Bloggberoende?...

Jag undrar om jag har blivit bloggberoende.
Jag undrar också om jag har blivit besatt av "tittarsiffor".
Varje gång som jag på Bloggtoppen lyckas hålla mig framför Christer Sturmark så ropar jag inom mig; YES!

Men sedan inser jag ju att när man Twingly-pingar till SvD eller DN så skjuter "tittarsifforna" i höjden.
Tyvärr betyder det ju inte att folk verkligen läser...
Eller...

Tinky Winky gay?

När vi nu är inne på temat pinsamhet, gällande olika personers handlande i "kampen mot homosexualitet", så hänvisar jag till dagens holländska de Volkskrant.
De uppmärksammar att en nitisk polsk politiker från extremhögern har fått för sig att Tinky Winky i Teletubbies är gay och därför inte bör visas för barn.
Tinky Winky bär en handväska och därför tolkas det som om han (hon?) är homo. Eehh?

Polska parlamentets talman har lyckligtvis reagerat nyktert och bett politikern i fråga att sansa sig och inte skämma ut sig.

Alla småbarnsföräldrar känner väl till Teletubbies?
Min fundering var; har Teletubbies något kön? Pojkar eller flickor? Eller en blandning?
Jag trodde i min naivitet att Tinky Winky var en flicka (vi vet alla att småtjejer gärna springer runt med handväskor, eller klampar runt i mammas högklackade)!!
Hur homofobisk kan man bli?

de Volkskrant Gorilla-tecknare är inte sen att få till det. Gayilla a´ la Village People (copyright de Volkskrant, gorilla)

------------------------------

Uppdatering: Sydsvenskan uppmärksammar samma sak.

Och SvDs ledarsida...

Och när jag berättar för min man(som inte läser svenska) om detta, samt boken och reklamfilmen som Emanuel Karlsten berättar om och påpekar hur pinsamt jag tycker det är när kristna gör pinsamma saker, så säger han lugnt att det får väl stå för dem, du tycker ju inte så!

Nåja, jag kanske tar åt mig för mycket. Och puss till maken, som ibland är så klok...

Suck, suck, suck...

Kristna är i alla fall kristendomens bästa och sämsta reklam.

-----------------

Ytterligare uppdatering: Polska barnombudsmannen (kvinnan), har tydligen gett med sig.

SvD igår.

Bloggreklam: Emanuel Karlstens blogg

Emanuel är redan ett välkänt ansikte i den kristna bloggosfären, han skriver många bra inlägg.

Dagens är dock snudd på fantastisk, speciellt den där kommentaren: "Homosexuella lever ett syndigt liv! Wohooooo! Let's go! för 149kr + frakt"

För den som undrar så suckar Emanuel över en bok kallad "Homosexualitet är synd" av en viss Maria Hallman och hennes sätt att göra reklam om den.

Jag tycker det är pinsamt att kristna bara kan komma på tanken av göra något sådant, och nu talar jag främst om reklamfilmen (boken har jag ju inte läst).

Kristna är kristendomens bästa och sämsta reklam.
Hmm...
Har jag sagt det förut...?

Domprost i Visby

Ja, debatten om domprosttillsättningen i Visby letade sig in på SvD Brännpunkt. Biskop Koskinen och kyrkorådets ordförande svarade.
Egentligen tycker jag det är närmast genant att debatten har förts i en svensk morgontidning. För det borde vara en inomkyrklig debatt och hör hemma på Kyrkans Tidnings debattsidor. För visst tål det är debatteras! Och det har det gjorts, i bloggosfären!
Lars B Stenström tycker att Karin Långström Vinge ser ner på dem som sökande därför att de är äldre. Karin påpekar dock att hon inte syftade på Lars och den medsökande (tillika författare till debattartikeln i SvD).

Karin säger vidare, och jag håller med (utan att peka ut Lars och hans kollega, som jag inte känner) : "Dessutom är det inte säkert att man är bättre på ledarskap för att man har varit ute i många år."
Många år som kyrkoherde betyder inte att man är bra arbetsledare, och jag hänvisar tillbaka till ett tidigare inlägg. Läs förresten också Kyrksysters inlägg, om de stackars prästerna som ska kunna allt.

Jag "testade" den här historien på min man och frågade hur de rekryterar folk på hans företag (megastort internationellt sådant) och tittar de i första hand på hur många år i arbetslivet den sökande har? Nej, blev svaret, det tittar vi nästan inte alls på, vi vill ha en som kan göra jobbet.
Nu är det kanske inte rättvist att jämföra dem med en domprosttillsättning i lilla Visby.
Jag vet inte detaljerna till tillsättningen. Jag tror att Mats Hermanssons ålder kanske var lockande, kanske kändes han som en ung frisk fläkt.
Också äldre kan vara friska fläktar. Det måste väl ändå handla om personligheten.
Visby ville ha en coach. Det tycker de att de har funnit i Mats Hermansson.
Han passade också bäst in i deras sökbild.

Jag tycker att man borde acceptera deras val, man måste väl ändå lita på att de visste vad de sökte och att de är säkra på att de har funnit det.
Och som "förlorare" får man bita ihop och gå vidare.

---------------

Liten fotnot och anekdot om rekrytering:

Jag har också fallit på mållinjen en gång. Jag sökte mitt drömjobb i en organisation närstående Svenska Kyrkan och föll bokstavligen på mållinjen. Man jag förstod varför den andre personen fick jobbet, jag hade nog tagit samma beslut om jag hade varit dem, med visst kändes det närmast snopet. Besviken var jag, enormt besviken!
Men när jag blickar tillbaka, så vet jag ju att det antagligen inte var meningen av jag skulle ha det jobbet, om vi nu ska blanda in Gud i det här.
När jag något senare fick erbjudandet från samma organistion att åka på en stor konferens i Zimbabwe, så kändes det lite som om de ville be om ursäkt och ge mig plåster på såren.
I alla fall, för att göra en mycket lång historia kort; jag åkte till Harare, var med om en intressant konferens (fick bland annat se en Desmond Tutu i högform, mycket givande!) och flög sedan till Victoria Falls för att vila ut.
Där träffade jag den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Så det kan gå och vilka vägar Gud stakar ut!
-----------------------------------------------------------
Uppdatering:

Till alla oss som någon gång snubblat på mållinjen och missat drömjobbet. Ibland känns det verkligen som om man har dumpats på någon bakgata någonstans. Men...
"And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along the stony pass
It's just a moment
This time will pass."

Gorilla på rymmen III - Nyhet! Bokitoglasögon!

Jag kan inte låta bli att skriva om gorillan Bokito igen. En dokusåpa som fortsätter här i Holland.

Det ser ut som ett dåligt aprilskämt, men det är faktiskt sant!
Besökare som kommer till Rotterdams djurpark Blijdorp får specialglasögon om de ska titta på den numera berömda rymlingen gorillan Bokito.

Orsaken till att han rymde och anföll en kvinna tros nämligen vara att han kände sig utmanad på något sätt av henne. Hon kom nämligen på besök tre-fyra gånger per vecka och hade enligt andra trogna Bokito-besökare (han hade en sorts fanclub) ett speciellt förhållande till honom. Enligt uppgift satt hon och såg honom i ögonen och kastade slängpussar genom glaset.
Men tydligen har Bokito tolkat det som om hon inte var tillräckligt underdåning (=inte ville gå med i hans "harem") och därmed ett hot mot honom. Därför blev han arg och...

Nu kan alla besökare titta Bokito i ögonen med hjälp av ett par specialglasögon. De ska vara utformade så att Bokito inte kan se att någon tittar honom i ögonen.
Jag frågar mig om han inte blir vettskrämd och aldrig kommer och tittar på folk igen.

Bokito-inlägg nummer 1.

Ayaan Hirsi Ali

Björn Ulveaus och Ayaan Hirsi Ali i samma svenska underhållningsprogram. Två ateister tillsammans! Under Stinas ledning förstås.

Jag tittar gärna på SVT.se på webben, ofta lite i efterskott. Stina!, sista programmet, har jag inte hunnit se förrän nu.

Ayaan är en av Björn Ulveaus favoriter. Min också måste jag erkänna, trots att hon är ateist.

Björn gav en ganska bra förklaring till sin inställning till religioner, måste jag erkänna, men det där med att hålla religionen på plats i samhället... Det har diskuterats i många blogginlägg, i mina också.

Ayaans resa genom livet är fascinerande. Hon är ungefär lika gammal som jag, men har varit med om så mycket mer. Mycket tragiskt, tyvärr.

Men ändå är det fascinerande att se hur hon lyckades göra det som hennes mamma och mormor endast hade drömt om; hon tog sitt liv i sina egna händer och förändrade det.

Hon har mycket att säga om islam, speciellt fundamentalism. Och hon vet vad hon talar om, hon är ju växt upp i det. Många lyssnar på henne, men hon har också många fiender. Eftersom hon hamnade i Holland, och är holländsk medborgare, så finns det nog inte någon i detta land som inte har en mening om henne.

Numera bor hos i USA och jobbar för en konservativ tankesmedja.

Kontroversiell, javisst. För många muslimer är hon en avfälling, vilket är värre än att vara en otrogen (=vi som inte är muslimer), precis som Björn Ulveaus påpekade.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att hon har blivit ateist. Jag tror att hon hade betytt mer för islams reformering om hon fortfarande var troende. Det är svårt för mer liberalt sinnade, troende muslimer att ta henne på allvar, därför att hon inte tror längre. Hon har blivit en av alla de andra, som kritiserar islam och vill reformera en religion som inte är hennes.

Jag kan ju också få tycka, som kristen, att islam bör reformeras, speciellt kvinnans ställning. Men jag tror inte att en reformation kommer om den inte kommer inifrån islam, från de troende muslimerna själva.

Obligatorisk utbildning av kyrkoherdar

En gång i urtiden skrev jag C-uppsats på socialhögskolan i Göteborg. Eftersom jag hade specialiserat mig på psykosociala arbetsmiljöfrågor (tror jag det hette), så bestämde jag mig för att skriva om något jag kände till; Svenska kyrkan och dess församlingsassistenter (det heter numera pedagoger, förstår jag).
En lång aktiv tid i kyrkan; i Kyrkans Unga, i kyrkokör, som diakonalare, kyrkvärd, kyrkvaktmästare och ledamot av kyrkorådet (ja, jag lyckades till och med slinka in som elektor i biskopsvalet efter Bertil Gärtner), samt massor av frivillighetstimmar med konfirmander, samtalsgrupper med mera, med mera, så tyckte jag att jag kände Svenska Kyrkan utan och innan. Alltså lämpligt att skriva om den. Det fick bli något om våra stackars församlingsassistenter. Jag vill minnas att uppsatsen hette "Församlingsassistenter-församlingens slasktratt eller största resurs?"

Jag intervjuade ett antal församlingsassistenter, som nyligen hade slutat eller bytt jobb. Vi samtalade bland annat om varför.
Vad jag skrev om i slutändan minns jag dåligt. Min egen kopia har försvunnit någon gång under någon flytt, eller så ligger den på vinden i stugan i Bohuslän.
Däremot har jag en del pressklipp, från bl. a Kyrkans Tidning.
Uppsatsen fick en del uppmärksamhet.

Jag minns däremot att kyrkoherdarnas arbetsledarförmåga kritiserades av nästan alla jag intervjuade.

Jag läser nu i Kyrkans tidning och i diverse bloggar att kyrkoherdeutbildning ska bli obligatorisk. Äntligen!

Det är tjugofem (25!) år sedan jag skrev min uppsats.
Svenska Kyrkan rör på sig... Låååångsaaaamt....
------------------------------------------------------

Rättelse:
Jag har inte bara fyllt fyrtio, jag har börjat bli förvirrad också. Det är givetvis femton (15) år sedan jag skrev min uppsats, inget annat...

"Vissa saker bör man göra själv, även om andra möjligen kan göra det bättre..."

Från mina barns skola i Holland

Jag har hittat ett bra citat i Dagen. Deras reporter Anders Gustavsson citerar i en intervju med Olle Häggström (en av författarna till debattartikeln där religionsfrihetslagstiftningen ifrågasattes) Sven Lindqvist:

"Finns det inte vissa saker man bör göra själv, även om andra möjligen kan göra det bättre: Till exempel uppfostra sina barn, ligga med sin fru och styra sitt land, för att citera Sven Lindqvist. Om samhället går in och säger åt föräldrarna hur de ska uppfostra sina barn, leder inte den vägen lätt i en totalitär riktning?"
(Jag undrar först vilken Sven Lindqvist det är, om citatet är korrekt och var jag kan finna det?)

Jag har svårt att hitta bättre ord för att försvara hur jag uppfostrar mina barn (kristen uppfostran, kristen skola bland annat. Kristna friskolor är för övrigt inget konstigt här i Holland, de har alltid funnits.)

Barnuppfostran i första hand föräldrarnas ansvar och där ska egentligen inte någon lägga sig i med vissa undantag, till exempel; barnet far illa (faller under socialtjänstlagen och andra lagar). Jag kan inte sätta igång att slå mitt barn, gifta bort det som fjortonåring, eller förhindra det från att gå till skolan, med hänvisning till min religion.

Läs också: Religionsfrihet-livsåskningsfrihet

Läs också Thomas Österbergs ledare i Dagen.

Tragiskt att konvertering är nödvändigt

Hos bland annat Bonum Commune hittar jag ett inlägg gällande rykten att Tony Blair tänker konvertera till katolicismen när han slutar vara premiärminister.

Per Ericsson tycker givetvis att Blair är den som vinner på en konvertering, inte förvånande, eftersom han själv har konverterat.

Om Blair konverterar så hoppas jag att han gör det av övertygelse och inte för att det är “mer praktiskt”, med en i övrigt katolsk familj.

Men jag tycker egentligen att det är tragiskt att någon ska behöva konvertera, på samma sätt som jag tycker det är tragiskt att någon ska behöva “döpa om sig”, för att gå med i en del frikyrkor.Att protestanter inte får ta emot nattvarden i katolska mässor är också tragiskt. Tragiskt för kristen enhet.

Vi tillhör alla Kristus kyrka på jorden och det är inte bra att inte alla kristna samfund kan se det.

Jag reagerar när katoliker ibland talar om att konvertiter "kommer tillbaka" till katolska kyrkan. Vadå tillbaka? Som om man hade varit icketroende innan?

Att konvertera, eller döpa om sig, är för mig som om jag skulle gifta om mig med den man jag redan är gift med. Det går ju inte!

Jag har bott länge utomlands och har lärt känna kristna från många olika sorters samfund. Min man är reformert och jag går numera till en holländsk reformert kyrka.

Jag känner gemenskap med alla kristna och sörjer över att kyrkan är splittrad.

Om Blair konverterar är kanske han en vinnare, om det passar honom bättre och han gör det pga övertygelse. Jag är trots allt övertygad om att man ska vara medlem i den kyrkan man känner sig hemma i.

Men jag tror att Kristus världsvida kyrka är förlorare, och ekumeniken. Kyrkans splittring lyser i så fall ännu mer i ögonen på dem som kritiserar den.

Sätt upp på väl synlig plats!

Jag kan bara inte låta bli att ta med dagens teckning från de Volkskrant, en av Nederländernas morgontidningar.
Michael Moore är ju aktuell igen och de Volkskrant tycker kanske att han borde presenteras så här.

Kommentar överflödig.

I övrigt har jag precis fått hem Magnus Malms Viskningar från katakomberna.
Ett av kapitlen heter Att följa Kristus i skuggan av George W Bush.
Jag brinner av nyfikenhet.

När vi bodde i Syrien kändes det faktist som om man var tvungen att följa Kristus i skuggan av George W Bush. Tillsammans med alla Mellanösterns kristna.

För faktum är; vilken otroligt dålig reklam för kristendomen som Mr Bush är i Mellanöstern.

Och sedan spelar det ingen roll hur många gånger frälst och omvänd han är, det är något mellan honom och Gud (och jag respekterar hans tro). Men...
Jag säger bara men... och suckar... och deppar över att det är oroligt i Libanon igen.
---------
Post scriptum:
Jag fick ta fram ordboken för att översätta det allra översta på annonsen. Med andra ord:
Sätt upp på väl synlig plats!

Det har jag nu gjort...

Gorilla på rymmen II - Alfamän och betamän

Nej, han har inte rymt igen, Bokito. Han sitter säkert bakom glas och bom och är en större attraktion än någonsin på Rotterdams djurpark Blijdorp. Samtidigt kliar alla apexperter sig i huvudet och försöker förklara vad som hände:

1. Bokito hade den senaste tiden varit aggressiv.

2. Möjligen hade barn retat honom genom att kasta sten på honom (var är föräldrarna som låter sina barn kasta sten på en apa i en djurpark?).

3. Kvinnan han gav sig på, släpade med och bet säkert 100 gånger, var för gorillan ingen okänd, hon tillhörde en grupp "gorillaentusiaster" som kom och besökte Bokito flera gånger per vecka (trodde antagligen hon var en holländsk Dian Fossey, ni vet, hon med de Dimhöljda Bergens Gorillor). Kanske hade hon inte visat sig tillräckligt "underdånig" utan hade haft för mycket ögonkontakt med Bokitio och därmed hade han sett henne som ett hot, inte som en underställd hona...

Samtidigt gnuggar holländska tidningskolumnister händerna och skriver bra inlägg om vårt förhållande till våra "släktingar".

De Volkskrants kolumist Bert Wagendorp frågar under rubriken King Kong:

"Bokito, läste jag, följde i Berlin [där han föddes upp av människor] gärna med sina skötare till PizzaHut. Är det konstigt att han i fredags omedelbart efter rymningen satte av till Djurparkens cafeteria?"

Vidare filosoferar Wagendorp lite över Bokito, kvinnan han attackerade och hennes man:

"Kvinnans make ropade: "Hjälp, han har min fru!" Det självklara ordvalet i varje betamans [Bokito var givetvis alfamannen, min anmärkning] mardröm. Sedan hoppade han in i buskarna.

Kanske får Bokito strax en skilsmässa på sitt samvete? En sådan handling kan med lätthet feltolkas. "Bokito förblir min älskling", har den attackerade kvinnan sagt.

Så egentligen vet vi tillräckligt.

Så en förrymd apa lär oss mer om oss själva än alla Steve Irwings samlade verk [The Crocodile Hunter, han som dog av en rocka]."

Snacka om teknikens under!

Och nu lite reklam för Världsnaturfonden.

Snacka om teknikens under. WWF sätter upp obemannade kameror i Borneos djungel och vad lyckas de fånga på film? Jo, en mycket sällsynt noshöring (och jag som trodde att de bara fanns i Afrika, så mycket vet jag om djurvärlden...), som givetvis är utrotningshotad och ytterst sällan sedd i vilt tillstånd.

Filmen är faktiskt jättehäftig.

“He who marries the spirit of the age soon becomes a widower"

Nu har jag hittat författaren till mitt citat i ett tidigare inlägg:
"Den som gifter sig med den rådande tidsandan blir snart änkling."
(Min egen översättning)

Det var William Ralph Inge, anglikansk präst och författare. Han var bland annat professor i Cambridge och dean (domprost?) i St Pauls i London.
Han kallades "the gloomy dean", uppenbarligen var han något av en pessimist.
Om man googlar på dean Inge, så hittar man många citat, han har sagt mycket som många har lagt på minnet.

I övrigt måste jag forska vidare, jag vet väldigt lite om denne präst.

Kanske andra vet mer och kan informera mig?

“He who marries the spirit of the age soon becomes a widower.”

"Rotlösheten formar inte goda medborgare"

Christina Doctare skriver intressant på SvD Brännpunkt idag.
Hon berör ett antal ämnen som har diskuterats i media och i bloggosfären den senaste tiden. Jag klipper och klistrar lite vilt ur hennes debattartikel:

"Jag menar att det råder en andlig nöd i vårt överflödssamhälle. Hur svarar de religiösa samfunden på detta?"
Doctare utmanar de religiösa samfunden och tycker att de egentligen har misslyckats. De kan inte hantera människors längtan och behov.
När man har drabbats av svår förlust så hjälper det knappast att konsumera, skriver hon vidare. Och det är knappast försäkringskassan som ställer upp om man hamnar i en existentiell kris.

Birger Schlaug berör lite av detta i ett blogginlägg där han talar om att man inte talar om sjukdomar mer, utan om sjukdagar.
"Kan du dessutom konsumera duktigt är allt jättebra.Och politiker kan stoltsera med fina siffror. Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant.Det är detta som kallas reduktion av människan.Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa."

Konsumtion hjälper knappast en vilsen själ. Schlaug talar också om en reduktion av människan i sitt inlägg.
Kanske är det så att vi mår dåligt därför att vi inte får vara människor fullt ut, vi reduceras som varelser.

Vidare skriver Doctare:
"Omsorgen om miljön, på vilken värdegrund skall den vila, när vi har gjort oss själva till gudar, där enbart ”jag och mitt” är det som gäller?"
Omsorg om miljön är väl omsorg om vad Doctare kallar "det gemensamma goda". Det som Gud har satt oss att "råda" över, det vill säga ta hand om.
Men om vi är gudar och konsumismen religion och jag bara ser på vad som är mitt?
Hur ska vi då kunna ta hand om vår miljö? Jag håller med Doctare om att kanske hotet om vår överlevnad kommer att tvinga fram en gemensam värdegrund. Och där är inblandning från religiösa samfund livsviktiga. Jag tror inte att ateism kan få till en djupgående miljöetik, till exempel. Där behövs det där lilla extra, vördnaden för skapelsen och vår Skapare.

Doctare ger till sist också en känga till diverse ateistiska humanister, och andra med liknande åsikter, som helt skulle vilja utstänga religiösa människor ur det sekulära beslutsfattandet.
"Om vi enbart vill ha ett sekulariserat samhälle handlar det till sist om styrka. Den som har styrkan har rätten och makten. Och makten, ja den sitter i spjutstångs ände."

Och jag instämmer i Doctares avslutande ord (och det är egentligen det som hela hennes debattartikel handlar om!):
"Men var är våra andliga ledare som kan visa oss vägen?"

Nytt inlägg på min skrivarblogg

Jag har har skrivit ett nytt stycke på min långnovell, kortroman... Vad man nu kan kalla det.

Jag kan inte be dig - Del 5

Gorilla på rymmen

Jodå, vi har varit där, på Blijdorps djurpark, för två veckor sedan. Gorillan sov just då, vi såg honom inte.

Vad hade du gjort om du hade mött en 170 kilos gorillahanne?

Läs mer i Aftonbladet och DN.

Religionsfrihet - livsåskådningsfrihet

Läser en märklig debattartikel i Expressen idag. Debattörerna, de flesta medlemmar i Humanisterna, frågar om lagen om religionsfrihet behövs. De frågar också vad som menas med religionsfrihet?
Jag ska inte gå inpå djupet, utan hänvisar i stället till Smålandsposten och Marcus Svenssons blogg.

Jag vet inte om jag är naiv, jag trodde att religionsfrihet innebar att vara fri att utöva den religion man vill, eller att inte utöva någon religion alls. Kanske borde man tala om livsåskådningsfrihet, mer kan kanske inkluderas i det begreppet.
I det ingår också rätten att få uppfostra sina barn i den livsåskådningen man själv har.

Ingen är fri från en livsåskådning. Mycket ingår i en livsåskådning, också politiska åsikter, enligt min uppfattning. Politiska åsikter är ju ett sätt att se på världen, att åskåda livet. Religiösa uppfattningar (eller ateistiska) vävs oftast in i livsåskådningen.

Om man är miljömedveten vill man väl uppfostra sina barn till miljömedvetenhet? Släck ljuset om du går ut ur ett rum! Skräpa inte ned!
Om man värnar för djurskydd; likadant.

Skulle tro på ett högre väsen skilja sig så mycket från det?

Marcus Svensson skriver:
"För det första tycks de [debattörerna i Expressen] förutsätta att det finns ett slags neutralt rum för ett barn att födas in i och som man kan uppfostras i. Men varken barn eller föräldrar är levande neutrum. Att känna, uppleva, förstå och ta ställning är något grundläggande mänskligt – som aktiveras i samma stund (om inte tidigare) som man tar sitt första andetag."

Om man är ateist, så slipper ens barn knappast ifrån ens livsåskådning.
Eller om man är muslim, eller katolik eller...

Jag antar att det har varit en självklarhet för Björn Ulvaeus att uppfosta sina barn med musik. Skulle jag ha gjort om jag var så begåvad. Jag skulle tro att Olle Häggström gärna stimulerar eventuella barns matematiska kunskaper.
Och Christer Sturmark vill antagligen att hans eventuella barn inte tror på något högre väsen (eller förhoppningsvis säger han att de ska få ställning till det själva).

I dagens fria värld (västvärlden) kan man knappast tala om att man ärver en tro (eller livsåskådning). Och man blir inte straffad för att man väljer att skilja sig från sina föräldrars tro. Någon gång, ofta i tonåren, kommer de flesta till en tidpunkt när de tvingas ta ställning själva. Faktum är att i vårt samhälle uppmanas man att själv bilda en egen uppfattning. Också de uppfattningar man har fått med sig från hemmet synas och testas. De håller eller de håller inte.

Men vem kan vara så naiv att de tror att tills barn eller unga vuxna kommer till insikt själva, så kan man hålla dem i ett sorts livsåskådningsvakuum?
------------------
Uppdatering: Ledarkommentar i Göteborgsposten:
"Om exempelvis kristna föräldrar inte får uppfostra sina barn efter bästa vilja och förmåga, vem skall då göra det? "Humanisterna"? Och får i så fall "humanisterna" uppfostra barnen till "humanisternas" tro?"

(Tips tack till Johan och Tro&Tänk)
-------------------------------------

Uppdatering II:

Svar 20 maj 2007 i Expressen av Mikael Mogren, präst och Mohamed Omar, poet och chefredaktör för den muslimska kulturtidskriften Minaret.

Skilj på ansiktstäckande slöja och huvudduk!

Pia Kjärsgaard, ledare för Dansk folkeparti, vill totalförbjuda muslimska sjalar, enligt SvD. SvD nämner inte varför Kjärsgaard vill förbjuda sjalar.
SvD skriver vidare att "för hennes del är likgiltigt om det är fråga om ett plagg som bara täcker håret eller ett som också täcker ansiktet."
Likgiltligt?
Enligt min uppfattning är det en stor skillnad om sjalen täcker ansiktet (=slöja) eller om den bara täcker håret (=huvudduk).

Jag har inga problem med huvudduken. Den täcker bara håret. Jag har kanske bott för länge i Mellanöstern, jag är så att säga van.

Huvudduken har sina fördelar, man koncentrerar sig på kvinnans ögon och ansikte när man pratar med henne.

Men ansiktsslöja och andra beklädnader, typ afghanistanska burkas och den svarta saudiska abayan, det har jag väldigt svårt för. Att inte få visa sitt ansikte, själens spegel, är för mig ett av det mest utstuderade sätten att förtrycka kvinnor.

Jag kan inte se hur kvinnor anställda i tex offentlig förvaltning skulle kunna ha ansiktstäckande slöja. Jag skulle inte heller, om jag var lärare, kunna acceptera elever med det. Ansikts- och ögonkontakten är nödvändig.

Men att förbjuda huvudduk, det är för mig att gå alldeles för långt.

Glöm inte, för hundra år sedan förväntades gifta kvinnor i Sverige också bära en sjalett runt håret när de gick ut. Jag bor mitt i holländska bibelbältet (gammalkyrkligt reformert bibelbälte) och här finns kyrkor som förväntar sig att deras kvinnliga medlemmar bär kjol (byxor är manskläder och det är inte tillåtet i Bibeln, enligt dem) och de har alltid hatt på sig när de går på gudstjänst.

Thomas Gür skrev för ett tag sedan i SvD om slöjförbud. Rekommenderad läsning!

------------------------

På bild: (vä) Jihad Alariachi, holländsk ung debattör, som gillar att sticka ut hakan, men som aldrig skulle tänka sig att ta av sig sin huvudduk. Jag vet inte om hon skulle hålla med om jag kallade henne muslimsk feminist, men en sak är klar, det behövs mer muslimska kvinnor som hon, inte minst som förebild för unga.

(hö) Burka som i Afghanistan

Dagen efter...

Ursäkta alkoholreklamen...

Jo, så då har man både överlevt att fylla fyrtio och även dagen efter. Trött, det blev för mycket libanesiskt Lacrima D´Oro 1993 igår , men ska det firas så ska det firas...

Fick en konstig blandning presenter tillsammans med frukost på sängen, bla en bok av holländske mellanösternkorrespondenten Joris Luyendijk: En god man slår ibland sin fru (fritt översatt).

Förstår ni att jag satte teét i halsen? Men min man blev ursäktad, han hade redan dagen innan kommit hem med en enorm bukett rosor, och dessutom fick jag ytterligare, mer romantiska presenter. Däribland DVD-version av engelska super-dramat Cold Feet, en av mina absoluta favoriter. Gick på svensk TV längre, minns inte det svenska namnet.

Men tillbaks till boken, den handlar om en västerländsk mans försök att integrera i det egyptiska samhället. Mycket dråpligheter och absurda missförstånd.
Jag ska återkomma till den när jag har läst den.

Livet blir bättre efter fyrtio intygade mina äldre vänner. Det återstår att se...

"Min vän är min och jag är hans"

En nackdel att vara utlandssvensk är att man sällan får vara med om en svensk gudstjänst. Jag saknar den svenska psalmskatten.
Ibland när jag besöker Sjömanskyrkan i Rotterdam så blir jag så rörd att jag inte kan sjunga med. Och för en som älskar att sjunga är det frustrerande.
Så var det på första advent. Efter elva år utan en riktigt svensk första advent så kunde jag inte sjunga Bereden väg för Herran, det stockade sig i halsen.

Nu, när sommargrönskan fullkomligt har exploderat här, i förtid, så kommer en psalm tillbaka i mitt huvud hela tiden; En vänlig grönskas rika dräkt.
En av mina absoluta favoriter.
Psalmen är dubbelbottnad, den hyllar inte bara sommaren och Gud som skapare. Den påminner oss också om att livet är förgängligt och att endast Herrens ord förbliver.

"Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt." Sv Psalmboken 201

"I går var jag tjugo, idag är jag halvvägs..."

...eller vad var det han sjöng, Uno Svenningsson?
Men eftersom jag vet att han inte är så mycket äldre än jag, så undrar jag;
halvvägs?
Jag hade inte tänkt att gå och lägga mig för att dö när jag är åttio. Jag hade tänkt att jag skulle leva till jag blir nittiosex och med förståndet i behåll (givetvis). Då jag sitta med släkten och ungarna ska säga; - Gammelfarmor (eller mormor), berätta igen när de brände ned norska ambassaden när ni bodde alldeles intill! Eller; -Berätta igen när vi åkte runt i bilar som gick på bensin!
Eller något sådant.
Halvvägs?
Vart tog åren vägen?
Jag kommer ju ihåg när min pappa fyllde fyrtio (ett av mina första minnen).
Nu är min yngste lika gammal som jag var då.
Hoppas jag får frukost på sängen...

Och det firar vi med en riktigt, riktigt bra U2 låt, VAD ANNARS?!


"Love, lift me out of these blues
Won't you tell me something true
I believe in you

A mole, living in a hole
Digging up my soul
Going down, excavation
I and I in the sky
You make me feel like I can fly
So high, elevation." U2

Att göra för mycket eller för lite - Del 2

Jag har redan varit inne på det i ett tidigare inlägg, gällande Vetlanda-fallet med Louise.
Då handlade det om att göra för lite.
I SvDs Brännpunkt idag handlar det om att göra för mycket, det vill säga när det görs tvångsomhändertagande av barn på för svaga grunder.

Även om det inte är en vettig ursäkt, så är detta kanske ofta av denna orsak som socialtjänsten ibland gör för lite.
---------------
Läs Att göra för mycket eller för lite.

God Part II - I believe in love

Jag lyckades!

En av U2s mer okända låtar, från super-albumet Rattle&Hum.

Och Birger, den här låten är speciellt för dig;

"Don't believe in Death Row
Skid row or the gangs.
Don't believe in the Uzi
It just went off in my hands.
I, I believe in love." U2

Anställ inte folk utan examen!

Legitimation av socionomer.
En av socialt arbetes eviga frågor. Debatten tycks inte ha förflyttat sig en millimeter sedan jag gick på Sopis.

Legitimation är kanske ett plus, men jag undrar, borde inte ett examensbevis räcka? Det tillsammans med ditt CV och referenser borde det väl tala om för arbetsgivaren vem du är och vad du kan?

Det är arbetsgivarens fel om icke kvalificerade socialsekreterare anställs. Om arbetsgivaren har som princip att aldrig anställa andra än de med examen, då skulle man väl inte ha något problem?

Egentligen liknar debatten den om okvalificerade lärare. De anställs därför att arbetsgivaren inte har något val.

Jag tycker legitimationsdebatten är bra, men om man koncentrerade sig på att få kommuner och landsting att bara anställa utexaminerade socionomer, då skulle man komma en bit på vägen i strävan efter en socialtjänst med högre kvalitet.
-------------------
Uppdatering: Nytt inlägg om soc leg idag (12 maj) i SvD

Tummen ned för 25-åringen Kyrkans Tidning

"Kyrkans Tidning har hunnit bli 25 år. Det firar vi med en bilaga och en helt ny webbplats."

Jo, man tackar. Man firar med att göra större delen av tidningen otillgänglig för den som har läst enbart över nätet.
Tummen ned!
Jag har varit i kontakt med redaktionen angående eventuell webprenumeration, i stil med Dagen, men fick svaret; "Vi har diskuterat webbprenumeration, men har ännu ingen färdig lösning."

Inget bra svar, Kyrkans Tidning.
Jag undrar om fler har reagerat som jag?
Eller sitter alla muntert och läser papperstidningen? Jag vill inte ha någon pappertidning (bor ju inte i Sverige, portot till utlandet är skyhögt), jag vill ha webversionen.
Kanske sitter jag och retar upp mig i onödan över en ibland ganska blek tidning, men det är i alla fall kul att hänga med i debatten.

"Well my heart is where it's always been"

...My head is somewhere in between"

Tack till Madicken igen som håller reda på mig...

Och ett stort grattis till Bono, givetvis. En äkta damaskusros till honom.
Fyller år tre (3) dagar före mig, men han är något äldre.

Firar med Even Better than the Real Thing en av U2s absolut bästa låtar, och deras mest erotiska, speciellt den där Take me Higher-delen.
Jag ryser från hårfästet ända ned i tårna...

"We're free to fly the crimson sky
The sun won't melt our wings tonight.
Oh now, oh yeah, here she comes
Take me higher, take me higher
You take me higher, you take me higher.
You're the real thing
Yeah, you're the real thing.
You're the real thing
Even better than the real thing." U2

PS. Om nu någon kunde tala om hur man får in själva YouTube videon i sitt blogginlägg??

-------------------------------

Tack Madicken, här kommer den...

Zimbabwes ärkebiskop höjer rösten mot Mugabe

Zimbabwe har en speciell plats i mitt hjärta. Av förklarliga skäl. Det var där, närmare bestämt vid Victoriafallen, som jag mötte den man som senare skulle bli min bättre hälft.
Låter det hopplöst romantiskt?
Tro mig, det var ingenting mot vad det var.

Men det är inte min romantiska eskapader i Victoriafallens dimma som jag ska skriva om.

Zimbabwe står på gränsen till total kollaps och världen i övrigt rör inte ett finger! Jag menar, Saddam Hussein såg man till att få bort, men vem höjer ett ögonbryn när Robert Mugabes hantlangare ser till att ge hans politiska motståndare en spräckt skalle?

Nu har även Zimbabwes katolske ärkebiskop Pius Ncube börjat protestera. Och var tror ni att man kan hitta en intervju med denne Herrens tjänare? På CNN, Fox News, BBC?
Nej, på Al Jazeeras engelska hemsida, givetvis!

En modig och även självrannsakande ärkebiskop låter sig intervjuas.

Ett utdrag:
"Ncube said he was speaking out to increase international pressure on Mugabe, also a Catholic, to step down. It is a mission he admits could cost him his life.

-Christ died for what he was convinced and in Christianity we teach we must be ready to die for what we believe, for what we’re convinced.
There’s no reason for them to kill me. I’m not doing this viciously. I’m not against anyone. I’m simply calling them to their duty. It's because I love my country that I speak up.

But the archbishop wishes he had spoken out more in the past, even calling himself a coward.

-Rarely have I really led, he said."

Mugabe har varnat landets religiösa ledare för att bli "för politiska".
Jag hoppas att de följer sin ärkebiskop i stället för sin president.

----------------------------
Via Bonum commune

Om jag utlämnar mig så borde du göra det också!

Uppmärksamma bloggare har väl inte kunnat missa att Linda Skugge har slutat blogga. Andra mer privata bloggare har också haft problem med påhopp, en del har slutat blogga, till mångas sorg, eftersom riktigt bra bloggar ibland har försvunnit ur bloggosfären.

SvD tar upp problemet med otrevliga kommentarer idag. SvD diskuterar till och med att förhandsgranska kommentarerna på sin hemsida.
I artikeln kan man bland annat läsa:
"Problemet är anonymiteten som i kombination med snabbheten som präglar internet gör att folk vräker ur sig i princip vad som helst, säger Lars Ilshammar till SvD.se."

Korrespondens via email har länge haft problem med anonymitet. Jan Guillou vittnar om att 20% av hans mail är äckel och vidrigheter.

Jag tror också att anonymiteten är ett problem. I bloggosfären är många bloggare och kommentatorer (heter det så?) anonyma. Ibland kan jag förstå det, det beror lite på vilket ämne man skriver om. Jag har fått anonyma kommentarer på min blogg där jag kan förstå varför de var anonyma, ämnet var för känsligt och kommentaren för utlämnande och för personlig.
Jag har också fått kommentarer som har varit anonyma eller var skrivna med pseudonym som jag funderade på om jag skulle ta bort. Jag valde att inte göra det, eftersom det inte handlade om vare sig personangrepp på mig eller någon annan. Speciellt dyker de anonyma kommentarena upp om man har något att säga om sex, porr och dylikt.

Om man inte tillåter anonyma kommentarer (eller bloggar) så skulle jag kunna tänka mig att de värsta avarterna försvinner.
Samtidigt tror jag att också de allra mest självutlämnande inläggen försvinner. Och det är synd, det är ofta de som kryddar en diskussion och får en att tänka efter.

I huvudsak tycker jag att anonyma kommentarer när det bara gäller att hävda sin åsikt borde undvikas, speciellt om bloggaren som skrivit inlägget man kommenterat inte är anonym.
Skriver jag en insändare till en vanlig tidning, så förväntas jag göra det under mitt rätta namn.
Lite så vill jag att det skulle vara, i alla fall när det handlar om diskussioner om aktuella ämnen.
Om jag utlämnar mig så borde du göra det också!
Man borde mötas på halva vägen.
Men, alla anonyma! Jag välkomnar fortfarande era kommentarer!

Jag har valt att inte vara anonym eftersom det känns som om jag inte helt och fullt står för mina åsikter om jag var det. Men jag ser inte min blogg som en personlig dagbok, vilket många anonyma bloggare antagligen gör.
Jag går inte ut med namn på min familj, närmaste vänner och jag talar inte om var jag bor. Folk som känner mig känner till mina personliga förhållanden, det räcker för mig.
Jag är ibland personlig, kanske även utlämnande, men bara när det handlar om mig själv.
Och jag vill gärna tillägga, jag har en email adress, om någon skulle vilja dela med sig av sina alltför personliga åsikter. Den vägen har jag själv använt mig av, och fått igång riktigt roliga och givande brevväxlingar!
För det är ju ändå så, bloggosfären är öppen för alla, det är lätt att glömma det.

Läs också SvDs regler för kommentering, den borde gälla bloggkommentarer också, i stort sett.

Publicera på nätet

Någon frågade mig om jag skulle publicera min roman på nätet. Nej, den romanen kommer jag inte att publicera på nätet. Inte nu i alla fall. Den ska skickas in till en vanligt förlag, när jag äntligen har korrekturläst den ordentligt (man hittar ju alltid fel, hur mycket man än läser...).

Men jag har ett problem, jag har ingen i närheten som kan provläsa mina alster. Ingen som läser svenska.

Så därför har jag nu beslutat att göra ett experiment. Jag ska publicera på nätet, i en annan blogg. Om du läser; se dig som försökskanin.
Mitt första försök är en lång novell, förordet till en roman, vad du vill, och jag skriver varje kapitel i kronologisk ordning, utan att egentligen veta vad som kommer att hända härnäst.
Huvudhistorien är klar i mitt huvud, men som sagt allt annat sker när jag skriver.
Ett experiment, för att öva mig.

Jag skulle bli väldigt glad om någon läste. Och kommenterade.

Länka vidare här till min skrivarblogg.

Konservativa trädkramare

Jag kan inte låta bli att fastna för den roliga illustrationen till SvDs artikel om "Klimatkramar från höger". Diverse politiker, inklusive George W Bush, kramar hårt varsitt träd.

Är det någon som kommer ihåg varifrån begreppet "trädkramare" kommer? Jo, det "uppfanns" under kampanjen mot byggandet av en ny sträcka motorväg på E6 i Bohuslän. 1987 tror jag att det var. Jag minns det mycket väl, hela trädkramarrörelsen föddes nämligen i en skogsdunge som hotades av avverkning i min hemby Ödsmål. Ungefär 200 meter från mitt föräldrarhem. Ett stenkast egentligen. Uppståndelsen var total, plöstligt visste alla var lilla Ödsmål låg. I byn själv fanns väldigt få motståndare till motorvägen. Det gjorde det hela ännu mer turbulent och intressant. De flesta trädkramarna var tillresta. Nästan alla i alla fall, några av mina kompisar satt i skogen med en termos varm choklad och vaktade träd, de också.

Idag står det inte någon skylt i byn "platsen där trädkramarna såg dagens ljus". Motorvägens närvaro är påtaglig, genom det stora höga motorvägsbro som spänner sig över Ödsmålsdalen.

Ödsmål är nog ganska bortglömt.
Ordet trädkramare lever kvar.

I det amerikanska valet har alla kandidater skaffat sig en miljöstategi. För att få röster från dem som Al Gore har skakat om, antar jag.
(I förra valet hade alla kandidater en religiös strategi, för att få alla kristnas röster.)
Och Schwarzenegger har bytt ut Hummern mot en miljöbil; "som luktar french fries, därför att den går på vegetabiliskt olja" har guvenören visst sagt.
Alltid något. Men att Schwazenegger överhuvudtaget har haft en bränsleslukande gigantisk Hummer, i en miljömedveten stat som Californien, det är egentligen märkligt.

Här i Holland har det inte regnat på sex veckor. Vi som har flyttat hit från torra Syrien undrar faktiskt om vi har hamnat i nordvästra Europa, i ett land som ska ha en av de högsta nederbördsmängderna i denna världsdel.
Al Gore harklar sig och säger; "Den obekväma sanningen är att..."

"Closest thing to crazy"

The closest thing to crazy

Finns inte så mycket att tillägga.Lyssna och njut.

Att bli en riktig människa

Meningen med livet? En sådan sliten fråga. Eller inte?

Många skulle nog säga att deras familj är meningen med livet. Familjen är det man älskar mest i livet, och den ger ens liv mening. Föräldraskapet ger livet mening, men också ett stort och ibland tungt ansvar. Jag är mamma till tre barn under 11 år, men jag vet att jag kommer att vara lika mycket mamma omfyrtio år. Min mamma är lika mycket mamma nu när hon är sjuttio, som när jag var nyfödd.

Men många har ingen familj, eller familjen är splittrad. När jag var tjugofem hade jag nog en helt annat bild på meningen med livet än vad jag har nu. Om någon då hade sagt att "innan du fyller fyrtio så kommer du att var gift och ha tre barn (och du kommer att ha bott i tre världsdelar)", så hade jag antagligen gapskrattat den personen rakt i ansiktet. "Kom med något bättre!"
Jag hade andra idéer om livet.

Men frågan är om jag inte hade kommit tillbaka till samma slutsats?
"Meningen med livet är att bli en riktig människa," säger Bo Brander till Göran Skytte i Ett år med Jesus.
Vadå riktig?
"En riktig människa är en fulländad avbild av Gud," fortsätter han.
Ja, men det går ju inte! Det är ju att alltid cykla i motvind (för att ge en typiskt holländsk metafor, Holland är cykelns förlovade land...).
Jag kan ju aldrig bli en fulländad avbild av Gud.
"Det handlar inte om att bli mer "religiös", utan det handlar om att bli mer människa. Den ende som hittills varit en fulländad avbild av Gud är Jesus."
Jo, det vet vi. Jesus var ju Gud. Och människa.
Jag är inte Jesus. Bara en lärjunge till Jesus.

Jag har läst K. G. Hammars Ecce Homo. Eller rättare sagt, jag försökte läsa den. Jag borde läsa den igen, för jag tycker den är så svår att förstå. Jag är nog lite dum, Hammar ligger nog på en för hög akademisk nivå för mig. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag tycker Ecce Homo är svår.
Hammar försöker i alla fall koncentrera sig på människan Jesus. Och på kärleken. Han koncentrerar sig så mycket att han nästan glömmer bort den andra delen av Jesus; Gud.
Men mitt ibland det där som jag tycker är svårt att förstå så ser jag en ömsint skildring av människan Jesus, det kommer jag inte ifrån.

Jesus var människa. Och Gud. Fulländad människa.
Hur ska jag någonsin komma dithän?

Jag brukar trösta mig i den bild av Guds kärlek till mig, som jag ser i min kärlek till mina barn. Jag är omåttlig stolt över dem. Jag tycker till exempel att min dotter (enda dotter) är vackrast i världen. Känner föräldrar igen sig? Jag kan ge liknande exempel om mina båda söner.
Men mina barn är inte perfekta. Jag hade kanske önskat att de var det, men det är de inte, och kommer aldrig att vara.
Men mina barn är de, vad som än händer.
Och jag älskar dem, vad som än händer.
Det är en orubblig sanning.

Kategorisera min tro; gör mig förvirrad...

Dags för lite självrannsakan igen. Mitt försök att ironisera lite över filmen från Livets Ord (hade några år på nacken, tror jag), med att tala om längtan efter att vara en "normal" kristen, var lite lamt.
Jag är medveten om att jag varit med på ett åtal sammankomster och gudstjänster, som för en utomstående skulle te sig främmande, kanske rentav skrämmande. Även en "normal" gudstjänst i Svenska Kyrkan kan göra en icke invigd mycket fundersam.

Läste i en blogg att det var viktigt att inte glömma bort att i alla församlingar och kyrkor finns lärjungar.
Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort det.
Och då vill jag verkligen betona i alla församlingar. I församlingar av alla åsiktsriktningar. Andra kristnas tro kan vi faktiskt inte sätta oss till doms över. Hur deras förhållande till Gud, deras lärjungaskap, ser ut, det vet bara personen själv och Gud.
Visst kan vi be om väckelse och förnyelse, det är nödvändigt, men att betygssätta människors tro, det är omöjligt, det kan vi helt enkelt inte göra.
Vad vi däremot kan, är att reagera över vad andra säger eller gör, om vi tycker att det är fel. Vi vi får inte glömma att vår handling är präglad utifrån vår tolkning av vår tro, Bibeln, etc.
Kristna har i alla tider tyckt olika om svåra frågor. Det kommer antagligen alltid att vara så.

Jag har personligen ett komplicerat förhållande till trosrörelsen. Jag har även ett något komplicerat förhållande med den sk. liberala falangen av Svenska Kyrkan. Jag skulle kunna skriva otaliga blogginlägg om dessa två kristna strömningar.
Jag skulle också kunna skriva otaliga inlägg om den svenska högkyrkligheten, där jag ibland känner mig som hemma, trots att det är så mycket jag inte håller med om.

Jag är egentligen ovillig att försöka säga var jag hör hemma, jag ogillar att sätta stämplar på någons tro, inklusive min egen. Ju mer jag försöker kategorisera min tro, desto mer förvirrad blir jag.

Jag är en lärjunge bland alla andra. Vad jag ibland tycker är så svårt, är när andra lärjungar verkar ha en tro som i så lite påminner om min egen, trots att det de säger många gånger är riktigt bra.
Vad jag också tycker är svårt, är att andra lärjungar, i många fall präster, kan ge mig så mycket, i form av bibelundervisning, predikningar, betraktelser, men att deras tro på ett par viktiga punkter skiljer sig från min.

Scandic behåller jämvikten

Okej, Biblarna kommer tillbaka. Tack, säger alla som tycker det var viktigt. Oavsett om vi är barrikadkristna eller inte. Också vi som vanligtvis tar med våra egna Biblar när vi reser.

Scandic drog väl svansen åt sig för att de var rädd för att förlora gäster. Det är antagligen också orsaken till att porren får vara kvar. Porren lockar även den kunder.
Scandic förnekar att det finns en koppling mellan de två frågorna, den om Biblarnas resp. porrens vara eller inte vara på hotellrummen.

Vad har vunnits genom detta?
Att vi får vårt lilla religiösa bibliotek på rummet som motvikt till det kränkande som sker inom porrindustin? Scandic behåller jämvikten. Kränkandet fortsätter.
Om nu en och annan blir kränkt, eller illa berörd (för att inte missbruka ordet kränkt) av Bibelns närvaro ska jag låta vara osagt. I så fall antar jag att den personen inte skulle våga säga det.
---------------
Länkat till Kränkande porr stannar kvar, som länkar till annat jag har skrivit om detta ämne.

Himla normala kristna

Jag kan inte låta bli att länka till Tro&Tänks lilla andlighetstest.
Och så säger jag; suck, vad jag är normal...
Eller?
Och jag lovar, jag ska inte bilda en ny församling för normala kristna.

Möjligen en för himla normala kristna. En församling som säger Nej och Amen till allt.
Vi alltid stryka alla medhårs och aldrig klappa i händerna på kommando. (Aldrig klappa i händerna överhuvudtaget, gudbevars, vad är det för Livets Ord fasoner.)
Nog skulle den församlingen snart segla upp som en rival till Ekmans?

"If so, He wasn’t a God I could follow"

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.

“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”

I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.