Kristna bara tjafsar...

...och bråkar.
Ja, ibland har de även ihjäl varandra. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att hitta exempel på det. Kanske inte ens en dag, om vi ser på Kenya exempelvis.

Detta inlägg hänger lite ihop med ett tidigare, där jag skriver om att vi inte ska säga att religion(er) är farliga, utan att det är människan som är farlig. Nej, jag har inte ändrat mig, jag tycker så fortfarande.

Kristna bara tjafsar och bråkar. Verkar det som i alla fall. Jag talar inte enbart om andra, nej, detta är lite självrannsakan också. Visst tjafsar jag också!

Nu ska jag försöka använda mig av ett utanförperspektiv, som om jag inte vore kristen, men jag är intresserad i vad de kristna håller på med, vad kyrkan håller på med.
Det är lite svårt att ha det perspektivet, eftersom jag har varit kristen hela mitt liv, och inte har något ickekristen liv "före" att falla tillbaka på.
Men jag ska försöka.

• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser diskussioner på bloggen som denna? (Hur intressant är det egentligen om huruvida nu Maria var Jesus moder eller Guds moder?)
• Hur reagerar man när kristna kallar andra kristna för "låtsas-andliga"? (En av bloggreaktionerna till Dagens Bjärka-serie).
• Eller denna, för att inte gå så långt bort...
• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser hur kristna av ett samfund kallar andra kristna samfund för Skökan (alltså ur Uppenbarelseboken, där det står att denna Sköka har druckit sig berusad av blodet från de heliga och bloden från Jesu vittnen. Bland annat.)

Jag tror att många ickekristna förstår att det finns meningsskiljaktigheter (precis som i andra sammanhang, tex politik), och att det måste få diskuteras, men att de har svårt att förstå varför meningsskiljaktigheter tar så mycket plats.

Själv skulle jag bli ganska tveksam. Kanske rentav rädd. För vad är det som lockar mig till den kristna tron, eller vad skulle kunna locka mig? Att kristna mest håller på och tjafsar? Att kristna pysslar med att ifrågasätta om andra kristna verkligen är kristna?
Jo, jag skulle nog bli om inte rädd, så ganska tveksam. Om de där kristna har svårt att acceptera varandra, skulle de då acceptera mig?

Om nu Gud är kärlek, varför visar då kristna inte kärlek, inte ens till varandra?

Någonstans har jag läst att en av de främsta orsakerna till att ickekristna attraherades av den tidiga kristna kyrkan var att de såg hur de kristna älskade varandra. Det var ett oerhört starkt vittnesbörd.

Jag tror inte att det har ändrats.
Istället för att oroa sig för, eller tjafsa om, ifall Livets Ord eller Pingstkyrkan eller något annat protestantiskt samfund har löst en enkel biljett till Vatikanen (för att ta ett exempel), så kanske det vore ett bättre vittnesbörd om Guds kärlek om vi strävade efter en enhet som struntade i samfundsgränserna och meningsskiljaktigheterna.
Koncentrerar vi oss enbart på att bekämpa villoläror (eller vad vi tolkar som villoläror), så är det lätt att glömma bort att visa villkorslös kärlek. För det klingar rentav falskt att säga att man älskar sina syskon, för att i nästa mening tala om hädelse.
Jag tycker visst att man ska få kritisera vad man tycker är villoläror. Men det behövs ödmjukhet och vishet. Jag tycker visst att vi ska kunna predika Skriften allena. Men att i samma andetag använda sig att nutida sk. "profetior", för att ge stöd för sina åsikter, det lägger bara lock på diskussioner som kanske skulle ha kunnat leda någonvart.

Min fråga är egentligen: Hur evangeliserande är vi egentligen?
Eller borde jag kanske fråga: Hur bortstötande är vi egentligen?

Påminner mig om Shane Claiborne, som i sin bok "Den oemotståndliga revolutionen" berättar om hur hans vänner hade satt upp en bild av George W Bush i naturlig storlek i taket över Shanes säng. Som ett skämt, alla visste ju vad Shane tyckte om Bush, men han lät bilden sitta kvar, för att påminna sig själv om att han skulle be för Bush,han var ju en vanlig människa, som Gud älskade, inte en fiende eller rentav Anti-Krist.
För att spinna vidare, skulle en ivrig anti-katolik sätta upp påvens avbildning i taket ovanför sängen för att påminna sig om samma sak.
Eller, för att sträcka oss ännu längre; Osama Bin Laden?
Med texten "Älskad av Gud" under. Skulle jag?

Jag skulle gärna vilja höra er tankar om detta, oavsett om ni är kristna eller inte. Kanske speciellt om ni inte är det.

Dagen om Ökenfäder i Pingstmiljö

Dagen har precis inlett en artikelserie om vad som sker på Bjärka-Säby. I första delen kommer Peter Halldorf ordentligt till tals.
Intressant läsning, rekommenderas!

Bland annat ger Halldorf svar på en del frågor jag har haft.
Ett exempel:

"Vad gäller kvinnans ämbete så försvarar jag kvinnliga äldste som något inte bara teologiskt möjligt men pastoralt oumbärligt. Här skiljer vi oss från den katolska och ortodoxa traditionen, men detta hör inte till trosbekännelsen och är alltså ingen huvudfråga. De som inte accepterar kvinnliga präster accepterar ju inte heller mitt ämbete som pingstpastor. Här på Bjärka-Säby kan en kvinna leda nattvarden. Men eftersom det i gåvobrevet när vi fick slottet heter att detta ska vara en ekumenisk miljö har vi av respekt för andra kyrkor beslutat att de som leder nattvarden ska vara avskilda som pastorer/äldste eller präster i sin egen kyrka."

Jag kommer att följa artikelserien med intresse.

Här kan ni läsa vad jag tidigare har skrivit i ämnet:
Varför är man rädd för Peter Halldorf
Ikoner, Halldorf, avgudadyrkan och bildförbud
Mystisk mysticism?
Lite om klostret Deir Mar Musa i Syrien, som Peter Halldorf ofta besöker.

Jag har funderat över en sak. Ofta diskuteras protestantiska samfunds flörtande med Katolska kyrkan i bloggar. Nu senast på Aletheia. Med uppföljning här.
Man får ibland intrycket av att en del är rentav vettskrämda för ekumenik.

Förutom "ikon- och Halldorf debatten" sägs det lite om ortodoxa kyrkan. Det är lika gammal som den katolska och har ibland starkare rötter till den första apostoliska kyrkan, speciellt i Mellanöstern.

Maalula i Syrien,en kristen by där invånarna fortfarande talar arameiska, språket Jesus talade

Skyll inte på religionen...

... vi är bara människor.

Jag tycker mig se en skiftning i attityden mot kristna (och i attityden mot troende tillhörande andra religioner också för den delen). Jag vet inte om jag har rätt, men när jag var yngre och lite fegare, vågade jag sällan tala om min tro av rädsla för att bli betraktad som en mes. Lite som Tony Blair inte ville tala om sin tro för att han inte ville ses som mesig. Låter fegt det också.
Jag var nog redan ganska mesig, min kristna tro blev liksom grädden på moset.
En kristen var en som höll på tråkig hög moral, gick hellre till kyrkan en fredagskväll än på en klassfest, och om man gick, då drack man sig absolut inte full, nej, man drack inte alls och var allmänt tråkig. Det bästa någon gång säga om en var att man var "snäll", kanske rentav "schysst".
Jodå, många hade gott att säga om kristna, jag menar, de brydde sig ju ofta om samhällets utstötta och stackars barn i tredje världen.

Om man nu studerar den allmänna debatten om kristna (och troende), så verkar tonen ha ändrats något. Nu får man rentav höra att kristendomen har gjort mer ont än gott. Nazismens vidriga brott begicks av kristna, för att ta ett exempel. Det finns ju hur många som helst: korsriddare, kolonisatörer på kontinenter andra än Europa, serbier i fd. Jugoslavien, hutus i Rwanda. Kristna allihop!
Religion är farlig därför att den får människor att göra så mycket ont, det hör man ofta i bloggdebatter.
Jag ska inte skylla förändringen på vare sig ateister á la Dawkins eller inte ens på muslimska extremister, även om jag tror att de senare har gjort att alla troende känt av konsekvenserna av deras illdåd: troende, speciellt fundamentalistiskt troende=våldsverkare.
Men åandrasidan, att skylla på Bush och det där med att "följa Jesus i skuggan av Bush" (Magnus Malm) är ju något jag själv har ägnat mig åt.

Egentligen vill jag inte skylla på någon eller något.
Faktum är att när man vill hitta orsaken till varför onda saker sker, så vill man gärna skylla på något, eller ivrigt försvara sig ("glöm inte hur mycket ont det ateistiska kommunismen har ställt till med!")
Men jag tror att det är ganska meningslöst. Varför ska jag som kristen försvara mig när det tas upp vad för illdåd som har begåtts i kristendomens namn? Det är ju bara att konstatera att det har skett (och sker....) och att jag inte kan göra så mycket åt det. Inte mer än att försöka att inte göra det själv.

Jag tror inte att religion är farlig. Det är människan som är farlig.
Människan har alltid använt sig av religion och ideologier för att använda dem för egna syften.
Till och med fridsamma ideologier och religioner kan användas. Det är inga större problem. Och galna åsikter och hat som människor bär inom sig, är inte farliga förrän de omsätts i handling. Bara för att man hatar någon av någon anledning så betyder de inte automatiskt att man går och dödar den personen!

Så skyll inte på religion, ideologier eller ateism. Skyll på människan. Det är människan som väljer att följa galna auktoriteter, sjuka samhällssystem och den vanliga grymma mobben..

Så vad ska jag göra då? Kämpa emot? Kanske. Vad ska jag kämpa mot? Att andra beskyller mig för sådant som inte är sant? Det tjänar ganska lite till.
Kämpa mot ondskan ska jag dock. Alltid. För alltid!

En sak vet jag säker; jag vill fortsätta bekänna min tro till den enda auktoritet som jag tror att helt sund, nämligen till Honom som sade att vi skulle tjäna varandra, han som satte sig på knä för att tvätta lärjungarnas fötter, han som talade och umgicks med dem som hans samhälle stötte ut, han som såg den lilla människan och upprättade henne.

"Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner." Matt. 5:9

Tropisk nostalgitrip: Uganda och jordnära biskopar

22 år gammal steg jag ur Sabenas DC10 på Entebbes flygplats. Det var tidig morgon. Den varma fuktiga luften slog emot mig. Det luktade rök från alla små eldar som folk som bodde i närheten hade tänt, men att röklukten kom från det visste jag inte i det ögonblicket. Men den speciella morgonlukten i en fuktigt tropiskt land skulle jag för alltid minnas. Det luktade likadant när man anlände på Librevilles flygplats i Gabon, vid samma ekvator, på andra sidan Afrika. Men den historien började 1995. Nu var det 1989.
Ett av mitt livs äventyr hade börjat. Så här långt efteråt inser jag att jag var oerhört ung och naiv. Förhoppningsvis jag något mindre naiv efteråt. Vistelsen i Uganda som Lutherhjälpens stipendiat hösten 1989 har satt outplånliga minnen. Av många olika skäl. Jag fick tampas med hemlängtan, tuffa upplevelser och utanförskap. Jag fick glädjas av människors värme och fantastiska erfarenheter. Och minnena glädjer mig än. Det tuffa har liksom förpassats bak i glömskans rum.

En av de tuffa upplevelserna, och en av de intressanta, var den uppmärksamhet jag ständigt fick. Jag var en 22-årig blyg socionomstudent, jag var inte van vid att alltid få sitta på hederplats, intill parlamentsledamöter och biskopar. Och så var jag ju mzungo, viting, syntes liksom på långt håll.

Men det fanns också en hel drös ugandier som fick mig att känna mig som hemma. En av dem ska jag berätta om nu.

Jag hade varit i huvudstaden Kampala ett tag och skulle nu ut "i bushen" igen. Jag skulle till stiftet Mukono, öster om Kampala. En god vän sade när hon hörde vart jag skulle, till biskop Nkoyoyo: "He is my favorite bishop. He used to be a car mechanic, then he became a reverend, now he is a bishop!"

Jag skulle snart förstå var han var hennes "favoritbiskop", och hon var inte den enda som tyckte så. Biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo var nog en av de mest jordnära människorna jag mötte under hela Ugandavistelsen.
Stora arbetarhänder, inget högtravande språk, oerhört hjärtlig och en näsa för människors behov. En riktig fadersfigur. Därtill hade han, givetvis, en oerhört trevlig fru, och tillsammans var de ett perfekt team.
Deras hem var verkligen ett hem och man kände sig genast som hemma. Biskop Nkoyoyo gick hela tiden runt och myste. Biskopsskjortan brukade bytas så fort han kom hem, inom husets väggar gick han hellre i afrikanska färgglada skjortor, lite som Nelson Mandela.
Dessutom var han den ende mannen som jag såg sätta sin fot i köket under hela Ugandatiden. En man sade till mig en gång: Köket är nomansland för oss män i Uganda, kvinnorna skulle se snett på oss om vi gick in i köket. Hmm. Afrikanska mansgrisar, de finns faktiskt. Och de skyller på kvinnorna. Har vi hört det förut?
I alla fall, Mukonos biskop satte inte bara sin fot i köket, han hjälpte till så gott han kunde (jag ska inte påstå att han lagade mat), dukade bordet, dukade av efter måltiden.
Jag var imponerad, och inte bara av biskopens förmåga att hantera smutsiga tallrikar. Jag hade insett att han kanske var en av ytterligt få ugandiska män som värnade om jämställdhet (hoppas det är bättre nu). Och så var han helt enkelt så fantastiskt vanlig.

När jag hade kommit "hem" efter en slitsam vecka i bushen i hans stift, så förbryllade de mig lite att ingenting tycktes hända dagen efter att jag hade anlänt. Mitt program brukade vara ganska fullspäckat, eller hade åtminstone varit veckan innan. Så jag frågade och biskopen sade att han hade sagt till min handledare att "Monica var trött och behövde en day off" (vilket senare visade jag att biskopens fru tog mig med in till Kampala och lät sy upp en typisk ugandisk klänning till mig. Det var deras gåva till mig).
Till saken hör att jag hade inte alls hade sagt att jag var trött (vilket jag verkligen var) därför att det hade varit oartigt att säga det. Det var helt enkelt så att biskopen hade sett att jag var trött och tagit saken i egna händer.

Liten Nkoyoyo-fotnot:
Den där kvällen när jag hade kommit hem trött från en vecka i bushen, hade biskopen och hans fru gäster från England på besök. De berättade att Berlin-muren hade fallit och jag började nästan skratta. Fallit? Berlin-muren?
Jo, och folk kunde fritt ta sig från Östtyskland till Västtyskland.
Jo, jag hade verkligen varit ute i bushen. Egentligen missade jag hela hösten 1989, förutom Ceausescus fall i Rumänien, den nyheten hörde jag med kortvågsradion tryckt mot örat på jul 1989.

Liten Nkoyoyo-fotnot II:
Han var Anglikanska kyrkans ärkebiskop i Uganda 1995-2004.
Ytterst välförtjänt, enligt min mening.
-------------------------------
Uganda är bra på att producera häftiga biskopar. En av dem är biskop i England och klippte för ett tag sedan sönder sin prästkrage i direktsänding i BBC, som protest mot Mugabe i Zimbabwe. Jag skrev om det här.

Robert Burns, Haggis och rökig whisky

Igår var vi bortbjudna till en kollega till min man och firade Burns night. Och det utan att någon i sällskapet var från Skottland. Det var en samling tyskar, chilenare, turkar, amerikanare och en engelsman, som snabbt meddelade att han minsann hade amerikanskt medborgarskap. Och så en svensk och en holländare.

Burns night är det närmaste man kan komma Skottlands nationaldag. Man firar nationalpoeten Robert Burns födelsedag.
Robert Burn levde på 1700-talet och är mest känd för den sång som alltid sjungs på tolvslaget på nyår i engelsktalande länder; Auld Lang Syne (Old long since).
Han växte upp under knappa omständigheter som arrendatorson och blev bara 37 år (många stora konstnärer dör unga....). På de 37 åren hann han bli jättepopulär i Skottland och fick dessutom 12 barn med 4 kvinnor, endast en av dessa var han gift med (och av de 9 barn han fick med henne så föddes 4 innan de gifte sig). Han ansågs ha slitit ut kroppen av det hårda arbetet på den fattiga gården, men det är klart, 12 barn med 4 kvinnor låter som hårt arbete det också.

Burns night har egentligen tre huvudingredienser:
Läsa poesi av Robert Burns, äta Haggis och dricka whisky.
Eller kanske fem: Dricka whisky, läsa poesi av Burns, dricka whisky, äta Haggis och till slut dricka whisky igen. Den starka, mer rökiga, whiskyn dricker man givetvis på slutet. Jo, den är riktigt rökig, för den som inte vet något om whisky, röksmaken sitter kvar i munnen länge efteråt, även om man bara har smuttat.

Haggis, ja.
Jag har ätit Haggis för första gången igår. Det var faktiskt inte så himla äckligt!
Alltså, Haggis tillagas inuti en djurmage. Ingredienser; mycket inälvor... Dessa läggs inne i magen, den sys ihop och kokas i minst tre timmar. Magen har då expanderat av trycket och ser ut som en ballong.
Vet ni förresten varför skottar har en kniv i knästrumpan? Jo, för att kunna sprätta upp engelsmän och för att kunna sprätta upp en Haggis...

Mer av Burns: A red, red rose

O my luve is like a red, red rose
That's newly sprung in June;
O my luve's like the melodie
That's sweetly played in tune.

As fair art thou,
my bonny lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.
Till a' the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun;
I will luve thee still, my dear,

While the sands o' life shall run.
And fare thee weel, my only love,
And fare thee weel, awhile!
And I will come again, my love
Though it were ten thousand mile.

"Every artist is a cannibal..."

"Every artist is a cannibal,
every poet is a thief;
All kill their inspiration
and sing about the grief. "

Äsch, alla stjäl vi något någon gång. Författare kallar det inspiration och förmodlingen musiker också. Någon gång måste väl en nyskriven låt likna en gammal. Någon gång måste väl en ny roman ha något av någon gammal. Kanske ganska ofta.

Min svaghet för spänning i berättelser har fått mig att överväga att hoppa på den sk. deckarkursen i Sevilla. Alternativet var att få enbart författarcoaching och sedan sitta och skriva mycket själv. Det var också lockande, men efter att ha konsulterat höger och vänster, och efter att ha fått information om att "deckarkursen" är mycket bredare, den handlar om att skriva spännande i allmänhet, så lutar det åt den.

Jag läser hemskt gärna deckare, för spänningens skull, men det är sällan som jag hittar "typiska" deckare som kittlar sinnet ordentligt.
Med typisk deckare menar jag romaner som har ungefär följande utveckling:
Någon mördas av en okänd-polis kopplas in (ibland en privatdeckare, speciellt i amerikanska deckare)-riskerar liv och lem för att lösa fallet-hittar oftast en person av motsatta könet att romantiskt involvera sig med-löser fallet (alltid under dramatiska former).

Michael Connellys deckare om den egensinnige LA-polisen Harry Bosch, har alltid kittlat mitt sinne, varför vet jag inte riktigt, hans böcker följer nämligen ganska slaviskt ovanstående mönster. I en senare roman, den om den cyniske försvarsadokaten i "I Lagens Limo", följer lite andra mönster, och är även den kittlande.

En annan amerikan, George Pelecanos, har lämnat deckarmönstret i flera böcker. Min favorit "Drama City", handlar inte alls om något mord, men är ändå spännande. Den boken har förresten inspirerat mig att börja med det skrivprojekt som fått mig att vinna kursen i Sevilla.

Andra exempel: Hemma i Sverige säljer Camilla Läckberg mycket böcker. Hon är hopplöst fast i deckarmönstret. Ingen av hennes böcker har riktigt kittlat mitt sinne, men jag läser ändå, hon är ju för sjutton en av de få kända författare som mitt kära Bohuslän lyckats uppbringa. Nej, Bohuslän är varken ett Värmland eller Småland, fullt av författare...

Åsa Larsson har väl lyckats rucka på reglerna lite, jag tycker fortfarande att hennes debutroman var den bästa.

Håkans Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, är ett undantag som inspirerar mig. Och han vågar skriva kort. Jag såg filmen först och var osäker på om jag skulle kalla den spännande. Boken är bättre, spänningsmomenten är viktiga i romanen, men inte dominerande.

För att hoppa utomlands igen: Engelska Susan Howatch har jag skrivit om förut. Hennes senaste två romaner: The Highflyer och The Heartbreaker, är lysande psykologiska spänningsromaner, thrillers i sin rätta bemärkelse. Dessutom lyckas hon väva i lite trosfrågor och kyrka i det hela. Jag njuter. Jag försöker att inte stjäla från henne, men det är svårt, hon är min stora förebild.

Jag ska läsa The Highflyer igen, för att studera hur den är skriven, och för att den är skriven av en kvinna (har lovat att läsa böcker endast av kvinnor ett tag... Och då inte bara andlig litteratur).

-------------

Every artist is a cannibal...
En av världens bästa intros har denna låt. Just i denna video kommer introt ca 25 sek in. Hög volym är ett måste. (Dessutom tror jag att det talas holländska i början, Oh babytje, låter det som...)

Brian McLaren pratar miljö

Varsågod, MP3-länk till Brian McLaren som pratar miljö...

Where do you have hope?

Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?

Nja, det ska inte bli någon feministiskt brandtal idag.

I stället länkar jag till en bra insändare i Dagen. Julia Forssmed får stå för det (krist)feministiska brandtalet. På sin blogg länkar hon till den undervisning om sex och samlevnad i Jönköpings pingstkyrka, som hon talar om. Lyssna om ni orkar.
Så där spontant tycker jag att delar av undervisningen är rent pinsam (och som Julia säger, inte speciellt bibelförankrad). Julia frågar:
"Den vane bibelläsaren vet att Eva åt av frukten och att Gud senare ställer henne till ansvar. Det är inte så att Adam fått ett speciellt ansvar för Eva som översatt till vår vardag kan tolkas som att alla män har huvudansvar för de kvinnor de lever med. En sådan underordning går inte att finna i Bibeln, utan det vi hittar är ett ömsesidigt beroende och ett ömsesidigt ansvarstagande. Genom ätandet kommer synden in i människans liv. En av konsekvenserna därav är som sägs i 1 Moseboken 3:16 att mannen ska råda över kvinnan. Ensidig underordning är alltså en konsekvens av syndafallet och således också något som Jesus tar på sig i sin död på korset. Huruvida ensidig underordning predikas är inte en liten fråga utan berör ytterst sett hur man ser på Jesu gärning. Dog Jesus också för förtrycket av kvinnor?"

Nej, det verkar sitta så djupt i många kristna sammanhang att det här med att kvinnans underordning går att hitta i skapelseberättelsen.
Jag har skrivit mycket om detta förut, jag ska inte tjata.

Men varför är det så att när man kommer in på mans- och kvinnoroller så blandar man ihop rent fysiska/intellektuella skillnader och frågan om underordning?
Ja, jag håller med om att män och kvinnor är olika, på många konkreta sätt, och nej, jag tror inte att Gud ursprungligen ville att kvinnan skulle vara mannen underordnad ("hjälp" som en underordnad tjänare). Varför fastnar man i att mannen behöver hjälp och glömmer vad som står i 1 Mos. 26-27 (där texten är helt "underordningsneutral").
Helhetssyn, please....

Jaa, jag är fullständigt övertygad om att Jesus också dog för förtrycket av kvinnor! Och även för konsekvensen av syndafallet: Kvinnans underordning.

En annan läsvärd insändare i Dagen. Alf Claesson frågar ironiskt och träffsäkert om ikonbrasor ska lysa upp vårt andliga mörker.

Mer än lovligt galen

Ett av argumenten som man ibland hör från ateister är att de har svårt att förstå hur en välutbildad och intelligent människa kan tro.
Att det är fullkomligt ologiskt och vanvettigt att tro på en gud när världen ser ut som den gör, när Bibeln är så konstig och rentav grym och hur kan man tro på jungfrufödseln och under och uppståndelse. Det finns ju inga bevis.
Nej... det finns kanske inga bevis.

Först måste jag säga att jag har svårt att hitta något vettigt argument mot det första.
Ja, egentligen så undrar jag; är det lättare för en analfabet och lågintelligent att tro? Vet inte.
Men faktum är att en överväldigande majoritet av jordens befolkning tror på någon hög makt.
Väldigt många av dessa är både intelligenta och välutbildade. Så jag är inte ensam.
Hur går det ihop?

Kanske är det så att en majoritet av jordens befolkning faktiskt är mer eller mindre galen?
Jag har filosoferat lite tidigare om det här med det galna att tro på en Gud, som man egentligen inte kan närma sig, på samma sätt som man inte kan närma sig solen utan att förkolnas.

Intelligent och välutbildad, men egentligen ganska galen. Det är väl så man måste förklara det?

Samtidigt funderar jag på det galna i att förlita sig på en annan människa. För det är ju ändå det som äktenskapet innebär. Man förlitar sig, överlämnar sig till en annan.
Faktiskt förbaskat svårt ibland, det vet alla.
Ändå tog jag för ett antal år sedan just det steget, ut i det okända, full av förtröstan att någon skulle fånga upp mig, och det utan att tveka en enda sekund.

Varför i hela världen?! Det hade ju varit mycket tryggare att stå kvar och förlita sig på sig själv.
Varför gör man sådant?
Det finns väl ingen logik i att tro på kärleken, att känna kärlek? Vad har jag för bevis för att det kommer att hålla, att det är rätt? Vad har jag för bevis, annat än det jag själv känner? Och det är inte alltid så lätt att veta vad man känner.
Varför tror en välutbildad och intelligent människa på kärleken?
Mer än lovligt galen, är man nog ändå.

Härlig galenskap, måste jag tillägga.
Men be mig inte förklara den.

Vad som gör mig glad

Det är ganska mycket, men givetvis är uppskattning från andra något som gör mig glad.
Det har varit en hel del av detta de senaste dagarna och det gör mig alldeles varm inombords. Allra senast detta, jag blir glad om jag lyckas göra någon annan glad!

Reaktionerna på min lilla vinst har också värmt. Kanske börjar ni snart anklaga mig för falsk ödmjukhet, men jag har fortfarande svårt att verkligen tro på (eller förtrösta på) att jag verkligen kan skriva.

Inga-Lina sade något om vitaminkik. Jo, det känns redan så. Jag har fått en kick. Och det mitt i stressen runtomkring mig (köket åker ut i nästa vecka, det nya kommer veckan efter, dottern ska välja skola inför hösten...).

Kicken gäller inte riktigt bloggen. Så jag ber om ursäkt för att det inte kommer några som helst vettiga inlägg just nu. Men det borde jag kanske inte säga, då brukar det dyka upp något på någon blogg eller i någon tidningartikel som får mig att gå i taket, och så är jag igång igen...).

Mer som gör mig glad:
När språket flyter, när jag känner att jag verkligen tycker om eller berörs av det jag skriver. Låter det konstigt? Ibland blir jag så fäst vid karaktärerna att jag blir alldeles känslosam, känner med dem, skrattar med dem, gråter med dem...
Personer som inte finns... Knäppt, eller hur?

Mer:
Att upptäcka att man faktiskt kan tycka om någon, fastän man tycker väldigt olika om viktiga saker. Det är egentligen märkligt att det kan fungera så ibland, kanske är det ett rent Guds under. Speciellt när det gäller kristna medsyskon, som man tycker har helt felaktiga åsikter, men man känner ändå att man tycker om dem.
Jag har upplevt det med ickekristna också, IRL och på bloggen. Någonstans i en diskussion kommer man fram till att man respekterar den andre, och vice versa, och att man uppskattar varandra (utan att ibland riktigt förstå varför...).
Jag tycker den här sortens upplevelser är uppiggande. Är det någon av er som har upplevt något liknande?
-------
Tillägg: Mer som gör mig glad:

• Daniel har vaknat efter ett väldigt långt andningsuppehåll. Jag önskar fullt tillfrisknande och god sömn. Och nya vassa blogginlägg!
• Om 7 (sju) veckor är det enligt statistiken 21 grader varmt i södra Spanien och då är jag i Sevilla, Inshallah!

-------

Post scriptum:

Mer om mitt tävlingsbidrag här.

Lite chockskadad...

... är jag fortfarande. I går var det som om jag hade lite baksmälla, orkade ingenting. Jag var helt slapp, speciellt i hjärnan.

Nyheten sprider sig långsamt och alla tycker det är jättekul. Min man tror fortfarande att han ska kunna gå i pension i förtid, därför att hans fru ska bli mångsäljande författare. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta ned honom på jorden.

Jag ska bara på en skrivarkurs...

I Sevilla kanske, visserligen, men ändå...

Jo, Inga-Lina, jag ska åka till Sevilla, och Birger, nej, jag ska inte åka tåg, jag flyger... :)

(Egentligen hade det varit urhäftigt att åka tåg ända till Sevilla, men då hade jag nog behövt en vecka till...)

Nej, Dag, det blir ingen golf på Costa Brava...

Kanske är det dags att berätta lite om vad för tävling det är som jag har vunnit. I huvudsak handlade det om att beskriva sitt romanprojekt och vad man behövde hjälp med.

Detta är alltså mitt nya projekt, det har jag inte berättat om förut.

Ni kan hitta en slags prolog till berättelsen på min skrivarblogg, där får ni en liten introduktion till huvudkaraktärern Karin, men novellen på skrivarbloggen utspelar sig långt innan den nya berättelsen.

Här kan ni läsa lite mer om ungefär vad jag ska ge mig iväg på.

Jag kan välja mellan enbart författarcoaching (och mycket mer tid för skrivande) eller att vara med på deckarkursen. Eftersom jag bestämt hävdar att jag absolut inte skriver en deckare, så var jag först inte så pigg på deckaralternativet. Men sedan fick jag förklarat för mig att hela kursen är bredare än så, till att omfatta mer om att skriva spännande i allmänhet. Och eftersom min berättelse har ett spänningsmoment, så...

Och jag får lite extra coaching för just mitt projekt.

Nu vet jag inte exakt vad jag ska välja.
Vi får se.

Nu får jag återgå till vardagen. Ska baka en tårta. Dottern fyller tolv år i morgon.

"GRATTIS, DU HAR VUNNIT SKRIVARKALENDERNS FÖRFATTARTÄVLING"

Så stod det i emailet.

Jag är helt i chock.
Jag har vunnit en skrivarkurs.

Två månaders författarcoaching över email eller en veckas skrivarkurs i Sevilla i mars.

Det senare låter givetvis mycket lockande. Men det låter bättre än vad det är, resan ingår nämligen inte, så vinsten blir egentligen en utgift för mig. Om jag reser till Sevilla, vill säga.
En sisådär 3000 kr fattigare blir jag, om jag får ett bra biljettpris...
Men det låter vansinnigt lockande! Tänk att möta våren (runt 21 grader i mars!) i Sevilla tillsammans med ett gäng likasinnade med författarambitioner! Och bara ägna sig åt sitt skrivande och få coaching och feedback!

Jag blir alldeles matt och tror inte att det är sant!
Jag återkommer i morgon och dementerar om det visar sig att jag har drömt alltihop!

-----------


Okej, maken tycker att jag ska åka till Sevilla och det är ju generöst av honom, han är ju nämligen den som får (måste) betala resan och får ordna med allt det praktiska här hemma. Jag antar att han kallar in farmor...

Efter det att jag hade talat om min nyhet för honom övervägde han att gå i pension i förtid (han har det just nu superstressigt på jobbet...), eftersom hans fru skulle skriva en ny Harry Potter och bli mångmiljonär. Nåja, sade jag, jag skriver inte barnböcker!...
------------
J K Rowlings-fotnot.
Uppenbarligen nobbade 12 (tolv!) förlag Harry Potter innan hon fick napp.
Bonniers blunder vad det gäller Pippi Långstrump känner vi alla till.
Källa: DN

Ekumeniken, den stora skökan?

Jag börjar med att ställa en fråga. Det kommer nog fler.

Jag ser att det med jämna mellanrum poppar upp åsikter om ekumenikens likheter med den "stora skökan" som Uppenbarelseboken talar om. Jag är ingen expert på Uppenbarelseboken, jag tycker att den är så enormt svår att förstå. Dessutom frågar jag mig; hur mycket av det som denna Bibelns sista bok talar om ligger i framtiden, och hur mycket ligger bakom oss?

Oroa er inte, jag förväntar mig att Jesus en gång kommer tillbaka, så att alla märker det, men uttrycket "Jesus kommer snart!" tenderar att ge mig märkliga allergiska reaktioner inne i själen.
Jo, Jesus kanske kommer snart, men det kanske dröjer ytterligare 2000 år, eller 200 000 år. Hur kan vi veta? Har jag levt under Digerdödens tid så hade jag nog också trott att Jesus skulle komma snart.

Insändarskribenten i dagens Dagen, hoppar rätt in i Upp kap. 17 och talar om att den stora skökan som kapitlet handlar om:

"uppbyggande av ett kyrkosystem i den sista tiden som kallas för Skökan."

Jag reagerar, var i Uppenbarelseboken står det att det handlar om ett kyrkosystem? Har jag missat något? Den som vet mer än jag, lämna gärna en kommentar.
Vidare i insändaren:

"Guds församling kommer att delas upp mellan dem som är Jesu brud och redo att möta Honom på skyn och dem som går in under Skökans vingar. Här kommer Antikrist att tas emot med öppna armar till dess alltsammans går i fördärvet."

Var står det i Bibeln? Jag har antagligen missat något igen. Förlåt mig för att jag tar en genväg via er mer kunniga läsare än att läsa hela Uppenbarelseboken själv, men jag är lite otålig.

Hur vet vi att Johannes inte talar om tex. dåtidens Rom? Snacka om den stora skökan som var berusad av blod från de heliga.
Romarnas motsvarighet till Expedition Robinson var ju att kasta kristna till lejonen på en stor arena, live...
Givetvis var det frestande för kristna under den tiden och göra något för att rädda livet, tex. offra något till kejsaren, bara lite....

Martin Luther trodde att det hade med katolska kyrkan och påvedömet att göra.

Föremålen växlar.

Den eskatologiska tolkningen av Uppenbarelseboken och andra liknande texter i Bibeln, dvs den tolkning som anser att det handlar om själva avslutningsfasen i historien, är en ganska modern tolkning, den har vuxit sig starkare under de senaste 200 åren (källa. bl a engelske biskopen Tom Wright och Libris stora handbok till Bibeln s. 771).

Det upphör inte att fascinera mig hur olika tolkningar kristna kan göra av Bibeln kanske mest svårtolkade bok.
Någon som har fler frågor? Eller rentav svar?

Multikulturell helgmålsringning från Bergsjön

Någon som såg helgmålsbönen i lördags den 12 januari?
Om inte, här får ni chansen igen, och passa på, det brukar inte ligga ute mer än en månad på webben.

Helgmålsringningen kommer från Bergsjöns kyrka i nordöstra Göteborg, en utpräglad invandrarförort. Bland annat finns det många arabisktalande kristna i Bergsjön. Helgmålsringningen är riktigt multikulturell. Kyrkoherde Leif Dahlin läser till och med välsignelsen på arabiska.

Här måste jag givetvis tala om vad som är huvudorsaken till att jag länkar till detta. Leif är nämligen en mycket god vän och om någon skulle fråga mig om jag har någon andlig mentor eller förebild, så är det han. Ödmjuk och samtidigt totalt orädd. Han har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, präst i överklassförorten Askim och nu kyrkoherde i den totala motsatsen Bergsjön. Tiden i Bergsjön har fått honom att engagera sig i de kristnas situation i Mellanöstern, vilket ledde honom och några fler från Göteborgs stift på en annorlunda pilgrims- och studieresa till Syrien och Libanon hösten 2005.

I väntan på att äta mezze på en typisk arabisk restaurang
i gamla stan, Damaskus. Förutom Leif Dahlin (vit skjorta) och undertecknad
återfinner ni bla. Gunnar Kampe (intill mig), som i nästan fyrtio år var präst i
Angered, Göteborg.

----------
Litet tillägg.
Jag kan inte låta bli att berätta om följande episod. Gunnar Kampe satt i bilen med oss och studerade fascinerat den hektiska kvällstrafiken i centrala Damaskus. Plötsligt utbrast han: "Nu förstår jag varför de kör som de gör i Hjällbo!"

Vintrig nostalgitrip: Lebanon on ice

Så här i blöta Holland, när termometern lyckades visa +10 för ett par dagar sedan, längtar jag till snön. Vad jag förstår är har inte heller södra Sverige mycket vitt för tillfället.
Kom med på en vintrig nostalgitrip.

Vi träffar ofta på folk som har svårt att tro att det går att åka skidor i Libanon.
Tillhör du en av dem?
Inte så länge till...
Okej, först ska man ta sig dit. 20 min till Syrisk-Libanesiska gränsen. Trötta gränspoliser som ber en köra försiktigt "it´s icy today, madam!"
Var det snö redan där, på 1000 m höjd, då visste vi att det skulle bli vanskligt att ta "the short route" det vill säga den via småvägar i Libanons berg. Då var det bättre att köra via Beirut och ordentligt snöröjda vägar. Hade vi riktigt otur, då var bergspasset mellan Bekaadalen och Beirut stängd på grund av för mycket snö (och för många bilar utan snökedjor som stod på tvären).
Julen 2005 snöade det så mycket att vi höll på att inte komma hem. Vi fick köra via Tripoli i norra Libanon och runt bergen. Fem timmars resa i stället för två...
Över Bekaadalen och upp i bergen igen. Inom två timmar stod vi på skidorna, om vägläget var bra, vill säga...
Lägg märke till hur vi har dekorerat bilen med utländska klistermärken. Jag vet inte om ni ser den svenska älgen. Ifall libaneserna skulle tro att vi var syrier...
Det här var efter mordet på expremiärminister Hariri och ett par dagar före det att skandinaviska beskickningar stormades och brändes i Damaskus och Beirut.
Men i kristna Faraya-Mzaar, på över 2000 m höjd, var det som om tiden alltid stod stilla. Ibland hamnade jag i intressanta diskussioner med libaneser när vi satt i den långa liften upp till pisten på toppen. När de hörde att jag bodde i Damaskus tyckte de ibland lite synd om mig. Jag fick försäkra dem om jag att jag stortrivdes och att jag gillade syrierna. En gång sade en man: "We don´t like Syria. But we like the Syrians, they are our brothers..."


Säg mig, var någonstans i Europa kan man åka skidor och se Medelhavet samtidigt?
Någonstans måste det väl gå?

Jo, det är jag och min dotter, på skidor, i snön, i Libanon och med Medelhavet vid horisonten. Tror ni mig nu?
Klara dagar ska man kunna se Cypern. Det är nästan aldrig klara dagar...

Ibland övernattade vi på lilla hotell San Antonio, satt framför brasan, pimplade Ksara-vin, käkade Mezze och pratade om livet.... Det är märkligt vad man kan komma igång att prata om efter några glas Chateau de Ksara, rejält med moutabal på arabiskt bröd, och med världshistorien och världspolitiken inpå knutarna.

Och på vägen hem tog vi det kort som fick bli logo till min blogg så länge.
Just nu har jag ett annat Libanon-i-snö som logo.

Hjälp, vad jag längtar tillbaka ibland...

Bloggen lever sitt eget liv

Bloggen lever sitt eget liv ibland.
Min förra inlägg där jag talar om att vi får de ledare vi förtjänar, har hittills lästs minst 100 gånger. Inte en enda har kommenterat. Kanske är hela "Karisma-debatten", som Dagens artikelserie gav upphov tid, helt enkelt mättad. Kanske finns det inget i mitt inlägg som är värt att kommentera, så kan det vara ibland.

En annat, gammalt inlägg, har fiskats upp och kommenterats. Jag kom knappt ihåg att jag hade skrivit det.
Men jag har knappast ändrat åsikt, jag har svårt för när ateister inte kan se att deras uppfattning är en livsåskådning, precis som kristen tro är en livsåskådning. Sedan bryr jag mig inte om om de anser att ateism är grundat på förnuft eller rationalitet, en livsåskådning är det i alla fall, enligt min mening.

Men jag är inte så bra på att debattera med ateister (jo, det finns undantag), en del av er bloggkollegor är mycket bättre på det.
Jag har alltid sett mig som en ganska dålig kristen apologet. Hittar inte ord, liksom. Speciellt inte om jag verbalt måste försvara min tro.
Är det någon som känner igen sig, skriv gärna en kommentar.

---------

Fotnot:

Jag har precis sett en intervju på holländsk TV med Desmond Tutu. Han är och förblir en person som förtjänar att beskrivas med det engelska ordet flamboyant (kolla ordboken, eller den vackra bilden nedan). Jag har haft förmånen att uppleva Tutu IRL, jo, har har till och med skakat hand med honom. En liten man, bosktavligt sett, men en stor personlighet, och en fantastisk medlare. Jag såg honom i en medlingssituation på en konferens, han var absolut fantastisk.

Tutu gjorde på slutet intervjuaren svarslös. Helt enkelt för att han är en god apologet. Imponerad, något annat ord hade nog intervjuaren inte för den före detta biskopen. Ändå lyckades han få ur sig en sista fråga; "Men har Desmond Tutu inga svaga sidor?"
"Jovisst har jag det!" protesterade Tutu.
En av de svaga sidorna var: "I like to be liked".
Vilket förstås har varit jobbigt, eftersom han under apartheidåren var den person som motståndarna mest "älskade att hata".

Jag är knappast en person som folk älskar att hata.
Men Tutus svaghet delar jag.
Jag vill hemskt gärna att folk tycker om mig. Så till den grad att jag konstant försöker undvika att göra något som får folk att tycka motsatsen. Tro, mig det är handikappande. Det gör en så förbaskat feg. Och tråkig. Ganska blek.
Inte precis flamboyant.

Vi får de ledare vi förtjänar...

... och inte alltid nödvändigtvis de ledare vi vill.

På Kolportörens fråga "Vilka ledare vill vi ha?" svarar en kommentator att "kyrkorna får de ledare de vill ha".

Min bloggtitel och inledning är en omformulering av något som Birger Schlaug (som har blivit något av ett bollplank för mig...) har sagt, på sin blogg eller i ett mail, jag minns inte vilket:

"Folk får de politiker (eller) ledare de förtjänar.”

Sedan lade han till: ”Inte de man vill ha. De man förtjänar."

Nog stämmer det in på kyrkan också.
Vi vet nog ganska väl vad för ledare vi vill ha i kyrkan.
De får gärna ha mycket utstrålning, ska kunna predika, engagera, själavård, kunna medla i konflikter i församlingen, vara bra arbetsledare, ha koll på ekonomin…
Ja, och så är det ju bra om det har någon slags direktkontakt med vår Herre, gärna profetiska gåvor eller liknande. Listan kan nog göras lång.

I stället får vi de ledare vi förtjänar. Varför?
Vem vill ha ledare som manipulerar, kör över äldstegruppen, inte betalar fakturorna, ber folk skuldsätta sig och ge pengarna till församlingen, ruckar på tystnadsplikten… ?
Ingen antar jag.
Ändå händer det igen. Och igen.
Vi får de ledare vi förtjänar.

Låt mig börja från början.
En eller ett par personer får en vision. Visionen ”prövas” och får stöd av fler. Man kör i gång, tar åtskilliga ”leap of faith” och det rullar på.
Härliga gudstjänster, skön lovsång, givande bibelundervisning. Profetiska budskap, Gud talar, det händer saker…

Men det visionära ledarskap vill inte gå via ett äldsteråd. Det tar tid. Visionerna kan blekna under vägen. Det finns ju alltid någon som opponerar sig. Så man omger sig med en grupp ja–sägare. Hängivna människor, som tycker likadant. Det är viktigare att de säger ja, än att de vet vad de gör. Visionärer uppmuntras, realister körs över.
Någonstans på vägen börjar man spåra ur.

Låt mig först säga att artikelserien om Karismas uppgång och fall var något av det bästa som Dagen har gjort. För sent, eller inte, bättre sent än aldrig.
Man hoppas ju att människor ska varnas och vara på sin vakt, så att det inte händer igen.
Ändå är jag rädd för att det kommer att hända igen.

Människor låter sig alltid manipuleras.
Jag vill inte påstå att Karismas ledare från början var manipulativa. Jag har ingen aning om det var så. Kanske blev de manipulativa under tidens gång. De hade visioner och upplevde Guds tilltal och ville förverkliga visionerna. För att nå dit krävdes det att inte alla regler följdes.
Ändå är det svårt att förstå. De hade visioner om att hjälpa utsatta människor, för att ta ett exempel.
Samtidigt struntade de att betala fakturor till småföretagare som höll på att gå i konkurs som följd. Hur går det ihop?
De ville hjälpa människor i personlig kris och samtidigt började de rucka på tystnadsplikten i samband med själavård.
Hur går det ihop?

Varför låter vi oss manipuleras?

Thomas Österberg säger i sin ledare i Dagen:

”Men mer än en gång i historien har församlingar och organisationer hamnat snett för att ledare, som börjat väl, koncentrerat makten eller omgett sig med bara ja-sägare. Inflytandets berusning behöver alltid balanseras av krafter runtomkring som vågar påtala brister och osunda vägval.”

Jag vet att jag ställer många frågor. Just nu har jag inte svar.
Jag tror dock att vi får de ledare vi förtjänar.

Om vi väljer att inte se varningssignalerna och och är beredda att tillåta att våra ledare koncentrerar makten och omger sig av ja–sägare, inte tillåter insyn, ruckar på tystnadsplikten och så vidare, så kommer de antagligen någon gång att göra just det.
Och då är det försent.

MIN BLOGG FYLLER 1 (ETT) ÅR!!

Jo, faktiskt.
Har svårt att tro det själv.

De första månaderna i bloggosfären var det förhållandevis tyst. Trodde jag. Jag hade egentligen inte koll på vem som läste, jag skrev mest för mig själv. Och jag hade ingen aning om hur man betedde sig.

Varför började jag blogga egentligen? Jo, en av orsakerna var att vårda min svenska. Bor man utomlands och talar ett annat språk (eller två, som det har varit för mig i många år) då är det lätt att svenskan tar stryk.

Dessutom hade jag behov av att reflektera. Över min tro, alla mina år i Afrika och Mellanöstern, föräldraskapet, politik, kärlek, författardrömmar och många andra saker.

Visst har jag lyckats med det första. Att kämpa med formuleringar och ordval så gott som varje dag är nyttigt och kul. Och ännu roligare är den positiva responsen över mitt språk som jag har fått. Värmande.

Att reflektera över svåra ämnen har varit givande, men också svårt. Jag har gått på en del smällar, och kanske då mer utanför min egen blogg. Jag trodde att jag i min enfald kunde tillföra något. Jag har ju trots allt en del kött på benen. En del av er tycker säkert att jag har gjort det. Men själv känner jag att när man skriver om ämnen som personligen berör en djupt är det svårt att vara objektiv och svårt att inte bli upprörd. Speciellt om man är en känslig person.
Dessutom finns det alltid någon som vet bättre och det måste man vara ödmjuk inför.
Och Gud vare tack för enfaldiga människor, de har gett mig mycket genom åren.

Bloggosfären är ett öppet forum och det har sina för och nackdelar. Det döljer sig mycket människoförakt, förakt mot personlig tro, rasism och annat otäckt därute. Jag blir nästan rädd men framför allt ledsen.
Tack och lov finns det mycket kärlek, ord om försoning och fred också. Mötet med denna nya värld har givit mersmak, hjälp, det låter som om jag har bott isolerad någonstans och inte alls hängt med. Kanske har det varit så ändå, vi har bara haft bredband i ett år i alla fall, haha!

Största behållningen?
Jo, alla jag har lärt känna genom bloggandet. Det var något som jag inte alls hade förväntat mig. Lite oförberedd var jag också. Det är lite som om man har fått en hel drös brevvänner på en gång. Och kommunikationen är snabb, så man lär känna varandra ganska fort, och ingående. Det har varit både skratt och tårar. Fantastiskt roligt och givande har det varit. Tack alla! Jag har en dröm om att träffa er allihop I Verkliga Livet, alla på en gång, helst, det skulle vara en höjdare.
------
Det är antagligen förmätet att tala om det man är mest stolt över.
Får man ha egna favoriter?
En del har jag i alla fall, och jag listar dem här. Inkluderat är även de inlägg som uppmärksammades mest, via andra media, andra bloggare eller genom mycket kommentarer. Här kommer några toppar (eller eventuellt bottennapp...):

Norska ambassaden brinner i Damaskus. Jo, jag var ju ögonvittne till detta, och skrev om det. Och blev totalchockad över besökssiffrorna på bloggen och länken från en ledarskribent.

Svenska Kyrkans vigselrätt (länk från SVTs Agenda) och missuppfattningen att Svenska Kyrkan är skyldig att stå till buds med "ritualer" när människor längtar efter det. Fick mig att reflektera en hel del över äktenskap och vigsel.

Blodig helig mark, en mycket personlig reflektion över Israel-Palestina konflikten, som "urbloggades" på Dagens sista sista, och som nog är det inlägg som det var mest smärtsammast att skriva (och jag skulle antagligen aldrig skriva något liknande igen).

Mina inlägg om abort tror jag att jag står för till 100% fortfarande. Fortfarande är jag för fri abort, men mot det ansvarslösa synsättet på sex, som dominerar idag. Man är två om att ha sex, liksom man är två om att få barn, är mitt motto. Lite hårddraget tycker jag att man inte ska ha sex med någon, som man inte kan tänka sig att bilda familj med, men har man det ändå bör man skydda sig både en och två gånger, för abort är den allra sämsta utvägen. Minska
aborterna genom att minska graviditeterna. Ursäkta min minipredikan, jag går vidare till C S Lewis...

Mitt försvar för C S Lewis fick en konsekvens som jag absolut inte hade räknat med; jag hittade i och med detta en av mina favoritbloggar och fick en ny bloggvän och diskussionspartner på köpet. Jo, jag har stor respekt för denne troende ateist, som inte har något emot att jag slår Bibeln i huvudet på honom emellanåt. Tackar ödmjukast, Birger, för att du är gett mig en hel del att fundera på (och vice versa, hoppas jag) och bör väl tillägga att jag står fortfarande för vad jag skrev om C S Lewis...

Göran Skytte fick sig sina slängar han också, och jag fick en diskussion med honom med, fast över email. 100% mot dödsstraff är jag fortfarande, och jag tycker fortfarande att Skytte är lysande när han skriver om livsåskådningsfrågor, men tröttsam när han blir så där gnälligt politiskt blåkonservativ.

Lite feminism smyger sig in i min kristna själ ibland, av den enkla anledningen att jag tycker den hör hemma där (den bibelförankrade feminismen alltså!) och det fick mig också att kommentera Paulus och Skapelseberättelsen, något naivt, jag hade kanske skrivit lite om Paulus idag. Jag fortsätter att efterlysa kristna kvinnliga förebilder inom olika områden, och då även bloggosfären. Mer tjejer! MER TJEJER!

Jag gick in i bloggväggen med en rejäl smäll någonstans i oktober och november 2007, det var något chockerande och lite svårt att ta sig ur. Jag samlade i alla fall så mycket kraft att jag gav mig in i en ikon och Peter Halldorf-debatt, och den debatten var givande och höll i sig ett tag.

Kristna och miljöfrågor, ja, från den mer konservativa och evangelikala sidan har det genom åren var ganska dött. "Jesus kommer snart - who cares", liksom. Skrev en del om detta också.

Det något tumultartade mötet med begreppet Emergent Church har jag också skrivit om. Först var det Brian McLaren som fick mitt hjärta att klappa fortare. Sedan har jag upptäckt mer, och allt har jag inte svalt med hull och hår. En hel del håller jag fortfarande på och lär mig om. Det finns så mycket att läsa och lyssna till som har sitt ursprung i EC-konversationen.
Engelske Biskopen Tom Wright har blivit en favorit.

Och vad det gäller alla skrivarkrämpor och skrivarexperiment på den intilliggande bloggen, TACK, Birger, Johan, Dag, Leo, Egon, Z, Inga-Lina mfl, för alla uppmuntrande ord. Det värmer oändligt mycket, jag vill bara att ni ska veta det! Stor kram!
--------------
Vad vill jag egentligen med bloggen? Jag vet inte riktigt.
Någon slags naiv förhoppning om att vara salt och ljus
kanske.

U2, mitt eget husband, sätter
väldigt bra ord på hur det är att längta efter att
få vara ett redskap för vår Herre, Yahweh.
"Take these hands
Teach them what to carry
Take these hands
Don’t make a fist
Take this mouth
So quick
to criticise
Take this mouth
Give it a kiss"

Den djuriska lustfyllda människan

Jag har funderat på det här ett tag.
Vad är det nu som skiljer människan från djuren?
Eller kanske är det inget som skiljer människan från djuren? Människan är kanske ett djur. I alla fall har människan många egenskaper som de delar med djuren.

Som kristen tror man att människan är skild från djuren, att hon är skapelsens krona.
I alla fall bör man tro det. Jo, jag tror det nog också. Men Gud hade nog humor när han skapade människan så lik djuren. Eller djuren så lik människan. Så många gemensamma gener. För att sätta griller i huvudet på människan, kanske.

Vad skiljer då? Människan har en själ, säger en del. Har djuren ingen själ? Hur vet vi det? Mja, jag är ingen ”får man ta hunden med sig in i himlen”–typ, men annars överlämnar jag denna frågeställning till de som tycker det är värdefullt att ödsla tid på den.
Människan har en själ som längtar efter Gud, säger kanske troende. Äsch, det är bara kemi i hjärnan eller möjligtvis en gudsgen? Kanske. I så fall tror jag att alla har den, inte bara en del. Om vi skulle hitta den, skulle vi hitta den hos djuren också?

Människan älskar. Gör inte djuren det? Hanar uppvaktar honor. Bygger bon för honan. Tar hand om sina ungar. Jo, en del djur gör det i alla fall, och ganska bra dessutom. Även om älgkalven står på benen inom en timme efter födseln, så är den ändå beroende av älgmammans mjölk ett bra tag.
En hel del människor är ganska dåliga på att ta hand om sina ungar. Så att ta hand om sina små är knappast typiskt mänskligt.
Människan älskar även när hon inte ämnar fortplanta sig. Gör inte djuren det? Våra så kallade närmaste släktingar, aporna, har de sex bara för att det är mysigt? Inte vad jag vet i alla fall. Men biolog är jag inte. Om jag har fel, säg till.
Om man nu tror på evolutionen, varför har människan utvecklats till att lämna brunst och lämpliga tider att fortplanta sig bakom sig i evolutionsutvecklingen? Barn föds året om (ja, en hel del barn föds på våren, men det har nog mer med semesterlust året innan att göra än brunst…).
Lust, ja. Har evolutionen sett till att människan har utvecklat lust för att försäkra sig om att hon fortplantar sig?
Har Gud gett människor lust till varandra för att se till att hon fortplantar sig? Så lusten har bara ett syfte, att människan förökar sig och uppfyller jorden?
Kyrkofadern Augustinus trodde att den sexuella lusten var en konsekvens av syndafallet. Han såg det som något nödvändigt ont. Jo, om man inte kände lust kunde man inte producera barn. Ville man inte producera barn, alltså ville man leva i celibat, då var lusten något ont. Tyvärr tror jag att Augustinus har stor skuld i att kyrkan blev så sexfientlig.
Många hävdar att kyrkan inte alls är sexfientlig. Den är endast fientlig mot sex som inte sker inom äktenskapet. Kanske är det så. Men samtidigt tror jag ändå att kyrkan har stor skuld i att synen på speciellt kvinnans sexualitet har varit så snedvriden. En kvinna som kände lust sågs som extra syndfull, medan att tillfredsställa mannens lust var biologiskt nödvändigt (en kvinna kan ju bli med barn utan att känna någon lust alls).

Jag undrar om Augustinus hade föreställningar om hur Adam och Eva hade sex innan syndafallet? Lite som djuren? Sex utan lust? Enbart för att uppfylla jorden? Lite som djuren.
Och vad hände med människokroppen efter syndafallet? Jo, kvinnan fick föda barn med smärta. Det var en skillnad. Men hela den där förmågan att känna lust till en annan människa, var det något som människan fick i och med syndafallet?
Nej, jag tror absolut inte det. Genesis ger inga tydliga svar. Men allt det där med att människan, Adam inte skulle vara ensam, tycker jag tyder på att Gud ville göra två människor, en man och en kvinna, som ville ha varandra. Och inte bara ville ha varandra som hanar och honor, utan som människor.

En kommentar på en Johans blogg talade om sexualiteten som kittet i en relation mellan man och kvinna. Och då inte bara ett kitt som bara handlar om att fortplanta sig. Nej, sex i äktenskapet/relationen är inte bara dess fullbordan utan också dess fulländning.

Men kanske är det bara kemi alltihop ändå. Jag vet inte. Det sägs att förälskelse är en kemisk reaktion. Syftet med mannens orgasm har otvivelaktigt med fortplantning att göra, men också kvinnans. Kvinnans orgasm underlättar befruktning. Biologi och kemi alltihop…
Men vad är det för kemisk reaktion som får mig att falla för X och inte för Y och att X dessutom faller för mig samtidigt? Något med min lukt? Eller hans?
Många djurhonor väljer ut den hane de verkar tycka är den starkaste, den som har bäst gener.
Gör människan det? Det finns ju ett otal exempel på kvinnor som väljer ut totalt olämpliga män (och vice versa). Producera barn kan de flesta, men alla kan inte ta hand om dem så bra.

Så för att sammanfatta alla dessa snurriga tankar; vad tror jag skiljer människan från djuren?

Jag vet att om jag fick förmånen att träffa kyrkofadern Augustinus så skulle jag nog påpeka för honom att jag är övertygad om att det är människans lust som gör henne mänsklig. Den har ingenting med djuriskhet att göra.
Eller?
Det är kanske bara kemi ändå. Och vi beter oss inte annorlunda än djuren. Evolutionens (eller Vår Herres) konstgrepp för att se till att människan fortplantar sig. Djuriskt? Mänskligt?

Men säg mig något djur där hanen och honan kurar ihop sig och kryper in i varandras famn efter avslutad älskog, småpratar och säger att man älskar varandra, för att slutligen somna och sedan vakna tillsammans, flera timmar senare, fortfarande omslingrade. Något?
Människan?

Äsch, det är väl bara kemi.
Förbaskat mysig kemi i så fall...

Om när kristna ser ned på andra kristnas tro

En insändare i Dagen får mig att minnas mina tidigare erfarenheter av pingstvänner. Jag vet inte om insändarskribenterna är pingstvänner, men jag tolkar det så.
Jag hoppas alla läsare som är pingstvänner inte missförstår mig, jag vill inte generalisera. Dessutom tror jag att många kristna från andra (evangeliserande) kyrkor gör sig skyldiga till samma sak:
Man försöker frälsa sina medkristna.

Låt mig börja från början.
Någon gång i livet har alla kristna blivit frälsta, alltså blivit kristna. En del har en stark frälsningupplevelse, för andra har det växt fram.
Om vi inte bokstavligt tar avstånd från vår tro, så behöver vi inte bli frälsta igen.
Däremot behöver vi förnyelse i vår tro regelbundet. Om vi går in på villovägar behöver vi ledas rätt igen. Tidningen Dagen har varit full med exempel den senaste tiden på när det har gått fel.
Vi behöver omvändas från våra synder och vi behöver förlåtelse. Regelbundet.
Men jag tror inte att vi behöver blir frälsta igen om vi en gång har blivit kristna.

Vad har har sagt i den sk. ikon (och Peter Halldorf) debatten kan ni läsa här. Med fortsättning här och även här...

Dagens insändareskribenter (som faktiskt tar upp en hel del som jag håller med om, speciellt detta; jag har personligen svårt för påvens auktoritet, och med detta riskerar jag att stöta mig även med mina katolska läsare, inte bara pingstvännerna!) avslöjar sig genom att slänga ur sig en rejäl kråka på slutet.

"När pingstväckelsen kom till Brasilien genom de svenska missionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren under förra seklet bar de nyfrälsta före detta katolikerna ut sina ikoner på gårdarna och brände upp dem. Detta är exempel på den radikala kristendom vårt land behöver i kontrast till en andlighet som
skapar enhet genom att tiga om sanningen."

(Kursiveringen står jag för)

Notera att jag absolut inte motsätter mig den radikala i att bränna upp ikoner, om det nu var så att katolikerna i Brasilien tillbedde dem som man tillber avgudar.
Nej, det jag reagerar på är termen nyfrälsta, som kan tolkas så som om att människorna (som var katoliker) inte hade varit kristna innan.

När jag var tonåring hade jag vänner som var pingstvänner. Det fanns en tendens hos dem att lägga för mycket vikt på andedopet och då speciellt gåvan att tala i tungor. Om man inte talade i tungor var man inte andedöpt och då egentligen inte riktigt frälst.
Jag i min tur var ganska övertygad om att jag både var frälst och andedöpt, men detta dop hade inte inträffat vid något speciellt tillfälle. Gåvan att tala i tungor fick jag inte och har aldrig fått.Däremot mådde jag ganska dåligt av att mötas av attityden är det som hade skett med mig var inte riktigt tillräckligt. Min tro var inte tillräcklig. Jag hade inte nått ända fram.

Jag måste säga, att jag har sett denna attityd mot andra kristna i många sammanhang. Tyvärr väldigt mycket inom frikyrkan, trosrörelsen och den karismatiska rörelsen.
Som om vi som kristna kan se in i andra kristnas hjärtan och bedöma hur äkta deras tro är. Det kan ju bara Gud!
Nu menar jag inte att vi inte ska tillrättavisa våra syskon om vi tycker att de är ute och cyklar. Men vi ska akta oss väldigt noga för att antyda att våra kristna syskon inte är kristna.

Ännu en sak reagerar jag på i insändaren.

"Kyrkofädernas och andra postapostoliska kyrkliga ledares skrifter och tolkningar av Skriften ges ett utrymme framför den lokala församlingens rätt att under Andens ledning tolka Guds Ord."

Samtidigt använder skribenterna sig av David Wilkersons ord som om de vore sanning, därför att de tycker att hans profetia har uppfyllts.
Varför använder man sig av moderna OCH postapostoliska skrifter som denna utan förbehåll?

Julböcker och lite om var kärleken egentligen tar vägen

Jag hann läsa ytterst lite under jul och nyår. Sysslade med annat...

Dessutom lyckades jag med bedriften att inte köpa en enda bok. Det har nog aldrig hänt när jag har besökt Sverige. Dels på grund av att jag inte hittade något jag ville läsa och dels för att jag ville koncentrera mig på att skriva.
Men jag gick till biblioteket i stället. Biblioteket är fantastiskt, men fungerar dåligt för mig som bara är i Sverige korta perioder. Böckerna jag vill läsa finns sällan inne. Så också denna gång. Jag ville läsa Ylva Eggehorns Duvan och Lejonet, och bloggkollegan Inga-Lina Lindqvists roman Mirakelkuren. Båda var utlånade. Fick med mig Inga-Linas Avdelningen för påhittade föremål och en annan bok av en bloggkollega, Birger Schlaugs Svarta Oliver och gröna drömmar, i stället.

Båda böckerna är självbiografiska. Min första reaktion när jag läste dem var att jag nog aldrig kommer att lyckas skriva en självbiografisk bok. Varken Birger och Inga-Lina värjer sig för att gå in på det mer privata. Det är modigt. Och helt rätt, egentligen.
Nej, jag tror inte att jag skulle ha kunnat skriva självbiografiskt. Kanske när jag blir nittiosex. Jag tycker det är jobbigt som det är på bloggen, jag är ständigt rädd för att vara för självutlämnande och de konsekvenser som det skulle kunna ha för mig och inte minst för dem runtomkring mig. Och samtidigt är bloggar som är lite självutlämnande egentligen de som berör en mest. Håller ni med?
Skriver jag prosa så är jag ständigt rädd för att de som känner mig ska läsa det, om de någon gång får läsa det, och försöker se mig i det jag skriver. Vilket får till följden att jag blir hindrad i mitt skrivande, jag blir rädd för att mina karaktärer ska likna mig för mycket. I min strävan att få dem att bli så olika mig som möjligt blir de i slutändan just precis inte det. Det liknar mig i alla fall. Konstigt, men så är det.

Tillbaka till det jag har läst:

Inga-Lina beskriver sin väg från Vitryssland till Sverige som femtonåring och hur hon lärde sig svenska. Den handlar om språk, förälskelse och passioner. Denna korta välskrivna berättelse har fått mig ännu mer nyfiken på Mirakelkuren. Bättre lycka nästa gång på biblioteket, kanske. Eller kommer den ut i pocket?

Inga-Linas blogg handlar om hur hon skriver om fortsättningen på Mirakelkuren och här finns recensioner för den.
Inga-Lina och jag delar något som vi är ganska ensamma om; en fascination för den engelska författaren Susan Howatchs böcker, och speciellt de som handlar präster och andra i den anglikanska kyrkan. Inga–Lina är så modig att hon vågar säga att hon vill skriva lite i Howatch–stil, något som jag inte skulle våga mig på, Howatch är helt enkelt för bra för att jämföra mig med, men jag har henne definitivt som förebild.

Jag undrar, Inga-Lina, hur ska vi lyckas övertyga något svenskt bokförlag att Howatch böcker är värda att ge ut?

Vad ska jag säga om Birger Schlaugs Svarta oliver och gröna drömmar?
Den har tio år på nacken, men mycket är fortfarande aktuellt. Om man förväntar sig memoarer över Birgers politikerår, så får man endast lite av det. Det är ingen politiskt korrekt självbiografi. En del är som sagt ganska självutlämnande. Den som har koll på Birgers blogg har sett att han har lagt ut delar av boken där. Generellt fortsätter bloggen lite i stil med Svarta Oliver. Och jag som har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna, (har varit borta för länge från Sverige) läser alltså helst de avsnitt som handlar mindre om politik, både i Gröna drömmar och på bloggen. Skrivet på ett sätt som jag aldrig skulle våga skriva. Tror jag. Modigt och läsvärt.

För att avsluta vill jag citera något från båda böckerna, som faktiskt lustigt nog berör varandra.
Inga–Lina citerar Karin Boye: ”Vart går all längtan som når ingenting?” Lite senare frågar hon: ”Är passionen litteraturens opium?”
Birger skriver (något avkortat, och den kosmiska kärleken är något som Harry Martinsson skrev om):
”Var tar all känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? ----- Tar kärlek vägen någonstans? Överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det just det som är Gud?”

Jag tror nog att våra passioner, känslor och minnen ibland försvinner ut i ingenting och ibland kommer de andra till nytta. Speciellt om de kan översättas i ord (eller andra konstformer) som andra kan läsa eller ta del av på andra sätt. Karin Boye var passionerad (och tyvärr även olycklig) och hon kunde omvandla det i ord. Vi har kvar det hon skrev och det ger fortfarande oss något. Inga-Lina beskriver sig som passionerad. Om passionen är litteraturens opium så drar jag gärna ett bloss ut den opiumpipan ibland.
Birger var känd som en pådrivande politiker. Han fick kritik för det och tog illa vid sig. Jag vet inte om han beskriver sig som passionerad ibland, i så fall har jag missat det. Nog är han det. Och passionen som antagligen gjorde honom, och gör honom, pådrivande är ändå fascinerande. Och att han kan säga; var tar kärleken vägen?

Hur använder vi våra passioner? För passionerna handlar ju inte bara om passionerade kärleksförhållanden, utan om livet i stort. En passionerad politiker är ofta någon som får något gjort och som får andra engagerade. En passionerad präst är ofta intressant att lyssna på. Det flesta författare är nog passionerade. Om passionerna, kärleken, känslor och även rädslan inte får ta vägen någonstans, utan försvinner ut i ingenting, det är kanske då som vi börjar må dåligt.
Samtidigt är det ofta de som är passionerade som blir utbrända och går in i väggen. De har höga krav på sig själva, vill för mycket, kan inte säga stopp.
Jag känner igen mig i det där.

Det är ett motsatsförhållande som ger liv åt kreativiteten men tyvärr också det där som ligger och maler och säger att man inte räcker till, att det inte är tillräckligt bra, det där som passionen ger upphov till.

Arn-Tempelriddaren

Så har vi då sett den, och det två dagar efter premiären. Digitala tider, min pappa påpekade att när de var unga kunde det ta två år innan storfilmen hittade till det lilla samhällets biograf.

Arn–filmen har fått väldigt blandad kritik. En del rentav dåliga. Samtidigt är jag ju medveten om att man sällan kan ta recensenter på allvar. Och det tar säkert emot för många att ge en ”Guillou–film” höga betyg.

Vi tog med de två äldsta barnen, fast jag var lite orolig för om de skulle hänga med i alla medeltida politiska svängar. Och den stora frågan; varför i hela världen tvingades Arn bli tempelriddare och Cecilia i kloster, i tjugo år? Och varför fick ingen tala med henne? Dog barnet? Frågorna var många i mina öron under filmens gång, och efteråt, men det första som tolvåringen sade när hon kom ut från bion var att hon ville se del två också.

Jag tycker att den dåliga kritiken är oförtjänt. Det är en saga, inte en Bergmanfilm eller Strindbergdrama.
En saga ska vara vacker, romantisk, dramatisk och lite oförklarlig. Att Guillou smyger in sin version av svensk historia och Mellanösternpolitik må vara hänt, men det är som han säger själv, i första hand en kärlekshistoria. Och den är vacker. Naturscenerierna är vackra, liksom kläderna, hästarna, kyrkorna, till och med stridsscenerna. I en saga är människorna goda, onda, vackra, fula, sluga, kloka, trosvissa, trogna, falska. Arnfilmen har allt det där.
Jag vet, jag är inte en person som faller för vare sig nobelpristagarromaner eller Bergmanfilmer. Jag vill ha en bra berättelse och det gäller både bok och film. Sedan får den gärna innehålla lite "vackert språk", men för mig är en bra bok en bok man inte lägger ifrån sig (och gärna läser om igen) och en bra film en som man inte vill ska ta slut (och som man gärna ser om igen...).

Joakim Nätterqvist är bra som oerfaren, förvirrad tonåring (i den mån man som trettioårig skådespelare minns hur det var att vara tonåring). Arn har växt upp i skyddad miljö bakom klostermurarna, omgiven av snälla munkar, och plötsligt står han ute i verkligheten igen. Han vet lite om de politiska intrigerna och än mindre om kärlek och sex.
Och senare som tempelriddaren är han utmärkt som allvarlig och dyster blond krigare. Som bara väntar på att hans tid ska vara över och han ska få resa hem igen.
Och han kan rida! Nätterqvist har ridit sedan barnsben, hans mamma har ett stuteri, och det syns. Hästen galopperar med väldig fart, men Arn sitter blickstilla på ryggen. Tjusigt!

Sofia Melins Cecilia stämmer väl överens om med mina föreställningar om den levnadsglada men något sköra sjuttonåriga flickan.
Något som jag saknar i filmen är mer om hennes vänskap till Cecilia Blanka, den blivande drottningen. I den andra boken är Blanka en intressant karaktär, trotsig, stolt och hon är kanske i slutändan det som gör att Arns Cecilia överlever sin hemska klostervistelse.
I filmen får Blanka för litet utrymme. Flera karaktärer får för lite utrymme. Men man kan inte ta med allt, jag vet.
Och så tycker jag själv, efter så många år i Mellanöstern, varför kunde man inte hitta en arabisk skådespelare för Saladin? Istället för en berömd indisk stjärna, det måste finnas massor av berömda arabiska skådespelare, som med glädje skulle spela arabernas store hjälte, det är bara att åka till Libanon och Egypten och leta. Nu har man i stället en Saladin som pratar engelska med indisk brytning. Fel… Fel...

Men i alla fall, filmen får godkänt. Och det är definitivt en biograffilm, inte en film som man ska vänta tills den finns att hyra som DVD.

Gott Nytt 2008

Hemma igen!
Lyckades ta oss hem innan blixthalkan slog till i södra Sverige.
Hann även hälsa på goda vänner utanför Köpenhamn.

Julen regnade nästan bort. Men det var kul att fira svensk jul med familjen igen. Jag lyckades också träffa gamla vänner som jag inte har sett på över tio år. De sade att jag var mig precis lik, och jag tyckte att de var precis sig lika också. Tills vi tittade på varandras barn. Deras äldsta är ungefär så gammal nu som vi var då när vi umgicks som mest (alltså som tonåringar). Jaja, tiden går. Håkan är pastor i Landskrona och lärare på SALT i Malmö, Malin har svurit socionomyrket trohet. Det kan man ju inte säga om mig...

Jaha, och det verkar som om man ska ägna sig åt årskrönikor i bloggvärlden. Se tillbaka på 2007 och säga hur det var. Jag återkommer till det om några dagar när min blogg firar 1 år. Jag hade glömt att den var så gammal.

Jag väljer att se framåt nu, i stället. Jag förväntar mig mycket av 2008. Är det förmätet att önska sig själv framgång?
Jag gör det i alla fall. Ni som känner min blogg (mina bloggar) vet vad jag syftar på...

Annat att se fram emot:

• U2 ska enligt uppgift komma med ett nytt album. Yes!
• Liksom Coldplay...
• Uno Svenningsson kommer med ett nytt album. Äntligen!
• Michael Connelly kommer till hösten med ett ny bok. En kombinerad Harry Bosch/Mickey Haller deckare. Yes!

Jag kommer evenuellt att fylla på denna lista allt eftersom jag kommer på mer.

Jonas Helgesson Dagens Årets förebild 2007 + lite annat

Kan inte låta bli att sträcka på mig lite när jag ser att min lille grannpojk (inte så liten längre...) här utnämnts till nr 1 på Dagens 100 bra förebilder 2007 .

Jag har redan (INNAN DAGEN!) uppmärksammat Jonas.

Grattis Jonas! Du slår både Birger Schlaug och Göran Skytte! (Jo, du slår ju alla 99 faktiskt...)

Grattis även till Mackan och Daniel på Tro och Tänk som också letat sig in på listan.

Haggaj på Aletheia tycker att detta blogginlägg var 2007 års bästa. Jag håller med, men så är jag väl också lite partisk, eftersom jag är lite svag för både Emanuel och Birger...