Nej, han har inte rymt igen, Bokito. Han sitter säkert bakom glas och bom och är en större attraktion än någonsin på Rotterdams djurpark Blijdorp. Samtidigt kliar alla apexperter sig i huvudet och försöker förklara vad som hände:
1. Bokito hade den senaste tiden varit aggressiv.
2. Möjligen hade barn retat honom genom att kasta sten på honom (var är föräldrarna som låter sina barn kasta sten på en apa i en djurpark?).
3. Kvinnan han gav sig på, släpade med och bet säkert 100 gånger, var för gorillan ingen okänd, hon tillhörde en grupp "gorillaentusiaster" som kom och besökte Bokito flera gånger per vecka (trodde antagligen hon var en holländsk Dian Fossey, ni vet, hon med de Dimhöljda Bergens Gorillor). Kanske hade hon inte visat sig tillräckligt "underdånig" utan hade haft för mycket ögonkontakt med Bokitio och därmed hade han sett henne som ett hot, inte som en underställd hona...
Samtidigt gnuggar holländska tidningskolumnister händerna och skriver bra inlägg om vårt förhållande till våra "släktingar".
De Volkskrants kolumist Bert Wagendorp frågar under rubriken King Kong:
"Bokito, läste jag, följde i Berlin [där han föddes upp av människor] gärna med sina skötare till PizzaHut. Är det konstigt att han i fredags omedelbart efter rymningen satte av till Djurparkens cafeteria?"
Vidare filosoferar Wagendorp lite över Bokito, kvinnan han attackerade och hennes man:
"Kvinnans make ropade: "Hjälp, han har min fru!" Det självklara ordvalet i varje betamans [Bokito var givetvis alfamannen, min anmärkning] mardröm. Sedan hoppade han in i buskarna.
Kanske får Bokito strax en skilsmässa på sitt samvete? En sådan handling kan med lätthet feltolkas. "Bokito förblir min älskling", har den attackerade kvinnan sagt.
Så egentligen vet vi tillräckligt.
Så en förrymd apa lär oss mer om oss själva än alla Steve Irwings samlade verk [The Crocodile Hunter, han som dog av en rocka]."
Hahahaha, ja du milde tid!
SvaraRadera