och testas. De håller eller de håller inte.

Men vem kan vara så naiv att de tror att tills barn eller unga vuxna kommer till insikt själva, så kan man hålla dem i ett sorts livsåskådningsvakuum?
------------------
Uppdatering: Ledarkommentar i Göteborgsposten:
"Om exempelvis kristna föräldrar inte får uppfostra sina barn efter bästa vilja och förmåga, vem skall då göra det? "Humanisterna"? Och får i så fall "humanisterna" uppfostra barnen till "humanisternas" tro?"

(Tips tack till Johan och Tro&Tänk)
-------------------------------------

Uppdatering II:

Svar 20 maj 2007 i Expressen av Mikael Mogren, präst och Mohamed Omar, poet och chefredaktör för den muslimska kulturtidskriften Minaret.



3 kommentarer:

  1. GPs ledare har också en intressant kommentar: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=346759

    "Om kristna föräldrar inte får uppfostra sina barn efter bästa vilja och förmåga, vem skall då göra det? 'Humanisterna'?"

    SvaraRadera
  2. Jag frågar mig hur någon som verkligen har läst debattartikeln om religionsfrihet kan få för sig att kommentaren i GP har något med saken att göra.

    Det som Humansterna vill är bara att alla ska ha samma rättigheter oberoende av livsåskådning. Exempelvis ska religiösa människor inte ha speciella rättigheter bara för att de är religiösa. Tankefrihet, mötesfrihet, yttrandefrihet o.s.v. ska gälla lika för alla. Låter vettigt, tycker jag. Undrar varför vissa blir så rädda...

    SvaraRadera
  3. Kommentaren i GP har givetvis med debattartikeln i Expressen att göra, men kanske inte specifikt om religionsfriheten, utan snarare rätten att uppfostra sina barn som man vill.
    I debattartikeln säger de:

    "Men religionsfriheten är logiskt inkonsekvent. Enligt till exempel den romersk-katolska religionen är det föräldrars religiösa plikt att uppfostra sina barn i den katolska tron så att de blir troende praktiserande katoliker. FN-deklarationen för de mänskliga rättigheterna ger genom religionsfriheten dessa föräldrar rätt att efterleva sin religiösa plikt. Men enligt samma deklaration är barn jämbördiga rättssubjekt. Barn äger alltså en egen rätt till religionsfrihet som ger dem rätten att inte påtvingas den katolska tron eller dess ceremonier."

    Många blev upprörda över att höra att man tvingar på sina barn en religion.
    Jag har skrivit mer om det, se länken i inlägget.

    Jag är ingen juridisk expert, men har bott många år i Mellanästern, där religionsfrihet inte är en självklarhet. Det är också intressant att se att i många fundamentalistiska länder så är det inte accepterat att vara ateist...

    Jag känner också ibland att när humanisterna talar om religionsfrihet, så talar de om frihet FRÅN religion, inte frihet att utöva en religion (eller inte utöva den alls).

    SvaraRadera