ABC-metoden i kampen mot AIDS

När jag tillbringade sex månader i Uganda 1989 som stipendiat fick jag se landets kampanj mot spridningen av HIV/AIDS med egna ögon. En av de mest intressanta erfarenheterna i mitt liv.
Uganda var egentligen det första landet som hårt drabbades av AIDS. När andra afrikanska länder valde att sticka huvudet i sanden, så talade man i Uganda öppet om sjukdomen.

Jag minns en gång när jag var med en kvinnlig parlamentsledamot ute på landsbygden, när hon talade med en gäng unga tjejer på en yrkesskola. Frågorna till tonåringarna från denna oerhört karismatiska och hängivna kvinna var väldigt rättframma;
Hur sprids AIDS?
Jo, det kom något försynt svar från en blyg tjej i mängen; Jo, när man ligger med varandra.
Hur skyddar man sig?
Svaret kom där med; Jo, man har bara en partner och/eller man använder kondom.

Att metoden kallades ABC, Abstinence (Avhållsamhet), Be faithful (Var trogen) och Condom, visste jag inte då, men senare har jag förstått att det var det jag hade hört predikas.

Ugandas HIV/AIDS bekämpning har varit framgångsrik. Deras antal smittade har minskat när det har ökat i andra afrikanska länder.

Nu bedriver amerikanska högerkristna en kampanj för att strunta i C:et. De har påverkat regeringen Bush så att amerikanska pengar inte ska användas till att propagera för kondomanvändning och preventivmedelsrådgivning.
Nu finns det tecken att HIV-smitta ökar igen efter att ha minskat länge.
Lars Anderås, direktor på Erikshjälpen, skriver i Dagen, om detta tvivelaktiga agerande av kristna i Amerika. Läsvärd och tänkvärd artikel.

Människor som ser på HIV-bekämpning i Afrika och andra u-länder på detta sätt är trångsynta och vet egentligen väldigt lite om verkligheten. Jag tror fortfarande USA serAIDS som en sjukdom som endast drabbar promuskiösa homosexuella och inte som en sjukdom som kan drabba alla som har oskyddat sex. I Afrika har AIDS aldrig haft något samband med homosexuella relationer, det har alltid varit en "heterosexuell sjukdom" och en sjukdom som drabbar fattiga, ofta i spår av krig, när normala familjekonstellationer ofta luckras upp.

Att många afrikaner inte har principen sex-med-endast-en-partner högt på dagordningen är väl känt, ja, förresten, inte stor skillnad från många länder i väst. Skillnaden är också att om du får barn innan äktenskapet är det ingen katastrof, det är snarare ett bevis på fruksamhet. Att gå genom livet utan att bli gift kan accepteras, men inte att gå genom livet utan att få barn.
Afrikanen prisar fruktsamhet över allt annat. Jag har till och med hört en historia om en katolsk nunna som fick frågan: Varför har du inga barn? Svaret blev: Men jag är ju nunna, jag har ju ingen man. Då fick hon som respons: Det har ju inte jag heller, det är ju inget hinder! (Kvinnan som frågade hade barn utan att vara gift).

Kommer man från en konservativ högerkristen miljö i USA, så är denna inställning till sex och samlevnad naturligtvis totalt främmande och omöjlig att förstå.
Men problemet är att kampanjen mot C:et är förödande och resulterar i spridning av HIV/AIDS, men också en ökning i oönskade graviditeter och illegala aborter, med alla risker som det medför. Det är människoliv vi talar om!

Morgonfunderingar, islamofobi och kalla fötter

Det var en något märklig dag i går.

Först blev jag refuserad (eller rättare sagt mitt kära skrivna alster...) och det känns som alltid rent för j-l-t, men det får jag ju inte säga jag som är så from...

Deppigt, milt uttryckt!

Under dagen som följde fick jag nästan 500 "hits" på min besöksräknare på denna blogg, vilket gjorde mig något chockad, det är ju liksom mer än 100 gånger så mycket som vanligt.

Allt på grund av att jag länkade ett inlägg om arga unga muslimska män till en ledarsida i SvD. Och minst tre bloggare har länkat tillbaka till mig, däribland SvDs ledarskribent själv.

Och idag på morgonen är räknaren uppe i över 100, hur det nu kan vara möjligt?...

Först tyckte jag det var kul, sedan fick jag kalla fötter och skrev ett nytt inlägg om underbara Syrien. För att inte spä på islamofobin ytterligare... Och länkade till samma ledarsida, givetvis...

Sedan lovade jag mig själv att jag;

1. Inte ska skriva blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe.
2. Inte ska länka inlägg om arga muslimska män till SvDs ledarsida igen.
3. Inte ska deppa över refusering (ar?).
4. Inte skriva halvfilosofiska kommentarer på Birger Schlaugs blogg igen (och speciellt inte idag, när han skriver om abortlagstiftingen och KD, jag menar, han och andra vet jag vad jag tycker, och-jag-ska-inte-säga-det-igen, men egentligen ville jag fråga honom igen; när-börjar-livet?... och hoppsan(!) nu länkade jag till honom igen...)
5. Inte älta abortfrågan(men läs gärna vad Broder Alf säger i Dagen...) på min blogg, inte heller äktenskapet, sex(oj, nu hoppar väl besöksräknaren upp några steg när jag inkluderar det ordet i min blogg...),inte heller celibatet för katolska präster, eller konvertering, eller...

Den som tycker, tror menar jag, att min blogg kommer att bli tråkig räcker upp en hand...

Och jag antar att i stunder som denna vill Gud skaka om mig och säga:

Shut Up and Let Me Love You!

Snart är det semester och jag ta en bloggpaus! Kanske lika bra det.

-------------------

Post scriptum

Översta bilden visar en fåraherde med sin hjord vid en av de berömda ruinerna efter Bysantiska städer i Norra Syrien. Jag tror att han är kurd, eftersom flera byar runtomkring är kurdiska.

Underst syns tre pelare i Apamea, imponerande romerska ruiner mitt i Syriens kornbod, alldeles intill Orontes floddal. Orontes rinner "mellan" Apamea och bergen som syns i bakgrunden. Floddalen är egentligen den nordliga utlöparen i den förkastning som sträcker sig via Döda Havet, Röda Havet och som till slut blir Rift Valley i Afrika. (För er som vill ha en geologilektion...)

Vanliga trevliga muslimska män och underbara Syrien

Ganska snart efter det att jag publicerade mitt förra inlägg om unga arga muslimska män, så ångrade jag att jag hade gjort det.
Jag har känslan av att min inlägg endast läses på grund av den något spektakulära sanna berättelse den innehåller.
Men jag är rädd för att det är det enda man ser, och att jag spär på eventuell islamofobi.
Det som fick mig att skriva det var ju orden i SvDs ledare:
"Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker"

Jag ville fråga samma sak:
Och vad tyckte de egentligen, de arga unga männen?
De övriga, drygt femton miljoner, med muslimsk tro i Syrien, vad tyckte de?

Min dryga tre år i Syrien var fantastiska. Det var en förälskelse från första stund och det var en förälskelse som ibland förvånade mig.
Jag tyckte inte om stressiga, trafiktäta Damaskus, den dåliga luften och den sovjetinspirerade moderna arkitekturen.

Men jag älskade det historiska, det gamla, och framför allt;
människorna.

Syrierna är trevliga, artiga, gästfria, toleranta, humoristiska och tillmötesgående. Stolta över sitt ursprung, vare sig de är kristna eller muslimer.
Läs Ed Huseins bok "The islamist", hans skildring av Damaskus och Syrien stämmer ganska bra överens med min upplevelse.

Syrierna lever under en korrupt, totalitär regim. Jag vill inte gå in på den nu.
Detta inlägg handlar om syrierna.

För den som inte har varit i Mellanöstern är det lätt att supa i sig föreställningen om den militanta islamismen, den extrema.
Jag har bott sju år i Mellanöstern i två olika länderna, där den föreställningen inte alls stämmer.

Genomsnittsmuslimen vill inte alls ha krig.

Genomsnittsabdullah vill; leva i fred, ha ett jobb, älska sin fru, sätta barn till världen, klä dem och föda dem, ge dem en utbildning, ta hand om sina föräldrar på ålderns höst, dra en rolig historia med sin granne, gå till moskén och be...
Det är den Abdullah jag har lärt känna.

Och jag frågar mig; vad skiljer Abdullah från Göran och George och Vladimir och...??
Inte mycket.
Möjligen religionen...

Arga unga muslimska män och yrkesdemonstranter

ARGA unga män (?) tänder på norska ambassaden i Damaskus

Lite extra brasa i trädgården så ser det häftigare ut på film och bild

Per Gudmundson skriver på ledarplats i SvD om arga unga muslimska män som verkar återkomma på medias bilder. Alltså samma person vid olika tillfällen. Förbluffande, men kanske inte förvånande bilder.

"I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker," skriver Gudmundson.

Alltså, media utnyttjar arga unga muslimska män för sina syften, (vilka?).

Andra har också använt arga muslimska män för sina syften. Låt mig ge ett exempel, kryddat med ovanstående auteniska bilder, tagna av en kollega till min man från hans balkong. Vi bodde femtio meter från norska ambassaden åt andra hållet, men bilderna tagna från oss blev liksom inte riktigt lika bra...

Det första vi lade märke till på vår gata i Damaskus (delad med bland annat ett språkinstitut i arabiska för utlänningar, en flickskola, en berömd moské, tyske ambassadörens residens, Indonesiska ambassaden och... Norska ambassaden) var att det var mer poliser än vanligt. Rätt så mycket poliser, faktiskt.... Sedan kom kravallpolisen. På min fråga om det var något problem, fick jag ett leende från en polisöverordnad; "No, madam, no problem!"

Vad gjorde jag? Gick in på Aftonbladets, BBCs och CNNs hemsidor. Fick reda på att demostranter satt eld på danska ambassaden inne i stan (svenska ambassaden låg i samma byggnad).

Hmm. Kanske dags att packa en väska och se till att passen ligger redo.

Vita lögner för barnen.

"Mamma, är du rädd?"

"Nej..."

"Demonstranter" dyker upp, tänder på norska ambassaden och kravallpolisen står i jämnhöjd med vår port och bara tittar på.

Vi började fundera. Hur kommer det sig att demonstranterna finns på vår gata så kort tid efter det att de har fjuttat på danska ambassaden, fem kilometer bort. Har de promenerat? Tagit en taxi?

Knappast. Senare visade det sig att de var ditkörda på lastbilsflak. Faktum var att polis och brandkår var på plats vid norska ambassaden innan demonstranterna hade kommit dit.

Ytterst välplanerat alltså. Med regimens goda minne, givetvis. Inte ett skott avlossades. Inget gjordes för att hindra demonstranterna tända på.

Vi hade en stark känsla att någon ville sända ett budskap till Väst: "Se vad som kommer att hända om ni ger er på oss, så som ni har gett er på Saddam Hussein. Syrien kommer att tas över av islamister, och det är det väl ingen som vill?..."

Om det nu var så, då fick de sannerligen ut sitt budskap. Attackerna på norska och danska ambassaderna var ju en världsnyhet.

De arga unga muslimska männen? Vid attackerna mot danska konsulatet i Beirut, 11 mil bort, dagen efter, gjordes anklagelser att demonstranterna var ditbussade från Syrien...

Nu brukar Libanon alltid skylla på Syrien, men faktum var att jag funderade på om det inte var sant...

Och vad tyckte de egentligen, de arga unga männen?

De övriga, drygt femton miljoner, med muslimsk tro i Syrien, vad tyckte de?

Varför blev det demonstrationer i Syrien och inte i tex. Egypten?

Frågor, frågor...

-------------

Tack för att du länkar, gudmundson.

YTTERLIGARE ETT NYTT inlägg på min skrivarblogg

... och dessutom är det den sista delen i berättelsen...

Morgonfunderingar

Typisk morgon i juni. Frukost, lunchmatsäckar för ungarna (ja, de har en månad kvar i skolan innan sommarlovet, och nej, bamba finns inte), cykla med dem till skolan, puss och hej då, mamma!

Jag funderar på hemvägen på hur fint vårt bostadsområde är på sommaren. Välansade trädgårdstäppor med rosor och hortensia, dammar och parker emellan, hoppsan, en kvackande and korsar vägen framför mig! Hägern har fisk i munnen och det är fågelbo i våra träd i trädgården.

Väl hemma går jag på jakt efter mördarsniglar som vill äta upp mina nyplanterade petunier och hittar jag en, ja, då drabbas undertecknad av mordlystnad, jag som annars är så fridsam. Varför denna reaktion, det finns ju värre saker i världen?

Nu regnar det igen och jag blir lite deppig. När ska värmen komma?

Men ändå, kaffet är på gång och jag vill inte tänka på sådant som gör mig deppig. Jag vill inte oroa mig för mina barns framtid, om Holland ska finnas kvar om 100 år ifall havsnivån höjer sig, om det någonsin ska bli fred i Mellanöstern, om att mamma och pappa oundvikligen och inom en ganska snar framtid kommer att bli gamla och i behov av vård, och hur ska jag kunna ge dem det när jag bor 130 mil bort!?

Och Birger Schlaug skriver om att han är obehagligt osäker om världen kan klara sig utan religion, och jag känner att jag borde kommentera och skriva något... klokt och vist... Suck, ja, det blir nog ingen kommentar... kanske i kväll när jag har tänkt färdigt...

"Double Dutch" holländarnas metod mot oönskade graviditeter

Jo, jag skrivit om detta också; Holland-Sverige 2-0
DN skriver att tonårsaborterna i Sverige är fem gånger fler än i Holland. Tonårsaborterna har även ökat med 50% sedan 1995. Det är allvarliga siffror.

Holländska ungdomar verkar vara bättre på att skydda sig och det är kombinationen p-piller och kondom "Double Dutch" som gäller. För mindre sex än svenska ungdomar har de inte, om nu någon trodde att vi svenskar var så himla frigjorda!

Något är fel med den svenska sexualupplysningen! En ökning med 50% på drygt tio år! Jag vet att jag inte är något big fan av p-piller, men nackdelarna måste ju avvägas mot fördelarna. Och killar, sätt på kondomen för Guds skull! Hur kan du vara hundra på att hon inte har glömt ta pillret i morse?...
Och kom inte och skyll på att ni var fulla...

Jag blir lite trött... Jag börjar nog bli gammal och konservativ och sexualfientlig...
För det är kanske mig det är fel på, eller har det där med omsorg om varandra vad det gäller sex alldeles försvunnit?

Kärnfamiljens vara eller icke vara

Bitte Assarmo är i farten igen och jag konstaterar att jag i två blogginlägg redan har varit inne lite på vad hon skriver om i SvD idag.

Dels filosoferade jag lite om vad som egentligen är ett traditionellt äktenskap. Egentligen handlade det också om vad som egentligen är en traditionell familj. Kärnfamiljen är ett mycket modernt begrepp. Inte ens min egen mamma (född i slutet av 30-talet) bodde i en kärnfamilj, mormor och styvmorfar fanns i huset också.
Och för att slänga in Gud och Bibeln i det här; kärnfamiljen (dvs. "mamma-pappa-barn") är definitivt inte ett bibliskt påfund. På Bibelns tid levde de flesta i storfamiljer, liksom de flesta människor på jorden än idag gör.

Jag har också skrivit om barnens rätt till sina (biologiska) föräldrar. Om kärnfamiljen består av just denna konstellation; biologiska föräldrar och barn, då tycker jag att kärnfamiljen är värd att försvaras, för det underlättar ju liksom för barnen när föräldrarna finns så "nära."
Jag vill påpeka att kärnfamiljen givetvis inte garanterar en lycklig uppväxt, men jag talar mer om barnens rätt. Om det fungerar i verkligheten är en helt annan sak, men det är det jag tycker vi ska sträva efter; att garantera barnets rätt till båda sina föräldrar.

Assarmo skriver:
"Jag ser inte de alternativa familje- formerna som ett hot mot samhället, eller mot barnens trygghet. Där kärlek finns, där finns också trygghet för barnen, oavsett om föräldrarna är frånskilda, gifta, hetero- eller homosexuella."

Jag håller med. Det är liksom inte det jag syftar till när jag talar om barnens rätt till båda sin föräldrar. Ett barn i en styvfamilj ska stödjas i kontakten med den biologiske föräldern som står utanför, liksom ett barn med homosexuella föräldrar ska stödjas i kontakten med den andre biologiske föräldern.

Men att som Assarmo säger; försöka "döda" kärnfamiljen, oavsett om den är ett modernt påfund eller inte, är förkastligt, vad är egentligen "fel" med kärnfamiljen?

Om kärnfamiljen kommer att bestå i nuvarande form om 100 år ska jag låta vara osagt (100 år bakåt i tiden fanns den ju faktiskt inte i någon större utsträckning).

Vad vi däremot aldrig kommer att kunna ändra på är det faktum att i konstellationen kvinna-man-som-älskar-varandra, så blir ofta "konsekvensen" barn...
Alla barn har en mamma och en pappa, jag tror inte att någon har börjat tro på storken på gamla dar, för att hänvisa till Karin Långström Vinge, men inte alla som har en mamma och en pappa har en bra relation med mamma och pappa. Det är väl egentligen det jag bekymrar mig mest över.
Men inget nytt under solen. Det har alltid funnits barn som inte har haft en bra relation med mamma och pappa (eller ingen relation alls). För en del har det kompenserats av att de har haft en bra relation med andra vuxna(som funnit i föräldrarnas ställe), för andra har saknaden alltid funnits där...

Konfirmation för vuxna

Efter vissa förda diskussioner i bloggosfären om konvertering till Katolska Kyrkan, så började jag osökt fundera på det här med vuxenkonfirmation.Kyrkan jag var med i under slutet av 80-talet och början av 90-talet anordnade konfirmationsläsning för vuxna, om jag inte alldeles minns fel. Jag vill minnas att det började med en konfirmandpappa som berättade att han inte var konfirmerad och frågade om man inte kunde få "chans igen".
Så föddes idéen till en konfirmandgrupp för vuxna. De konfirmerades, det vill säga, fick bekräfta sitt dop under en vanlig högmässa, när läsningen var över, om de ville det, det var inget tvång. En slags tidig form av Alpha-kurs, kanske man kan säga.

Nu när andelen unga som konfirmerar sig drastiskt sjunker i Svenska Kyrkan, så kanske behovet av att konfirmera sig som vuxen kommer att växa sig större i framtiden. Om man så att säga "ångrar att man inte gjorde det som tonåring".

Finns det någon som har erfarenhet av detta redan nu, av alla er präster och diakoner och andra inom kyrkan?
Det skulle vara kul att höra mer om det i så fall.

Här i Holländska reformerta kyrkan konfirmerar man sig inte förrän man är i tjugoårsåldern, alltså som ung vuxen och inte som tonåring.
För och nackdelar, antar jag.
Men skillnaden här är att endast aktiva i kyrkan konfirmerar sig, här har det aldrig varit någon slags "steg in i vuxenvärlden" (ja, det är det väl inte riktigt i Sverige heller längre) att konfirmera sig.
---------------
Uppdatering:
På Evas blogg finns mer att läsa om konfirmation för vuxna, med länk till en härlig artikel i Länstidningen Östersund.

Sju underliga saker om mig själv

Mount St Helens, intressant för någon annan än undertecknad?

Först måste jag säga; jag är 100% emot kedjebrev.
För det andra; jag kan inte komma på sju (7) personer att utmana, som inte redan har blivit utmanade.
Vad jag talar om? Jo, utmaningen/bloggkedjebrevet; Berätta sju underliga/egendomliga/märkliga saker om dig själv.

Men jag ska göra en kompromiss; jag ska berätta sju underliga saker om mig själv.
Om någon känner sig utmanad, dvs gärna vill hänga på, säg till och skriv något på din egen blogg.
Jag måste erkänna att jag fick tänka efter ett tag. Underliga saker?

Så; dags för bekännelser, lite i alla fall:

1. Jag är en ensamvarg. Jag tycker om andra människors sällskap, men söker det inte aktivt. Familjen fyller det mesta av mitt sociala behov. Jag tycker om att vara hemma, hittar inte gärna på saker kvällstid. Jag kan vara ganska tråkig i sociala sammanhang ibland, men hamnar jag i en diskussion som intresserar mig, då tänder jag på alla cylindrarna och blir en ganska god debattpartner. Att komma in ensam på en stor fest, det känns nästan obehagligt. Gränsar detta till social fobi?

2. Nästa egendomlighet hänger ihop med den förra. Jag är blyg, men tycker om att stå i rampljuset, hur går det ihop? Kan någon förklara det för mig? Jag menar, jag klarar inte av att ta en första kontakt, men måste jag hålla ett föredrag eller liknande, speciellt om något jag tycker är intressant; då trivs jag.

3. Jag hatar att prata i telefon. Det är nästan på gränsen till fobi. Mina föräldrar tycker det är lite trist. Men tar jag mig i kragen och ringer, så kan jag tala länge. Det gäller även goda vänner. Men att ringa och snacka vardagliga ting; inget för mig! Tacka vet jag bloggen och email!

4. Jag har en passion för väskor (och plånböcker). Inte så att jag lägger ut enorma summor, men när man inte har en kropp som lockar till mycket klädköp, då får det blir väskor. Standardfras från maken; "Har du köpt en ny väska igen?" Damaskus var rena himmelriket, billiga, lokalt tillverkade väskor, efter nyaste mode. Saknar jag det? Jaa... Botemedel mot detta? Gå inte in i väskaffärer!

5. Jag tycker om att läsa "chic-lit"-litteratur. Det borde nog inte en aspirerande författare säga. Jag älskar böcker som Sophie Kinsellas "The undomestic goddess", och Kajsa Ingemarssons "Små citroner gula", lättsmält och naivt, kanske, men ibland har jag helt enkelt behov av att läsa något uppmuntrande, något glatt! I övrigt verkar dagens författare försöka överträffa varandra i att beskriva elände. Jag efterlyser fler märkliga romaner, som samtidigt är uppmuntrande.

6. Jag har ett något egendomligt udda intresse; jag tycker vulkaner är ytterst fascinerande.Min dröm är att någon gång få besöka Island med alla dess vulkaner och Vesuvius i Italien. Mount St Helen i USA (megautbrott 1982) står också högt på listan. Varför detta märkliga intresse? Jag tror (mina föräldrar tror) att det började när jag som sexåring såg nyheterna om ett vulkanutbrott på en liten ö söder om Island. Ett "utdöd" vulkan fick utbrott mitt i en liten fiskestad. Spektakulärt så det förslog! Jag har föreslått en semesterresa till Italien, men min dotter vägrar att gå upp på Vesuvius, men lite fascinerad av mitt intresse är hon nog. Gener som går i arv? Kanske får jag med henne till Island om jag mutar henne med ritter på islandshästar? Mitt intresse var så intensivt att jag allvarligt funderade på att studera geologi, med inriktning på vulkanologi (antagligen omöjligt att studera i Sverige...), men slog in på en helt annan väg till slut. Jag insåg att jag inte var tillräckligt modig. Jag gifte mig med en geolog i stället (!), med en annan expertis visserligen, men grundutbildningen är densamma. Han fattar i alla fall vad jag talar om!

7. Jag är fullkomligt övertygad om att i fall det var män som hade bröst och om det hade varit män som till största delen dammsög, då hade både behån och dammsugaren sett helt annorlunda ut! :)
   ---------------
   Post scriptum;
   
   Även om Du inte är intresserad av att anta utmaningen, det där med udda intressen tycker jag är kul.
   Så har du också ett udda intresse, berätta gärna om det!

Midsommar i Holland

Det blir inte mycket midsommarfirande för oss. Svenska föreningen arrangerar visst något i morgon, och Svenska Kyrkan också, men maken ska ut och segla med kompisar (dålig planering!), så vi stannar hemma. Dessutom är vädret lite halvkasst.

Men jordgubbstårta ska jag göra i alla fall!

---

Denna underbara bild stal jag från Gester. Hoppas det ursäktas.

Holländsk TV bättre organiserad?

Jag har tidigare på bloggen varit inne på hur den statliga holländska TVn är organiserad.

Jag är rädd att detta blir ett torrt och tråkigt inlägg, men efter Gudmundssons ledare i SvDs ledare häromdagen (om BBCs partiskhet) så kan jag inte låta bli.

Det har tagit tid för mig att förstå hur holländska TVn fungerar. Jag reserverar mig för felaktigheter i detta inlägg, om jag har fel, rätta mig (jag vet att jag ibland har holländsk/svenska läsare)!

I stort sett är bara nyheterna och sporten på de tre statliga kanalerna "statlig" och de "ska vara" opartiska.
All övrig sändnings tid tilldelas de olika TV-föreningarna (omroep). Det finns en uppsjö, de flesta har anknytning till ett politiskt parti eller en livsåskådning. Det finns till och med ett muslimskt TV-bolag. I varje omroep kan man bli medlem och sedan tilldelas föreningarna sändingstid i förhållande till sina medlemsantal.

Ett av de stora aktualitetsprogrammen, Netwerk (Nätverk) har olika producenter varje dag. Det är intressant att se skillnaden mellan vad en kristen TV-förening tar upp jämfört med till exempel en mer vänsterinriktad (politiskt) förening gör.

Mitt intryck är att debattprogrammen får mer liv. Ingen behöver oroa sig för att vara opartiska, det är ju så att säga helt uppenbart att man inte är det. Inte heller är man rädda för att ta upp känsliga frågor, abortdebatten och debatten om invandrares integration i samhället är till exempel mer öppen. Trosfrågor diskuteras också öppet, och det blir inte torrt och tråkigt som i Sverige; jag minns när det en gång diskuterades på SVT om en ny bok om Jesus, och inbjudna var en icketroende och en extremliberal kvinnlig präst, som egentligen tyckte samma sak. Urtråkigt!
I senaste debattprogrammet producerat av Evangelische Omroep (en kristen TV-förening som lutar mer åt högerhållet) hade programledarna en muslimsk kvinnlig debattör (med huvudduk och allt!) som "side-kick" (vad heter det på svenska,bisittare(?), holländarna älskar engelska låneord...). Intressant grepp.

Vad som inte heller ifrågasätts är förekomsten av gudstjänster på söndag förmiddag. Vanliga gudstjänster, musikgudstjänst, katolsk mässa... Allt får plats.
Ligger man sjuk på söndag och vill se något andligt, då behöver man inte bli besviken. Det är ju ofta fallet i Sverige, där kanske ett samtalsprogram (som i och för sig kan vara intressanta och givande) har ersatt gudstjänsten, speciellt under sommarmånaderna.

I övrigt finns det i Holland ett antal kommersiella kanaler, som givetvis endast sänder program som "lönar sig".
Jag borde kanske tillägga av holländska statliga TVn är reklamfinansierad.

NYTT inlägg på min skrivarblogg

Det går nu att hitta del 6 av Jag kan inte be dig.

Näst sista avsnittet (tror jag).

Läst bok: The Islamist av Ed Husain

På framsidan av boken skriver författaren Ed Husain:

”Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left.”

I förordet skriver han bland annat:

”This is the story of my journey from the inside, in the fullest sense of the world: inside today’s Islam, inside Britain’s Muslim communities, inside my own heart.”

Jag tipsades om boken på gudmundssons blogg. Han linkade till Sunday Times, där kan man läsa ett stycke ur Ed Husains självbiografi.
Jag hade förväntat mig att läsa om Husains upplevelser inom dagens islam och även inom Storbritanniens muslimska grupper, men resan in i Huseins eget hjärta var jag mindre förberedd på och berättelsen grep bokstavligen tag om mitt inre från första raden.

Det är resan in i Husains eget hjärta som berättelsen egentligen handlar om.

Ed Husains tonårsuppror bestod i att engagera sig inom politisk, och även extrem islam. Hans föräldrar var muslimer födda i Asien men Husain och hans systrar var födda i England. Typiska andra generationens invandrarbarn, som isolerade sig från ”vanliga” britter och i stället umgicks personer med liknande bakgrund. Föräldrarnas muslimska tro var innerlig och djupt andlig. De hade ingen sympati för politisk islam. Sonens vägval orsakade hans föräldrar många tårar genom åren.
Långsamt drogs Husain in i allt radikalare kretsar och inte förrän mer våldsamma yttringar smög sig in bland medlemmarna i den grupp han tillhörde, började han ifrågasätta.

Ungefär samtidigt upplevde han att han hade förlorat sin relation med Gud.
”Yet as I had become more active in the Hizb, my inner consciousness of God had hit an all-time-low. The presence of God in my life, a gift from my parents to me, was lost. Externally I portrayed signs of piety to maintain a standing among my target audience, but I was no longer an observant Muslim.”
När han gick med sina problem till medlemmarna i den grupp han tillhörde sade de att det var hans eget ansvar :

”Hizb ut-Tahrir was a political party, not a spiritual order.”

En hjälp på väg mot insikt var kärleken. Han mötte Faye, som hade samma etniska bakgrund som honom. Vad han attraherades av var hennes leende:

”As an islamist I had lost my ability to smile---- we were told to be serious people – how could we smile? Whenever I saw Faye, how could I not?”

Fayes talade om en gud som var nära, kärleksfull,förlåtande, nådefull…Ed, däremot trodde på en gud som var full av hämnd, en domare, en bestraffare…
När han lämnade sin ”cell-grupp” inom den radikala organisationen Hizb sade medlemmar till honom att inte kunde lämna dem så lättvindigt; att han bar på deras idéer:
”Carrying? – I felt like a woman pregnant with a violent partner’s child.”

En svår andlig kamp följde. Med hjälp av hustrun Faye, familjen och muslimska imamer och vänner med andra idéer än de han hade mött inom radikal islam, kom han på fötter igen, med sin muslimska tro i behåll.

En längtan fanns kvar, och den delade han med Faye; att lära sig klassisk arabiska, för att kunna läsa Koranen själv, på arabiska.

Så hamnade de i Damaskus, ungefär samtidigt som jag var där. Ed Husains upplevelse av Syrien och Damaskus, liknar min, fastän han är muslim och jag kristen.
Syrierna, kristna eller muslimer, tar emot med öppna armar.

Ed och Faye läste arabiska på universitetet och jobbade som engelsklärare på British Council. Ofta hamnade de i dialoger om kristendom och islam.
”Where better to bridge the gaps between Islam and Christianity that in Damascus – the city on the road to which St Paul saw the light?”

Efter två år i Syrien kände han sig mer fri än någonsin. Tiden hade varit helande.
Då reste han och Faye till Saudiarabien för att jobba på British Council. Ett land totalt annorlunda än Syrien. Han var medveten om att hade han inte varit så trygg i sin nyfunna tro, så hade det kanske inte gått så bra. Wahhabismen är en strikt tolkning av islam som Ed hade mött redan i England, men i Saudiarabien fick han se insidan. Den smutsiga insidan.
Läs mer om hans upplevelser på Sunday Times.
Till slut längtade han hem till England igen.

Det var där han ville att hans barn skulle växa upp.

Man kan knappast påstå att Ed Husain är objektiv. Det är en självbiografi, en självupplevd berättelse. En del av de organisationer han tillhörde förnekar all radikalitet. Vi har bara Ed Husains egen upplevelse att luta oss på. Det är ingen vetenskaplig undersökning.

Det är hans egen personliga berättelse.

Under läsandets gång funderade jag på varför boken berörde mig så. Sedan insåg jag att jag kände igen mig. Det där behovet som tonåring att tolka allt som svart och vitt, det radikala, det absoluta.
Radikalism finns inom kristendom också, även om man inte tar sig för att spränga bomber i Londons tunnelbana. Men när man tänker på hur radikal och konservativ kristendom yttrar sig i bland annat USA, så blir man nästan rädd. Likheten med det som Ed Husain upplevde är slående.
Jag rekommenderar boken till alla kristna, till alla som tillhör en mer konservativ eller fundamentalistisk kristendom. Till alla som liksom mig rör sig, eller har rört sig, i gränstrakterna. Till alla, som liksom mig, inte vet var de hör hemma. Även till dem som ser sig som liberalt kristna, men vars tro tar sig intoleranta uttryck.
Rekommenderas till alla icke troende, som har en övertygelse som också är konservativ och rigid, rentav extrem.
Slutligen rekommenderar jag boken till alla som har en stark inneboende rädsla för islam, som tror att alla muslimer sympatiserar med radikal islam.

Egentligen tycker jag nog att alla borde läsa denna bok...

Och till sist rekommenderar jag The islamist till George W Bush!

Måste läsas, Mr Bush!

Vad jag kom fram till var att vi inte är så olika, vi människor. Inom alla religioner och politiska strömningar finns extremism. Alla kan dras med i mer radikala rörelser. Som unga vuxna är vi extra sårbara.

Ed Husain hittade "tillbaka".

Jag har hittat tillbaka, det tror jag i alla fall.

------------------------

Boken finns hos bl a Amazon.

Amnesty och abortfrågan

Vatikanen har beslutat att sluta stödja Amnesty. Orsaken är att de anser att Amnesty propagerar för fri abort.
Amnesty hävdar att de faktiskt aldrig har tagit emot stöd från Vatikanen, och de hävdar att de inte har beslutat något i abortfrågan.
Vad de givetvis kan förlora på är att katoliker slutar att stödja rörelsen.
Amnesty säger:
"Amnesty tar inte ställning till Vatikanens åsikter i abortfrågan. En diskussion pågår inom hela Amnestyrörelsen om rätten till fri abort ska ingå i vårt åtagande, men något beslut har ännu inte fattats. Vår nuvarande policy i denna fråga är att Amnestys stödjer kvinnors rätt till abort om; de har blivit våldtagna, utsatta för incest eller om det finns fara för kvinnans liv. Vi stödjer även en avkriminalisering av kvinnor som har genomgått abort och kvinnors rätt till sjukvård i fall av komplikationer i samband med en abort.Amnesty arbetar även mot tvångsaborter"

Jag kan förstå att Vatikanen reagerar, man hade inte kunnat förvänta sig något annat ställningstagande, det vore en senastion.
Men att anklaga Amnesty för att vara för fri abort är att ta i. Läser man ordentligt så är Amnesty för abort i extrema fall, tex våldtäkt och incest.
Få människor ifrågasätter det.
Jag är inte mot fri abort, men jag är ytterst kritisk till den inställning till abort som råder i Sverige idag (och i andra europeiska länder med liberal abortlagstiftning). Att inte satsa på ordentligt förebyggande och stödjande arbete, med det inkluderat stöd till de som ändrar sig och väljer att föda sitt barn, är enligt min mening förkastligt.
Om man har fri abort, men inte erbjuder alternativ, då är det inget val. Ett val kräver att man har valmöjligheter. Möjligheten att faktiskt föda sitt oplanerade barn tycks inte vara möjlig att diskutera.

Som jag förstår det talar Amnesty inte om den sortens aborter, det vill säga de som inte har att göra med våldtäkt och incest och fara för kvinnans liv.
Det vill stödja utsatta och utnyttjade kvinnor, och även de som har gjort abort och som hotas av rättsliga åtföljder.
Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Jag har skrivit tidigare om abort, se etikett nedan om abort.

Dagens solskenshistoria

Purfärska pappor som svimmar när barnen fötts är ingen nyhet. Min man gjorde det inte, trots att han i andra sammanhang blir vit som ett lakan om han ser blod. Inget ER på TV för honom inte.
Kanske svimmar papporna av andra anledningar, känslomässig överladdning i hjärnan kanske.

Historien om nyblivne pappan som svimmade i bilen och körde i diket, är en solskenshistoria. Vilken tur att allt gick bra.
Han lyckades svimma och köra i diket i backen upp till BB. Sjukhuspersonalen kom springande från alla håll.

När vi bodde i Oman hade vi en holländsk bekant som lyckades föda i bilen på motorvägen på väg till sjukhuset. (Den motorväg som för övrigt låg under vatten under cyclonen Gonu, se tidigare inlägg).
Vid frågan om maken stannade för att hjälpa till blev svaret: "Nej, han bara fortsatte att köra. Vi tyckte det var bättre att komma till sjukhuset."
Vad bra att han inte svimmade!
Själv tyckte den nyblivna mamman, som födde barn mitt på motorvägen i det muslimska landet Oman, att det var en ganska fin upplevelse. Alldeles ensam i lugn och ro (?), bara hon och maken (bakom ratten visserligen) och det lilla nyfödda barnet.

Nåja, jag måste säga. Jag trivdes ganska bra med att föda på sjukhuset, ivrigt påhejad av man och barnmorskor, drogad av lustgas.
Omhändertagen.

Sjungande ikoner?

Johan berättar om en gråtande ikon i Umeå.

Sedan frågar han sig varför ikoner alltid gråter och efterfrågar eventuella ikoner som skrattar, viskar eller till och med sjunger...

Det skulle ju faktiskt vara kul.

Shut Up and Let Me Love You

Jag har en del minnen från min tid som barn och tonåring i kyrkan.

Bibelvisor är en av dem. En del sitter så fast i ryggmärgen att det räcker med ett ord för att de ska poppa upp och jag ska minnas hela sången.

En är väldigt kort:
"Bli stilla och vet att jag är Gud."

Mer är det inte. (Jo, den har andra verser, eller hur?...). Eller börjar den: Var stilla...? Jag tänker kanske på det engelska ursprunget: Be still and...

Det var en typiskt "slappna-av" bibelvisa, som man sjöng med konfirmander på aftonbönen på lägret för att få dem att lugna ned sig.
Bibelvisans ursprung är givetvis Psaltaren 46:11, som i den nya översättningen tyvärr är totalt opoetisk:
"Lugn! Besinna att jag är Gud"

Läser i Bono on Bono att detta är en av U2-Bonos favoritbibelverser (vem vet, kanske sjöng han samma sång som tonåring??). Han säger att om versen skulle bli en popsång, så skulle det bli;
Shut Up and Let Me Love You

Jag tycker att det är en träffande alternativ översättning.
För oss alla blir väl ibland, kanske ofta, det vardagliga jäktet, det vardagliga bruset, oss övermäktigt. Kanske blir även semesterbruset på våglängden som är inställd på Gud alltför störande. Det är ju så mycket man ska hinna med när man är ledig.
Det blir svårt att höra Gud. Kanske blir Gud otålig och bokstavligen säger till oss att hålla mun, lugna ned oss och bara låta Honom älska oss.

Ovillkorligt.

Söndag - vilodag....

Vad betyder söndagen för dig? Vilodag?

Vilodag är kanske missvisande, det betyder väl inte att man ska bokstavligen ligga och vila. Kan om man har behov att det givetvis (en eftermiddagstupplur lyckas vi med ibland på söndag, både min man och jag.)

Vad gör jag på en söndag?

Eftersom barnen är lite större så står de inte och hoppar upp och ned i sängen kl. 06.00, det är tillåtet att sova länge, ligga länge och dra sig i sängen och ha det lite mysigt.
Länge i duschen och sedan utdragen frukost med kokt ägg och te.

Gudstjänst kl. 11, härligt, om inte predikan är tråkig och jag är kaffetörstig.
Kaffe med något gott till efteråt. Då brukar jag bli hemskt from och läsa någon uppbyggande bok, läser för tillfället Brander/Skytte och Magnus Malm parallellt.

Lunch och därefter en promenad eller cykeltur (vi bor ju i Holland, vad annars!). Som idag, 20 km runt sjöarna här i närheten.

Maken lagar middag, om jag har tur, och maten ska naturligtvis avnjutas med ett gott vin, det är ju söndag!

Vad gör jag inte på en söndag?

Jag städar inte, tvättar inte, stryker inte, går absolut inte i affärer (om inte mjölken är jätteslut...), klipper inte gräset, vattnar visserligen blommorna om de håller på att dö, men rensar inte rabatten...

Söndag är för mig att göra något annat, omkoppling, påkoppling, avkoppling. Göra sådant man inte gör på vardagarna.

--------------------

Idag predikade prästen om följande text:

"Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.
Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk
eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?
Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”

Texten talar väl för sig själv, men väcker ändå en hel del tankar om bön och bönesvar.
Varför får man inte alltid det man ber om?
Är det för att vi inte alltid vet vad som är bäst för oss?

Eller handlar texten helt enkelt om att be om den helige Ande?
För i så fall lovar Jesus att vi ska få den helige Ande om vi ber om det.

Den helige Ande, Gud i oss.
Till alla som ber om det, inte bara några få som i Gamla Testamentet.

Det är kanske det som gör kristendomen unik.
Gud i oss.

Starka afrikanska kvinnor

Jag har tillbringat totalt drygt fyra år av mitt liv i Afrika.

Sex månader i Uganda, som stipendiat en gång när jag var mycket ung, och tre och ett halvt år i Gabon, som medföljande fru till en man som ägnade sig åt att hämta upp det svarta guldet ur den röda marken.
Två fundamentalt olika erfarenheter, men gemensamt är att jag kommer att minnas Afrika på grund av deras starka kvinnor.

Visst har jag mött trevliga, kunniga, kanske även färgstarka personer av det manliga könet, men de går ändå inte att jämföra med kvinnorna. Kanske är jag orättvis och fördomsfull mot afrikanska män (läs ett av mina inlägg om abort, där hänvisar jag mest till afrikanska män, när jag påstår att de inte tar ansvar för sin sexualitet därför att kondomanvändande inte är etablerat praxis)?
Ni märker att jag generaliserar... Visst generaliserar jag vilt!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om starka afrikanska kvinnor, men jag ska koncentrera mig på en som jag inte har mött, men beundrar.
Wangari Maathai är i Holland, bland annat för att göra reklam för sin självbiografi Unbowen, men självklart också för att tala om sina andra hjärtebarn, däribland trädplanteringskampanjerna.

Wangari Maathai fick Nobels fredspris 2004. I de Volkskrant intervjuas hon idag.
Tyvärr (?) bekräftar hon mina fördomar om Afrika. Eller är det helt enkelt så att hon och jag tycker likadant?
Att Afrika är fattigt på grund av att afrikanerna inte förmår att ta sig själv i kragen. Både vad det gäller att bekämpa fattigdomen och AIDS
Halva sanningen, jag vet, skuldbördan är ett gissel, och även andra saker. Men sanningen är att Afrika skulle inte mjölkas på sina rikedomar om inte det lokala ledarskapet ger sin välsignelse.

Med anledning av G8 mötet säger hon: "Det är inte riktigt att peka på världsledarna som just nu samlas och säga att det är deras skuld."
Naturligtvis är deras beslut viktiga för Afrika, men att skylla ifrån sig, det är något som Maathai inte tycker att Afrika bör göra.
"Låt oss först få ordning på vårt eget hus."
Hon ger afrikanska ledare en rejäl känga och säger att de inte har rätt att tala (klaga?), därför att de inte har försökt göra något åt Afrikas problem själva.
"Säg en afrikansk ledare som utmärker sig som en riktigt bra ledare?"

Kenya, Maathais hemland, har tagit några bra steg på vägen, bland annat genom att slänga ut före ledaren Arap Moi. Numera är fri grundskola införd och Maathai är numera miljöminister. I Kenya måste nu varje hektar land ha minst 25 träd.

Trädplantering, ja, det är ju Wangari Maathais signum. Organisationen The Green Belt Movement, som bildades av henne 1977, har planterat 30 miljoner träd.
"Om vi inte planterar träd, så gräver vi vår egen grav."
Bokstavligen; Sahara kommer att möta Kalahari, om inget görs.
Trädplantering kostar nästan ingenting, en frö ska sås och plantan ska sedan sättas ut. Enda nackdelen tycker Maathai, är att det antagligen blir kvinnor som måste göra det, det är ju redan kvinnorna som gör det mesta fysiska arbetet i Afrika (förutom att de föder barn och fostrar dem). Kvinnan sliter, mannen sitter under en träd och dricker alkohol. En förfärlig cliché, men enligt Maathai är den ofta sann.
Hon kommer ofta i konflikt med män. Ex-maken sade; "Hon är envis och svår att få under kontroll." Före detta presidenten Arap Moi sade: " Kvinnor måste tiga när män har talat."

Wangari Maathai avslutar: "Ja, den afrikanske mannen har lång väg att gå!"
Och tillägger med en skratt: " Men vi ska gärna hjälpa honom!"

I en intervju, som finns på Green Belts hemsida, säger Maathai, som är katolik:

"For the last few years, I have been trying to communicate with leaders of various Christian churches to urge them to bring protection and conservation of the environment into the mainstream of their faith and their teachings.
I have been suggesting that Easter Monday could be a very good day for the entire Christendom to plant trees.
If we could make that Monday a day of regeneration, revival, of being reborn, of finding salvation by restoring the Earth, it would be a great celebration of Christ’s resurrection.
After all, Christ was crucified on the cross. In a light touch, I always say, somebody had to go into the forest, cut a tree, and chop it up for Jesus to be crucified. What a great celebration of his conquering [death] it would be if we were to plant trees on Easter Monday in thanksgiving. "

------------------

SvD:s Brännpunkt har i dag, söndag 10 juni, en debattartikel som handlar lite om detta.

Oman efter Gonu

Jordbävning??

Nej, det här är vad strömmande vatten kan åstadkomma.

Oman hämtar sig fortfarande.

Dödsiffran är uppe i 35.

Skadorna på infrastruktur är enorma, vad jag kan se på bilderna från områden som jag känner väl eftersom vi bodde där i fyra år.

Halvdöd bloggosfär?

Det verkar vara lite halvdött i bloggvärlden.
Är det lika varmt i Sverige som här (28 grader i skuggan)?

Jag skulle vilja skriva något upplyftande inlägg om något intressant, men orkar inte...

Dottern ska på scoutläger och jag har lyckats hitta både sovsäck och liggunderlag. Nu ska resten packas. Puu!

Delfiner innan cyclonen i Oman

Jag hittade en intressant filmsnutt på YouTube. Jag är lite osäker på när det exakt är filmat, men den som har skickat in har skrivit 23 maj. Filmaren trodde att delfiner gick in till stranden för att en orkan var i antågande.
Men det verkar otroligt att delfinerna skulle agera så knepigt så långt innan cyclonen.
Enligt uppgift överlevde alla djuren.

Rätt så kul att se omanierna i sina vita dishdash gå ut i vattnet för att rädda delfiner.



Läs om cyclonen.

Cyclon i Muscat, Oman

Oman. Normalt; spektakulära berg, alltid blå himmel och TORRT!

Undrar hur det gick för bilföraren?

Gata i Muscat, Oman

Stora motorvägen genom Muscat

Cornischen intill Muscats berömda souk(marknad)

Ofattbara bilder från ett vanligtvis extremt torrt ökenland.

Landet där vi bodde mellan 1999-2003 har drabbats av en kategori 3 orkan (Katrina i New Orleans var en 4, snudd 5).

Inte helt unikt mellan cycloner där, men det händer inte ofta.

Ett relativt rikt land västerut på arabiska halvön, men husen är inte byggda för regn. Det regnar kanske 3 gånger per år, och aldrig så mycket.

Jag har inte hört några uppgifter om dödsoffer.

Vi bodde mycket nära havet, intill en wadi (vanligtvis torr flodfåra), jag undrar hur det har gått för dem som bor där nu?

--------------------

Uppdatering:

SvD skriver att hittills har 12 dödats i Oman.

Låt ditt rike komma

Låt ditt rike komma, säger Brian McLaren. Här och Nu.
Inte efter jag har dött, utan här och nu.

I mitt letande efter ett bibliskt, evangeliskt, karismatiskt och samtidigt djupt socialt medvetet, miljömedvetet,feministiskt, pacifictiskt sätt att uttrycka min tro, för att på ett trovärdigt sätt kunna vittna om Jesus, så känner jag mig ibland ensam.

Ibland inte.

Denna lilla filmsnutt med Brian McLaren hittade jag hos Jord.

"Njurdokusåpan" II- efterreaktioner

Och reaktioner har det varit. I världspressen. Blandade sådana givetvis. Det som var extremt negativa verkade ha mest svårt för att erkänna att "de gick på det". Amerikansk press var efteråt mest "positiv", men lade gärna till att det var ju Holland, alltså lite "knäppt". Flera media uppmärksammade också nyheten före utsändning, men undvek att tala om efteråt att det var en bluff...
En belgisk journalist påpekade att "världspressen gick på bluffen, men donationsproblematiken har satts i centrum."

Och det var ju det BNN ville.

Tidningarna skriver idag om hur programmet planerades. Att "donatorn" skulle vara en skådespelerska bestämdes tidigt. Att hon inte fick vara ett för känt ansikte var självklart.
Att hitta deltagare var mer knepigt, hemligheten skulle ju bevaras. Hur skulle man kunna leta?
Njurpatienten, tillika programledaren för ett muslimskt TV-bolag (det finns också i Holland), Esther-Clair Sasabone, fick förfrågan via sitt dialys-centrum; ville hon delta i ett program för att värva donatorer?
Hon sade ja, och senare fick hon reda på att hon skulle vara med i en dokussåpa som inte var "på riktigt". Då gällde det ju att hålla tyst, inte ens anhöriga fick ju veta förrän 30 minuter innan att det var ett "reklamskämt". Hur förklarade de för sina närstående att de ville vara med i ett så egendomligt och smaklöst program?
Utsändningen var en berg-och-dal bana för Sasabone. Det var ju inte på riktigt, men filmsnutterna om henne själv och de andra "tävlande" var ju på riktigt. Tårarna kom.
På slutet, när bluffen avslöjades av programledaren, kändes det som en "seger", säger Sasabone. (Källa: de Volkskrant.)

Föräldrar har inte rätt till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar

Låt mig först slänga ur mig en ”socialarbetar-sanning”(tror man inte på den så är man nog inte en bra socialarbetare):
”Föräldrarna har inte rätt till sina barn, barnen har rätt till sina föräldrar.”
Ett exempel: Ett vårdnadsärende; en förälder kan inte kräva att få barnet, eller få umgänge;”därför att det är mitt barn!”. Det är barnet som ska ha rätt att träffa, umgås med, båda sina föräldrar.

Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Ett barn har rätt till både sin mamma och till sin pappa.
Ett barn som föds utanför ett stadigt förhållande ser ofta sin ene förälder för lite, eller inte alls, ofta är det pappan som försvinner ut i periferin.
Eller efter skilsmässa. Ett barn som förlorar en förälder påverkas givetvis alltid av det.

I en adoptivsituation tar adoptivföräldrarna de biologiska föräldrarnas plats, följaktligen har barnet rätt till sina adoptivföräldrar.

Ett barn kan inte födas utan en biologisk mamma och en pappa. Det är så att säga den eviga sanning som vi inte kommer ifrån. Så har Gud skapat oss. Att en del barn kan ”bli till” i provrör ändrar inte den sanningen; ett ägg från mamma och en spermie från pappa behövs. Enkel sexualundervisning från högstadiet.

Om ett barn föds i ett samkönat förhållande så måste det ändå till ett deltagande av någon av det andra könet. I ett lesbiskt förhållande behövs en spermadonator, i ett manligt homoförhållande behövs en surrogatmamma, som därtill också är biologisk mamma (”halv-surrogat-mamma”)

Låt oss börja om från början.
Barnets rätt till sin mamma OCH sin pappa måste garanteras.

Hur sker det i ett homosexuellt förhållande? Hur bevakar man barnets rättighet?
Vid en eventuell separation, vad händer med den i förhållandet som inte är biologisk förälder? Har barnet någon rätt till umgänge med den personen, som inte är biologisk förälder?
Hur löser man sådana umgängesfrågor?

Det handlar egentligen inte om ifall barnet växer upp i en trygg och stimulerande miljö. Givetvis kan det också ske i ett samkönat förhållande. Hellre en trygg uppväxt där, än i ett otryggt heteroförhållande eller otryggt förhållande med en förälder.

Det handlar om barnets rätt till BÅDA sina föräldrar.
Jag är medveten om att jag slänger ur mig en hel del frågor. Själv brottas jag med svaren.

En av orsakerna till att jag är tveksam till adoptioner för samkönade par är att man inte kan garantera barnets rättighet till BÅDE en mamma och en pappa.

"Om man då tillåter äktenskap mellan personer av samma kön har man svikit barnens rätt till sina föräldrar, " skriver DN att motståndarna till samkönade äktenskap säger.

Egentligen har detta inte alls något med eventuella samkönade äktenskap att göra. Barn föds inom och utom äktenskapet och så har det alltid varit, och kommer alltid att vara.
Frågan är snarare, hur bevakar vi barnets rätt till både sin mamma och sin pappa?

Njurdokusåpan: "Historisk television"

"Historisk television".
Så säger i alla fall de Volkskrants Wim de Jong.
Osmakligt, har andra sagt. De flesta negativa kommentarerna fälldes givetvis innan den så kallade "Njurdokusåpan" sändes på holländsk TV i går kväll. Holländarna inklusive premiärministern, tyckte att såpan var dålig reklam för Nederländerna.
TYVÄRR missade jag hela kalaset, jag hade velat se det, speciellt de sista minuterna när programledaren talade om att allt var en bluff.

Såpan gick ut på följande; en dödssjuk kvinna ville ge bort sina njurar. Fyra personer i behov av njurar skulle "tävla" om njurarna, TV-tittarna skulle rösta fram vinnaren.
I slutändan visade det sig att allt vara en reklambluff, för reklam ville de ha, holländska njurstiftelsen, som kämpar för att gemene man ska skriva på donationskort, så att väntelistan för njurtransplantation kunde försvinna (man kan ju nämligen ta emot vilken njure som helst, också från en död, så en njure från en levande person skulle inte vara nödvändig om nu fler gick med på att donera efter sin död.)
Kvinnan som ville donera var en skådespelare, men alla "deltagarna" var riktiga njurpatienter, som står på en väntelista för en ny njure.

Och reklam har de sannerligen fått. Alla var där, BBC, CNN, Al Jazeera.
Expressen skriver om det också, liksom DN , SvD och Aftonbladet.

Skulle något liknande någonsin ha sänts i svensk TV? Svensk Public Service?

Detta är holländsk Public Service, men holländska TVn är organiserad på ett annat sätt än svensk. Holland har en uppsjö TV-bolag, som får sändningstider i förhållande till hur många medlemmar de har. Jag ska skriva om det i ett annat inlägg någon gång.
Bolaget som sände njursåpan, BNN, är ett av de mer extrema. Programmet var producerat av Endemol, som också finns i Sverige.

"En fantastisk bluff", sade holländska skolministern efteråt. Och såg till att skriva på en donationskort, för det hade han ännu inte gjort.

Det ska jag också göra.

----------------------------

Rättelse:
Man kan inte ta emot vilken njure som helst, och från en hjärndöd människa ska det vara ingenting annat. Jag ber om ursäkt och tackar Kristin för att hon rättar mig. Se kommentarerna.

Vad är ett traditionellt äktenskap egentligen?

Hela debatten om samkönade äktenskap får mig att fundera lite på hur synen på äktenskap har förändrats från tidens början tills nu, och hur mycket det skiljer sig mellan olika länder och kulturer.
Skapelseberättelsen talar om mannen som lämnar sina föräldrar för att leva med sin hustru och de blir ett.
Många kristna utgår från denna bild när de tänker på äktenskap. De blir ett. Ett par, en sexuell enhet.
Och med sexuellt enhet menar jag givetvis den enhet som kan ge upphov till barn. I alla fall som det var förut, numera med hjälp av andra hjälpmedel, har ju samlaget i princip blivit överflödigt. Men fortfarande är det ju så att det behövs ett ägg från kvinnan och en spermie från mannen för att det ska bli barn.
För hur man är vrider och vänder på det, homosexuella par kan inte få biologiska barn utan att frångå den traditionella barnalstrande proceduren. Det måste ha hjälp av någon från andra könet (en mamma som bär och föder barnet, alternativt en pappa som donerar sperma.) Och fortfarande är ju inte båda biologiska föräldrar.

Numera gifter vi oss av kärlek. För var det annorlunda. Till ganska nyligen i Sverige, och utomlands, var de flesta äktenskap arrangerade. De hade inget med förälskelse och lust till varandra att göra.
En av mina favoritkyrkofäder är Augustinus, inte för att jag kanske håller med honom om allt (jag tycker att han var ganska sexfientlig), utan snarare för att jag tycker att Bekännelser är en bok (historiens första självbiografi?) som berör mitt hjärta. Jag tycker helt enkelt så förfärligt synd om Augustinus! (Och vet ni, den där Robbie Williams-sången; Oh Lord, Make me pure, but not yet, är ett nästan tvättäkta citat ur Bekännelser).
För att göra en lång historia kort; Augustinus levde med sin konkubin, som han helt klart älskade, och de hadetill och med en son ihop. Men kvinnan var av lägre klass (det var oftast konkubiner) och Augustinus borde gifta sig med en kvinna av samma klass. Så han bröt med sin älskade, vilket han beskrev som om hjärtat blev sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår, eftersom det hade växt fast vid henne, för att kunna gifta sig.
I slutändan gifte sig Augustinus aldrig, han valde celibatet istället (det gjorde för övrigt konkubinen också). Han kände att Gud kallade honom till att leva i celibat, men jag undrar om inte också saknaden efter den kvinna han hade älskat hjälpte till att driva honom till det beslutet. Hellre celibat än att leva i ett olyckligt äktenskap med en kvinna han inte älskade.
Och han förde hela sitt liv ett korståg mot kroppslig lust, som han ansåg var ett resultat av syndafallet, inte något som Gud hade skapat oss med. Stackars Augustinus, så fel han hade!

Andra exemplet är mer nutida. Jag har nästan läst ut Ayaan Hirsi Alis självbiografi, som skildrar en gripande och tragisk barndom- och ungdomstid. Ayaans mamma gifte sig faktiskt med fadern av kärlek, mycket ovanligt i Somalia på sextiotalet. Men äktenskapet blev olyckligt, fadern var politiskt aktiv, och antingen i fängelse eller i exil, han var aldrig hemma. Han lyckades avla tre barn, inte mycket mer. Och han hade två andra fruar.
Ayaan visste tidigt att hon ville gifta sig med någon hon höll av (och kände sig sexuellt attraherad till). Så när hon skulle giftas bort med en kusin, boende i Canada, som hon inte tyckte om, tog hon saken i egna händer och "flydde" till Holland. Till och med hennes medflyktingar av somaliskt ursprung på flyktingförläggningen i Holland tyckte hon var galen som inte accepterade mannen; "Han är ju rik, ser bra ut!"
Som tolk i Holland fick hon senare se de arrangerade äktenskapens absoluta baksida när hon fick tolka för somaliska kvinnor som blivit svårt misshandlade och våldtagna, av sina män. Ogifta somaliska kvinnor som gjorde abort, ville att de holländska läkarna skulle "sy ihop" dem igen efter ingreppet, kvinnorna var ju omskurna och "ihopsydda" i underlivet, så att ingen skulle misstänka att de inte var oskuld. (Något som de holländska läkarna givetvis inte gjorde).
Och Ayaan påpekar i sin bok att de kvinnor som misshandlades av sina män, så gott som alltid gick tillbaka till dem, under förevändning att Allah ville det och att det var deras plikt som muslimer; att vara sin man trogen (trots att han hade slått henne sönder och samman).
Att Ayaan så småningom övergav sin muslimska tro, var enligt min mening en följd av alla dessa vittnesmål av våldsamheter understödda av den muslimska tron, som hon tolkade det.
Arrangerade äktenskap är en realitet i många länder världen över.

Sverige har mycket länge varit en sambo-land, ingen modern uppfinning alltså. Lite släktforskning som jag har gjort om min ytterligt fattiga släkt på modersidan visar att mina förfäder inte alltid gifte sig. Åtminstone inte med en gång. Det hade helt enkelt inte råd. Barnen står som oäkta i kyrkoböckerna, även om det står tydligt att föräldrarna har bott ihop långt innan barnen föddes. Min mamma berättade att det inte var något ovanligt, och det var accepterat av gemene man, men kanske inte av kyrkan (prästen hade ju skrivit oäkta om de gemensamma barnen, en anteckning som för övrigt ändrades när föräldrarna så småningom gifte sig.

Så vad är ett traditionellt äktenskap egentligen? Ett arrangerat äktenskap, ett kontrakt mellan två familjer?
Ett resultat av ömsesidig kärlek och en längtan efter att leva ihop? Och måste man gifta sig för att göra det?
Måste barn vara något som kommer av denna förening? Men de som inte kan få barn?
Och barn kan ju faktiskt bli till ändå, utan en stadigt förhållande. Och utan kärlek också, det enda som behövs är ju faktiskt kroppslig lust, och det är ju endast nödvändigt från mannens sida ("lay down and think about England" eller vad sade de i det viktorianska England?).

Egentligen är jag nog ganska förvirrad. Och hjälp, vad långt detta inlägg blev. Utan att jag kom fram till något.